Enduro World Series Finale

Jag slänger av mig mina svettiga cykelkläder, hasar ner på trötta krampande ben och slänger mig slutligen i det 20-gradiga Medelhavet. Den första tävlingsdagen av årets sista Enduro World Series är avklarad! Guppandes på vågorna tittar jag bakåt mot den lilla italienska staden Finale Ligure som denna helg är fullständigt översvämmad av cyklister.

(Text: Hanna Jonsson)

Finale Ligure
Staden ligger inkilad mellan det blå havet, vita klippor och gröna kullar. Här blandas utmanande fartfyllda cykelstigar med det italienska lugnet, kulturen och maten. Efter att ha kört utför hela dagen kommer man tillbaks och njuter av stranden, maten och människorna. Vilken plats passar bättre att ha EWS-säsongens ”Grand Finale” än självaste Finale?

Efter en lång och svettig tågfärd från Milano till den italienska kusten når jag äntligen den lilla staden som jag hört så mycket om. När jag går av tåget möts jag av en gammal pittoresk stad med kullerstensgator, små boutiquer och uteserveringar. Det lågmälda – men konstanta – italienska sorlet fyller gatorna. Det är ännu bättre än jag hade förväntat mig – och cykeln är inte ens uppackad!

Alla teambilar är uppställda på det lilla torget där både lokalbefolkning och cykelfantaster dricker kaffe, äter glass, diskuterar banorna, tävlingen och kommande ”off-season”. Staden har ett slags lugn som smittar av sig. Logistik och organisationsproblem löser sig naturligt över en ”cafe macchiato” på något av caféerna och folk njuter av att gå i shorts och t-shirt. Mediafolket susar runt på vespor och svalkande dopp i Medelhavet är ett måste – säsongsfinalen känns skön och avslappnad.

Det är liv och rörelse på Finales lilla torg

Finale Ligure är inte någon nybörjare i cykelevenemang utan har i flera år varit en av höjdpunkterna i den italienska enduroserien ”Superenduro”. Förra året var staden också värd för den avslutande tävlingen i Enduro World Series. Det är en favorit för många med fartfyllda downhillbanor – snabba, steniga och tekniska. Dock surrar oroliga rykten om att årets banor inte är fullt så utförsorienterade, utan plattare och mer fysiska. Jag känner ett litet sting av besvikelse men inser att jag struntar i vilket – detta fantastiska landskap kan omöjligen erbjuda något annat än fantastiska mountainbikestigar! Det pirrar i kroppen av förväntan…

Sram är som vanligt på plats och erbjuder utöver meck-hjälp också på trevlig sällskap, mat och dryck

De två övningsdagarna är avslappnade och känns mer som semestercykling än världscuptävling, speciellt eftersom man får använda sig av ”bike shuttles” för att ta sig runt. Banorna är som ryktats långsammare, mer fysiska och de känns väldigt kluriga till en början. Stigarna är både sjukt branta på sina ställen och innehåller en hel del tekniska partier. Ibland måste jag till och med stanna upp och övertala mig själv att köra nedför vissa sektioner.

Men efter att ha spanat in lite olika linjer, kört de svåraste sektionerna några gånger och lugnat nerverna känns banorna riktigt roliga! Frågan är bara hur det kommer bli att tävla på dem. Stigarna känns utmanade och jag är inte säker på hur mycket man kan – eller borde – pusha sig själv. Efter lite diskussion lägger jag och Åre-bon Hanna Oläträ – vi har lyckosamt fått startnumren efter varandra – upp en strategi vi kallar ”slow is fast” inför de kommande tävlingsdagarna.

Första tävlingsdagen
Lördagsmorgonen gryr och jag och Hanna Oläträ rullar förväntansfulla utför startrampen efter ett par dåliga skämt från kommentatorn som frågar om alla tjejer som cyklar i Sverige heter Hanna. Otippat.

Jag och Hanna tar de första tramptagen på den 95 km långa banan

Vi trampar uppför bostadsområden, vackra trädgårdar och med det glittrande blå Medelhavet i bakgrunden. Väl uppe vid starten ligger nervositeten tjock i luften. Stämningen är ovanligt tryckt där vi står och väntar på att ta oss nedför en av de absolut svåraste banorna på hela tävlingen. Ruskigt branta, tighta switchbacks väntar hela vägen ner till mål. Jag upprepar min strategi ”slow is fast” innan jag sätter fart nerför helgens första tävlingsbana.

Jag hittar flytet i de tighta kurvorna, gör lite misstag men kroppen känns pigg och nervositeten har bytts ut mot koncentration. Inte ens de kurvor som skrämde mig under träningen påverkar mig. Snart inser jag att jag tagit mig nerför den svåraste delen av banan. Stigen planar ut och blir snabb och flowig. Jag släpper på bromsarna och låter cykeln plöja sig fram under mig. Väl i mål drar jag, som många andra, en lättnadens suck – det känns skönt att tävlingen äntligen är igång!

Rusning mot toppen
När jag och Hanna är på väg mot dagens andra start blir vi plötsligt omkörda av svensk-italienska Louise som trampar förbi oss med väldig fart. Jag och Hanna och tittar oroligt på varandra och tar rygg på henne. Louise bor i Finale sen flera år tillbaka och vet att det brukar ta runt 40 minuter upp till banans start – vi har bara fått 40 minuter på oss!

Vi trampar på uppför en slingrande väg som blir brantare och brantare. Klockan tickar. Hanna är som en liten maskin som bara spinner på – jag lägger mig bakom hennes hjul och använder henne som draghjälp. Vi kommer till starten med 4 minuters marginal. Det finns ingen tid för återhämtning utan vi byter hjälm, sätter på knäskydden och dricker lite vatten innan det bär iväg nedför sträcka två.

Jag minns knappt hur banan ser ut men jag kör på känsla. Att köra vissa partier, eller till och med hela banor, utan att komma ihåg dem är inte ovanligt vid dessa tävlingar och jag känner att jag blir bättre och bättre på det för varje gång. Bana två går bra trotts det svikande minnet och jag känner mig nöjd med min prestation i tävlingen så långt.

Årets sista EWS tävling har sex tävlingsbanor och en totalsträcka på 95 km uppdelat över två dagar

I stekande sol
Det är nu mitt på dagen och solen står högt. Vägen upp till sträcka tre ligger blottad för Italiens varma solstrålar. De tuffa klättringarna och värmen börjar ta på krafterna och jag fyller på med mat och vätska så gott jag kan. Det är intressant hur man på väg upp till en sträcka kan känna sig trött och sliten, men att känslan försvinner så fort man lämnar startfållan. Precis så är det även den här gången.

Den trötthet jag känt på väg upp, de ömmande knäna och den krampande ryggen byts ut mot adrenalin, fokus och ett slags lyckorus. Efter att ha lämnat startfållan jag ser bara det smala spåret framför mig. Fokus ligger på nästa kurva, nästa hörn eller nästa brant. Tredje banan är snabb och stenig. Jag sätter alla mina linjer och känner mig riktigt säker. Allt känns bra när jag droppar in i det sista partiet med steniga, tighta switchbacks. Jag försöker sänka pulsen för att kunna fokusera på de tekniska svängarna – något som är lättare sagt än gjort sju minuter in i ett tävlingsåk.

Plötsligt märker jag att något är fel. Jag kan inte längre röra pedalerna! En snabb blick nedåt och jag ser att kedjan har hoppat av och lindat in sig vid pedalfästet. På något vis lyckas jag ta mig nedför några omöjliga switchbacks med fel fot framåt. Jag svär högt, kör olidligt långsamt och tappar fart. Jag får putta på med fötterna för att ta mig sista biten in i mål. Mitt humör hettar till och jag blir fly förbannad i några minuter. Men “shit happens” – jag måste snabbt ställa om mitt fokus och börja trampa upp mot dagens sista bana.

Full koncentration från start till mål. Foto: Duncan Philpott

När kroppen  skriker
Nu är jag riktigt trött och vägen är brant. Hanna trampar ifrån mig. Benen värker. Asfalten blir till röd sand och plötsligt cyklar jag över romerska broar och uppför steniga stigar. Jag är glad över skuggan, mindre glad över de tekniska klättringarna och oroad över att klockan tickar på alldeles för snabbt. Hela kroppen gör ont – precis hela kroppen.

Efter ett tag börjar jag undra om stigen aldrig tar slut? Jag tittar på klockan: 30 minuter till start – jag har ingen aning om hur långt det är kvar. 20 minuter till start – jag får syn på Hanna som fyller på vatten ur en fontän. Jag hinner ifatt och vi trampar iväg tillsammans.

Jag är så otroligt trött nu. Hanna säger att det är en bit kvar. Vi måste öka tempot. Hur är det möjligt? 10 minuter till start. Louise ligger före Hanna och jag ligger efter. Jag ger allt jag har. ”Tappa dem inte ur sikte, fortsätt trampa, du har inte kommit till Italien för att missa din starttid” – tankarna snurrar. Har jag någonsin varit så här trött?Jag fokuserar på Hannas bakhjul. När vi småspringer uppför en av de sista backarna har kroppen lagt av – nu går det på vilja.

Kämpa! Jag vet att jag har cyklat om en del tjejer som kommer missa sina starttider. Jag tänker inte tänker bli en av dem. Jag ser starten – 2 minuter kvar! Snabbt byte av hjälm och jag hinner knappt ta ett andetag innan jag räknas in. ”Cinque, quatro, tre, due, uno – vai!” Iväg.

Bana fyra är otroligt brant med löst smågrus som underlag. När man väl droppar in i den brantaste sektionen kan du inte längre stanna. Jag är fullständigt utmattad men trycker undan alla negativa tankar, taggar till av de glada tillropen från åskådarna och fokuserar på banan. Halkar med framhjulet i ett av de brantare partierna och åker över styret – måste klättra tillbaka upp – men kör sedan resten av banan helt okej.

Långsamt, stabilt och fullkomligt utmattad kör jag faktiskt in på min bästa placering hittills – en 22 plats. Hur är det möjligt? Jag är så otroligt trött att när jag blir omkramad vid mållinjen så börjar jag gråta. Jag har gråtit av många anledningar i mitt liv men aldrig av utmattning. Jag tar mig själv i kragen och cyklar den sista transportsträckan in till slutmålet.

Bana 4 är inte bara otroligt brant den är också otroligt vacker! Foto Duncan Philpott

Jag vet knappt vad jag heter. Så här trött har jag aldrig varit – kroppen, sinnet och till och med själen gör ont samtidigt som jag är så otroligt stolt att jag tagit mig igenom dagen. Kvällen blir kort eftersom jag stupar i säng så fort jag tryckt i mig lite Resorb, mat och packat ryggsäcken inför nästa dag.

Hanna Oleträ och Gabby Malloy tvättar sina cyklar efter en tuff tävlingsdag. Mer scenisk cykeltvätt får man leta efter!

Dag 2
På söndagsmorgonen väntar en 20 km lång klättring till första starten. Jag som annars älskar solsken är tacksam över morgonens molntäcke och den svala luften. Benen känns inte lika trötta som jag befarade, men ändå ganska mörbultade. Jag försöker tänka på trevliga saker medan jag trampar uppför kurva efter kurva, genom små byar och förbi gamla kyrkor. De första 10 km kör jag och Hanna tillsammans, men jag får krampkänningar och måste sakta ner.

När tjejerna bakom mig kommer ifatt ger de mig både magnesiumpulver och torkad banan som hjälp mot krampen. Det är alltid en hjälpsam stämning på EWS-tävlingarna, mellan proffs så väl som amatörer – man hjälper, stöttar och ger tips till varandra. Alla tävlingar är upplagda på olika sätt, de har olika väderförhållanden och olika underlag vilket gör att vissa tävlingar passar vissa personer bättre än andra. Ena tävlingen hjälper du någon som gått in i väggen och på nästa gång är det du som får hjälp.

Vi har fått mer tid på oss idag och jag tar mig upp till starten med bra marginal. Men att börja dagen med att trampa uppför i drygt två timmar suger musten ur benen och när jag sätter fart nedför (eller snarare uppför) den första tävlingsbanan känns kroppen stum. Eftersom spagettibenen inte lyder så pumpar jag mig fram större delen av banan, men får aldrig riktigt upp flytet. Turligt nog är banan kort. På väg upp till tävlingens sjätte och sista bana vaknar kroppen till liv igen. Även om dagen bara har två tävlingsbanor så är den sista av dem EWS-tävlingens längsta bana någonsin – 8 km.

Alla tjejer är samlade vid start innan bana sex – sista tävlingsbanan för säsongen

Gemenskap på upploppet
Tack vare att transporttiderna idag är något mer mänskliga är alla tjejer samlade vid starten för första gången på hela helgen. Stämningen är på topp och det skrattas och tjoas. Tre tjejer sitter på en omkullfallen trädstam och pratar – när en fjärde sätter sig så brakar hela stammen ihop och alla trillar baklänges. Alla tjuter av skratt. När starten går står vi och hejjar iväg de första åkarna som sätter fart nedför de sandiga kurvorna.

Jag känner mig sprallig och glad men vet att kroppen är trött. Banan har minst fyra jobbiga uppförsbackar. Tjejen framför mig sticker iväg. 30 sekunder till start. Jag tömmer huvudet och fokuserar. Är inte längre orolig för hur jag ska orka – jag vet att jag kan. Starten går. Jag är iväg. Känner efter hur kroppen känns. För att spara energi sitter jag ner och trampar där det går. Pumpar mig längs med bergsväggen och håller flytet. Står upp och matar i alla uppförsbackar. Kroppen känns vaken. Jag känner mig snabb! Cykeln leker under mig. Jag minns inga linjer utan tar de jag hittar. Fullkomligt flyger nedför ett parti med lösa kurvor och små drop.

Banan är kantad av åskådare som glatt hejar på. Jag skrattar till och inser hur roligt jag har. Louise kör om mig i slutet av banan och jag hänger efter henne hack i häl genom de sista kurvorna in mot mål. Kommer i mål och fullkomligt skrattar av lycka. Vilken underbar stig. Vilken härlig stämning. Vilket bra avslut.

EWS säsongens sista bana! Foto: Duncan Philpott

Här skulle jag kunna bo
Jag har nog aldrig varit så här trött efter en tävling, banorna har testat mig både tekniskt, fysiskt och psykiskt. Jag har gett allt. Nöjd med min prestation och min åkning avslutar jag säsongen med min bästa placering hittills – en 24:e plats. Finale har erbjudit fantastisk och varierad åkning. Stigarna har varit tekniska och branta, långsamma och snabba, uppför och nedför, steniga och sandiga. Stämningen har varit på topp och tävlingsandan har kantats av italiensk mat och dryck, strandhäng och glassätande. Kvällarna har varit långa och sociala där en middag för fyra snabbt blivit en middag för åtta. En sista tanke slår mig när jag stiger ombord tåget för att åka hem tidigt måndag morgon – ”här skulle jag kunna bo”.

”Här skulle jag kunna bo” – Tack för i år!