Tänkte slänga upp lite bilder som blev över. Inte så vackra alla gånger men kanske kul ändå.
Gick upp lite tidigare på morgonen för att få se soluppgången.
Grusvägsklättring låter ju aptråkigt men var faktiskt riktigt trevligt. Landskapet var otroligt. Jag är road av fåglar och fick se en hel del falk uppe i bergen.
Efter första dagens klättring uppför grusvägarna kom vi fram till fikat. Jenny hade åkt i förväg och dukat upp i skuggan.
Vi åkte så långt det gick att ta sig med Land-rover men sen var det en bra bit cykling innan vi kom upp på 2500 meters höjd.
Det är en del roliga grejer byggda i trädgården. Man startar en bit upp på berget och får sedan bra fart med sig. Här några rejäla berms.
Vi fick en riktigt lång nedförslöpa som gick på en vandringsled. Jag hade lust att stå på så fort det gick, men fick hålla igen lite eftersom jag inte kände till stigen. Dessutom fick man se upp för vandrare och får. Underlaget var snustorrt så vi var ombedda att vara försiktiga på bromsarna så att vi inte sladdade sönder stigen. Det var ingen större idé att använda bakbromsen, det enda som hände var att bakhjulet dansade runt.
Stigarna går längs med bergskanten, så den som har anlag för höjdskräck får det lite kämpigt.
Efter mycket nerförsåka är det ofrånkomligt att man blir tvungen att åka lite upp. Strax innan lunch var motivationen inte så stor att anstränga sig det där sista.
Men nerför är alltid nerför.
Efter att vi kommit ner till Spaniens högst belägna stad Trevulez rullade vi 6 kilometer asfalt. Grymt fin väg som snirklade sig fram. Vid sidan av vägen stod sedan lunchen uppdukad.
Efter lunchen fortsatte vi ner, ner, ner. Här var det stenigt. Strax innan det här hade jag mystisk upplevelse där vi kom nerför en flowig stig med jordgubbsdoft. Stigen gick rakt genom en jordgubbsplantering. Strawberry fields forever började ljuda inne i mitt huvud, och det straffade sig snabbt med resans första snakebite. Det blev ytterligare tre på resan.
Längre ner i dalen var det frodigare. Här kör vi på stigar som används för att flytta fåren mellan beten.
Åker man före de andra kan man passa på att sträcka ut några minuter.
Här är ett fint exempel på hur stigarna har anlagts. Getdownhill.
De två följeslagarna Lucy och Jimmie är med hela tiden. Ibland åker de bil och ibland springer de vägen fram där vi cyklar.
En fördel med att åka med guide är att man får reda på var taggtråden ligger.
Jenny på Lapierre Zesty.
Efter att vi nått dalgången så blev det förstås uppför. Den här gången en riktigt jobbig klättring. Sista dagen, sista klättringen. Motivationen var inte på topp. Det var rätt skönt att se Land-rovern och veta att nu är det över.
Fikabröd och öl innan vi packade ner cyklarna.
