[RR] Tour de Pöyrisjärvi (nu med video)
Turen till Pöyrisjärvi började med en alldeles utmärkt väderleksprognos och för en gångs skull även hyfsat med planering. Jag hade sex hela dagar och en kväll på mig att cykla. Rutten var förhållandevis klar, även om jag endast hade en vag aning om hur snabb terrängen var och därför hade jag inga tältplatser inplanerade. Runt 400 km var det i alla fall, med 80 km på asfalt och grusväg och resten stigar av varierande slag. Det fanns också lite stiglöst land med i rutten.
Går det att bädda in en google mapp rutt på Happy?
På fredagen packade jag allt jag trodde mig behöva och var faktiskt ganska systematisk denna gång. Jag hade en lista med precis allting, inklusive vikter, vilket gjorde själva packandet ganska enkelt. Jag lyckades bli klar i god tid och runt 19:30 cyklade jag de sju kilometerna till tågstationen.
Efter två timmar på tåget kom jag till Tammerfors och steg på nattåget norrut. Sen min sista gång på nattåget hade sovhytterna förnyats med både luftkonditionering och mera utrymme. Jag sov hela vägen till Rovaniemi, men inte helt utan avbrott. Tåget anlände till Rovaniemi kl 7:50 och jag hade runt fyra timmar på mig tills bussen vidare norrut skulle avgå. Jag hade hoppats kunna äta lunch innan dess, men ingen visade sig servera mat förrän kl 11, vilket skulle blir för tajt för mig. Efter att ha cyklat runt Rovaniemi centrum for jag tillbaka till tågstationen för att vänta på bussen.
Bussen avgick kl 11:30 och tiden kändes ganska lång, men jag fick i alla fall goda råd om rutten av Kare Eskola, som hade varit där flera gånger tidigare. Han var på väg till mtbSeikkailu 2011, en veckolång krävande mtb-tur med servicebil i området. Kolla på Matti H:s RR på finska för den. Kl 16:30 var bussen framme och efter att ha ätit pasta med kyckling på ett kafé i Hetta började cyklandet.
Till en början cyklade jag främst genom glesa tallskogar på sandåsar. Cykeln kändes aningen tungstyrd i början, men jag vande mig snart. Jag hade mera vikt framme än bak, eftersom torrsäcken där framme innehöll all mat. För nästa dag packade jag lite annorlunda för att jämna ut vikten och reagerade inte längre över någon eventuell tungstyrdhet.
Det tog mindre än en halvtimme att stöta på den första döda lämmeln, något som skulle visa sig vara en vanligt syn framöver.
Lite singletrack. Största delen av stigarna var gjorda av terränggående fyrhjulingar, och varierade från att vara nästan som vägar i sanden till att bara vara lite spår i gyttjan. Ställvis var det stenigt nog för att vara tekniskt krävande.
Ofta var det lika lätt att åka bredvid stigen.
Myrens guld. Jag åt en hel del hjortron.
Spång för fyrhjulingar. Man kunde kanske tro att det skulle vara lättare att åka på spångar med en tjockhjuling, då däcket inte längre ryms i eventuella springor mellan plankorna. Så är dock inte fallet, eftersom den högre friktionen mellan däcket och plankan gör det svårare att mikrostyra.
En typisk fyrhjulingsstig. Terrängkörning med motorfordon är i övrigt förbjuden, men renskötarna använder dem.
Näkkälän välitupa - en öppen stuga mellan Hetta och Näkkälä.
Hela området är ett pussel av myrar och sandåsar, med några sjöar och höga kullar här och där. Ängsullen blommade ännu. Så här långt norrut är allting mycket senare.
Cyklandet fortsatte och jag åt müslistänger för att hålla energinivån uppe. Fötterna var redan våta från en myr som inte var helt cykelbar ens med en tjockhjuling. I ett skede fick jag en käpp i bakhjulet, med en brusten eker som följd. Dumt nog hade jag ingen i reserv, men jag var ändå relativt säker på att hjulet skulle hålla. Jag beslöt mig i alla fall för att inte vara mera än en dags vandring från närmaste väg då tidpunkten för hemresan började närma sig.
Ingen brist på levande lämlar heller.
Den första etappen tog längre än jag räknat med och jag var på väg i över fem timmar innan jag hittade en lämplig plats för natten. Det blev ingen middag denna gång, då jag ändå åt just innan jag började cykla och det började bli sent (~22:30). Jag bara tuggade på lite beef jerkey istället förrän jag lade mig.
Natten var varm med knappt någon vind alls. Trots att solen var nedanför horisonten i fyra timmar blev det inte mörkt. Jag sov alldeles utmärkt även om lymlarna pep runt tältet och vaknade runt halv åtta på morgonen. Det var en fin söndagsmorgon.
Innan jag drog mig tillbaka in i tältet hade jag tillbringat några minuter med att samla små kvistar och använde dem till att koka vatten med BushCookern för morgongröt och kaffe.
Tältplatsen på morgonen.
Jag kom iväg först klockan nio och började med lite stiglöst cyklande innan jag tog mig ner till vägen mot Leppäjärvi.
Det tog inte länge att komma till Leppäjärvi och jag närmade mig snart stigen mot Kultima. Innan dess måste jag genom denna port, som väl snarare var avsedd att avskräcka renar än cyklister.
Över Palojoki på en bro.
Utan bron hade det krävts en packraft för att få över cykeln.
Ställvis mycket lättkört.
Jag tog lunchpaus aningen tidigare än jag egentligen hade velat, eftersom det sedan skulle komma en sektion utan ordentligt vatten. Ställvis krävde vattenförsörjningen lite planering, men med två litersflaskor klarade jag mig ganska bra. Visst fanns det sjöar nära stigen, men de var ofta ganska svåråtkomliga med mjuka kärr vid kanterna.
En god lunch kräver två koppar franskrostat kaffe.
Syntiinlankemusjärvi (Syndafallssjön)
Stigen blev sämre då jag fortsatte norrut mot Salvasjärvi från Kultima. Alla djur klarade inte av den.
Det var emellanåt ganska tungt att cykla och det var dessutom onödigt varmt, 20ºC och ingen vind. Jag började höra lite skramlande och gnisslande från cykeln och lyckades lokalisera orsaken. En skruv till den bakre pakethållaren var lös, vilket var lätt att åtgärda. Värre var att högra vevarmen höll på att lossna. Jag hade bytt vevlager just innan denna tur och trots att jag spände vevarmen ordentligt blev den lite lös. Mitt lilla cykelverktyg tillät inte tillräckligt kraft för att spänna vevarmen ordentligt, så det var något som måste upprepas dagligen under resten av turen.
En smärre felberäkning. En ordentlig titt på kartan hade avslöjat on kort och våt rutt över myren, men jag följde i stället några fyrhjulingsspår och det blev instället en lång och våt rutt. Med maximal ansträngning gick det att ta sig framåt utan att sjunka ner alltför mycket. Jag cyklade således femtio meter i taget och vilade lite balanserande på någon buske innan jag fortsatte med ytterligare femtio meter. Jag kom ändå över till slut.
Siilaslompolo
Samebyn vid Salvasjärvi, främst för sommarbruk.
Jag fortsatte mot nordost. Jag började nu ha mycket ont om energi och satte i mig en energigel. Precis som vid Tahko 180 km en månad tidigare var det tämligen kontraproduktivt. Ungefär fyrtio minuter efter att jag förtärt gelen började jag må illa och spy. Snart kunde jag ändå fortsätta med en helt tom mage. Jag anser detta vara det slutliga beviset för att energigeler inte är för mig.
Dags att cykla in på den norska sidan.
Jag kände mig ganska svag nu och ett par fjällabbar började göra utfall mot mig. Kanske de märkte mitt tillstånd och väntade på mitt omedelbara frånfälle...
I det här skedet letade jag bara efter en lämplig tältplats, men det tog sin tid att hitta en. Kravet var främst tillgång till vatten.
Jag kom slutligen fram till en bäck brevid en bra tältplats. Klockan var nu runt nio på kvällen och jag hade en hyfsat lång dag bakom mig. Det var intressant att notera att så fort jag inte längre behövde koncentrera mig på att ta mig framåt blev jag mycket svag. Då jag satte upp tältet kröp jag omkring på alla fyra, eftersom det kändes för tungt att stå upp. Jag mådde för dåligt för att få i mig riktig mat, men jag kokade upp vatten och lagade en blåbärssoppa på¨pulver. Jag drack blåbärssoppan, sov en halvtimme och kände mig sedan så pass bra att jag kunde inta energi i form av müslistänger och beef jerkey.
Tältplatsen var i alla fall helt okej.
Jag vaknade lite tidigare på måndag morgon och kände mig mycket bättre. En larv höll mig sällskap.
Kokande av 9 dl vatten igen.
Smör ger lite fler kalorier åt gröten.
Luftande av diverse plagg innan avfärden.
Jag kom iväg lite över åtta på morgonen och befann mig snart i mitt fosterland igen.
Stigen fortsatte och var mycket lättcyklad. Tyvärr gick den i fel riktning, vilket blev klart efter en liten stund. Jag kanske borde ägna mera uppmärksamhet åt kartan.
Jag kom snart till vägen mellan Hetta och Kautokeino och följde den en dryg kilometer innan stigen österut började. Nu märkte jag att stativhuvudet skakats loss någonstans. Dålig design som inte hade någon låsmekanism. Utan ett stativ minskade möjligheterna till självdokumentering och videofilmning.
En lämmel som inte uppskattade min närvaro.
Aggressiva små lymlar.
Jag klarade inte helt av att cykla på spången.
Snabb stig...
... samt skuffande av cykel.
Därifrån någonstans kom jag.
En stackars ensam tall på toppen av Spalloaivi.
Njutningsfull stig nedför kullen.
Denna tall ser ut att må bättre.
Jag kom till Kaamuskärvi just som Jackoja och hans kompis (Jaakko om jag hörde rätt) skulle lämna platsen. Det var en alldeles ypperlig tältplats och därför dröjde de kvar så länge. Från att ha läst fillarifoorumi visste jag att jag med stor sannolikhet skulle stöta på dem, då vi delvis hade samma rutt i början. Jag hade också sett spår av deras däck dagen innan.
Jag föredrar nog mitt sätt att packa framom deras tunga ryggsäckar.
Lunch.
Real Turmat torskgryta, en riktig höjdare.
På beachen.
Stigen fortsatte söderut, där den anslöt till stigen/vägen mellan Näkkälä och Pöyrisjärvi. Ingen riktig väg, men en terrängbil skulle nog kunna ta sig fram där. En stadsjeep skulle dock inte komma långt.
Jierstirovanjärvi.
Jag fortsatte mot Pöyrisjärvi, där jag åter träffade Jackoja och hans kompis, som just hade ätit lunch. Vi delade flotte vid Iiskonsalmi, men jag fortsatte sedan lite snabbare, då jag med mina breda däck tog mig fram bättre över det ställvis ganska mjuka underlaget.
Oivuksenranta, en smal remsa sandstrand mellan myren Oivuksenvuoma och sjön Pöyrisjärvi. Lite över två kilometer av renodlad Pugsley-cykling. En del var under vatten, men jag kunde ändå cykla hela vägen.
Myren började bara några meter från stranden.
Stranden tog slut. Början av Pöyrisjoki var lätt att korsa genom att gå ut en bit i sjön, där vattnet endast var knähögt.
En tillbakablick mot Oivuksenranta. Jackoja och Jaakko vadar över Pöyrisjoki till vänster i bilden.
Jag fortsatte mot Kalkujärvi och körde i ett skede genom ett nästan bisarrt landskap med sand, stora gräsplaner och enbuskar. Min energinivå började sjunka igen, men i stället för att ta en energigel gjorde jag sportdryck i stället. Sportdrycken kändes bättre än vatten att dricka och det kändes också som om kroppen upptog den bättre. Kanske sockret och elektrolyterna har en viss betydelse i alla fall. Till saken hör att det här var en annan varm dag och jag drack säkert åtta liter vatten under dagen.
Vid sjutiden började jag hålla utkik efter en lämplig tältplats för natten och lite under två timmar senare kom jag till denna.
Den var på en liten sandås bredvid en bäck och tillräckligt öppen för att ge god utsikt. Jag tog ett uppfriskande bad i den lapska jacuzzin (sitt ner i en kall bäck). Det hade varit en lång dag på över tolv timmar, med mindre än två timmar pauser. Jag var trött nog för att ha lite svårt med middagen, men jag åt den i alla fall. Lyckligtvis håller Real Turmats påsar värmen länge. Lite blåbärssoppa och beef jerkey kompletterade måltiden.
Kvistar för att koka vatten nästa morgon.
God natt!
Jag vaknade halv fem-tiden på tisdagmorgon av att solen lyste rätt i ögonen på mig. Med tältets sidopaneler öppna var det bara myggnätet mellan mig och yttervärlden. Jag tog en bild av morgonhimlen och bytte ställe i tältet för att få lite skugga och sov tre timmar till.
Nu märkte jag att jag var ganska biten på benen. Under hela turen var det väldigt lite myggor, men ställvis fanns det en del knott. Inte irriterande mycket, men den sorten vars bett märks först följande dag.
Jag fixade till min vanliga frukost och kom iväg lite för nio på morgonen.
Först upp till Palolaki.
Renar.
Och sedan ner igen.
Det var kul att åka nedför. Lite för kul i själva verket, och jag hann inte väja för en mycket vass sten. Jag hörde ett metalliskt ljud från fälgen och bromsade genast för att bekräfta punkteringen.
Det tar sin tid att pumpa upp fyra tum däck.
Rutten fortsatte mot Vuontisjärvi och var ställvis mycket stenig. När jag korsade en bäck såg jag följande fina blomma.
Jag fyllde vattenflaskorna i bäcken och for upp på följande kulle för lunch.
Efter lunchen slöt sig landskapet och träden blev högre och högre. Nära Vuontisjärvi såg jag två flugfiskare och två paddlare släpa sin kanot genom skogen för att kringå ett svårt parti av Pöyrisjoki.
Vid Vuontisjärvi väntade 45 km väg till Kalmakaltio. Kartan visade att det skulle finnas en butik i Peltovuoma, men den var lyckligtvis stängd. Annars hade jag kanske inte kunnat motstå frestelsen att köpa en Coca-Cola, något som jag annars inte dricker. Teoretiskt sett hade ju en sådan förstört hela upplägget utan utomstående stöd, även om det i praktiken inte hade gjort stor skillnad.
Det började regna och en åskfront närmade sig. Åskan for dock mot sydost medan jag cyklade mot nordost, så jag klarade mig undan det värsta. Temperaturen sjönk snabbt ner till ungefär 10ºC, men jag klarade mig bra i shorts och den tunna Haglöfs OZO-regnjackan.
Jag pressade åter på ett par timmar längre än vad som kan betraktas som bekvämt och hittade en lämplig tältplats runt halv åtta på kvällen. Denna gång var jag inte lika trött som de föregående dagarna och det kändes som om kroppen hade vant sig vid den otillräckliga energimängden och satt ordentlig fart på fettförbränningen i stället.
Middagen, en Real Turmat Kylling i urtesaus, smakade mycket bra och kompletterades med en Ridderheims Red Devil ölkorv. Smaskens. Under kvällen och natten växlade vädret mellan uppehåll, sol och regnskurar, men regnmängden förblev ganska liten.
Jag steg upp och gjorde min vanliga frukost med gröt och kaffe. I det här skedet smakade gröten redan umpa, men jag hade inget annat att äta heller. Jag får kolla om man kan göra något av risflingor och mjölkpulver till nästa gång.
Det var grått och mulet, men inte något egentligt regn. Dagens mål var Maaterlommol, en lång dagsetapp. Stigen var mer lik en väg i början, så det gick undan bra.
Ljungen ger färg åt landskapet på sensommaren.
Jag tog mig ändå tid att njuta av landskapet.
Så småningom behagade solen komma fram.
På stranden igen.
Sand utan strand.
En för mig okänd padda.
Snart träffade jag en vandrare som hade varit på väg i en vecka på ungefär samma rutt som jag skulle cykla idag och i morgon. Jag var den första människa han såg på en vecka. Han bekräftade min tanke om att sydstranden av Maaterlommol skulle vara en bra tältplats och rekommenderade även en tältplats mellan Pöyrisjärvi och Näkkälä för min sista natt på turen.
Landskapet öppnade sig igen då jag närmade mig gränsen mot Norge.
Lunchen intogs här. Till lunch hade jag denna gång en brittisk Fuizion-rispudding, som jag fått av Korpijaakko. Dålig planering, jag borde ju ha ätit norsk Real Turmat nu när jag var i Norge igen.
Det föreföll ta längre tid att koka vattnet nu. Den största orsaken var säkert vinden, men det tjocka lagret av sot på kastrullen bidrog nog också.
Blåbären höll på att mogna, tre veckor senare än hemma i Åbo.
Stigen fortsatte längs gränsen mellan Finland och Norge. Staketet som syns är inte gränsen, utan ett renstaket för att hålla renarna på ena sidan.
Ett öppet och ganska platt landskap.
Utsikt mot Øvre Anarjohka nationalpark i Norge.
Några timmar till längs renstaketet innan en stig tar av mot Kalkkujärvi.
Etappen hade en del fina partier, som detta, men var ställvis också mycket stenig och svårcyklad.
Och visst fanns det lera.
Myrvatten är bra för huden.
På kvällen kom jag åter till ett sandigt område.
En liten avstickare till toppen av Dihkkecohkka.
Utsikt söderut med Pöyrisjärvi längst bort.
Det vanliga stället att vada över Maaterlommol.
Jag fortsatte mot sydstranden av Maaterlommol. Tiden gick och jag kom än en gång att ha en tolvtimmarsdag på cykeln.
Platsen var fin. Jag slog upp tältet runt 30 m från stranden.
Ett uppfriskande bad i sjön innan middagen. Vattnet var i själva verket ganska varmt. Efter middagen åt jag det sista av mina beef jerkey, något som jag kommer att ta med mera av i framtiden. I Lappland borde man kanske ha torkat renkött i stället, men jag hann inte köpa något sådant.
Det regnade och blåste en del under natten, så jag blev tvungen att stänga tältet helt. Nu började stigarna ta slut, så jag hade ingen brådska någonstans. Kare Eskola hade nämnt en möjlighet att forsätta västerut längs gränsen och sedan ta en stig söderut mot Karesuando, men jag bedömde att jag inte hade tillräckligt med tid för den varianten. Jag hade således gott om tid och tog mig en promenad efter morgonkaffet.
Tältplatsen från ett annat håll.
Máderjohka.
Dagens rutt. Kartan visade inga stigar, men jag hittade en bra rutt som började med sandåsen som går inåt bilden från höger.
Inga problem att ta sig över Máderjohka.
Tältet syns i mitten av bilden.
Jag beslöt mig för att äta lunch innan avfärden. Lunchen var speciell: En Real Turmat vegetarisk pasta, som har en utsökt tomatsås, förstärkt med en Ridderheims ölkorv med chilimängd explosiv. Jag blev varnad i butiken när jag köpte den, men den visade sig vara alldeles utmärkt. Innehållande bl.a habanero, ginseng, taurin och guarana var den precis vad en hungrig cyklist behövde.
Det blev den bästa lunchen på hela turen.
Runt tolvtiden började jag cykla. Efter att ha tagit mig över bäcken kom jag snart till Sahara.
Sahara är en skoningslös öken. Stackars den som blir utan dricka.
Pugsleyn går bra utan stigar också.
Ett par fjällabbar i naturlig omgivning.
Intressant bäck. Det finns tydligen en del sten under myren.
Lättcyklat.
Så småningom kom jag fram till en stig igen och vände söderut. Pöyrisjärvi sedd västerifrån.
Det blev fler och fler träd i landskapet när jag cyklade vidare.
Efter drygt tre timmar kom jag till denna plats, som rekommenderats mig. Jag satte upp tältet, kokade kaffe, studerade kartan och tillbringade slutligen nästan två timmar lyssnande till Luca Turillis fantastiska melodier från min mobiltelefon, i gränslandet mellan att vara vaken och att sova.
Efter att ha vilat tog jag mig en promenad upp på en kulle för att få hörbarhet i mobiltelefonen och ringde hem. Kvällen och omgivningen var helt acceptabla.
Dags för middag. Hittils hade jag ätit enbart Real Turmat, med undantag av en Fuizion rispudding, men jag hade en Travellunch Chili Con Carne med mig och provade den. Snacka om besvikelse: Den smakade konstgjort, påsen höll inte värmen och jag tyckte inte ens den blev ordentligt rekonstituerad.
Det var den sista natten. Nu var det fredag och efter frukosten var det dags att återvända till civilisationen.
"Vägen" mellan Pöyrisjärvi och Näkkälä.
Näkkälä.
Jag beslöt mig för att ta vägen till Hetta, ungefär 40 km på asfalt, i stället för stigen jag cyklat föregående lördag. Jag ville att intrycken från resan skulle stanna vid de föregående dagarnas fina landskap, i stället för det på Hetta-Näkkälä-stigen.
Jag kom fram tidigt på eftermiddagen och hyrde ett rum vid Paavontalo. Efter en dusch var det dags för pizza. En tallrik sallad smakade gudomligt, precis som ölet, men pizzan blev ett litet antiklimax. Visst var den utmärkt med massor av vitlök och blåmögelost, men jag hade svårt att få i mig hela pizzan. Trots matfantasier om att äta tredubbla portioner hade kroppen tydligen vant sig med mindre portioner. Jag for dock via en butik och köpte mat för kvällen och åt en rejäl (~300g) bit rökt hälleflundra på kvällen.
Bussen till Rovaniemi for 7:30 på lördag morgon, tog fyra timmar och jag hade därefter en lång väntan i Rovaniemi på nattåget söderut. Jag kom i alla fall på tåget, sov och steg upp vid femtiden för att byta tåg i Tammerfors. Konduktören tyckte jag skulle gå och sova igen då tåget var fyra timmar försenat. Jag var hemma mitt på dagen på söndagen.
Mera bilder
För att sammanfatta utflykten: En alldeles fantastisk tur.
Ett stycke video:
Jag skrev ännu lite på min blogg om utrustningen jag använde: http://yetirides.blogspot.com/2011/09/tour-de-poyrisjarvi-part-3-gear.html
Edit: Video.
Går det att bädda in en google mapp rutt på Happy?
På fredagen packade jag allt jag trodde mig behöva och var faktiskt ganska systematisk denna gång. Jag hade en lista med precis allting, inklusive vikter, vilket gjorde själva packandet ganska enkelt. Jag lyckades bli klar i god tid och runt 19:30 cyklade jag de sju kilometerna till tågstationen.
Efter två timmar på tåget kom jag till Tammerfors och steg på nattåget norrut. Sen min sista gång på nattåget hade sovhytterna förnyats med både luftkonditionering och mera utrymme. Jag sov hela vägen till Rovaniemi, men inte helt utan avbrott. Tåget anlände till Rovaniemi kl 7:50 och jag hade runt fyra timmar på mig tills bussen vidare norrut skulle avgå. Jag hade hoppats kunna äta lunch innan dess, men ingen visade sig servera mat förrän kl 11, vilket skulle blir för tajt för mig. Efter att ha cyklat runt Rovaniemi centrum for jag tillbaka till tågstationen för att vänta på bussen.
Bussen avgick kl 11:30 och tiden kändes ganska lång, men jag fick i alla fall goda råd om rutten av Kare Eskola, som hade varit där flera gånger tidigare. Han var på väg till mtbSeikkailu 2011, en veckolång krävande mtb-tur med servicebil i området. Kolla på Matti H:s RR på finska för den. Kl 16:30 var bussen framme och efter att ha ätit pasta med kyckling på ett kafé i Hetta började cyklandet.
Till en början cyklade jag främst genom glesa tallskogar på sandåsar. Cykeln kändes aningen tungstyrd i början, men jag vande mig snart. Jag hade mera vikt framme än bak, eftersom torrsäcken där framme innehöll all mat. För nästa dag packade jag lite annorlunda för att jämna ut vikten och reagerade inte längre över någon eventuell tungstyrdhet.
Det tog mindre än en halvtimme att stöta på den första döda lämmeln, något som skulle visa sig vara en vanligt syn framöver.
Lite singletrack. Största delen av stigarna var gjorda av terränggående fyrhjulingar, och varierade från att vara nästan som vägar i sanden till att bara vara lite spår i gyttjan. Ställvis var det stenigt nog för att vara tekniskt krävande.
Ofta var det lika lätt att åka bredvid stigen.
Myrens guld. Jag åt en hel del hjortron.
Spång för fyrhjulingar. Man kunde kanske tro att det skulle vara lättare att åka på spångar med en tjockhjuling, då däcket inte längre ryms i eventuella springor mellan plankorna. Så är dock inte fallet, eftersom den högre friktionen mellan däcket och plankan gör det svårare att mikrostyra.
En typisk fyrhjulingsstig. Terrängkörning med motorfordon är i övrigt förbjuden, men renskötarna använder dem.
Näkkälän välitupa - en öppen stuga mellan Hetta och Näkkälä.
Hela området är ett pussel av myrar och sandåsar, med några sjöar och höga kullar här och där. Ängsullen blommade ännu. Så här långt norrut är allting mycket senare.
Cyklandet fortsatte och jag åt müslistänger för att hålla energinivån uppe. Fötterna var redan våta från en myr som inte var helt cykelbar ens med en tjockhjuling. I ett skede fick jag en käpp i bakhjulet, med en brusten eker som följd. Dumt nog hade jag ingen i reserv, men jag var ändå relativt säker på att hjulet skulle hålla. Jag beslöt mig i alla fall för att inte vara mera än en dags vandring från närmaste väg då tidpunkten för hemresan började närma sig.
Ingen brist på levande lämlar heller.
Den första etappen tog längre än jag räknat med och jag var på väg i över fem timmar innan jag hittade en lämplig plats för natten. Det blev ingen middag denna gång, då jag ändå åt just innan jag började cykla och det började bli sent (~22:30). Jag bara tuggade på lite beef jerkey istället förrän jag lade mig.
Natten var varm med knappt någon vind alls. Trots att solen var nedanför horisonten i fyra timmar blev det inte mörkt. Jag sov alldeles utmärkt även om lymlarna pep runt tältet och vaknade runt halv åtta på morgonen. Det var en fin söndagsmorgon.
Innan jag drog mig tillbaka in i tältet hade jag tillbringat några minuter med att samla små kvistar och använde dem till att koka vatten med BushCookern för morgongröt och kaffe.
Tältplatsen på morgonen.
Jag kom iväg först klockan nio och började med lite stiglöst cyklande innan jag tog mig ner till vägen mot Leppäjärvi.
Det tog inte länge att komma till Leppäjärvi och jag närmade mig snart stigen mot Kultima. Innan dess måste jag genom denna port, som väl snarare var avsedd att avskräcka renar än cyklister.
Över Palojoki på en bro.
Utan bron hade det krävts en packraft för att få över cykeln.
Ställvis mycket lättkört.
Jag tog lunchpaus aningen tidigare än jag egentligen hade velat, eftersom det sedan skulle komma en sektion utan ordentligt vatten. Ställvis krävde vattenförsörjningen lite planering, men med två litersflaskor klarade jag mig ganska bra. Visst fanns det sjöar nära stigen, men de var ofta ganska svåråtkomliga med mjuka kärr vid kanterna.
En god lunch kräver två koppar franskrostat kaffe.
Syntiinlankemusjärvi (Syndafallssjön)
Stigen blev sämre då jag fortsatte norrut mot Salvasjärvi från Kultima. Alla djur klarade inte av den.
Det var emellanåt ganska tungt att cykla och det var dessutom onödigt varmt, 20ºC och ingen vind. Jag började höra lite skramlande och gnisslande från cykeln och lyckades lokalisera orsaken. En skruv till den bakre pakethållaren var lös, vilket var lätt att åtgärda. Värre var att högra vevarmen höll på att lossna. Jag hade bytt vevlager just innan denna tur och trots att jag spände vevarmen ordentligt blev den lite lös. Mitt lilla cykelverktyg tillät inte tillräckligt kraft för att spänna vevarmen ordentligt, så det var något som måste upprepas dagligen under resten av turen.
En smärre felberäkning. En ordentlig titt på kartan hade avslöjat on kort och våt rutt över myren, men jag följde i stället några fyrhjulingsspår och det blev instället en lång och våt rutt. Med maximal ansträngning gick det att ta sig framåt utan att sjunka ner alltför mycket. Jag cyklade således femtio meter i taget och vilade lite balanserande på någon buske innan jag fortsatte med ytterligare femtio meter. Jag kom ändå över till slut.
Siilaslompolo
Samebyn vid Salvasjärvi, främst för sommarbruk.
Jag fortsatte mot nordost. Jag började nu ha mycket ont om energi och satte i mig en energigel. Precis som vid Tahko 180 km en månad tidigare var det tämligen kontraproduktivt. Ungefär fyrtio minuter efter att jag förtärt gelen började jag må illa och spy. Snart kunde jag ändå fortsätta med en helt tom mage. Jag anser detta vara det slutliga beviset för att energigeler inte är för mig.
Dags att cykla in på den norska sidan.
Jag kände mig ganska svag nu och ett par fjällabbar började göra utfall mot mig. Kanske de märkte mitt tillstånd och väntade på mitt omedelbara frånfälle...
I det här skedet letade jag bara efter en lämplig tältplats, men det tog sin tid att hitta en. Kravet var främst tillgång till vatten.
Jag kom slutligen fram till en bäck brevid en bra tältplats. Klockan var nu runt nio på kvällen och jag hade en hyfsat lång dag bakom mig. Det var intressant att notera att så fort jag inte längre behövde koncentrera mig på att ta mig framåt blev jag mycket svag. Då jag satte upp tältet kröp jag omkring på alla fyra, eftersom det kändes för tungt att stå upp. Jag mådde för dåligt för att få i mig riktig mat, men jag kokade upp vatten och lagade en blåbärssoppa på¨pulver. Jag drack blåbärssoppan, sov en halvtimme och kände mig sedan så pass bra att jag kunde inta energi i form av müslistänger och beef jerkey.
Tältplatsen var i alla fall helt okej.
Jag vaknade lite tidigare på måndag morgon och kände mig mycket bättre. En larv höll mig sällskap.
Kokande av 9 dl vatten igen.
Smör ger lite fler kalorier åt gröten.
Luftande av diverse plagg innan avfärden.
Jag kom iväg lite över åtta på morgonen och befann mig snart i mitt fosterland igen.
Stigen fortsatte och var mycket lättcyklad. Tyvärr gick den i fel riktning, vilket blev klart efter en liten stund. Jag kanske borde ägna mera uppmärksamhet åt kartan.
Jag kom snart till vägen mellan Hetta och Kautokeino och följde den en dryg kilometer innan stigen österut började. Nu märkte jag att stativhuvudet skakats loss någonstans. Dålig design som inte hade någon låsmekanism. Utan ett stativ minskade möjligheterna till självdokumentering och videofilmning.
En lämmel som inte uppskattade min närvaro.
Aggressiva små lymlar.
Jag klarade inte helt av att cykla på spången.
Snabb stig...
... samt skuffande av cykel.
Därifrån någonstans kom jag.
En stackars ensam tall på toppen av Spalloaivi.
Njutningsfull stig nedför kullen.
Denna tall ser ut att må bättre.
Jag kom till Kaamuskärvi just som Jackoja och hans kompis (Jaakko om jag hörde rätt) skulle lämna platsen. Det var en alldeles ypperlig tältplats och därför dröjde de kvar så länge. Från att ha läst fillarifoorumi visste jag att jag med stor sannolikhet skulle stöta på dem, då vi delvis hade samma rutt i början. Jag hade också sett spår av deras däck dagen innan.
Jag föredrar nog mitt sätt att packa framom deras tunga ryggsäckar.
Lunch.
Real Turmat torskgryta, en riktig höjdare.
På beachen.
Stigen fortsatte söderut, där den anslöt till stigen/vägen mellan Näkkälä och Pöyrisjärvi. Ingen riktig väg, men en terrängbil skulle nog kunna ta sig fram där. En stadsjeep skulle dock inte komma långt.
Jierstirovanjärvi.
Jag fortsatte mot Pöyrisjärvi, där jag åter träffade Jackoja och hans kompis, som just hade ätit lunch. Vi delade flotte vid Iiskonsalmi, men jag fortsatte sedan lite snabbare, då jag med mina breda däck tog mig fram bättre över det ställvis ganska mjuka underlaget.
Oivuksenranta, en smal remsa sandstrand mellan myren Oivuksenvuoma och sjön Pöyrisjärvi. Lite över två kilometer av renodlad Pugsley-cykling. En del var under vatten, men jag kunde ändå cykla hela vägen.
Myren började bara några meter från stranden.
Stranden tog slut. Början av Pöyrisjoki var lätt att korsa genom att gå ut en bit i sjön, där vattnet endast var knähögt.
En tillbakablick mot Oivuksenranta. Jackoja och Jaakko vadar över Pöyrisjoki till vänster i bilden.
Jag fortsatte mot Kalkujärvi och körde i ett skede genom ett nästan bisarrt landskap med sand, stora gräsplaner och enbuskar. Min energinivå började sjunka igen, men i stället för att ta en energigel gjorde jag sportdryck i stället. Sportdrycken kändes bättre än vatten att dricka och det kändes också som om kroppen upptog den bättre. Kanske sockret och elektrolyterna har en viss betydelse i alla fall. Till saken hör att det här var en annan varm dag och jag drack säkert åtta liter vatten under dagen.
Vid sjutiden började jag hålla utkik efter en lämplig tältplats för natten och lite under två timmar senare kom jag till denna.
Den var på en liten sandås bredvid en bäck och tillräckligt öppen för att ge god utsikt. Jag tog ett uppfriskande bad i den lapska jacuzzin (sitt ner i en kall bäck). Det hade varit en lång dag på över tolv timmar, med mindre än två timmar pauser. Jag var trött nog för att ha lite svårt med middagen, men jag åt den i alla fall. Lyckligtvis håller Real Turmats påsar värmen länge. Lite blåbärssoppa och beef jerkey kompletterade måltiden.
Kvistar för att koka vatten nästa morgon.
God natt!
Jag vaknade halv fem-tiden på tisdagmorgon av att solen lyste rätt i ögonen på mig. Med tältets sidopaneler öppna var det bara myggnätet mellan mig och yttervärlden. Jag tog en bild av morgonhimlen och bytte ställe i tältet för att få lite skugga och sov tre timmar till.
Nu märkte jag att jag var ganska biten på benen. Under hela turen var det väldigt lite myggor, men ställvis fanns det en del knott. Inte irriterande mycket, men den sorten vars bett märks först följande dag.
Jag fixade till min vanliga frukost och kom iväg lite för nio på morgonen.
Först upp till Palolaki.
Renar.
Och sedan ner igen.
Det var kul att åka nedför. Lite för kul i själva verket, och jag hann inte väja för en mycket vass sten. Jag hörde ett metalliskt ljud från fälgen och bromsade genast för att bekräfta punkteringen.
Det tar sin tid att pumpa upp fyra tum däck.
Rutten fortsatte mot Vuontisjärvi och var ställvis mycket stenig. När jag korsade en bäck såg jag följande fina blomma.
Jag fyllde vattenflaskorna i bäcken och for upp på följande kulle för lunch.
Efter lunchen slöt sig landskapet och träden blev högre och högre. Nära Vuontisjärvi såg jag två flugfiskare och två paddlare släpa sin kanot genom skogen för att kringå ett svårt parti av Pöyrisjoki.
Vid Vuontisjärvi väntade 45 km väg till Kalmakaltio. Kartan visade att det skulle finnas en butik i Peltovuoma, men den var lyckligtvis stängd. Annars hade jag kanske inte kunnat motstå frestelsen att köpa en Coca-Cola, något som jag annars inte dricker. Teoretiskt sett hade ju en sådan förstört hela upplägget utan utomstående stöd, även om det i praktiken inte hade gjort stor skillnad.
Det började regna och en åskfront närmade sig. Åskan for dock mot sydost medan jag cyklade mot nordost, så jag klarade mig undan det värsta. Temperaturen sjönk snabbt ner till ungefär 10ºC, men jag klarade mig bra i shorts och den tunna Haglöfs OZO-regnjackan.
Jag pressade åter på ett par timmar längre än vad som kan betraktas som bekvämt och hittade en lämplig tältplats runt halv åtta på kvällen. Denna gång var jag inte lika trött som de föregående dagarna och det kändes som om kroppen hade vant sig vid den otillräckliga energimängden och satt ordentlig fart på fettförbränningen i stället.
Middagen, en Real Turmat Kylling i urtesaus, smakade mycket bra och kompletterades med en Ridderheims Red Devil ölkorv. Smaskens. Under kvällen och natten växlade vädret mellan uppehåll, sol och regnskurar, men regnmängden förblev ganska liten.
Jag steg upp och gjorde min vanliga frukost med gröt och kaffe. I det här skedet smakade gröten redan umpa, men jag hade inget annat att äta heller. Jag får kolla om man kan göra något av risflingor och mjölkpulver till nästa gång.
Det var grått och mulet, men inte något egentligt regn. Dagens mål var Maaterlommol, en lång dagsetapp. Stigen var mer lik en väg i början, så det gick undan bra.
Ljungen ger färg åt landskapet på sensommaren.
Jag tog mig ändå tid att njuta av landskapet.
Så småningom behagade solen komma fram.
På stranden igen.
Sand utan strand.
En för mig okänd padda.
Snart träffade jag en vandrare som hade varit på väg i en vecka på ungefär samma rutt som jag skulle cykla idag och i morgon. Jag var den första människa han såg på en vecka. Han bekräftade min tanke om att sydstranden av Maaterlommol skulle vara en bra tältplats och rekommenderade även en tältplats mellan Pöyrisjärvi och Näkkälä för min sista natt på turen.
Landskapet öppnade sig igen då jag närmade mig gränsen mot Norge.
Lunchen intogs här. Till lunch hade jag denna gång en brittisk Fuizion-rispudding, som jag fått av Korpijaakko. Dålig planering, jag borde ju ha ätit norsk Real Turmat nu när jag var i Norge igen.
Det föreföll ta längre tid att koka vattnet nu. Den största orsaken var säkert vinden, men det tjocka lagret av sot på kastrullen bidrog nog också.
Blåbären höll på att mogna, tre veckor senare än hemma i Åbo.
Stigen fortsatte längs gränsen mellan Finland och Norge. Staketet som syns är inte gränsen, utan ett renstaket för att hålla renarna på ena sidan.
Ett öppet och ganska platt landskap.
Utsikt mot Øvre Anarjohka nationalpark i Norge.
Några timmar till längs renstaketet innan en stig tar av mot Kalkkujärvi.
Etappen hade en del fina partier, som detta, men var ställvis också mycket stenig och svårcyklad.
Och visst fanns det lera.
Myrvatten är bra för huden.
På kvällen kom jag åter till ett sandigt område.
En liten avstickare till toppen av Dihkkecohkka.
Utsikt söderut med Pöyrisjärvi längst bort.
Det vanliga stället att vada över Maaterlommol.
Jag fortsatte mot sydstranden av Maaterlommol. Tiden gick och jag kom än en gång att ha en tolvtimmarsdag på cykeln.
Platsen var fin. Jag slog upp tältet runt 30 m från stranden.
Ett uppfriskande bad i sjön innan middagen. Vattnet var i själva verket ganska varmt. Efter middagen åt jag det sista av mina beef jerkey, något som jag kommer att ta med mera av i framtiden. I Lappland borde man kanske ha torkat renkött i stället, men jag hann inte köpa något sådant.
Det regnade och blåste en del under natten, så jag blev tvungen att stänga tältet helt. Nu började stigarna ta slut, så jag hade ingen brådska någonstans. Kare Eskola hade nämnt en möjlighet att forsätta västerut längs gränsen och sedan ta en stig söderut mot Karesuando, men jag bedömde att jag inte hade tillräckligt med tid för den varianten. Jag hade således gott om tid och tog mig en promenad efter morgonkaffet.
Tältplatsen från ett annat håll.
Máderjohka.
Dagens rutt. Kartan visade inga stigar, men jag hittade en bra rutt som började med sandåsen som går inåt bilden från höger.
Inga problem att ta sig över Máderjohka.
Tältet syns i mitten av bilden.
Jag beslöt mig för att äta lunch innan avfärden. Lunchen var speciell: En Real Turmat vegetarisk pasta, som har en utsökt tomatsås, förstärkt med en Ridderheims ölkorv med chilimängd explosiv. Jag blev varnad i butiken när jag köpte den, men den visade sig vara alldeles utmärkt. Innehållande bl.a habanero, ginseng, taurin och guarana var den precis vad en hungrig cyklist behövde.
Det blev den bästa lunchen på hela turen.
Runt tolvtiden började jag cykla. Efter att ha tagit mig över bäcken kom jag snart till Sahara.
Sahara är en skoningslös öken. Stackars den som blir utan dricka.
Pugsleyn går bra utan stigar också.
Ett par fjällabbar i naturlig omgivning.
Intressant bäck. Det finns tydligen en del sten under myren.
Lättcyklat.
Så småningom kom jag fram till en stig igen och vände söderut. Pöyrisjärvi sedd västerifrån.
Det blev fler och fler träd i landskapet när jag cyklade vidare.
Efter drygt tre timmar kom jag till denna plats, som rekommenderats mig. Jag satte upp tältet, kokade kaffe, studerade kartan och tillbringade slutligen nästan två timmar lyssnande till Luca Turillis fantastiska melodier från min mobiltelefon, i gränslandet mellan att vara vaken och att sova.
Efter att ha vilat tog jag mig en promenad upp på en kulle för att få hörbarhet i mobiltelefonen och ringde hem. Kvällen och omgivningen var helt acceptabla.
Dags för middag. Hittils hade jag ätit enbart Real Turmat, med undantag av en Fuizion rispudding, men jag hade en Travellunch Chili Con Carne med mig och provade den. Snacka om besvikelse: Den smakade konstgjort, påsen höll inte värmen och jag tyckte inte ens den blev ordentligt rekonstituerad.
Det var den sista natten. Nu var det fredag och efter frukosten var det dags att återvända till civilisationen.
"Vägen" mellan Pöyrisjärvi och Näkkälä.
Näkkälä.
Jag beslöt mig för att ta vägen till Hetta, ungefär 40 km på asfalt, i stället för stigen jag cyklat föregående lördag. Jag ville att intrycken från resan skulle stanna vid de föregående dagarnas fina landskap, i stället för det på Hetta-Näkkälä-stigen.
Jag kom fram tidigt på eftermiddagen och hyrde ett rum vid Paavontalo. Efter en dusch var det dags för pizza. En tallrik sallad smakade gudomligt, precis som ölet, men pizzan blev ett litet antiklimax. Visst var den utmärkt med massor av vitlök och blåmögelost, men jag hade svårt att få i mig hela pizzan. Trots matfantasier om att äta tredubbla portioner hade kroppen tydligen vant sig med mindre portioner. Jag for dock via en butik och köpte mat för kvällen och åt en rejäl (~300g) bit rökt hälleflundra på kvällen.
Bussen till Rovaniemi for 7:30 på lördag morgon, tog fyra timmar och jag hade därefter en lång väntan i Rovaniemi på nattåget söderut. Jag kom i alla fall på tåget, sov och steg upp vid femtiden för att byta tåg i Tammerfors. Konduktören tyckte jag skulle gå och sova igen då tåget var fyra timmar försenat. Jag var hemma mitt på dagen på söndagen.
Mera bilder
För att sammanfatta utflykten: En alldeles fantastisk tur.
Ett stycke video:
Jag skrev ännu lite på min blogg om utrustningen jag använde: http://yetirides.blogspot.com/2011/09/tour-de-poyrisjarvi-part-3-gear.html
Edit: Video.
Senast ändrad:
