Transalp 2007 Etapp 4 – Kungaetappen

Dagens etapp var utsedd till den tuffaste på årets Transalp. Inte så lång med 110km men två rejäla berg varav den ena upp till Stilfserjoch på 2757möh. Från stigningens början till toppen är det över 2000 höjdmeter av konstant uppförsbacke.

Text: Anders Jansson (aj@happymtb.org) Foto: Anders Jansson och Peter Jansson

27 Juni 2007. Etapp 4. Naturns – Livigno

Naturns (Itaien) – Livigno (Italien)

Längd: 122,32 km
Höjdmeter: 2890 hm

Alp-pass: Stilfserjoch 2753m, Passo Foscagno 2235m, Passo d’Eira 2151m

På morgonen i Naturns var det strålande sol och en behaglig temperatur. Vi klädde oss lite lättare än under gårdagsetappen. Klockan 09.00 gick starten och två minuter senare rullade vår fålla C.

Även denna dag var det grupperad start. Dock blev det inget ställningskrig i klungan utan det var ganska disciplinerat. Mångas ben börjar bli slitna efter de tre första etapperna men den största orsaken var nog respekten inför dagens enorma stigning. Att då köra sig trött innan är kanske inte så smart.
Vi hade en bra placering i klungan och rullade med i den inledande utförskörningen. Att många är slitna märktes i de små korta uppförsbackar som följde. Det flåsades rätt rejält från en del deltagare.

Precis i början på stigningen upp till Stilfserjoch låg dagens första depå. Det brukar vara en del kaos i depåerna då alla vill göra ett så kort stopp som möjligt. Men vid denna depå var det värre än vanligt. Folk ropade – Achtung! när de kryssade ut från depån. Ganska märkligt för precis efter började backen och då tog de flesta det betydligt lugnare.
Vår respekt inför den långa klättringen var också stor så vi försökte hitta ett tempo som skulle ta oss ända upp. Vi grupperade oss med några andra som åkte ungefär som vi. En del hade dock betydligt mer bråttom upp och när någon spurtade förbi hördes ett samstämmigt – Wahnsinn! från många deltagare.
Det är 48 st serpentinkurvor upp till toppen och efter en stund såg vi den första nummerskylten. Efter ett tag kom nr 47 och så höll det på. Vi vet inte om vi blev glada över att det räknade ner eller om vi först då insåg hur långt det var kvar.

Det gick att hålla ett hyfsat tempo upp men på vissa ställen var det rejält brant och vi stod upp och satt ner om vartannat.

I en sådan här lång backe gäller det att få i sig energi medan man fortfarande trampar uppåt. Det är inte som hemma då man kan vänta ut backen och äta när det sluttar utför. Slutar man att trampa här så stannar man ganska tvärt. Att få i sig något under stor ansträngning är inte det lättaste. En svårtuggad bar tar ganska lång tid att få ner. Så vi konsumerar mest gel i uppförsbackarna.
Efter ett tag så öppnades landskapet upp och vi kunde skymta vägen som slingrade sig upp mot toppen.

Skyltarna med kurvnumren visade allt lägre tal ju högre upp vi kom.

Det var en hel del andra fordon som också skulle upp eller ner för backen och tidvis blev det ganska trångt.

Till slut så nådde vi toppen. Där var det väldigt kallt och det föll lite snö. Vi tog på oss vindjackorna och påbörjade utförskörningen. Det var serpentinkurvor även på vägen ner. Det var dock lite bredare väg vilket gjorde att hastigheten drog iväg. Med nästan nollgradigt och i 60-70km/h utför så började vi att frysa rätt rejält efter en stund. De svettiga kläderna gjorde inte kyleffekten mindre.

De glesa snabba svängarna avbröts av ett parti med väldigt många kurvor. Brant utför och tighta svängar. Direkt efter serpentinorgien följde ett parti med tunnlar. De var kolsvarta och det var sagt innan att vi skulle hålla låg hastighet i dessa. Det blev ändå rätt spännande för från dagsljus in i mörkret gjorde att vi inte såg speciellt mycket. Det var bara att hålla kursen och hoppas på att vägen inte skulle innehålla några gropar.

Efter den snabba nerförskörningen kom vi tillslut ner på plan mark. Att komma igång igen var inte det lättaste med våra djupfrysta kroppar och det tog ett bra tag innan vi kom upp i driftstemperatur. Vi slog följe med en liten snabb klunga fram till dagens andra depå. Full tank och sedan bar det iväg igen. Nästan direkt började stigningen upp till dagens andra riktiga berg, Passo Foscagno. Även här hittade vi ett bra tempo på vår väg upp. I mitten på backen fick vi uppleva det första riktiga regnet. Men med kroppen uppe i varv blev kyleffekten inte så stor.
På toppen var det åter vindjacka på. Men även denna nerförsbacke var kall och dessutom fortsatte regnet, så vi började åter frysa.

Det var dock bara en kortare bit nedför innan stigningen till dagens sista pass, Passo d’Eira, började. Backen var kort ca 200 höjdmeter men sista biten var brant. Slutligen så hade vi bara en snabb utförsbacke ner till målet i Livigno. Vi rullade i mål på 6h 21min. Vår längsta tid i sadeln hittills.