Cykling på Mallis mitt i vintern. Kolfiber, rakade ben, XC-världsmästare. Låter det bra så långt? Det tyckte vi också och packade väskorna med kameror, cykelkläder och anteckningsblock och begav oss till Meridas Press Camp för att träffa stjärnor, talanger och testa kommande cyklar. Både Gunn-Rita Dahle Flesjå och José Hermida uppvaktades på plats, men på olika sätt..
Text & Foto: Fredrik Westman (westman@happymtb.org)
Det finns lika många upplägg på Press Event som det finns cykeltillverkare, det ska gudarna veta. Allt från strikt tidtabellstyrd runtlotsning till att bli insläppta i ett garage fullt av kommande modeller och bli tillfrågad vad man vill göra. Merida skickade oss en inbjudan med ett schema som var ungefär mittemellan. Lite presentationer, lite mingel och fotande med deras teamåkare och lite provcykling. Det är så vi gillar det bäst.
Första dagen hölls presskonferens med Meridas världscupteam, Multivan Merida Biking Team. Gunn-Rita Dahle Flesjå, XC-världsmästaren José Hermida och Ralph Näf bland annat. Inget dåligt team!
Meridas chefskonstruktör Jürgen Falke presenterade också deras största nyhet, Big Nine Carbon Team, den nya 29-tums XC-racehojen. Den cykeln kommer inte ut på marknaden förrän 2012, men är tillgänglig för teamåkarna redan 2011. José och WC-teamet berättade att de ligger i hårdträning med den cykeln nu för att utvärdera vilka banor de kan vara snabbare på med den. De som kör långlopp var också rätt tända på hela konceptet med storhjuling. Det var fler i rummet som var heltända. Efter detta var det dags för photoshoot med team, cyklar och hav.
Vid det här laget kliade det rejält i cykeltarmen och efter lunch var det så dags för den efterlängtade provcyklingen. En shuttle senare och vi var i de steniga bergens utkant. Där väntade en hög av crossar och mountainbikes, ett mekanikerteam och tre testbanor att välja på. Som små barn på hjulafton högg vi genast varsin kolfibercross försedd med skivbromsar, och drog iväg på torra grusvägar genom apelsinlundar och susade fram längs stenmurar och ängar. Sedan bytte vi cyklar och höll på sådär igen, fast den här gången med heldämpade stigcyklar på mulliga stigar med fina klättringar och utförslöpor. Ja, ni fattar grejen, vi var som kalvar utsläppta på grönbete ungefär.
Söndagen kom så och vi vaknade upp med en skön känsla i kroppen. Nu skulle det hända igen. Kolhydratladdning vid frukostbuffén och sedan på med kläderna. Enda skillnaden var att den här gången var det hundra andra journalister, tv-team och fotografer som trängdes i busskön som dagen innan varit betydligt kortare. Det var ett ordentligt sug efter de lockande nyheterna, så några rundor fick tas även på andra cyklar än de vi var mest nyfikna på. Ibland får man ta en för laget, kasta sig på granaten helt enkelt.
Vissa passade också på att götta sig ordentligt i solen. Sällskapet var det heller inget fel på! Kanske var det tur att Gunn-Rita inte hade den vita regnbågströjan det här året, dreggel kan lämna så jobbiga fläckar.
Strategin att rycka när de andra blir trötta lyckades och mot slutet av dagen fick vi vår tid på den eftertraktade Big Ninern samtidigt som solen lyste och gav bra fotomöjligheter. Däremellan hann vi cykla XC-hardtail i kolplast några rundor. På en av rundorna växte hornen ut i pannan. Var det inte en kille i vit UCI-tröja med regnbågsränder på där framme? Jojomensan. Hybrisen slog till obarmhärtigt och omedelbart. Här skulle hängas på, det gick ju trots allt nerför! I ett slätt transportparti med en stor vattenpassage lite längre fram såg jag min chans. Han såg ut att tveka, och minsann – såg han inte lite otränad ut också? Snabb överslagsräkning gav att oddsen att jag någonsin skulle cykla om en världsmästare igen förmodligen var rätt låga. Nu skulle det kränkas! Ställde mig upp och la in ryck genom vattenpölen. Gasade förbi Hermida i ett töcken av tunnelseende och fick ett litet, ganska fånigt leende på läpparna. I mitt huvud såg jag Hermida lätt nerskvätt och totalt knäckt. Kränkningen var komplett. Okej, om sanningen ska fram så låg han och rullade med ett spanskt filmteam som slöcyklade, men det kommer ju inte eftervärlden minnas. Nej, de kommer istället berätta om när jag brände förbi världsmästaren, tänkte jag! Westman, svettolegenden från Svedala. Sen vaknade jag upp ur min dagdröm, men leendet satt kvar. Som klistrat.
Efter att ha släpat på systemkamera och verktyg, cyklat och fotat i tre-fyra timmar i stekande sol så var det med ett fånigt, lite lätt utmattat leende på läpparna vi hoppade in i bussen igen efter avslutad tjänstgöring. Dagen hade varit bra.
Vad vi ägnade måndagen åt sägs kanske tillsvidare bäst med en bild. High life.
Under de kommande dagarna kommer vi publicera material från Press Campen här på Happymtb. Stay tuned!
Kommentera och diskutera på forumet
