5 dagar, 3 städer och en 90 km lång bana. Lägg till leriga superbranta banor och brutalt långa klättringar så har du Storbritaniens första världscupstävling i enduro i ett nötskal. Det mest brutala jag upplevt på min mountainbike – Skottland tog helt enkelt konceptet ”World Enduro” till en helt ny nivå.
Text: Hanna Jonsson Bild: Duncan Philpott, Hanna Jonsson, John Parkin, F-Riders Inc, TweedLoveFest@Instgram
Jag kikar försiktigt ut över branten som det tydligen är meningen att jag ska cykla nerför, sedan blickar jag tillbaka mot den 500 (?) meter långa uppförssprinten de tejpat in precis innan. Bara tanken av den får lungorna att värka. Och detta är bara tävlingssträcka ett… Jag skakar på huvudet och tänker att britter är gjorda av något annat material och bekräftar mina egna fördomar om att de är lite halvt galna. Men jag hade inte heller förväntat mig något halvdant av Storbritanniens första världscuptävling i enduro i självaste Tweed Valley – hemma för många av Storbritanniens mest lysande downhillcyklister.
Det är Tweedlove Festival i staden Peebles strax utanför Edinburgh och regnet lyser med sin frånvaro. Mitt på stadens gröna äng, som delas i två av floden Tweed, börjar de allsmäktiga Factory Racing-teamens stora truckar välla in under torsdagen. Här hittas även lokala stånd som säljer hemmagjord glass, gudomligt god risotto och lokalt bryggd öl. Den andra deltävlingen i Enduro World Series är ett av 40 evenemang som anordnas här under den två veckor långa festivalen. Utöver familjecykelturer, pilates för cyklister och barncykeltävlingar kan man även tävla i parallellslalom eller uppförssprint. Här brinner folk för mountainbiking. Festivalen anordnas till 100 procent av mountainbikers och till stor del av volontärer från bland annat Peebles och de närliggande områdena Glentress och Innerleithen.
Det som verkligen värmer i hjärtat här är att man känner sig välkommen som cyklist. När jag till exempel bad om ursäkt för att vi lerat ner hela golvet på ett mysigt café nära Glentress, skakade servisen bara på huvudet och sa att det är inget att be om ursäkt för. Likaså tillät en receptionist mig att lämna min cykel inne i det fina hotellet medan jag gick runt och letade efter mina borttappade vänner. Mountainbiking är en del av vardagen här – och när cyklister vällde in från världens alla hörn för att delta i Enduro World Series andra tävling välkomnades vi med öppna armar och stor entusiasm.
Kanske har denna underbara normalisering av mountainbikes även lett till den lite mindre behagliga normen att det anses normalt att cykla upp för ett berg ett antal gånger för mycket på en dag. När de först släppte kartan över banorna veckan innan tävlingen fick jag panik. Lördagens bana var 50 kilometer och söndagens var 40 kilometer, med fyra tävlingssträckor varje dag. När jag på torsdagen fick reda på att det var otroligt ont om tid för att ta sig upp till starten för alla sträckorna trodde jag att det var kört – mina ben är trötta efter en kvällstur i Hellas i platta Stockholm! Notera dock att alla utom lokalborna ansåg att det var vansinne att ta sig igenom banan som var utstakad på den angivna tiden. Men jag gav mig tusan på att jag skulle ge allt jag hade och sen fick jag se hur långt det räckte…
Lördag 31 maj – tävlingsdag 1 – Innerleithen
Efter att ha övat sex av åtta tävlingssträckor på torsdagen och fredagen kändes benen ganska möra när jag rullade utför startrampen på lördagsmorgonen. Första tävlingsdagen hölls i närheten av Innerleithen som är känt för sina långa, branta, leriga och tekniska downhillbanor. Och deras endurotävlingssträckor följde samma anda – om inte än mer branta, tekniska och tighta. I sann skottsk anda handlade lördagens banor för de flesta om överlevnad snarare än att ta sig ner på snabbast tid.
Det märktes att lokala åkare hade fördel på den här typen av banor då de hittade flow och flyt där jag, och många andra, bara hittade lera och hala rötter. På DirtTV:s sammandrag av första tävlingsdagen hör man downhillstjärnan Tracey Hannah utropa ”ni skottar är ju galna” medan hon försöker ta sig ned för ett par otroligt branta, tighta switchbacks med hala rötter och lös småsten. Jag kan bara tänka mig hur elegant det såg ut när jag skulle försöka ta mig ner där.
Den lättaste banan på dagen var sträcka fyra, vilken var en renodlad downhillbana. Det kanske säger något om sträckorna ett till tre. Sträckorna satte verkligen hela min cykelkunskap, kondition, mentalitet och teknik på prov. Vi hade mellan 40 och 90 minuter på oss på de olika transportsträckorna att ta oss till starterna – och den tiden behövdes. Oftast kom man upp med fem minuter till godo. Det räckte precis till att trycka i sig en halv banan, dricka lite vatten och sätta på sig sina skydd. Sen bar det av utför branta switchbacks, obeväma och hala off-camber kurvor, träsk och uppförsbackar.
Första sträckan på dagen innehöll den berömda 500-meterssprinten upp för en skogsväg. Man kom ut på den först efter ett antal minuter i kolsvart skog där man tog sig nedför hala branta kurvor, otroligt jobbiga våtmarker och allmänt oflytiga stigar. Därefter slungades man ut på denna trampfest där jag hade turen att mötas av min kille som stod startklar att springa med mig upp för backen. Jag minns inte vad han sa, eller hur länge han sprang bredvid mig, men jag vet att jag var så otroligt tacksam för supporten.
Lungorna, benen och huvudet skrek av ren smärta innan jag nådde toppen av klättringen. Som belöning hittade jag flyt i branten efter och i nästa sektion fick jag mer oväntad support i form av ett rådjur som hoppade bredvid mig på spåret. Tyvärr fick första sträckan ett tråkigt avslut då jag kraschade – à la superman – strax innan mål.
Andra sträckan hette ”Jawburn” och det av en anledning. När man tagit sig nerför den otroligt branta banan har man till och träningsvärk i käken för att man spänt sig så mycket på vägen ner, dvs. man får ”jawburn”. Vid ett tillfälle på träningsdagen gick jag av cykeln och tittade på banan i förundran eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig ner för det virrvarr av otroligt branta, tighta switchbacks med underlag varierande av blöta hala rötter eller lerig lös småsten som uppenbarade sig framför mig.
Härligt nog kom jag ner för banan med ett leende på läpparna på tävlingsdagen och insåg att jag, trots ett par småkrascher, tagit mig ner för tävlingens tekniskt svåraste bana och haft riktigt roligt på vägen! Det fascinerar mig alltid hur jag kan ta mig i kragen när det väl kommer till en tävling och köra nedför saker jag inte trodde att jag kunde. Dock tog jag inte med mig detta glädjerus och adrenalin in i sträcka tre – där jag nästan gick in i en vägg.
Kom ihåg att vi nu har trampat uppför i nästan tre timmar och kört utför i ca fyra kilometer – kroppen är trött, hungrig och sliten. Speciellt när man enbart är van vid Stockholms downhillbanor som varar i 40 sekunder, inte 10 minuter. Mina ben var så trötta, ögonen gick i kors och jag hittade absolut inget flyt i mitten av banan. Mitt i min ”meltdown” dök även en totalt igenlerad uppförsbacke upp. Vad gör man? Man biter ihop och trampar på. Men när jag väl kom i mål skakade benen av utmaning och en del av mig ville gråta.
Tack och lov så insåg en av mina vänner, underbara och alltid glada Fiona från Fort William, att jag vid det här laget var nära bristningsgränsen och hon cyklade med mig hela vägen upp till sträcka fyra. Sträcka fyra – den lätta, underbara, flowiga downhillbanan som återigen satte ett stort leende på mina läppar. Att mountainbiking kan slita en så mellan total förödelse och fullkomlig lycka.
Dag ett var avklarad. På kvällen tror jag att jag duschade, på något sätt packade min rygga för nästa dag, drack ett antal glas med vätskeersättning (tack för tipset Lina!) och åt någonting till middag. Jag minns bara att jag var så otroligt orolig över att jag inte skulle kunna ta mig ur sängen nästa morgon!
Söndag 1 juni – Tävlingsdag 2 – Glentress
Men morgonen kom och min stumma kropp, och vid det här laget ganska ömma rumpa, satte sig åter igen på sadeln för att den här dagen ta sig upp för områdena kring Glentress. Det skulle bli mer vertikal klättring än dagen innan men banorna var inte lika branta och även vi ”icke-skottar” fick känna på innebörden av känslan ”flow”. Vi fick även känna på ordet mjölksyra – då många sträckor innehöll ett antal tramppartier.
Innan jag började dagens första klättring tackade jag min cykel att den hade 27,5 tums hjul. Strax efter jag börjat trampa uppför tackade jag återigen min cykel för att den är gjord i kolfiber. En stund efter det tackade jag inget mer – utan svor över att mina ben kändes som trästockar och åt den allt brantare skogsvägen. Men i mitt huvud fanns bara en väg – och den ledde upp. Inte tänkte jag ge upp nu! Jag fick fokusera på att inte sluta trampa för då skulle det vara kört. Jag intalade mig själv att om jag bara nådde upp till första sträckan för dagen skulle allt lösa sig. Men tiden var knapp och alla tjejer trampade på som galningar. Trots det kom i stort sett alla tjejer upp med mindre än två minuter till start.
Första sträckan var min favoritsträcka på de två tävlingsdagarna. Den började med en snabb sektion med öppna platta kurvor, in i några tighta switchbacks, vidare in i en plattare sträcka med s.k. ”busstops” där man var tvungen att hålla hög hastighet och flyt, sedan en kort uppförssprint som ledde in i tio genialt grävda och lagom hala switchbacks, ut på ännu en kort uppförssprint och in i en platt men flowig skogssträcka.
Sträcka två var, i motsats till föregående sträcka, den minst roliga och dessutom den längsta. Någonstans i slutet av sträcka två när jag inte längre orkade stå upp, utan alternerade med att sitta ner, tänkte jag att det kanske inte vore så dumt att stå i 90 grader mot en vägg på gymmet i ca 10 minuter åt gången lite då och då!
Efter att ha tagit mig ner för sträcka tre – som tack och lov var mestadels downhill-orienterad – träffade jag på Chris Ball (som är en av huvudarrangörerna för Enduro World Series) som sa ”Hanna, just one more to go – you are almost done!”. Och det slog mig att jag tagit mig igenom sju av åtta tävlingssträckor. Jag fylldes av någon slags eufori, som snabbt dog när jag började trampa uppför den sista långa uppförsbacken. Man brukar säga att man går igenom fem faser av sorg och jag gick igenom något liknande.
Förnekelse – det är bara EN sträcka kvar så det kan ju inte vara så jobbigt.
Ilska – varför i h*****e har man totalt åtta sträckor i en tävling när det är räcker fullkomligt gott med sju.
Köpslående – om jag tar mig upp till den där granen kan jag växla ner en liten stund, och om jag tar mig upp för nästa brant kan jag chilla lite till nästa kurva.
Depression – var är toppen? det här tar ju aldrig slut!
Accepterande – okej det här är otroligt jobbigt men snart är jag på toppen och då kan jag ladda batterierna för att ta mig ner för sista sträckan. Kom igen Hanna, kämpa! Och så vips var jag uppe!
Den sista sträckan av dessa fullspäckade dagar erbjöd allt och var den längsta på nästan fyra kilometer. Den hade allt från supersnabba sträckor i öppen terräng, flowiga kurvor i skogen, några jobbiga uppförsbackar och avslutades med en liten teknisk sektion där folkmassor hade samlats vid ett litet drop in i målgången. Och är det några som ska höjas till himlen den här helgen så är det åter igen alla dessa cykelkära lokalbor som tagit sig ut på de flesta banor för att heja på alla tävlande! Även på de mest oåtkomliga delar av banorna stod det ofta personer som la ner sin själ i att hylla dig ner för banan.
Det är även som vanligt väldigt bra stämning mellan alla tjejer som tävlade och det är allt lika kul att träffa alla igen. Det spelar ingen roll om du är professionell enduro-åkare som Tracy Moseley eller om du är hobby-åkare som mig – alla är välkomna och får vara med i familjen. Man påminner varandra vid startlinjen om att öppna upp bakdämparen, komma ihåg att dricka vatten och önskar varandra lycka till. Med de tuffa klättringarna var det inte bara jag som gick (eller cyklade?) in i väggen, utan flera av tjejerna fick peppas upp till toppen av sina medtävlande.
För att försöka summera dessa dagar – Skottland erbjuder verkligen genial stigcykling och jag önskar jag kunde ha stannat kvar och cykla allt igen med en pigg kropp. Det är svårt att förklara hur branta tävlingssträckorna var emellan åt. När du dessutom spenderat 70 minuter att trampa uppför – och då inte i någon trevlig social ”granny-gear” – för att sedan fara utför dessa branter, når kroppen en slags gräns för hur mycket den tål. Du kan inte slappna av uppför och du kan absolut inte slappna av utför – och detta pågår i nästan sex timmar non-stop per dag. Det var just därför Skottland tog enduro-konceptet till en ny nivå.
Jag kan inte påstå att det var speciellt trevligt eller socialt under tävlingsdagarna – men banan utmanade den mest vältränade och rutinerade åkaren. När jag svängde in på sista transportsträckan mot mål den sista dagen och en marshall sa ”welcome home girls”, människor klappade längs kanten och barn sprang brevid och ville ha high-fives, kände jag mig som om jag precis farit till månen och tillbaka. What a flippin feeling. I did it!
