Jag vill först och främst vara tydlig med att mina resonemang och synpunkter inte ska ses som kritik mot genomförd tävling, jag tyckte det flöt hur fint som helst och tycker det var ett stort lyft mot förra årets köbildning, även om jag får erkänna att jag var lite skeptisk innan start. Det enda jag möjligen kan tycka var att trampstarten på SS4 och hela SS1 kunde ha strukits och ersatts med DH-spåret. Men det skulle inneburit andra nackdelar, se mer resonemang längre ner.
Däremot ser jag en del förbättringspotential. Dels detta med startgrupper som skulle leda till en rättvisare tävling för de som tävlar mot varandra, dvs det inbördes mötet inom elit, inom sport osv. Samtidigt är det i princip inget merarbete alls att köra det nuvarande systemet men först sortera startlistan på grupp och därefter på namn inom gruppen. Jag har väldigt svårt att se hur en sådan ändring ska kunna ses som en försämring för någon?
Vad gäller mitt utsvävande om banor, svårighetsgrader osv tänkte jag försöka formulera det lite tydligare nu när jag sitter vid en dator.
Förra året var banorna överlag ganska tekniskt utmanande. Till och med en del av toppåkarna använde benämningen #döds på vissa delar och mumlade om det. En hel del av motionärerna tvingades kliva av cykeln på avgörande partier och vissa chansade på sin förmåga och kraschade istället. Till i år hade därför arrangörerna medvetet gjort banorna lättare - för de ville ha bredd. Kommentarerna från vissa toppåkare i år - de frågade sig om det var ett xc-race eller en endurotävling.
I andra änden av skalan så vet jag precis hur mycket träning och uppmuntran som ligger bakom att det över huvud taget fanns åkare i klassen "dam motion", eftersom 50% av den utgjordes av min fru och den andra 50% av en nära vän. Vi har haft regelbunden teknikträning under en dryg månads tid ("enduro clinics"), vi har deltagit i ett xc-lopp för att testa tävlingssituationen, vi har varit flera gånger i Flottsbro för att testa banorna och ha en möjlighet att specifikt träna på de svårigheter som finns just där, samt göra planer för hur de kan ta sig runt de värsta svårigheterna. Jag är jätteglad över att båda kom i mål, men hade det varit möjligt hade det varit mycket bättre för dem som inte är lika skickliga att köra på lite lättare banor.
Ska man vara lite raljerande kan man säga att det blev lite "mellanmjölk" av banorna. Och att det nog är där man _måste_ hamna med nuvarande upplägg.
Vidare kan man konstatera att junioråkare i princip inte existerar. Jag tror att jag lyckades se en åkare i hela startfältet som var under 18. Kanske var det någon mer, men inte var det många. Det här ser jag också som ett problem, för som tävlingsform finns det inget som egentligen hindrar yngre förmågor från att delta. Men de kanske inte orkar köra 8 sträckor och vara ute i 3 timmar.
Min fru, som har en bakgrund inom orientering, tyckte att vi borde ta efter hur det fungerar på orienteringstävlingar. Där har man samma start- och målområde och samma skogar som man tävlar i, men sedan har man olika långa och olika svåra banor beroende på vilken klass man är med i. Detta innebär att hela familjer kan åka till samma tävling och vara med och att både motionär och elitlöpare känner att banorna är lagom utmanande. Givetvis har man en markant skillnad i orientering jämfört med cykling, och det är att man inte fysiskt behöver bygga några banor.
Samtidigt undvek arrangörerna detta år att använda DH-spåret och 4X-banan från toppen som en sträcka, troligen för att den bedömdes vara för svår. Spåret fanns alltså redan på plats.
Mitt förslag för att bredda sporten och samtidigt behålla spetsen (för det tror jag att alla vill) är alltså att man har sträckor som är rejält tuffa med i tävlingsklassen, men att man låter motion och junior köra ett antal färre och lättare sträckor, eventuellt även sträckor som helt eller delvis är separerade från tävlingsklass.
Följden av en sådan ändring skulle givetvis bli att det blir lite mer arbete för arrangörerna med stigbygge, men det tror jag är övergående eftersom man faktiskt får återanvända sträckor. Samtidigt tror jag att motionärer kanske inte är lika kritiska till stigarna som eliten varför man som arrangör nog kommer lite lättare undan även om sträckorna inte är "true enduro".
Bland motionärerna så kommer man direkt få en tydlig distinktion mellan de som verkligen vill mäta sig med toppåkarna men som bara av lättja, SCF-allergi eller +ANNAT nöjer sig med att köra i motionsklass och de som faktiskt på riktigt är "motionärer". Då skulle flera av dessa välja att ställa upp i tex sportklassen istället, men det ser jag inte riktigt som något problem. Man kan antingen separera ut toppåkare via licens (elitlicens/baslicens) eller via seedning från tidigare tävlingar.
TLDR:
Att separera ut elit i en särskild startgrupp borde inte vara så svårt men har klara fördelar.
För att få bredd utan att det blir "mellanmjölk" tror jag det krävs en separation mellan motion och tävling där tävling kör fler och tuffare specialsträckor.
