glitch
Aktiv medlem
[RR] Italien på påsken - All mountain, pissregn, pasta och stök
Bilder allt eftersom, sitter på skakigt mobilt bredband.
När vintern härjade som värst och cykelsäsongen kändes löjligt avlägsen började Micke, en juvel jag hittade på tisdagsride för några år sen, snacka ihop oss om att nån borde göra nåt, och i det här fallet skulle vi kanske, ve och fasa, bli tvungna att agera själva.
Sommaren innan hade Micke varit i Italien och cyklat och beskrivit det som om gud själv hade lagt stigarna samt att guds egna mor drev restaurangen/hotellet man bor på och tant kokade den sjukaste pastan som smaklökarna fått känna på.
Stigarna var alltid i perfekt skick, torra, snabba, slingriga och utmanande…utan att för den skulle vara omöjliga att bemästra för en genomsnittlig hellasgorilla.
Prisvärt var det dessutom och flygtiden kort.
Kort sagt, det fanns inget att anmärka på, inte ens för en gammal cyniker som mig.
Biljetter bokades och påsken blev årets första riktiga höjdpunkt att sikta in sig på.
På nätterna drömde man om frodiga gröna stigar, solbrända armar, shorts och kalla after bike-öl men varje morgon kom verkligen ifatt med mörker och snöoväder på schemat. Till slut kom påsken och vi satte av mot Arlanda med varsin överfulla väska under armen. Vi skulle cykla i femdagar, men hade packning för en hel säsong.
Förhoppningarna var detta:
Verkligheten däremot lite annorlunda. Vädret hade inte varit så dåligt på år och dag och tyskarna vi träffade första kvällen berättade för oss att det hade ösregnat nonstop under den tiden de varit där.
Så mycket för vårvärme, solbränna och torra stigar. Dag ett började med ett lätt duggregn och dimma som sen höll i sig under hela dagen. Vi hade blivit förvarnade så vattentäta shorts och vattentät jacka hade packats, så även vinterskor.
Dessa var emellertid fyllda med vatten redan efter halva dagen och resten av veckan försökte vi få dem att torka medan vi cyklade i sommarskor istället.
Trots regnet gick det förvånansvärt bra att cykla. Visst sprutade leran men stigarna höll ihop bra och tack vare bra stigvård, träd och växtlighet runt stigarna och en hel del sten funkade det riktigt bra att köra i regnet med stora leenden från öra till öra.
Receptet är enkelt, shuttle-buss upp, sen slingrig single track ner där trailern väntar för nästa omgång. Stigarna är blandade i svårighetsgrad, relativt tekniska, men det finns alltid möjligheten att ta en enklare linje.
Guiden stannar också och pekar ut eventuella svårigheter i förväg så man aldrig behöver bli överraskad.
Efter en heldags lerfest kom genast det dåliga samvetet krypande när vi tog oss tillbaka till hotellet. Hur sjutton skulle vi få våra kläder torra igen? Där vi stod och droppade som mest i hallen kom genast ägarinnan springande och sa att de skulle fixa det där åt oss. Med hes röst ropade hon ”mamma mamma” så det ekade i hela trapphuset och vips kom modern, säker runt 70, lufsandes. Hon skulle få äran att tvätta våra cykelkläder…..Spontant kändes det ju inte alltför sjysst att låta ”mamma” göra smutsjobbet men i Italien är det kvinnorna som bestämmer så vi klädde bara av oss och räckte över två stora lerklumpar. Dagen efter hängde allt så fint där i torkrummet/tvättstugan/extra sovrummet/rökrummet mm. redo för nästa dags äventyr.
Kvällen avrundades med en fyrarättersmiddag där pastan var precis så god som Micke hade lovat.
Den andra dagen såg det redan lite bättre ut, bitvis stack solen fram mellan molnen och lederna kändes genast mycket mjukare. Här skulle det hårdköras!
Efter ett fint uppvärmningsåk bar det uppåt igen i bussen. Men vänta nu, det var ju sol nyss? Ju längre upp vi kom desto dimmigare och dimmigare blev det och snart så hade även underlaget bytt form från asfalt till vit snösörja….fötterna skulle inte förbli torra den dagen heller.
På blankslitna sommardäck halkade vi oss sakta uppför men till slut stannade chauffören tvärt. Vi skulle få gå sista biten.
Efter en kvarts snöpulsande började så sakteligen stigen träda fram igen och vi hoppade på cyklarna för ännu en helt galen berg och dalbana av single track-mys.
Resten av dagen förflöt otäckt fort då vi avverkade stig efter stig fyllda av ett lyckorus med endast ett kortare lunchstop i byn för att jämna ut espressonivåerna i blode samt kolhydratstoppa med en saftig panini.
Kvällen avrundades än en gång med 4 rätter och lika många karaffer vin.
Natten var ingen höjdare då regnet smattrade ilsket mot plåttaket och åskan såg till att hålla en alert mellan snarkningarna. På morgonen hade det inte lättat upp ett dugg och det var ett slitet gäng som samlades vid frukosten. De flesta valde att stå över men Micke, jag och Rob från Wales tyckte att guiden skulle få jobba för sin lön ändå.
Det blev två åk innan vi gav upp, leriga, genomdränkta och med stelfrusna tår.
Nästa dag såg vädret mycket bättre ut, och vi begav oss ner mot kusten i San Remo-regionen. Här är stigarna till stor del anlagda och det är även här många av världscupsteamen i Downhill lägger sin försäsongsträning och testar det nya materialet.
Dagen blev en riktig skrattfest med torra fina stigar, det torkar fort när solen kommer fram, och härlig variation. Flowigt, snabbt och hela tiden med lekfulla inslag, stenkistor, hopp och drop i varierande storlekar osv. Fullständig lekstunga med andra ord. Till lunchen fick vi så äntligen sitta i solen och njuta som vi hade drömt om hela vintern.
Hur kvällen avslutades behöver jag nog inte upprepa, mat i massor och sen komasömn till nästa morgon. Sista dagen sken solen igen och vi fick en suverän avslutning som nästan helt hade fått oss att glömma att vi varit som små dränkta katter bara några dagar tidigare.
Sammanfattningsvis riktigt riktigt kul cykling och ett återbesök planeras redan.
Arrangören har otroligt med stigar att välja på och de anpassar programmet helt efter gruppen. Sommartid körs dessutom heldagssepics från de högsta bergen som slutar nere på stranden i San Remo. Vill man trampa mer finns även möjlighet för sådana turer men vi kände oss vinterlata och uppskattade shuttle-servicen.
Lite praktiskt om resan och arrangören:
Arrangören är www.rivierabike.co.uk som drivs av engelsmannen Ady och hans madame Jo samt deras guider.
Vi flög till Nice, där vi blev hämtade.
Vi köpte ett paket med 5-dagarscykling, hotel samt frukost och middag. Sen hyrde vi cyklar på plats. Vid tillfället fanns endast två hyrcyklar kvar, och de nya 2013-modellerna hade inte kommit in än. En var large och en medium. Då vi är ungefär jämnlånga turades vi om, men var båda överens om att largecykeln var skönare att cykla på. Vill man hyra ska man alltså höra sig för ordentligt i förväg att cyklar i rätt storlek finns.
De har en liten ”shop” men där finns mest basicsaker så ta med reservdelar för eventuella exotiska lösningar.
När vintern härjade som värst och cykelsäsongen kändes löjligt avlägsen började Micke, en juvel jag hittade på tisdagsride för några år sen, snacka ihop oss om att nån borde göra nåt, och i det här fallet skulle vi kanske, ve och fasa, bli tvungna att agera själva.
Sommaren innan hade Micke varit i Italien och cyklat och beskrivit det som om gud själv hade lagt stigarna samt att guds egna mor drev restaurangen/hotellet man bor på och tant kokade den sjukaste pastan som smaklökarna fått känna på.
Stigarna var alltid i perfekt skick, torra, snabba, slingriga och utmanande…utan att för den skulle vara omöjliga att bemästra för en genomsnittlig hellasgorilla.
Prisvärt var det dessutom och flygtiden kort.
Kort sagt, det fanns inget att anmärka på, inte ens för en gammal cyniker som mig.
Biljetter bokades och påsken blev årets första riktiga höjdpunkt att sikta in sig på.
På nätterna drömde man om frodiga gröna stigar, solbrända armar, shorts och kalla after bike-öl men varje morgon kom verkligen ifatt med mörker och snöoväder på schemat. Till slut kom påsken och vi satte av mot Arlanda med varsin överfulla väska under armen. Vi skulle cykla i femdagar, men hade packning för en hel säsong.
Förhoppningarna var detta:
Verkligheten däremot lite annorlunda. Vädret hade inte varit så dåligt på år och dag och tyskarna vi träffade första kvällen berättade för oss att det hade ösregnat nonstop under den tiden de varit där.
Så mycket för vårvärme, solbränna och torra stigar. Dag ett började med ett lätt duggregn och dimma som sen höll i sig under hela dagen. Vi hade blivit förvarnade så vattentäta shorts och vattentät jacka hade packats, så även vinterskor.
Dessa var emellertid fyllda med vatten redan efter halva dagen och resten av veckan försökte vi få dem att torka medan vi cyklade i sommarskor istället.
Trots regnet gick det förvånansvärt bra att cykla. Visst sprutade leran men stigarna höll ihop bra och tack vare bra stigvård, träd och växtlighet runt stigarna och en hel del sten funkade det riktigt bra att köra i regnet med stora leenden från öra till öra.
Receptet är enkelt, shuttle-buss upp, sen slingrig single track ner där trailern väntar för nästa omgång. Stigarna är blandade i svårighetsgrad, relativt tekniska, men det finns alltid möjligheten att ta en enklare linje.
Guiden stannar också och pekar ut eventuella svårigheter i förväg så man aldrig behöver bli överraskad.
Efter en heldags lerfest kom genast det dåliga samvetet krypande när vi tog oss tillbaka till hotellet. Hur sjutton skulle vi få våra kläder torra igen? Där vi stod och droppade som mest i hallen kom genast ägarinnan springande och sa att de skulle fixa det där åt oss. Med hes röst ropade hon ”mamma mamma” så det ekade i hela trapphuset och vips kom modern, säker runt 70, lufsandes. Hon skulle få äran att tvätta våra cykelkläder…..Spontant kändes det ju inte alltför sjysst att låta ”mamma” göra smutsjobbet men i Italien är det kvinnorna som bestämmer så vi klädde bara av oss och räckte över två stora lerklumpar. Dagen efter hängde allt så fint där i torkrummet/tvättstugan/extra sovrummet/rökrummet mm. redo för nästa dags äventyr.
Kvällen avrundades med en fyrarättersmiddag där pastan var precis så god som Micke hade lovat.
Den andra dagen såg det redan lite bättre ut, bitvis stack solen fram mellan molnen och lederna kändes genast mycket mjukare. Här skulle det hårdköras!
Efter ett fint uppvärmningsåk bar det uppåt igen i bussen. Men vänta nu, det var ju sol nyss? Ju längre upp vi kom desto dimmigare och dimmigare blev det och snart så hade även underlaget bytt form från asfalt till vit snösörja….fötterna skulle inte förbli torra den dagen heller.
På blankslitna sommardäck halkade vi oss sakta uppför men till slut stannade chauffören tvärt. Vi skulle få gå sista biten.
Efter en kvarts snöpulsande började så sakteligen stigen träda fram igen och vi hoppade på cyklarna för ännu en helt galen berg och dalbana av single track-mys.
Resten av dagen förflöt otäckt fort då vi avverkade stig efter stig fyllda av ett lyckorus med endast ett kortare lunchstop i byn för att jämna ut espressonivåerna i blode samt kolhydratstoppa med en saftig panini.
Kvällen avrundades än en gång med 4 rätter och lika många karaffer vin.
Natten var ingen höjdare då regnet smattrade ilsket mot plåttaket och åskan såg till att hålla en alert mellan snarkningarna. På morgonen hade det inte lättat upp ett dugg och det var ett slitet gäng som samlades vid frukosten. De flesta valde att stå över men Micke, jag och Rob från Wales tyckte att guiden skulle få jobba för sin lön ändå.
Det blev två åk innan vi gav upp, leriga, genomdränkta och med stelfrusna tår.
Nästa dag såg vädret mycket bättre ut, och vi begav oss ner mot kusten i San Remo-regionen. Här är stigarna till stor del anlagda och det är även här många av världscupsteamen i Downhill lägger sin försäsongsträning och testar det nya materialet.
Dagen blev en riktig skrattfest med torra fina stigar, det torkar fort när solen kommer fram, och härlig variation. Flowigt, snabbt och hela tiden med lekfulla inslag, stenkistor, hopp och drop i varierande storlekar osv. Fullständig lekstunga med andra ord. Till lunchen fick vi så äntligen sitta i solen och njuta som vi hade drömt om hela vintern.
Hur kvällen avslutades behöver jag nog inte upprepa, mat i massor och sen komasömn till nästa morgon. Sista dagen sken solen igen och vi fick en suverän avslutning som nästan helt hade fått oss att glömma att vi varit som små dränkta katter bara några dagar tidigare.
Sammanfattningsvis riktigt riktigt kul cykling och ett återbesök planeras redan.
Arrangören har otroligt med stigar att välja på och de anpassar programmet helt efter gruppen. Sommartid körs dessutom heldagssepics från de högsta bergen som slutar nere på stranden i San Remo. Vill man trampa mer finns även möjlighet för sådana turer men vi kände oss vinterlata och uppskattade shuttle-servicen.
Lite praktiskt om resan och arrangören:
Arrangören är www.rivierabike.co.uk som drivs av engelsmannen Ady och hans madame Jo samt deras guider.
Vi flög till Nice, där vi blev hämtade.
Vi köpte ett paket med 5-dagarscykling, hotel samt frukost och middag. Sen hyrde vi cyklar på plats. Vid tillfället fanns endast två hyrcyklar kvar, och de nya 2013-modellerna hade inte kommit in än. En var large och en medium. Då vi är ungefär jämnlånga turades vi om, men var båda överens om att largecykeln var skönare att cykla på. Vill man hyra ska man alltså höra sig för ordentligt i förväg att cyklar i rätt storlek finns.
De har en liten ”shop” men där finns mest basicsaker så ta med reservdelar för eventuella exotiska lösningar.
