I söndags var det dags för den första deltävlingen i årets svenska enduroserie. Skådeplatsen var, liksom i fjol, Flottsbro i Stockholm och bakom rodret stod den förhållandevis nybildade klubben Creme Fraiche Bicycle Club. Vädergudarna visade både sina bra och dåliga sidor vilket gjorde tävlingen till en lerfest som sållade agnarna från vetet. HappyMTB var så klart på plats i startleden och rullade med.
Text & bild: Luthman (bengt@happymtb.org)
Som alla enduro-intresserade cyklister i Sverige med största sannolikhet haft koll på så har intresset för tävlingsformen ökat kopiöst sedan fjolårets säsong. När de 200 platserna till söndagens tävling släpptes tog de slut på sju dagar. Spåren hade varit inofficiellt kända av lokala åkarna under förhållandevis lång tid och många hade spenderat vardagskvällar och helger på, och kring, Flottsbros skidbacke. Att ha lärt sig spårval och memorerat stigarnas var visserligen en fördel, men när underlaget gick från torrt och dammigt till den lerfest lördagnattens regn förvandlade skogarnas sluttningar till, var det att vara vass på att hantera cykeln i hög fart på ett förrädiskt underlag som fick stor betydelse.
Under lördagens träning sken solen över Flottsbro.De nyare stigarna var värst utsatta eftersom underlaget inte riktigt hunnit sätta sig helt och slemgeggan var ett faktum. Men lervällingen hindrade inte, eller kanske lockade, deltagarna att ge sig ut och träna på sträckorna även på söndag morgon.
De flesta gav sig ut och tränade även på söndagen. Stigarna blev allt mosigare medan underlaget spred sig allt mer över cyklisterna.Nya lösningar på gamla problem
Trots att regnet stått som spön i backen under natten och delar av morgonen, samt att prognosen utlovade regn större delen av dagen, tog nederbörden ett uppehåll när cyklisterna började samlas vid foten av Flottsbros skidbacke.
Endurohungriga cyklister samlades vid foten av backen för tävlingsgenomgång.200 trampvilliga, minus några skadade och regn-allergiker som fallit bort (totalt startade 166 cyklister), stod vid tävlingscentret och lyssnade på informationen om hur tävlingen skulle gå till. Sträckorna som skulle avverkas under dagen var åtta till antalet, lika många var de startgrupper som åkarna hade delats in i. Varje grupp skulle sedan ge sig av mot den sträcka som var synonym med gruppens namn. Grupp nummer ett startade med sträcka ett och så vidare. Anledningen till det nya systemet var att minimera köerna vid starten på sträckorna. Vad mig beträffar fungerade systemet bra ur kö-synpunkt, och många andra verkar ha haft samma upplevelse. Korta eller inga köer vid starterna vilket gjorde att man slapp stå och frysa. Det som dock var lite av en nackdel var att startgrupperna var indelade enbart på namn, utan hänsyn till tävlingsklass. Elit och motionsklasserna var således blandade kors och tvärs. Något som inte var helt uppskattat av alla. De lite snabbare åkarna i elit-klassen hade gärna sett att tävlingsklass och motionsklass inte blandats eftersom det hade blivit schysstare och lett till färre omkörningar. Vissa tyckte också att det var lite tråkigt att inte kunna starta med sina kamrater. Eftersom frågetecknen uppstod redan någon dag tidigare när jag träffade på några av arrangörerna vid Flottsbro så frågade jag varför listan sorterats som den gjort. Det visade sig att det berodde helt enkelt på att företaget som programmerat stickorna inte kunde lösa det på ett annat sätt än att köra i bokstavsordning och det fanns inte tid eller resurser att göra om startlistan.
Starten vid sträcka ett gav hintar vad som komma skulle, mjölksyraframkallande tramptag i sladdrig lera.Fler sträckor, fler tramptag
När klockan så slagit ett gick startskottet och den stora klungan gav sig iväg mot sina olika destinationer. Happys representant hamnade i den första startgruppen och fick således köra sträckorna i sin numrerade ordning. Det här är inte tänkt som ett referat av mina egna bravader under tävlingen, men liksom många klarade sig inte heller jag undan vare sig vurpa eller punka. Det hala underlaget var utmanande, rötter och stenar gjorde sitt bästa för att skicka framhjulet åt ett annat håll än vad jag hade som ursprungsidé. Känslan under hela dagen och alla sträckor var att allt hade gått betydligt snabbare under gårdagens träning när det varit torrare. Men jag tror att alla som hade haft möjligheten att jämföra underlagen kände samma sak.
En skillnad mellan årets bana och fjolårets var, förutom de, till antalet, två adderade sträckorna, att sträckorna generellt ver mindre tekniskt utmanade och innehöll mer trampa. Prefixet ”döds” behövdes inte i samma utsträckning för att beskriva sträckorna. Vissa tyckte så klart att det var positivt att banorna var mer lättkörda, medan andra knorrade lite och tyckte att det var lite väl mycket plattförs för att vara en endurotävling. För att ta reda på hur tankarna bakom sträckningen hade gått tog jag ett snack med bland annat Johan von Berens från Creme Fraiche Bicycle Club (som stod som arrangör för tävlingen).
– Så hur kommer det sig att det är åtta delsträckor i tävlingen i år?
– Vi ville plocka guldkornen ur fjolårets bana och lägga till lite nytt också. Vi hade fler sträckor som vi kände att vi hade kunnat ta med, men det fick räcka med åtta. En annan anledning var att vi ville få en längre totaltid. Sen ska det ju vara lite jobbigt och en utmaning också, svarar Johan.
– Sträckorna i år innehåller lite mer trampa än fjolårets sträckor, hur kommer det sig?
– Det har också lite med att göra att vi ville få en längre totaltid, men också att det inte finns så väldigt mycket fallhöjd att jobba med här så för att kunna få sträckorna tillräckligt långa fick det bli så. Vi kollade även på övriga tävlingar från i fjol och i till exempel Grycksbo var det förhållandevis mycket trampa också så vi kände att det skulle funka.
– Vissa har ju beklagat sig lite över att sträckorna är lite för teknisk enkla i år, hur gick tankarna när ni la nivån för svårighetsgraden?
– I fjol hörde vi att en del klagade på att det var för svårt, vi ville göra en tävling där alla skulle kunna vara med och köra. Så till i år fick sträckorna bli lite enklare, men det är fortfarande en utmaning att köra dem fort. Det här är väl Créme Fraiches version av enduro antar jag, säger Johan.
Balansen mellan grepp och punktering blev extra svår i leran.Kvar från förra året var hällfesten på sträcka två (som var sträcka två även i år), freeridespåret från toppen och DH-reliken. Sedan hade det kompletterats med en sträcka från höstens rally som arrangerades av samma klubb, i samma område. Sedan hade fyra andra sträckor bakats in på kullarna kring skidbacken. En kortare beskrivning av sträckorna kan läsas i det första inlägget i kalendertråden för tävlingen. Men sträckorna är en blandning av 90-talsdownhill och hederlig skogsstig. De sträckor som fick mjölksyran att spruta ur öronen var framför allt fyran, ettan och tvåan. De som krävde mest tunga i rätt mun (bortsett från att föret gjorde alla banor luriga) var, enligt min ödmjuka åsikt, fyra och fem, men även sexan och sjuan. För de som vill testa på spåren utan att ha ett tidtagningssystem flåshetsande i nacken så kan jag varm rekommendera att man åker till Flottsbro och rullar sträckorna. Där finns något som passar alla. Ett tips kan dock vara att vänta tills det torkar upp.
Inga allvarligare skador verkar ha inträffat under tävlingen, några mindre blessyrer får man dock räkna med i dessa lekar.Slutstriden
När så alla hade tagit sig i mål och stickorna hade tömts och tiderna manglats i en datamaskin dök så en resultatlista upp och det var dags för prisutdelning. Förstaplatsen i damernas elitklass kneps, med två minuter och 59 sekunders marginal, av fjolårets serie-segrarinna Cecilia Thomasson, på pallens näst högsta plats kom Alexandra Löfvander och på tredjeplatsen trampade Annie Söderberg in. I herrarnas tävlingsklass fick Oliwer Kangas kliva upp högst på pallen. Oliwer hade fem sekunders marginal till andraplatsens Robin Wallner. Den tredje platsen på pallen fick Niklas Wallner.
Damernas tävlingsklass vanns av Cecilia Thomasson, följd av Alexandra Löfvander och Annie Söderberg.
Topptrion i herrarnas tävlingsklass: Oliwer Kangas, Robin Wallner och Niklas Wallner.Sammanfattningsvis verkade det som de allra flesta, trots vissa invändningar på vägen, var nöjda med dagen, både var gäller upplägget och sträckorna. Vad jag kunde notera var det idel stora, lerfyllda leenden som mötte en vart man än tittade. När vi började lasta in cyklarna i bilarna började regnet falla så smått igen. Så trots att regnet hade fräckheten nog att bitvis förvandla stigarna till lersmoothies, hade det i alla fall hyfs nog att hålla sig borta med sörjan bemästrades av sveriges vassaste endurocyklister.
Nästa deltävlingen äger rum i de svenska fjällen, Falun!
