[RR (bildtung)] Solnedgång till höger
Inspirerades lite av årskröniketråden. I somras var jag ute på cykelsemester och cyklade runt i Alperna och Dolomiterna. Detta är mitt bästa cykelminne från 2012.
Jag började nere i Breno, en liten by i Val Camonica, 343 m.ö.h.
Efter att ha konsulterat med kvinnan som ägde det trevliga vandrarhemmet bestämde jag mig för att Passo di Crocedomini verkade vara trevligt att ta sig upp till. Restaurangen i härbärget på toppen skulle vara riktigt vass. Alltså var det bara att börja klättra.
På vägen upp passerar man små byar som även de har någon slags historia.
Vägen är ganska tråkig till att börja med.
Men det lättar upp och bjuder på någon serpentin till och med.
Nu började jag bli hungrig och när jag såg detta härbärge kunde jag inte hålla mig. Utan att någon av oss kunde varandras språk lyckades jag ändå få föreståndaren (eller vad han nu skall ha för titel) att göra lite pasta till mig.
Dagens första boskap! Kossor med egen rutschkana.
Dags att börja cykla igen.
Tyvärr var det ganska kort bit från det första härbärget till passet.
Då det var så kort mellan härbärgena hann jag inte bygga upp någon hunger. Men det blev lite fika medans jag velade kring vilken väg jag skulle ta. Folket på härbärget avrådde egentligen från att ta grusvägen till höger utan tyckte att asfaltsvägen som egentligen är andra sidan passet är bättre. Jag tittade lite på kartorna och såg att grusvägen skulle innebära ytterligare några hundra meters stigning och ett antal kilometer på i princip kammen av berget. Ett lätt val helt enkelt.
Grusvägen var oftast fin.
Man kan se ett antal dalgångar bort.
Vägen slingrar sig fram runt bergen.
Bitvis lite jobbigt med 32 mm Marathon Supreme och en fullastad hoj.
Det är så vackert att jag måste stanna och fota rätt ofta. Här en liten fiskesjö.
Det fanns väl två eller tre gårdar längs med den här vägen med små sidovägar som ledde ned till dem.
De har lagt asfalt i serpentinen.
Vallning pågår.
Allt detta medan solen obönhörligt går ned.
En till fiskesjö.
Jag började nere i Breno, en liten by i Val Camonica, 343 m.ö.h.
Efter att ha konsulterat med kvinnan som ägde det trevliga vandrarhemmet bestämde jag mig för att Passo di Crocedomini verkade vara trevligt att ta sig upp till. Restaurangen i härbärget på toppen skulle vara riktigt vass. Alltså var det bara att börja klättra.
På vägen upp passerar man små byar som även de har någon slags historia.
Vägen är ganska tråkig till att börja med.
Men det lättar upp och bjuder på någon serpentin till och med.
Nu började jag bli hungrig och när jag såg detta härbärge kunde jag inte hålla mig. Utan att någon av oss kunde varandras språk lyckades jag ändå få föreståndaren (eller vad han nu skall ha för titel) att göra lite pasta till mig.
Dagens första boskap! Kossor med egen rutschkana.
Dags att börja cykla igen.
Tyvärr var det ganska kort bit från det första härbärget till passet.
Då det var så kort mellan härbärgena hann jag inte bygga upp någon hunger. Men det blev lite fika medans jag velade kring vilken väg jag skulle ta. Folket på härbärget avrådde egentligen från att ta grusvägen till höger utan tyckte att asfaltsvägen som egentligen är andra sidan passet är bättre. Jag tittade lite på kartorna och såg att grusvägen skulle innebära ytterligare några hundra meters stigning och ett antal kilometer på i princip kammen av berget. Ett lätt val helt enkelt.
Grusvägen var oftast fin.
Man kan se ett antal dalgångar bort.
Vägen slingrar sig fram runt bergen.
Bitvis lite jobbigt med 32 mm Marathon Supreme och en fullastad hoj.
Det är så vackert att jag måste stanna och fota rätt ofta. Här en liten fiskesjö.
Det fanns väl två eller tre gårdar längs med den här vägen med små sidovägar som ledde ned till dem.
De har lagt asfalt i serpentinen.
Vallning pågår.
Allt detta medan solen obönhörligt går ned.
En till fiskesjö.
