Blåhammaren tur och retur – fjällcykling i världsklass

Datum:
11 augusti 2014 17:07

Paus på fjället. Foto: Björn Olsson

”Nästa år köper jag inget liftkort, det är ju här man ska hänga istället för parken”
Jonas tittar ut över den vidsträckta heden och kan inte riktigt få nog av det han ser. Han skojar om liftkortet, men det hörs att han är imponerad. I fjärran blänker glaciärerna som hänger utmed sidorna på Sylmassivet och mer nära porlar en fjällbäck med för dagen fingerljummet vatten. Temperaturen är ovanligt hög och svetten pärlar i pannan vid minsta ansträngning. På kalfjället i juli finns ingen skugga att hitta.

Text och foto: Björn Olsson (bjorn@happymtb.org)

Jonas har tagit sig från Storulvåns Fjällstation mot Blåhammaren tillsammans med vännerna Pierre och Nicklas efter viss övertalning från artikelförfattaren över ett antal öl på Broken kvällen innan. Grabbarna har tillbringat minst en sommarvecka i Åre bike park de senaste fyra säsongerna men aldrig tidigare sökt sig utanför Skutan.

Klättring med Storulvån i bakgrunden. Foto: Björn Olsson

”Jag hade ingen aning om att allt detta låg så nära Åre, det är ju magiskt vackert åt alla håll, utbrast Pierre från framsätet i bilen tidigare på morgonen. Vi passerade Snasahögarna och Getryggen längs den asfalterade vägen innan vi svängde in på grusparkeringen som markerar slutet på vägen, och början på flera av Sveriges mest populära vandringsleder. Från Storulvåns fjällstation går den vältrampade Jämtlandstriangeln via Blåhammaren och Sylarna och knyter samman leder mot Vålådalen, Gåsen och Helags. Vi nöjer oss med en tur och retur till Blåhammaren, en led över typiskt jämtländskt plattfjäll på fyra timmar i lugnt tempo med paus för lunch. Stigen är vältrafikerad och bred, och erbjuder på sina ställen en mängd kreativa linjeval. Upp till Blåhammaren lutar stigen svagt uppåt nästan hela vägen; ca 1,2 mil och 350 höjdmeter skiljer de två fjällstationerna åt.
Med vinden i ryggen känns stigningen knappt, och här och var går det utför även på utvägen.
Värmen och ölen från kvällen innan gör sitt bästa för att hålla ner tempot, och Pierres i början våldsamma attacker på uppförsknixarna mattas efter en stund och han faller in i ledet. Alla nöter snart uppför i maklig takt för att bevara krafterna och låta kroppen hitta tempot för dagen.

Snabba partier finns även på utvägen. Niklas i kurvan. Foto: Björn Olsson

Fördelen med att cykla tur och retur är att det finns möjlighet att hitta roliga linjer för återfärden. Och linjer finns det gått om mellan Blåhammaren och Storulvån. Vandrare och cyklister har genom årens lopp dragit fram flera parallella spår ur det låga riset, och blottat en sandig jord som för dagen är dammtorr. Här och var finns fält av små och större stenar men det mesta är lättrullat och riktigt snabbt. Ibland avbryts färden av små vad över fjällbäckar, och som traditionen bjuder finns det många hundra meter spång att cykla. För dagen är dock spängerna valfria att cykla på de flesta sträckor, hettan och solen har torkat ut surhålen och det går utmärkt att cykla förbi plankorna.

Ett av många möten. Foto: Björn Olsson

Turen är populär bland vandrare och i början möter vi många människor. Tonen är god och flera flyttar sig artigt när vi i maklig takt passerar dem. Leden är den kortaste vägen mellan två fjällstationer och det bidrar starkt till populariteten, likväl som Storulvån lockar mycket folk för de många dagsturerna och närbelägna topparna i området. Fjällstationen Storulvån grundades år 1900 som ett rastställe mellan Sylarna och Handöl i västra Jämtland och är idag den största, mest välutrustade och mest välbesökta Stf-stationen i området. Här finns många bäddar att hyra, stor restaurang med fokus på lokala råvaror, en välsorterad butik och många aktiviteter även för barnen.

Högfjällsplatån. Foto: Björn Olsson

De första hundra höjdmeterna från Storulvån är de brantaste och går genom en gles skog av fjällbjörkar. Stigen är på sina ställen bred och eroderad med stora runda stenar att navigera runt. Det gör klättringen utmanande och bådar gott för tillbakavägen. Vissa delar består av smal stig blandat med spänger. Allt eftersom vi klättrar uppåt glesnar skogen och björkarna omkring oss kroknar och krymper för att till slut försvinna helt. Samtidigt planar stigen ut och blir bredare igen. Nu färdas vi över en karg högfjällsplatå omgiven av bergstoppar. Sylmassivets glaciärer blänker i solskenet och mindre snölegor på de närliggande topparna vittnar om att säsongen bara börjat i jämtlandsfjällen.

Varmvatten. Foto: Björn Olsson

”Det här svalkar ju inte ens, jag trodde fjällvatten skulle vara kallt och fräscht! ”utbrister Niklas över vattenflaskan han just fyllt i bäcken.
När vi passerar stenarna över vadet vid Ulvåtjärn och stannar för att dricka inser vi att den höga värmen gjort de grunda bäckarna ljumna, snölegorna till trots. Strömmande varmvatten är ovanligt i fjällvärlden, och vi bestämmer oss för att stanna för ett bad på tillbakavägen. Sista klättringen mot Blåhammaren är brantare igen, med inslag av lösa stenar, smala djupa spår och bredare passager.
”Det här kommer bli riktigt fint åt andra hållet”, säger Pierre nöjt och pekar på en av de rakare linjerna utför berget.

Uppätet på Blåhammaren. Foto: Björn Olsson

Väl uppe på Blåhammaren har klockan slagit lunch, och serveringen står helt tom. Kanske är vädret för bra så folk äter matsäck i solen, eller så har värmen gjort vandrarnas framfart långsam. Vi beställer in varsin gulasch och slår oss ner med de enda andra gästerna, två starka stigcyklister från Norge som kommit ikapp oss vid stationen. De ska vidare mot Sylarna och nöjer sig med ett snack om berg och varsin öl innan de tackar för sig och cyklar vidare.

Efter maten hägrar utförslöporna och vi drar på oss skydd och svettiga hjälmar igen. Blåhammarens fjällstation är den högst belägna Stf-stationen i Jämtland och bär på en rik och ibland mörk historia. Inte långt från platsen där stationen numera ligger frös bortåt 3000 karoliner ihjäl en ödestiger nyårsnatt på 1700-talet. Det känns fjärran att frysa ihjäl denna högsommardag men när vi gör oss redo för avfärd märker vi hur det varma vädret börjar bli kvalmigt, ett tunt molnlager täcker himlen och över Sylarna i fjärran tornar mörka bymoln upp sig ovan massivet. På avstånd hörs ett dämpat muller och vi blir påminda om att vädret ändras fort i fjällvärlden.
Vi blir lite oroliga för att åskvädret ska slita sig från Sylarna och vandra nedåt dalen mot oss, och sätter fart tillbaka mot Storulvån. Badet känns inte längre aktuellt.

På väg ner från Blåhammaren

Färden ner mot Storulvån börjar som den slutade, med cykling över knappt sluttande fjällplatå. Den lilla medlut vi har tas ut av motvinden och farten blir tämligen identisk med den på utvägen. Men ibland kommer vi till de riktiga nerförsbackarna, där vi ylande kastar oss ut i snabba och stökiga branter varvade med slingrande sandiga stigar. Med tungan rätt i mun och blicken som en hök byter vi spår efter spår och testar linjer, på många ställen är stigen så nertrampad att den bildar en fåra med perfekt stöd i kurvorna genom det låga riset som omöjliggör att se vad som döljer sig på andra sidan. Ibland är det en spång, ibland en bäckfåra och ibland ännu mer prima stig. Bristen på träd gör det enkelt att upptäcka vandrare på långt håll, men riset gömmer överraskningar av lägre art och flera av oss fick nöjet att uppleva känslan i spontana tvåhjulssladdar ut på spängerna.
Dessa partier är värda mödan även en mulen dag, som stigar betraktade är de av absolut toppklass.

Risigt. Foto: Björn Olsson

Uppfriskade av utförsfärden passerar vi enkelt mellanplatån i motvinden med siktet inställt på de sista nerförsbackarna. Åskvädret ligger tryggt förankrat vid Sylarna och vi känner inte längre någon rädsla för regn. Vid fjällbjörkarna pausar vi, dricker vatten och samlar oss. En lång utförslöpa med tekniskt utmanande stök varvat med vansinniga hastigheter väntar. I björkskogen är sikten sämre och på sina håll gäller det att se upp för mötande vandrare. Det är inte lätt när stigen uppmanar till hög fart och det blir några inbromsningar och tjut för att varna omgivningen. Det sista partiet ner mot Storulvån är barnsligt roligt, en bred stig beströdd med stora stenar som gör det möjligt att välja både rätt och väldigt fel linjer, speciellt som stigen rymmer flera cyklister i bredd och uppmanar till ikapp- och omkörningar. Några vandrare flyttar sig påpassligt nog och släpper förbi oss i ett av högfartspartierna, de såg tack och lov roade ut över vår framfart.

Upp med blicken. Foto: Björn Olsson

”Det är gör vi om nästa år grabbar”, ler Jonas nöjt vid entrén till Storulvåns fjällstation och får medhåll från samtliga. Att vaska en liftdag i Sveriges största bike park kan ta emot lite grann, men det är värt varenda meter att cykla tur i Jämtlandsfjällen.

 

Fakta Storulvån och Blåhammaren

Storulvåns fjällstation
730 möh
118 bäddar
Restaurang, butik, bastu.
Ca 60 km med bil från Åre.

Blåhammaren
1086 möh
56 sängplatser
Restaurang, butik, bastu.
12 km via stig från Storulvån.

 Se även: Vålådalen, Sylarna, Helags

Ta del av Happyrides nyhetsbrev med spännande nyheter!

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.