Supersonic
Aktiv medlem
[RR] Italien om våren
En fantastiskt härlig cykelresa till Italien närmar sig sitt slut. Sex cykeldagar och en bit över 60 hårda mil har det blivit hittils. Det är märkligt att benen fungerar så bra som de gör trots att de känns helt slut, kroppen har kommit in i en andra andning och går att pressa trots att den känns rökt. Imorgon är sista dagen och den kröns av ett tufft pass med många ordentliga backar och en totallängd på femton mil. Här lite blandade bilder från trakterna runt Misano Adriatico, ett par mil söder om Rimini.
Ett kort stop för att vänta in resten av gänget efter en kortare klättring.
Här har vi hamnat lite vilse och konsulterar kartorna för att reda ut var vi är och vart vi är på väg. Det är dock aldrig något problem eftersom det finns en miljon vägar och vi inte har bråttom utan är ute för att vara ute. Det är vägen som är målet.
Härligt att mata mil. Det är mjukt kuperad terräng och en vanlig tiomilarunda landar ofta på 1100-1200 höjdmeter. Man kan välja på backar upp till 23% (vilket är helt fruktansvärt brant). Landskapet är fantastiskt vackert och man sitter bara och njuter varenda sekund, även när det gör ont och är brant.
Ett kort pavéstråk genom en av de små byarna. Det ligger härliga fina små gamla byar överallt i landskapet. Det ser ut som om tiden stått stilla sedan ett par hundra år.
Här en bild strax innan vi skulle påbörja klättringen upp till berget Carpegna. Själva berget ligger dolt bakom molnen. Vi bor vid Adriatiska havet och har klättrat upp till 700 meters höjd. Vid byn Carpegna börjar den kända och fruktade backen som sträcker sig upp till bergets topp på 1415 meters höjd.
Marco "Pantanis himmel" står det på målat på italienska en bit upp för backen Carpegna. Jag kan lova en sak, det var då i alla fall inte min himmel. De första två kilometrarna är det 16% i snitt och backen är totalt 6,5 kilometer lång utan att det någonstans lugnar ner sig så man får hämta andan eller återhämta benen från mjölksyran. Jag tog mig upp för backen men den besegrade mig brutalt, jag var helt rökt när jag väl kom upp för de drygt 700 höjdmetrarna. Man får stå upp och bända sig fram i stort sett hela backen och trots det gick det bitvis så långsamt som 6 km/h. Fruktansvärt tufft och något jag aldrig kommer göra om igen. Men kul att ha gjort. Totalt avverkades en bit över 2200 höjdmeter under den dagens 14 mil. En lärdom är att det jag tidigare kallat backar hemma inte är något alls, referensramarna har ändrats fullständigt.
Ett kort stop för att vänta in resten av gänget efter en kortare klättring.
Här har vi hamnat lite vilse och konsulterar kartorna för att reda ut var vi är och vart vi är på väg. Det är dock aldrig något problem eftersom det finns en miljon vägar och vi inte har bråttom utan är ute för att vara ute. Det är vägen som är målet.
Härligt att mata mil. Det är mjukt kuperad terräng och en vanlig tiomilarunda landar ofta på 1100-1200 höjdmeter. Man kan välja på backar upp till 23% (vilket är helt fruktansvärt brant). Landskapet är fantastiskt vackert och man sitter bara och njuter varenda sekund, även när det gör ont och är brant.
Ett kort pavéstråk genom en av de små byarna. Det ligger härliga fina små gamla byar överallt i landskapet. Det ser ut som om tiden stått stilla sedan ett par hundra år.
Här en bild strax innan vi skulle påbörja klättringen upp till berget Carpegna. Själva berget ligger dolt bakom molnen. Vi bor vid Adriatiska havet och har klättrat upp till 700 meters höjd. Vid byn Carpegna börjar den kända och fruktade backen som sträcker sig upp till bergets topp på 1415 meters höjd.
Marco "Pantanis himmel" står det på målat på italienska en bit upp för backen Carpegna. Jag kan lova en sak, det var då i alla fall inte min himmel. De första två kilometrarna är det 16% i snitt och backen är totalt 6,5 kilometer lång utan att det någonstans lugnar ner sig så man får hämta andan eller återhämta benen från mjölksyran. Jag tog mig upp för backen men den besegrade mig brutalt, jag var helt rökt när jag väl kom upp för de drygt 700 höjdmetrarna. Man får stå upp och bända sig fram i stort sett hela backen och trots det gick det bitvis så långsamt som 6 km/h. Fruktansvärt tufft och något jag aldrig kommer göra om igen. Men kul att ha gjort. Totalt avverkades en bit över 2200 höjdmeter under den dagens 14 mil. En lärdom är att det jag tidigare kallat backar hemma inte är något alls, referensramarna har ändrats fullständigt.
Senast redigerad av en moderator:
