[RR] Sierra Nevada, getter, åsnor +ANNAT
Detta är ett försök till en reseskildring i gonzostil. Delvis motiverad av låg ambitionsnivå, analfabetism, upprepat trauma mot mitt huvud under beskriven resa, spriten och Clark Olofsson.
Någon gång i höstmörket kom jag på att man borde åka till riktiga berg och cykla. För att få till detta skapade jag sällskapet ”Bergscyklister mot nykterism” och bjöd in (läs började tjata på) de bästa cyklisterna jag kände (läs lättlurade stackare). Den utvalda skaran blev slutsligen undertecknad, Karin_P, Fritzflint och wooblie. Med lite tur kan detta bli fyra skildringar av samma händelser som alla är vansinniga, osanna och inte överstämmande med varnadra – så att det blir exakt som i bibeln!
Hårda förhandlingar om destination inleddes med tidigt sikte på alperna. Jag tror att vi ganska fort kom fram till att det vore skönare med en resa som låg tidigt på våren och då skulle det inte funka med alperna. Efter att ha studerat någon form av klimatdata och illa skriva happytrådar kom vi fram till att Sierra Nevada skulle vara något. Ytterligare googlingar tydde på att Ciclo Montana erbjöd sådana resor i ett smidigt paket och att dom har en bisarrt ful hemsida gör bara saken bättre.
Jaja, nu hoppar vi direkt in i resan. Jag, Karin_P och Fritzflint var förtrupp och åkte en lördag. Självklart korkade vi upp redan på flygplatsen:
För övrigt världen minst smickrande bild på Fritzflint - så kan det gå!
Vi blev upplockade på flygplatsen av någon form av spanjor och körda upp i bergen till en liten by vid namn Fondales. Där inkvarterades vi i en lägenhet ovanpå ett ånsegarage. Även efter en dryg vecka slutar inte spontana åsneskrik vara hysteriskt roliga. Vi fick också en middag som serverades med en lustigt matchad alkoholhaltig måltidsdryck, vilket sedan också ett återkommande tema under resan.
Sedan började det där cyklandet. Det var jättemycket cykla. Alla dagar förutom första dagen åkte man också minibuss med cykeln upp på saker, men ofta behövde man också trampa cykeln upp för saker. Det var jättebrant hela tiden, uppåt och nedåt. Hela tiden. Och jättejobbigt. Och jättefarligt. Men jättetufft. Eftersom majoriteten av oss som åkte inte hade erfarenhet av att cykla i berg hade vi valt Ciclo Montana delvis för att det var AM, där man även skulle cykla uppför, och att dom på hemsidan bara rekommenderade en heldämpad cykel med skivbromsar, men annars sa att helstelt var ok. Det visade sig vara en lika poetisk omskrivning som denna RR. Dödsångesten var total och konstant. Det var sjukt många stup till för att avsluta sitt liv genom, 1000 höjdmeter att förlora genom tokbranta stigar byggda helt av babyheads, switchbacks som man inte klarade att cykla, switchbacks man vurpade i, switchbacks man bangade och någon switchback man klarade.
Generellt bjöds det på någon form av spritlunch med tillhörande mat till vår förtjusning. Ofta fick man snuskigt dåligt rödtjust med läsk, vilket gjorde det rätt likt att gå om gymnasiet. Karin åt tortilla de patata varje dag - fortfarande oklart varför. Det konstanta katatoniska tillståndet av utmattning gjorde att allt smakade underbart, speciellt bisarrt korvbröd fyllt med chokad.
Sedan anlände wooblie och i pennalistiskt anda skickade jag honom ned för värsta dödsbranten direkt. Sedan var han redo att åka hem. Tack och lov är han ett smygsvetto och ett löfte om att han skulle få cykla skitmycket grusväg uppåt i 30 gradig värme fick honom åter på gått mod. Han var såhär nöjd resten under resan:
Jag och Fritzflint kom på bästa tjuvknepet för att cykla bättre – shuttlebärs!
Getter! Sierra Nevada och fullständigt lysande getter. Den bästa geten under resan var cafegeten:
Cafegeten kom tillsammans med någon slags Mad Max-hippie som strök runt på de karga bergen klädd i skinnjacka och jeans tillsammans med sin hund och sin get. Han var för konstig för att leva, men för ovanlig för att dö. Shine on you crazy diamond!
Ja, om du undrar så har Sierra Nevada getgraffiti.
Annars så punkade vi en massa och körde sönder massor av våra saker (förutom Karin_P som körde sönder Jsmackos saker istället - well played Karin_P!). Jag körde sönder min reverb stolpe, min frambroms, mitt växelreglage, en växelvajer, min bakväxel, min bakdäck, mina bromsbelägg och min självkänsla.
Andra nämnvärda intryck är att man kan laga hus med tejp sönder om alperna.
På tal om något hel annat så var det lite oroligt en morgon då en åsna hade blockerat tillgången till vatten. Eftersom det var oklart om man ska passera framför åsnan (för att bli biten) eller bakom åsnan (för att bli sparkad) så kom jag, Fritzflint och wooblie fram till att det vore bäst om Karin förhandlade vattenrättigheter med åsnan då hon tydligen har varit någon form av hästtjej eller något.
För övrigt så klär sig Karin_P ganska udda.
Fritzflint handlar som den stjärna han är, Karins handlade vill vi inte kännas vid.
Sedan typ cykla vi mer och blev jättetrötta. Sen åkte vi hem.
Om man ska tänka på något till nästa gång så är det att ha 2ply-däck. Som det går att läsa ovan var allt perfekt och Ciclo Montana rekommenderas varmt.
Någon gång i höstmörket kom jag på att man borde åka till riktiga berg och cykla. För att få till detta skapade jag sällskapet ”Bergscyklister mot nykterism” och bjöd in (läs började tjata på) de bästa cyklisterna jag kände (läs lättlurade stackare). Den utvalda skaran blev slutsligen undertecknad, Karin_P, Fritzflint och wooblie. Med lite tur kan detta bli fyra skildringar av samma händelser som alla är vansinniga, osanna och inte överstämmande med varnadra – så att det blir exakt som i bibeln!
Hårda förhandlingar om destination inleddes med tidigt sikte på alperna. Jag tror att vi ganska fort kom fram till att det vore skönare med en resa som låg tidigt på våren och då skulle det inte funka med alperna. Efter att ha studerat någon form av klimatdata och illa skriva happytrådar kom vi fram till att Sierra Nevada skulle vara något. Ytterligare googlingar tydde på att Ciclo Montana erbjöd sådana resor i ett smidigt paket och att dom har en bisarrt ful hemsida gör bara saken bättre.
Jaja, nu hoppar vi direkt in i resan. Jag, Karin_P och Fritzflint var förtrupp och åkte en lördag. Självklart korkade vi upp redan på flygplatsen:
För övrigt världen minst smickrande bild på Fritzflint - så kan det gå!
Vi blev upplockade på flygplatsen av någon form av spanjor och körda upp i bergen till en liten by vid namn Fondales. Där inkvarterades vi i en lägenhet ovanpå ett ånsegarage. Även efter en dryg vecka slutar inte spontana åsneskrik vara hysteriskt roliga. Vi fick också en middag som serverades med en lustigt matchad alkoholhaltig måltidsdryck, vilket sedan också ett återkommande tema under resan.
Sedan började det där cyklandet. Det var jättemycket cykla. Alla dagar förutom första dagen åkte man också minibuss med cykeln upp på saker, men ofta behövde man också trampa cykeln upp för saker. Det var jättebrant hela tiden, uppåt och nedåt. Hela tiden. Och jättejobbigt. Och jättefarligt. Men jättetufft. Eftersom majoriteten av oss som åkte inte hade erfarenhet av att cykla i berg hade vi valt Ciclo Montana delvis för att det var AM, där man även skulle cykla uppför, och att dom på hemsidan bara rekommenderade en heldämpad cykel med skivbromsar, men annars sa att helstelt var ok. Det visade sig vara en lika poetisk omskrivning som denna RR. Dödsångesten var total och konstant. Det var sjukt många stup till för att avsluta sitt liv genom, 1000 höjdmeter att förlora genom tokbranta stigar byggda helt av babyheads, switchbacks som man inte klarade att cykla, switchbacks man vurpade i, switchbacks man bangade och någon switchback man klarade.
Generellt bjöds det på någon form av spritlunch med tillhörande mat till vår förtjusning. Ofta fick man snuskigt dåligt rödtjust med läsk, vilket gjorde det rätt likt att gå om gymnasiet. Karin åt tortilla de patata varje dag - fortfarande oklart varför. Det konstanta katatoniska tillståndet av utmattning gjorde att allt smakade underbart, speciellt bisarrt korvbröd fyllt med chokad.
Sedan anlände wooblie och i pennalistiskt anda skickade jag honom ned för värsta dödsbranten direkt. Sedan var han redo att åka hem. Tack och lov är han ett smygsvetto och ett löfte om att han skulle få cykla skitmycket grusväg uppåt i 30 gradig värme fick honom åter på gått mod. Han var såhär nöjd resten under resan:
Jag och Fritzflint kom på bästa tjuvknepet för att cykla bättre – shuttlebärs!
Getter! Sierra Nevada och fullständigt lysande getter. Den bästa geten under resan var cafegeten:
Cafegeten kom tillsammans med någon slags Mad Max-hippie som strök runt på de karga bergen klädd i skinnjacka och jeans tillsammans med sin hund och sin get. Han var för konstig för att leva, men för ovanlig för att dö. Shine on you crazy diamond!
Ja, om du undrar så har Sierra Nevada getgraffiti.
Annars så punkade vi en massa och körde sönder massor av våra saker (förutom Karin_P som körde sönder Jsmackos saker istället - well played Karin_P!). Jag körde sönder min reverb stolpe, min frambroms, mitt växelreglage, en växelvajer, min bakväxel, min bakdäck, mina bromsbelägg och min självkänsla.
Andra nämnvärda intryck är att man kan laga hus med tejp sönder om alperna.
På tal om något hel annat så var det lite oroligt en morgon då en åsna hade blockerat tillgången till vatten. Eftersom det var oklart om man ska passera framför åsnan (för att bli biten) eller bakom åsnan (för att bli sparkad) så kom jag, Fritzflint och wooblie fram till att det vore bäst om Karin förhandlade vattenrättigheter med åsnan då hon tydligen har varit någon form av hästtjej eller något.
För övrigt så klär sig Karin_P ganska udda.
Fritzflint handlar som den stjärna han är, Karins handlade vill vi inte kännas vid.
Sedan typ cykla vi mer och blev jättetrötta. Sen åkte vi hem.
Om man ska tänka på något till nästa gång så är det att ha 2ply-däck. Som det går att läsa ovan var allt perfekt och Ciclo Montana rekommenderas varmt.
