[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
- Trådstartare Randonneur_Stockholm
- Start datum
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Sitter och följer nästan alla brevet för att hitta lite pepp inför för mitt andra brevet. De flesta framstår ändå som propagandacykling, inkl den jag själv körde...kanske sommarens väder som gör sitt till. Det här loppet ger ett lite annat perspektiv på tillvaron, trots misär så lockar det...roligt att läsa om er som kämpar på trots att det är motigt.
Granman
Medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Hepp, min första 60-milare! I mål vid halvsju-blecket tillsammans med två killar från Söderköping och Norrköping. Dessa två, jag och Peth höll ihop från Edsbyn i i natten och kylan. På småtimmarna strax innan Bollnäs fick Peth plötsligt hemlängtan och försvann som en raket i backarna. Vi övriga fortsatte mot morgonrodnaden och lite regn och segade oss sakta genom landskapet. Ungefär så. Återkommer med RR. Nu hem, duscha och soffdöden.
Peth
Aktiv medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Yes – jag tog mig i mål! Slutstämpling kring 20:20. Prioriterade att cykla iväg till bil, mat och dusch och att komma hem innan midnatt framför Happy-uppdatering, ber om ursäkt för det.
Hade ovärderlig hjälp från Gävle av en kvartett starka Stockholmscyklister.
Tack alla!
RR kommer – tror jag.
Hade ovärderlig hjälp från Gävle av en kvartett starka Stockholmscyklister.
Tack alla!
RR kommer – tror jag.
Havoc 5
Aktiv medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Hej. Jag mekade ihop en RR på lite hopkok.
Hemskt som vanligt.
Min intention var som sagt att försöka göra det här till en mysig tur.
Detta sprack. Igen.
Gång på gång gör jag samma misstag och får för mej att jag plötsligt förvandlats till Hulken.
Strax efter att vi rullat ut ur Uppsala märkte jag att jag åter låg i tätgänget och hissade. För fort.
Jag kände mej skitstark och tänkte att jag åker med till första kontrollen för att sedan vänta in nåt lugnare gäng.
Sagt men inte gjort.
Efter att vi stämplat våra kort och mumsat på en kanelbulle var alla klara att sticka iväg.
Då det var fler i gruppen som tyckte det gick lite väl fort beslutades att sänka tempot en smula (vi hade hållit ett snitt strax över 32 cirkus/gurka), och då ändrade jag planen till att åka med fram tills lunchen som skulle avnjutas efter ca 17 mil, och istället vänta där på nåt lugnare gäng bakifrån.
Då det äntligen drog ihop sej till lunch var vårt gäng aningen reducerat och vi var bara fem kvar. Tyvärr visade det sej att restaurangen inte låg längs den planerade rutten utan att man istället var tvungen att ta en tur upp på stan för pizzaparty.
Då dök tanken såklart upp: tänk om inte de andra väljer att käka lunch här?
Vi hade hållit ett fortsatt ganska högt tempo så jag begrep att de andra kunde ligga ganska långt bakom?
Skit tänkte jag och bestämde mej för att fortsatta tuffa på med gänget jag hamnat i, det var ju ändå trevliga grabbar och stöpta av det där virket som kan dra i evighet utan att gå bak o slicka såren, vilket ju alltid gynnar mjukostar som en annan.
Några mil senare kom vi till den beryktade grussträckan och vi kom nog bara ca 100 meter innan Reine(?) fick punktering. Kalle och polare med okänt namn stannade för att hjälpa till men jag och Johan smög vidare lite makligt då vi båda började bli slitna.
Nu började det bli kväll och kallt. Då tempen började krypa ned mot sex grader var det dags för mej att stanna och svida om och Johan fortsatte i ensamhet.
Efter ett ögonblick kom Reine, Kalle och okänd farandes och plockade upp mej för fortsatt färd.
Efter en liten stund hamnade vi vid en liten Icabutik i nån liten by och med fem minuters marginal till stängningsdags beslutade jag och Kalle oss för att stanna och proviantera inför natten.
Tråkigt nog hade personalen beslutat att göra tidig sorti och därför låst dörrarna, därmed fick vi rulla vidare tomhänta.
Kalle tog fart och jag låg bakom som vanligt. Det här var en stoor grabb och det kändes lite som att ligga bakom en buss eller nåt. Störtskönt.
Efter nån mil när vi började närma oss Reine med okänd klack det till i Kalles cykel och jag trodde nästan han höll på att gå ikull.
Det visade sej att denne lyckats pricka ett potthål av den djupare sorten med dubbelpunka som resultat.
Då Kalle var ensam blev det nu min tur att försöka hjälpa till.
Då cykeln hans var ship shape rullade jag i förväg medans Kalle samlade ihop sina attiraljer.
Då jag rullade in i Järvsö kurrade magen rejält.
I brist på bensinstation fick jag ramla in i en bar istället för stämpling av det berömda kortet.
Det kändes lite annorlunda att sitta där i baren och mumsa på lite smör och bröd som den trevliga bartendern ordnade fram samtidigt som det stod finklädda människor bredvid och beställde fräscha romdrinkar.
Själv luktade jag pyton, såg ut som sömnbrist och fick nöja mej med Pepsi.
Precis när jag hoppat på knarren för vidare färd hörde jag Johan ropa någonstans i skenet av en gatlykta.
Denne var halvkokt och hade bestämt sej för att ta in på vandrarhemmet och vila lite.
Tyvärr hittade han inte till vandrarhemmet och bestämde att fortsätta hoja istället.
Precis då i den vevan dök Kalle upp igen och vi var tre som tog sikte på Bollnäs.
Då vi började närma oss började jag få det svårt med att hålla mej vaken.
Jag vinglade över vägen som ett annat fyllo och tyckte mej se saker som inte fans ibland, dessutom var jag hungrig som en varg.
Tänkte att jag skulle piggna till i Bollnäs av korv, gurkmajonäs, kaffe och godisbilar men det funkade inte.
Nån mil efter Bollnäs förstod jag att det jag pysslade med var farligt då jag ideligen höll på att somna i farten.
Det blev ett snabbt tack och adjö av grabbarna och bredställ in i en busskur.
Jag somnade som en klubbad på det underbart sköna trägolvet men i den 2 gradiga värmen blev inte sömnen onödigt lång.
Efter bara någon timme cyklande blev det tyvärr tvunget med en lur igen vilket passade bra då det börjat regna lite mer än behagligt.
Jag hittade en fotbollsanläggning där jag tänkte att man skulle kunna finna lämpligt skydd.
Då nöden inte har någon lag frångick jag mina principer att man aldrig ska öppna någon dörr man inte har att göra med och gick istället likt en missbrukarbov runt och kände på dörrar till omklädnings och andra okända rum med förhoppningen att någon glömt att låsa.
Tänkte i min villfarelse att folk på landet kanske inte är så noga med sånt då det säkert är mindre vanligt med tjuvar där.
Så är det inte.
Det blev att ta skydd under ett utskjutande tak, dock på en stol i alla fall.
Efter 35 minuter vaknade jag huttrandes i kylan igen. Tänkte att det var ganska praktiskt med en stor fotbollsklocka tvärsöver planen så jag kunde veta exakt hur länge jag kvartat.
Hursom gjorde luren susen för jag orkade snabbt jobba upp lite puls så värmen inföll sej igen.
Jag siktade mot Ljusne där nästa stämpling skulle avhandlas.
Ljusne är inte av storleken Götlaborg direkt så jag råkade köra rakt igenom utan att riktigt förstått att det var just Ljusne jag passerat.
Nöjde mej med ett självporträtt vid en vägskylt 2 km på fel sida av stan.
Timman var av den sorten att inte ens bagaren var vaken och inte ens sju vilda hästar skulle kunna fått mej att vända och leta rätt i en bankomat eller dylikt.
Godkänt eller inte, det får hamna på livskontot.
Tillslut nådde jag äntligen efterlängtade Gävle där det blev långvila på en Ok-mack.
Den ytterst ovanliga åkomman att inte kunna äta när jag är riktigt jävla trött hade nu infunnit sej.
Hemsk känsla.
Man vet att alla grejer är skitgoda och att det är viktigt att få i sej dem men det går bara inte.
Kaffe gick dock bra och det var kul att rabbelibabbla lite med tanten i kassan efter lite mer än tio mil ensam i natten.
Tio mil kvar hem som sagt. Tio mil är ju normalt ingenting.
Fast nu var det det. Jag kom på att det är ju inte bara tröttheten som man lider av.
Jag blir så jävla kukballeuttråkad av att sitta där o traggla.
Sakta går det också, knappt styrfart.
Efter fyra mil blev det ytterligare en tupplur i en busskur. De är praktiska de där kurerna.
Tillsluut nådde jag det efterlängtade Uppsala.
Den där domkyrkan måste vara den mest efterlängtade kyrkan i världen för oss cyklister?
Okej att raksträckan är milslång men för mej var det en religiös upplevelse.
Plötsligt var jag framme på macken igen och det hela var avklarat.
Skönt att ha det bakom sej.
Nu blir det inga mer sådana här turer för min del (den här gången menar jag det verkligen) utan hädanefter blir det med bokat hotellrum.
Detta tycks vara det enda sättet för min del för att det ska bli trevligt.
Att cykla 40 mil går okej, 50 kan gå an fast 60 går bort.
De sista tio känns inte sunda för fem öre, i alla fall inte ensam.
Summa summarum: roligt.
Peace out...
Hemskt som vanligt.
Min intention var som sagt att försöka göra det här till en mysig tur.
Detta sprack. Igen.
Gång på gång gör jag samma misstag och får för mej att jag plötsligt förvandlats till Hulken.
Strax efter att vi rullat ut ur Uppsala märkte jag att jag åter låg i tätgänget och hissade. För fort.
Jag kände mej skitstark och tänkte att jag åker med till första kontrollen för att sedan vänta in nåt lugnare gäng.
Sagt men inte gjort.
Efter att vi stämplat våra kort och mumsat på en kanelbulle var alla klara att sticka iväg.
Då det var fler i gruppen som tyckte det gick lite väl fort beslutades att sänka tempot en smula (vi hade hållit ett snitt strax över 32 cirkus/gurka), och då ändrade jag planen till att åka med fram tills lunchen som skulle avnjutas efter ca 17 mil, och istället vänta där på nåt lugnare gäng bakifrån.
Då det äntligen drog ihop sej till lunch var vårt gäng aningen reducerat och vi var bara fem kvar. Tyvärr visade det sej att restaurangen inte låg längs den planerade rutten utan att man istället var tvungen att ta en tur upp på stan för pizzaparty.
Då dök tanken såklart upp: tänk om inte de andra väljer att käka lunch här?
Vi hade hållit ett fortsatt ganska högt tempo så jag begrep att de andra kunde ligga ganska långt bakom?
Skit tänkte jag och bestämde mej för att fortsatta tuffa på med gänget jag hamnat i, det var ju ändå trevliga grabbar och stöpta av det där virket som kan dra i evighet utan att gå bak o slicka såren, vilket ju alltid gynnar mjukostar som en annan.
Några mil senare kom vi till den beryktade grussträckan och vi kom nog bara ca 100 meter innan Reine(?) fick punktering. Kalle och polare med okänt namn stannade för att hjälpa till men jag och Johan smög vidare lite makligt då vi båda började bli slitna.
Nu började det bli kväll och kallt. Då tempen började krypa ned mot sex grader var det dags för mej att stanna och svida om och Johan fortsatte i ensamhet.
Efter ett ögonblick kom Reine, Kalle och okänd farandes och plockade upp mej för fortsatt färd.
Efter en liten stund hamnade vi vid en liten Icabutik i nån liten by och med fem minuters marginal till stängningsdags beslutade jag och Kalle oss för att stanna och proviantera inför natten.
Tråkigt nog hade personalen beslutat att göra tidig sorti och därför låst dörrarna, därmed fick vi rulla vidare tomhänta.
Kalle tog fart och jag låg bakom som vanligt. Det här var en stoor grabb och det kändes lite som att ligga bakom en buss eller nåt. Störtskönt.
Efter nån mil när vi började närma oss Reine med okänd klack det till i Kalles cykel och jag trodde nästan han höll på att gå ikull.
Det visade sej att denne lyckats pricka ett potthål av den djupare sorten med dubbelpunka som resultat.
Då Kalle var ensam blev det nu min tur att försöka hjälpa till.
Då cykeln hans var ship shape rullade jag i förväg medans Kalle samlade ihop sina attiraljer.
Då jag rullade in i Järvsö kurrade magen rejält.
I brist på bensinstation fick jag ramla in i en bar istället för stämpling av det berömda kortet.
Det kändes lite annorlunda att sitta där i baren och mumsa på lite smör och bröd som den trevliga bartendern ordnade fram samtidigt som det stod finklädda människor bredvid och beställde fräscha romdrinkar.
Själv luktade jag pyton, såg ut som sömnbrist och fick nöja mej med Pepsi.
Precis när jag hoppat på knarren för vidare färd hörde jag Johan ropa någonstans i skenet av en gatlykta.
Denne var halvkokt och hade bestämt sej för att ta in på vandrarhemmet och vila lite.
Tyvärr hittade han inte till vandrarhemmet och bestämde att fortsätta hoja istället.
Precis då i den vevan dök Kalle upp igen och vi var tre som tog sikte på Bollnäs.
Då vi började närma oss började jag få det svårt med att hålla mej vaken.
Jag vinglade över vägen som ett annat fyllo och tyckte mej se saker som inte fans ibland, dessutom var jag hungrig som en varg.
Tänkte att jag skulle piggna till i Bollnäs av korv, gurkmajonäs, kaffe och godisbilar men det funkade inte.
Nån mil efter Bollnäs förstod jag att det jag pysslade med var farligt då jag ideligen höll på att somna i farten.
Det blev ett snabbt tack och adjö av grabbarna och bredställ in i en busskur.
Jag somnade som en klubbad på det underbart sköna trägolvet men i den 2 gradiga värmen blev inte sömnen onödigt lång.
Efter bara någon timme cyklande blev det tyvärr tvunget med en lur igen vilket passade bra då det börjat regna lite mer än behagligt.
Jag hittade en fotbollsanläggning där jag tänkte att man skulle kunna finna lämpligt skydd.
Då nöden inte har någon lag frångick jag mina principer att man aldrig ska öppna någon dörr man inte har att göra med och gick istället likt en missbrukarbov runt och kände på dörrar till omklädnings och andra okända rum med förhoppningen att någon glömt att låsa.
Tänkte i min villfarelse att folk på landet kanske inte är så noga med sånt då det säkert är mindre vanligt med tjuvar där.
Så är det inte.
Det blev att ta skydd under ett utskjutande tak, dock på en stol i alla fall.
Efter 35 minuter vaknade jag huttrandes i kylan igen. Tänkte att det var ganska praktiskt med en stor fotbollsklocka tvärsöver planen så jag kunde veta exakt hur länge jag kvartat.
Hursom gjorde luren susen för jag orkade snabbt jobba upp lite puls så värmen inföll sej igen.
Jag siktade mot Ljusne där nästa stämpling skulle avhandlas.
Ljusne är inte av storleken Götlaborg direkt så jag råkade köra rakt igenom utan att riktigt förstått att det var just Ljusne jag passerat.
Nöjde mej med ett självporträtt vid en vägskylt 2 km på fel sida av stan.
Timman var av den sorten att inte ens bagaren var vaken och inte ens sju vilda hästar skulle kunna fått mej att vända och leta rätt i en bankomat eller dylikt.
Godkänt eller inte, det får hamna på livskontot.
Tillslut nådde jag äntligen efterlängtade Gävle där det blev långvila på en Ok-mack.
Den ytterst ovanliga åkomman att inte kunna äta när jag är riktigt jävla trött hade nu infunnit sej.
Hemsk känsla.
Man vet att alla grejer är skitgoda och att det är viktigt att få i sej dem men det går bara inte.
Kaffe gick dock bra och det var kul att rabbelibabbla lite med tanten i kassan efter lite mer än tio mil ensam i natten.
Tio mil kvar hem som sagt. Tio mil är ju normalt ingenting.
Fast nu var det det. Jag kom på att det är ju inte bara tröttheten som man lider av.
Jag blir så jävla kukballeuttråkad av att sitta där o traggla.
Sakta går det också, knappt styrfart.
Efter fyra mil blev det ytterligare en tupplur i en busskur. De är praktiska de där kurerna.
Tillsluut nådde jag det efterlängtade Uppsala.
Den där domkyrkan måste vara den mest efterlängtade kyrkan i världen för oss cyklister?
Okej att raksträckan är milslång men för mej var det en religiös upplevelse.
Plötsligt var jag framme på macken igen och det hela var avklarat.
Skönt att ha det bakom sej.
Nu blir det inga mer sådana här turer för min del (den här gången menar jag det verkligen) utan hädanefter blir det med bokat hotellrum.
Detta tycks vara det enda sättet för min del för att det ska bli trevligt.
Att cykla 40 mil går okej, 50 kan gå an fast 60 går bort.
De sista tio känns inte sunda för fem öre, i alla fall inte ensam.
Summa summarum: roligt.
Peace out...
Senast ändrad:
Peth
Aktiv medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Då tjör vi!
Jag och Uppsala-Anton hade pratat länge om att köra en hel serie, och nu var det dags. 20, 30 och 40 mil avklarade och planeringen för 60-milaren långt gången. Då går karln och blir sjuk! Bara att bita ihop och inse att detta kan bli tufft. Några dagar innan start börjar jag bli lite rädd, 60 mil är rätt långt ändå och den här turen innehåller både grusväg och bonusmil.
Avfärd hemifrån mot Uppsala kl 05:10 på lördag morgon, frukost i bilen. Starten gick strax efter åtta och jag räknade till 16 startande. Efter bara några kilometer stod det klart att ett större gäng tänkte cykla snabbt. Jag och Granman slog följe i ett lite lugnare tempo. Vi höll knappt 30 upp till första kontrollen i Gysinge. Snabbstopp med påfyllnad av vatten, bananer och en liten påse chips. Efter ganska precis 10 minuter var vi redo att dra vidare, då kom nästa gäng på fyra personer farandes. De tänkte stämpla i Österfärnebo, så jag och Granman hakade på och fick sällskap i ett par km.
Väl i Österfärnebo så drog jag och Granman vidare på egen hand. Allt tuffade på helt utan missöden till nästa kontroll i Kungsgården. Där blev det kebabrulle och Troca. Lagom till att maten var uppäten kom de fyra farandes igen, även de skulle äta. Granman och jag tackade för oss och stack mot Ockelbo 36 km bort.
I Ockelbo blev det återigen ett snabbstopp, men en glass och en kaffe hann vi med. Precis när vi var klara kom de fyra cyklandes.
Fram till Ockelbo hade det varit lätt att cykla, medvind och platt. Men nu började stigningarna. Granman hade inte riktigt benen med sig, så vi bytte telefonnummer och lovade att höras i Edsbyn. Jag drog vidare på egen hand. Jag hade nämligen bokat in en middagsdejt med fru och barn i Alfta. Klättring på asfalt börs efter ett tag mot klättring på grus. Oj vad kul det var!
Sen, helt plötsligt, så ser jag långt borta en ensam cyklist. Det var bara att trycka på och jaga ikapp. Det visade sig att denne Lindesbergscyklist gjort lite andra val än snabbcyklisterna i Ockelbo och satsat på finkäk i Wij trädgårdar i stället för fulpizza. Vi höll ihop i en tre mil eller så in till Alfta där min familj väntade. Det blev Hamburgare på Sallys.
När burgaren var uppäten ringde Granman som nu kommit fram till Edsbyn och tänkte ta ett lite längre stopp. Jag tog ett snabbt farväl av familjen och hojade västerut mot kontroll nummer fyra. Snabbstämpling på CircleK och sedan vidare till den pizzeria där Granman drack kaffe tillsammans med Ulf och Benjamin. Jag tog också en kopp. På med varma kläder, vila lite och sedan vidare mot Järvsö – nu fyra cyklister i skymningen. Ulf var stark och tryckte på bra, det gick lite väl fort i stigningarna efter Byn. Jag och Granman hamnade på efterkälken. Ulf lugnade ner sig och vi cyklade i samlad tropp upp mot toppen på en uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Hälsingenatten bjöd på norrsken, magiskt.
Så tog backen slut i alla fall och sen bar det av utför. Galet att ligga i 50 km/timme med bara lampbelysning, men vi kom ner oskadda. Jag och Ulf kände oss tydligen starka, så vi hamnade lite före de andra och cyklade i bredd och pratade. Så anlände vi Färila – denna hälsingemetropol dit jag en gång kört moped för att köpa en gitarr.
Från Färila är det drygt två mil till kontrollen i Järvsö. Jag och Ulf stannade strax innan Järvsö och väntade in de andra som låg några minuter bakom. I Järvsö blev det strax efter midnatt stämpling medelst avbruten tankning på macken, lite smörgåsar samt samtal med två ynglingar i bil. Jag väljer att tro att de var imponerade av oss.
Nu började det bli både kallt och dimmigt. Jag beslutade mig att inte köra natten igenom utan för att åka hem till Bollnäs och sova i egen säng. Några mil efter Järvsö trampade jag på lite, Ulf hängde på medan Granman och Benjamin tog det lite lugnare.
Sträckan Järvsö – Bollnäs är ganska ansträngande med kuperad terräng och tre rejäla stigningar. Detta i kombination med kylan tog ut sin rätt. Efter att ha sagt adjö och lycka till till Ulf och stämplat vid macken i Bollnäs rullade jag långsamt och vingligt sex km hem. Väl hemma kunde inte ens en varm dusch hjälpa mina skakningar. Somnade och sov i tre timmar. Åt en rejäl frukost med familjen och började känna mig helt ok.
Gav mig iväg från hemmet och rullade ensam mot ljusne på bekanta vägar. Korv med mos och Troca på Preem i Ljusne. Vidare mot Gävle. Puttrade på i 25 km/timme, ganska oinspirerande cykling. Vid Hamrångefjärden blev det ett snabbt sovstopp i en busskur. Cyklade vidare, då kom en rejäl skur. Tog skydd i en annan busskur. Då flyger de fyras gäng från gårdagen förbi. Snabbt på med regnbyxor och försöka jaga ikapp. Misslyckades. Körde lite fel på väg in mot Gävle. Hittade de fyra på Max. Käkade lite och frågade om jag fick göra dem sällskap.
Jens och Erik (tror jag att de hette) samt loppets enda två kvinnliga deltagare som jag inte uppfattade namnet på hade sovit över i Järvsö. Erik hade efter ett växelvajerbrott cyklat tvåväxlat sen innan Järvsö. Stark som fan var han. Han och Jens drog och jag sladdade längst bak med stumma ben.
Vi gjorde ett snabbstopp i Månkarbo och sedan blev det hårdkörning de sista milen in till Uppsala.
Totalsträcka för min del 666 km (inkl cykeltur för att hämta bil) rullsnitt 26km/timme. Totaltid 36 timmar 10 minuter.
Tack alla!!
Jag och Uppsala-Anton hade pratat länge om att köra en hel serie, och nu var det dags. 20, 30 och 40 mil avklarade och planeringen för 60-milaren långt gången. Då går karln och blir sjuk! Bara att bita ihop och inse att detta kan bli tufft. Några dagar innan start börjar jag bli lite rädd, 60 mil är rätt långt ändå och den här turen innehåller både grusväg och bonusmil.
Avfärd hemifrån mot Uppsala kl 05:10 på lördag morgon, frukost i bilen. Starten gick strax efter åtta och jag räknade till 16 startande. Efter bara några kilometer stod det klart att ett större gäng tänkte cykla snabbt. Jag och Granman slog följe i ett lite lugnare tempo. Vi höll knappt 30 upp till första kontrollen i Gysinge. Snabbstopp med påfyllnad av vatten, bananer och en liten påse chips. Efter ganska precis 10 minuter var vi redo att dra vidare, då kom nästa gäng på fyra personer farandes. De tänkte stämpla i Österfärnebo, så jag och Granman hakade på och fick sällskap i ett par km.
Väl i Österfärnebo så drog jag och Granman vidare på egen hand. Allt tuffade på helt utan missöden till nästa kontroll i Kungsgården. Där blev det kebabrulle och Troca. Lagom till att maten var uppäten kom de fyra farandes igen, även de skulle äta. Granman och jag tackade för oss och stack mot Ockelbo 36 km bort.
I Ockelbo blev det återigen ett snabbstopp, men en glass och en kaffe hann vi med. Precis när vi var klara kom de fyra cyklandes.
Fram till Ockelbo hade det varit lätt att cykla, medvind och platt. Men nu började stigningarna. Granman hade inte riktigt benen med sig, så vi bytte telefonnummer och lovade att höras i Edsbyn. Jag drog vidare på egen hand. Jag hade nämligen bokat in en middagsdejt med fru och barn i Alfta. Klättring på asfalt börs efter ett tag mot klättring på grus. Oj vad kul det var!
Sen, helt plötsligt, så ser jag långt borta en ensam cyklist. Det var bara att trycka på och jaga ikapp. Det visade sig att denne Lindesbergscyklist gjort lite andra val än snabbcyklisterna i Ockelbo och satsat på finkäk i Wij trädgårdar i stället för fulpizza. Vi höll ihop i en tre mil eller så in till Alfta där min familj väntade. Det blev Hamburgare på Sallys.
När burgaren var uppäten ringde Granman som nu kommit fram till Edsbyn och tänkte ta ett lite längre stopp. Jag tog ett snabbt farväl av familjen och hojade västerut mot kontroll nummer fyra. Snabbstämpling på CircleK och sedan vidare till den pizzeria där Granman drack kaffe tillsammans med Ulf och Benjamin. Jag tog också en kopp. På med varma kläder, vila lite och sedan vidare mot Järvsö – nu fyra cyklister i skymningen. Ulf var stark och tryckte på bra, det gick lite väl fort i stigningarna efter Byn. Jag och Granman hamnade på efterkälken. Ulf lugnade ner sig och vi cyklade i samlad tropp upp mot toppen på en uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Hälsingenatten bjöd på norrsken, magiskt.
Så tog backen slut i alla fall och sen bar det av utför. Galet att ligga i 50 km/timme med bara lampbelysning, men vi kom ner oskadda. Jag och Ulf kände oss tydligen starka, så vi hamnade lite före de andra och cyklade i bredd och pratade. Så anlände vi Färila – denna hälsingemetropol dit jag en gång kört moped för att köpa en gitarr.
Från Färila är det drygt två mil till kontrollen i Järvsö. Jag och Ulf stannade strax innan Järvsö och väntade in de andra som låg några minuter bakom. I Järvsö blev det strax efter midnatt stämpling medelst avbruten tankning på macken, lite smörgåsar samt samtal med två ynglingar i bil. Jag väljer att tro att de var imponerade av oss.
Nu började det bli både kallt och dimmigt. Jag beslutade mig att inte köra natten igenom utan för att åka hem till Bollnäs och sova i egen säng. Några mil efter Järvsö trampade jag på lite, Ulf hängde på medan Granman och Benjamin tog det lite lugnare.
Sträckan Järvsö – Bollnäs är ganska ansträngande med kuperad terräng och tre rejäla stigningar. Detta i kombination med kylan tog ut sin rätt. Efter att ha sagt adjö och lycka till till Ulf och stämplat vid macken i Bollnäs rullade jag långsamt och vingligt sex km hem. Väl hemma kunde inte ens en varm dusch hjälpa mina skakningar. Somnade och sov i tre timmar. Åt en rejäl frukost med familjen och började känna mig helt ok.
Gav mig iväg från hemmet och rullade ensam mot ljusne på bekanta vägar. Korv med mos och Troca på Preem i Ljusne. Vidare mot Gävle. Puttrade på i 25 km/timme, ganska oinspirerande cykling. Vid Hamrångefjärden blev det ett snabbt sovstopp i en busskur. Cyklade vidare, då kom en rejäl skur. Tog skydd i en annan busskur. Då flyger de fyras gäng från gårdagen förbi. Snabbt på med regnbyxor och försöka jaga ikapp. Misslyckades. Körde lite fel på väg in mot Gävle. Hittade de fyra på Max. Käkade lite och frågade om jag fick göra dem sällskap.
Jens och Erik (tror jag att de hette) samt loppets enda två kvinnliga deltagare som jag inte uppfattade namnet på hade sovit över i Järvsö. Erik hade efter ett växelvajerbrott cyklat tvåväxlat sen innan Järvsö. Stark som fan var han. Han och Jens drog och jag sladdade längst bak med stumma ben.
Vi gjorde ett snabbstopp i Månkarbo och sedan blev det hårdkörning de sista milen in till Uppsala.
Totalsträcka för min del 666 km (inkl cykeltur för att hämta bil) rullsnitt 26km/timme. Totaltid 36 timmar 10 minuter.
Tack alla!!
Granman
Medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
[RR]
Ja, nåt jag käkat i helgen har inte varit helt tjänligt. Tur att det inte bröt ut på allvar förrän jag kommit hem. Och kombinationen risig i kistan och post-64milsstela ben är inte att leka med, kan jag lova. Men måste ju ge en rapport såhär efter min första 60-milare.
Hade ju egentligen ingen aning om vad jag gett mig in på. I bakhuvudet flimrade ibland en inre bild av mig själv, helt utbonkad i regn, mörker och kyla på någon gudsförgäten småväg i hälsingeskogarna. Men jag var helt inne på att cykla nonstop med några längre pauser, att inte frysa, att inte bli ståendes pga mekaniska problem, att inte komma hem alltför sent på söndagkvällen, och att få cykla ensam långa sträckor. Jag packade därefter, och skulle nog kunna ta en snöstorm under loppet. 21 kg vägde cykeln med fyllda flaskor, och jag hade till och med en extra bult till spd-klossarna med mig.
Planen var sen att först ta mig till Edsbyn (25 mil) innan affärerna stängde, proviantera, äta och vila i två timmar, sedan mörkercykla till Bollnäs (40 mil) och en nattöppen mack för nästa längre rast och proviantering, och sedan ta resten som det faller sig och beroende på sömnighet. Så blev det i stort också.
Sov innan start över på ett sunkigt vandrarhem i Uppsala. Snackade sen innan start lite med Peth som var med på min plan fram till Bollnäs där han tänkte sova hemma, och Micke (Havoc 5) som skulle köra en softare 60-milare än tidigare. Sa han, sen drog han iväg med täten . Starten var för ovanlighetens skull rätt lugn jämfört med kortare lopp, men så kanske det alltid är på 60-milare? Glömde i alla fall att slå på gps:en från start, som vanligt. Och alla bilar i världen skulle till flygflottiljen norr om Uppsala denna morgon. Klar fördel för cykel bland stillastående bilköer.
Första tretton milen är egentligen inget att orda om. Fint väder, medvind, jag och Peth släpper snabbt tätklungan och rullar på i snacktempo som ändå ligger runt 30-32 km/h. Kort stopp i Gysinge, och vidare mot Kungsgården och pizzalunch. Vi kom dit tjugo min efter tätgänget. Men den där jefla lunchpizzan! (Eller var det frukosten?) På väg mot Ockelbo börjar jag må illa och känner att jag tappar kraft. Får kämpa ner en kaffe och glass i Ockelbo, och väl på rull igen känner jag värmevallningar över kroppen och mår illa i perioder. Samtidigt börjar det bli backigare, och jag får krypköra uppför.
Peth däremot är pigg som en mört, och, visar det sig, har bestämt middagsträff med familjen i Edsbyn. Så vi delar på oss för att ev. återses i Edsbyn. Det är aldrig en rolig situation när en behöver ta det lugnt och den andre vill hålla tempo, och när jag väl blev själv och inte behövde jaga hjul började jag rulla på i solitärt upptäckarcyklingstempo. Lugnt i backarna. Stanna och kolla på utsikten när man känner för det. Rulla sakta förbi och kika på fina gårdar. Så blev det plötsligt grus och då blev allt mycket roligare. Jag gillar grusväg, då blir det än mer upptäckarcykling. Och efterhand mådde jag bättre och kunde ligga på lite mer igen.
Inte långt bakom mig hade jag Erik, Jens, Lisa och Hanna, fyra som jag vet starka och erfarna cyklister, och efter ett tag på gruset kom Jens ikapp och kollade läget. De undrade väl varför jag nu cyklade själv. Lite senare kom Erik och Lisa upp och snackade lite. Trevligt. Sedan fick jag fart på 21-kilosmonstret i nerförsbackarna efter Gruvberget. Speciellt en lång sträcka utför på grus var riktigt rolig och jag låg på så hårt jag bara vågade. Såg inte till de andra förrän vid 19 när de kom ikapp mig i Edsbyn några mil längre fram.
I Edsbyn blev det allmän randonnörssamling vid en pizzeria. Kul att samlas emellanåt sådär. Chans att arrangera om lite i leden om det behövs. De fyra som kom samtidigt som mig käkade och drog vidare mot Järvsö och vandrarhemmet. En ensam örebrorandonnör kom, åt och drog. Benjamin och Ulf som hade släppt tätgruppen droppade in, och senare kom även Peth som hade mött familjen i Alfta några mil innan Edsbyn. Till min glädje hade pizzerian annat än pizza – jag tog en vegetarisk pastarätt – men hade svårt att äta pga magen och fick tvinga i mig. Inte fick jag vila två timmar heller, utan de andra tyckte att vi kör en gemensam nattcyklargrupp och vi drar 20.30. Lika bra det, kunde ändå inte äta mer. På med arm- och benvärmare och iväg igen, nu fyra man - Ulf, Benjamin, Peth och jag.
Efter Edsbyn är det bara uppför, och jag fick återigen krypköra i en del backar. Men de andra väntade snällt i toppen av varje backe. Mörkare blev det, och kallare blev det, och i toppen av en lång backe blev det lite rast och jag fick i alla fall på mig reflexvästen. Tänkte att det blir mer uppför och vill inte bli alltför varm. Istället blev det utförskörning, jävlar anåda! 50 blås utför backarna och jag blev rejält kall, började skaka kraftigt på hojen men att försöka få på sig en jacka i farten var inte att tänka på. Det är bara att tvinga sig att slappna av och sluta skaka. Fick i alla fall fram windfree-öronmupparna så öronen fick lite värme.
Till sist kom jacka och windstoppershorts på, och sen ner till Färila där Ulf och Peth försvann i fjärran. Benjamin – en erfaren randonnör från Söderköping – började nu bli trött. Han hade under våren fått sitt tredje barn och den nya vardagssituationen hade berövat honom de 2-300 mil pendling han annars brukade få på vår och sommar. Det visar vad den regelbundna träning som pendling ändå är ger för cykelmusklerna. Benjamin gjorde nu vad jag sett andra erfarna men för tillfället otränade randonnörer göra under breveter: luta sig mot den enorma lågtemposeghet som finns inbyggd i kroppen efter all cykling. Så vi lät Ulf och Peth dra vidare, och började tuffa fram i 20-22 km/h genom natten, 10-15 i backarna. Det skulle bli modellen för de efterföljande 30 milen. Emellanåt tyckte jag det var frustrerande långsamt, men så här efteråt inser jag att det var nog klokt att hålla nere tempot med tanke på att jag hade svårt att äta och bitvis ont i magen.
I Järvsö några mil senare återsamlades alla fyra och vi ”stämplade” genom att ta tankkvitto på en mack. Tuffade vidare mot Bollnäs i 20-22-tempo, temperaturen sjönk alltmer, klar himmel, fullmåne, helt vindstilla, och Ljusnans dalgång som bjöd på olika scenerier. Jag var ordentligt klädd och frös inte. Nattcykling när den är riktigt minnesvärd. Enda problemet var att min Luxos U-lampa hade börjat uppföra sig konstigt. Plötsligt slår den på sig själv, och när hastigheten blir över 17-18 km/h börjar den blinka regelbundet mellan låg- (70 lux) och högläge (90 lux). Det gick att ha ”floodlight”, alltså 90 lux påslaget hela tiden vid över 18 km/h vilket annars bara går en kort stund tills internbatteriet tömts. Stängde jag lampan slog den snart på sig själv igen, och blinkandet började. Otroligt irriterande. Det var bara att rikta lampan rakt ner i framdäcket och låta blinkandet pågå, och köra på reservlampan för det är inte så kul att ”floodlighta” upp varenda reflex och annat med på cyklisten någon meter framför. Eller få alla vägskyltar att blinka med för den delen om man inte ligger först och kan köra fullt blås på lampan. USB-laddningen funkade i alla fall hela tiden. Måste fixa lampan.
Efter ett tag försvann Ulf och Peth i fjärran igen eftersom Peth skulle hem till Bollnäs och sova och Ulf nog mest hängde på av bara farten. Honom hittade vi sen på macken i Bollnäs där vi sen satt och åt och slöade i nån timme. Allt medan Bollnäs’ bilburna ungdom visade upp sig efter bästa (fylle)förmåga. Hade fortfarande svårt att få i mig några större bitar käk. Sen ljusnade det och vi drog vidare mot Ljusne och lite regn, men det la sig efter nån timme. I Ljusne fick nån en idé om att besöka tullstationen, men det slutade med att vi vinglade tillbaka till den stängda macken och stod där och häckade en stund. Kvittostämpling igen.
De sista arton milen från Ljusne blev rätt likartade hela tiden. Rull i 15-25 km/h längs gamla E4:an som inte är någon särskilt inspirerande väg, ner till Gävle. Mycket trafik som kör om i hög hastighet. Några korta stopp för olika saker. En tupplur på altanen till en kiosk vid en fotbollsplan. Vi vaknade och drog vidare lagom till att de första ortsborna började komma till den match som skulle hållas där. Väl i Gävle (53 mil) blev det finlunch på en italiensk restaurang precis bredvid spåret. Tvingande i mig halva den risotto jag beställt. Sen tuggade vi oss segt och sakta framåt, kilometer för kilometer med några korta stopp här och där. En längre paus vid Tierps kyrka där jag av nån anledning trodde att det bara var tre mil kvar. Icke. Fem mil är det. Vinden hade tilltagit lite och det var en del motvind de sista milen, men väl i Lövstalöt med en helrak mil kvar är det bara en sak som gäller: långspurt längs rakan mot Uppsala, hela tiden med domkyrkotornen i sikte. Jag tog täten och de andra hakade till min glädje på. Kom vi upp i runt 30 blås kanske?
Till sist framme kl. 18.30, efter 34 ½ timmar, varav hela 8 timmar var stopptid. Och nu kunde jag faktiskt äta en korv. Men när jag sen sitter och luktar skunk och slappnar av på pendeln hem känner jag att magen nu har bestämt sig, och min plan att cykla hem från stationen byts snabbt mot att kära hustrun hämtar. Resten är inget att skriva om. Dagen efter packade jag av cykeln bl.a. sportdryckspulver för ca 8 L sportdryck, dunjacka, hängmatta, ett helt gore-texregnställ, tjocka skoöverdrag, tjocka handskar, superunderställ och diverse extrakläder, en 200grams chokladkaka jag gömt i packningen, liksom en sån där evighetsbulle i foliepåse. För att inte tala om alla verktyg, ekernyckel, extra ekrar, kombinationslås, växel- och bromsvajrar, kedjeolja och annat bök jag hade med. Fick dock användning för kedjeoljan.
Så här efteråt kan jag konstatera att min grundplan höll bra, utöver att det kanske gick långsammare än vad jag tänkt mig. Men hade jag kört snabbare hade jag väl fått bli hämtad i Gävle, eller nåt. Hade tung cykel med mycket prylar, men för en sån här tur är jag nog hellre safe än sorry. Funderar på att till nästa nonstop 60-milare ta en ganska tung touringhoj som emellertid är mycket bekväm och lätt går att ståcykla i uppförsbackarna. Eller ska man försöka köra en sån där snabbvariant på en betydligt lättare hoj?
Ser fram mot nästa säsongs 60-milare!
Ja, nåt jag käkat i helgen har inte varit helt tjänligt. Tur att det inte bröt ut på allvar förrän jag kommit hem. Och kombinationen risig i kistan och post-64milsstela ben är inte att leka med, kan jag lova. Men måste ju ge en rapport såhär efter min första 60-milare.
Hade ju egentligen ingen aning om vad jag gett mig in på. I bakhuvudet flimrade ibland en inre bild av mig själv, helt utbonkad i regn, mörker och kyla på någon gudsförgäten småväg i hälsingeskogarna. Men jag var helt inne på att cykla nonstop med några längre pauser, att inte frysa, att inte bli ståendes pga mekaniska problem, att inte komma hem alltför sent på söndagkvällen, och att få cykla ensam långa sträckor. Jag packade därefter, och skulle nog kunna ta en snöstorm under loppet. 21 kg vägde cykeln med fyllda flaskor, och jag hade till och med en extra bult till spd-klossarna med mig.
Planen var sen att först ta mig till Edsbyn (25 mil) innan affärerna stängde, proviantera, äta och vila i två timmar, sedan mörkercykla till Bollnäs (40 mil) och en nattöppen mack för nästa längre rast och proviantering, och sedan ta resten som det faller sig och beroende på sömnighet. Så blev det i stort också.
Sov innan start över på ett sunkigt vandrarhem i Uppsala. Snackade sen innan start lite med Peth som var med på min plan fram till Bollnäs där han tänkte sova hemma, och Micke (Havoc 5) som skulle köra en softare 60-milare än tidigare. Sa han, sen drog han iväg med täten . Starten var för ovanlighetens skull rätt lugn jämfört med kortare lopp, men så kanske det alltid är på 60-milare? Glömde i alla fall att slå på gps:en från start, som vanligt. Och alla bilar i världen skulle till flygflottiljen norr om Uppsala denna morgon. Klar fördel för cykel bland stillastående bilköer.
Första tretton milen är egentligen inget att orda om. Fint väder, medvind, jag och Peth släpper snabbt tätklungan och rullar på i snacktempo som ändå ligger runt 30-32 km/h. Kort stopp i Gysinge, och vidare mot Kungsgården och pizzalunch. Vi kom dit tjugo min efter tätgänget. Men den där jefla lunchpizzan! (Eller var det frukosten?) På väg mot Ockelbo börjar jag må illa och känner att jag tappar kraft. Får kämpa ner en kaffe och glass i Ockelbo, och väl på rull igen känner jag värmevallningar över kroppen och mår illa i perioder. Samtidigt börjar det bli backigare, och jag får krypköra uppför.
Peth däremot är pigg som en mört, och, visar det sig, har bestämt middagsträff med familjen i Edsbyn. Så vi delar på oss för att ev. återses i Edsbyn. Det är aldrig en rolig situation när en behöver ta det lugnt och den andre vill hålla tempo, och när jag väl blev själv och inte behövde jaga hjul började jag rulla på i solitärt upptäckarcyklingstempo. Lugnt i backarna. Stanna och kolla på utsikten när man känner för det. Rulla sakta förbi och kika på fina gårdar. Så blev det plötsligt grus och då blev allt mycket roligare. Jag gillar grusväg, då blir det än mer upptäckarcykling. Och efterhand mådde jag bättre och kunde ligga på lite mer igen.
Inte långt bakom mig hade jag Erik, Jens, Lisa och Hanna, fyra som jag vet starka och erfarna cyklister, och efter ett tag på gruset kom Jens ikapp och kollade läget. De undrade väl varför jag nu cyklade själv. Lite senare kom Erik och Lisa upp och snackade lite. Trevligt. Sedan fick jag fart på 21-kilosmonstret i nerförsbackarna efter Gruvberget. Speciellt en lång sträcka utför på grus var riktigt rolig och jag låg på så hårt jag bara vågade. Såg inte till de andra förrän vid 19 när de kom ikapp mig i Edsbyn några mil längre fram.
I Edsbyn blev det allmän randonnörssamling vid en pizzeria. Kul att samlas emellanåt sådär. Chans att arrangera om lite i leden om det behövs. De fyra som kom samtidigt som mig käkade och drog vidare mot Järvsö och vandrarhemmet. En ensam örebrorandonnör kom, åt och drog. Benjamin och Ulf som hade släppt tätgruppen droppade in, och senare kom även Peth som hade mött familjen i Alfta några mil innan Edsbyn. Till min glädje hade pizzerian annat än pizza – jag tog en vegetarisk pastarätt – men hade svårt att äta pga magen och fick tvinga i mig. Inte fick jag vila två timmar heller, utan de andra tyckte att vi kör en gemensam nattcyklargrupp och vi drar 20.30. Lika bra det, kunde ändå inte äta mer. På med arm- och benvärmare och iväg igen, nu fyra man - Ulf, Benjamin, Peth och jag.
Efter Edsbyn är det bara uppför, och jag fick återigen krypköra i en del backar. Men de andra väntade snällt i toppen av varje backe. Mörkare blev det, och kallare blev det, och i toppen av en lång backe blev det lite rast och jag fick i alla fall på mig reflexvästen. Tänkte att det blir mer uppför och vill inte bli alltför varm. Istället blev det utförskörning, jävlar anåda! 50 blås utför backarna och jag blev rejält kall, började skaka kraftigt på hojen men att försöka få på sig en jacka i farten var inte att tänka på. Det är bara att tvinga sig att slappna av och sluta skaka. Fick i alla fall fram windfree-öronmupparna så öronen fick lite värme.
Till sist kom jacka och windstoppershorts på, och sen ner till Färila där Ulf och Peth försvann i fjärran. Benjamin – en erfaren randonnör från Söderköping – började nu bli trött. Han hade under våren fått sitt tredje barn och den nya vardagssituationen hade berövat honom de 2-300 mil pendling han annars brukade få på vår och sommar. Det visar vad den regelbundna träning som pendling ändå är ger för cykelmusklerna. Benjamin gjorde nu vad jag sett andra erfarna men för tillfället otränade randonnörer göra under breveter: luta sig mot den enorma lågtemposeghet som finns inbyggd i kroppen efter all cykling. Så vi lät Ulf och Peth dra vidare, och började tuffa fram i 20-22 km/h genom natten, 10-15 i backarna. Det skulle bli modellen för de efterföljande 30 milen. Emellanåt tyckte jag det var frustrerande långsamt, men så här efteråt inser jag att det var nog klokt att hålla nere tempot med tanke på att jag hade svårt att äta och bitvis ont i magen.
I Järvsö några mil senare återsamlades alla fyra och vi ”stämplade” genom att ta tankkvitto på en mack. Tuffade vidare mot Bollnäs i 20-22-tempo, temperaturen sjönk alltmer, klar himmel, fullmåne, helt vindstilla, och Ljusnans dalgång som bjöd på olika scenerier. Jag var ordentligt klädd och frös inte. Nattcykling när den är riktigt minnesvärd. Enda problemet var att min Luxos U-lampa hade börjat uppföra sig konstigt. Plötsligt slår den på sig själv, och när hastigheten blir över 17-18 km/h börjar den blinka regelbundet mellan låg- (70 lux) och högläge (90 lux). Det gick att ha ”floodlight”, alltså 90 lux påslaget hela tiden vid över 18 km/h vilket annars bara går en kort stund tills internbatteriet tömts. Stängde jag lampan slog den snart på sig själv igen, och blinkandet började. Otroligt irriterande. Det var bara att rikta lampan rakt ner i framdäcket och låta blinkandet pågå, och köra på reservlampan för det är inte så kul att ”floodlighta” upp varenda reflex och annat med på cyklisten någon meter framför. Eller få alla vägskyltar att blinka med för den delen om man inte ligger först och kan köra fullt blås på lampan. USB-laddningen funkade i alla fall hela tiden. Måste fixa lampan.
Efter ett tag försvann Ulf och Peth i fjärran igen eftersom Peth skulle hem till Bollnäs och sova och Ulf nog mest hängde på av bara farten. Honom hittade vi sen på macken i Bollnäs där vi sen satt och åt och slöade i nån timme. Allt medan Bollnäs’ bilburna ungdom visade upp sig efter bästa (fylle)förmåga. Hade fortfarande svårt att få i mig några större bitar käk. Sen ljusnade det och vi drog vidare mot Ljusne och lite regn, men det la sig efter nån timme. I Ljusne fick nån en idé om att besöka tullstationen, men det slutade med att vi vinglade tillbaka till den stängda macken och stod där och häckade en stund. Kvittostämpling igen.
De sista arton milen från Ljusne blev rätt likartade hela tiden. Rull i 15-25 km/h längs gamla E4:an som inte är någon särskilt inspirerande väg, ner till Gävle. Mycket trafik som kör om i hög hastighet. Några korta stopp för olika saker. En tupplur på altanen till en kiosk vid en fotbollsplan. Vi vaknade och drog vidare lagom till att de första ortsborna började komma till den match som skulle hållas där. Väl i Gävle (53 mil) blev det finlunch på en italiensk restaurang precis bredvid spåret. Tvingande i mig halva den risotto jag beställt. Sen tuggade vi oss segt och sakta framåt, kilometer för kilometer med några korta stopp här och där. En längre paus vid Tierps kyrka där jag av nån anledning trodde att det bara var tre mil kvar. Icke. Fem mil är det. Vinden hade tilltagit lite och det var en del motvind de sista milen, men väl i Lövstalöt med en helrak mil kvar är det bara en sak som gäller: långspurt längs rakan mot Uppsala, hela tiden med domkyrkotornen i sikte. Jag tog täten och de andra hakade till min glädje på. Kom vi upp i runt 30 blås kanske?
Till sist framme kl. 18.30, efter 34 ½ timmar, varav hela 8 timmar var stopptid. Och nu kunde jag faktiskt äta en korv. Men när jag sen sitter och luktar skunk och slappnar av på pendeln hem känner jag att magen nu har bestämt sig, och min plan att cykla hem från stationen byts snabbt mot att kära hustrun hämtar. Resten är inget att skriva om. Dagen efter packade jag av cykeln bl.a. sportdryckspulver för ca 8 L sportdryck, dunjacka, hängmatta, ett helt gore-texregnställ, tjocka skoöverdrag, tjocka handskar, superunderställ och diverse extrakläder, en 200grams chokladkaka jag gömt i packningen, liksom en sån där evighetsbulle i foliepåse. För att inte tala om alla verktyg, ekernyckel, extra ekrar, kombinationslås, växel- och bromsvajrar, kedjeolja och annat bök jag hade med. Fick dock användning för kedjeoljan.
Så här efteråt kan jag konstatera att min grundplan höll bra, utöver att det kanske gick långsammare än vad jag tänkt mig. Men hade jag kört snabbare hade jag väl fått bli hämtad i Gävle, eller nåt. Hade tung cykel med mycket prylar, men för en sån här tur är jag nog hellre safe än sorry. Funderar på att till nästa nonstop 60-milare ta en ganska tung touringhoj som emellertid är mycket bekväm och lätt går att ståcykla i uppförsbackarna. Eller ska man försöka köra en sån där snabbvariant på en betydligt lättare hoj?
Ser fram mot nästa säsongs 60-milare!
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Det var en finfin 60-milare! Lite kall på kvällen men ändå så himla mysigt?! Tack för trevliga RR's och för allt fint sällskap.
För mig och Lisa oss så var loppet ungefär som alla våra lopp - väldigt kontrollerat utan några egentliga missöden eller dåligt humör. Såhär: Vi gillar inte att bli (för)trötta eller frysa ihjäl utan tycker mer om när en 60-milare känns som en ganska trevlig weekend med sina vänner. Tricket som vi kör med är att... köra i ungefär samma fart hela loppet, äta jättemycket, ha många olika plagg att sätta på oss om det blir kallt, samt leka olika lekar som exempelvis "gissa hur högt vi är nu", "vad händer om ett virus kommer, alla dör, och vi måste bli självförsörjande" och "jag funderar på hur jag ska kunna få färre sår (NI FATTAR VAR) nästa år på PBP". Som vanligt tycker jag att Lisa är bäst i världen att cykla med för hon är så himla rolig och stark.
Det var förstås kul också att Jens och Erik var med och jag blev ändå väldigt imponerad av att Erik kunde cykla med bara en växel. Samt att Jens kan dra oss i perfekt tempo hur länge som helst, vi brukar nästan bara åka själva så det kändes lyxigt.
Vi ses igen snart på vägarna!
För mig och Lisa oss så var loppet ungefär som alla våra lopp - väldigt kontrollerat utan några egentliga missöden eller dåligt humör. Såhär: Vi gillar inte att bli (för)trötta eller frysa ihjäl utan tycker mer om när en 60-milare känns som en ganska trevlig weekend med sina vänner. Tricket som vi kör med är att... köra i ungefär samma fart hela loppet, äta jättemycket, ha många olika plagg att sätta på oss om det blir kallt, samt leka olika lekar som exempelvis "gissa hur högt vi är nu", "vad händer om ett virus kommer, alla dör, och vi måste bli självförsörjande" och "jag funderar på hur jag ska kunna få färre sår (NI FATTAR VAR) nästa år på PBP". Som vanligt tycker jag att Lisa är bäst i världen att cykla med för hon är så himla rolig och stark.
Det var förstås kul också att Jens och Erik var med och jag blev ändå väldigt imponerad av att Erik kunde cykla med bara en växel. Samt att Jens kan dra oss i perfekt tempo hur länge som helst, vi brukar nästan bara åka själva så det kändes lyxigt.
Vi ses igen snart på vägarna!
Havoc 5
Aktiv medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Grymma rapporter!
Fan nu blir man ju redan lite sugen igen?
Kroppen min börjar kännas alert igen men huvudet är fortfarande (om möjligt) otroligt frånvarande.
Jag går omkring på jobbet o känner mej som en rasta fari.
Ses längs vägen...
Fan nu blir man ju redan lite sugen igen?
Kroppen min börjar kännas alert igen men huvudet är fortfarande (om möjligt) otroligt frånvarande.
Jag går omkring på jobbet o känner mej som en rasta fari.
Ses längs vägen...
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Kul med så många utförliga rapporter om äventyr och misär och härliga upplevelse! Tack.
Jag inser att jag ofta glömmar bort mycket av det som hände under långa rundor eftersom jag inte skriver om det och sedan bara kommer ihåg hur rolig allting var :-)
Jag inser att jag ofta glömmar bort mycket av det som hände under långa rundor eftersom jag inte skriver om det och sedan bara kommer ihåg hur rolig allting var :-)
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] 600 km brevet Uppsala-Järvsö
Härlig RR, låter ju som en fin runda.
Det är sannerligen inte skoj när magen trilskas. Du har inte nödvändigtvis fått i dig något direkt dåligt, många timmars ansträngning gör i sig själv kroppen mer känslig.
Det finns inget rätt svar på hur mycket prylar man ska ha med sig... lätt, tryggt, komfortabelt? Man får själv värdera hur det hela ska balanseras.
Det är sannerligen inte skoj när magen trilskas. Du har inte nödvändigtvis fått i dig något direkt dåligt, många timmars ansträngning gör i sig själv kroppen mer känslig.
Det finns inget rätt svar på hur mycket prylar man ska ha med sig... lätt, tryggt, komfortabelt? Man får själv värdera hur det hela ska balanseras.
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Jämtland -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Uppsala -
Säljes i Skåne -
Säljes i Skåne
