Tack för en makalöst fin bana genom de finare delarna av Södermaland och Östergötland!
Jag var en av de fem som MattiasK skriver om...
Jag och Ari tog det lite lugnare när regnet och motvinden tilltog mellan Söderköping och Reymyre. Vi mötte återigen Niklas och Mattias i Reymyre, de hade ätit klart när vi stannar för Caprisiosa.
Efter Reymyre var det solsken och mindre (mot)vind. Jag och Ari skilldes åt vid RV 57 mot Flen/Gnesta. Jag kännde mig stark och motiverad och stämplade som tredje man i Hälleforsnäs.
La i en tyngre växel, bet ihop och ökade farten för att komma hem. Svängde in på en grusväg bombade som värsta Crossåkaren, PUNKADE. Min lagnings strategi bestod av en flarra Tufo-gucka i tuberna i förebyggande syfte och en flarra Tufo-Extrem för att hälla i vid punka. Det funkade naturligtvis inte alls!
Där stod jag, ensam utan tubdäck, utan lagningsgucka på en Sörmländsk grusväg i skymningen. Ett enkelt byte för Troll, vildvittror och annat oknytt. Jag försökte få lift med några ängsliga pensionärer i en japansk transistorbil men det misslyckades.
Då stannar en Subaru med en dam i, hon bryter tydligt på franska och frågar vad som hänt. Hon erbjuder sig att köra mig till sin gård, där jag kan få vila och bli hämtad nästa dag. Jag tvekar och menar att det vore bättre om hon skjutsar mig till den större vägen mot Strängnäs så att jag kan lifta därifrån. Hon hävdar bestämt att INGEN kommer att plocka upp mig där!
Jag följer med i Subarun.
Resten är en fantastisk historia om snälla människor, Ballongfarare och skjuts hem till Stockholm med Mustang-Sally. Som jag ska berätta en annan gång.
Det blev ingen medalj men en rejäl dos livserfarenhet.