MickePicke
Ny medlem
RR 40-årspresent till Italien - Mt Baldo
Vi satt på flyget, förväntningarna var delade, hur skulle vädret vara? Efter att ha googlat väder och Mt Baldo några gånger och fått svaret att 7 grader är det troliga på toppen, kändes dom 6 grader vi lämnat hemma lite väl lika varandra. Sedan fanns ju risken för regn också.
Flyget gick till Bergamo (Milano) och när vi klev av möttes vi av en typisk sommarkvällsvärme. Termometern visade 16 grader och klockan var runt 20:00. Efter köer till hyrbil, promenad för att hämta den samma och lite annat kom vi iväg vid 22:00 från flygplatsen på väg till Sirmione vid södra Gardasjön. Lite hotellletande senare var vi äntligen framme och checkade in för att sen gå ut på stan och äta middag. Att hitta en restaurang vid midnatt är inte det allra lättaste, inte ens i senätande Italien men till slut satt vi med varsin pizza och något glas vin från området. Efter middagen gick vi till hotellet och somnade snabbt och klockan ringde nästa morgon 7:30.
Frukosten med riktig espresso, mängder med pålägg och flingor var ändå ”Nutellamaskinen” det som imponerade mest på mig. En liten spak att dra i och ut kom nutella. En sån måste införskaffas.
Efter frukosten hoppade vi in i den 9-sitsiga bilen. Vi var ju Martin, Jimmy, Jag (Micke) och våra respektive, sen hade Jimmy med barnen också.
Kvinnorna och barnen stannade kvar i området vi bodde i när vi tog bilen och åkte iväg någon timme till Malcesine (Nordöstra Gardasjön), där hyrcyklarna och linbanan skulle vänta på oss.
Tre fullgungsendurohojjar från Ghost plockades fram. Lite gung på dom och ställa in lite dämp var det dags att ge sig av.
Jimmy som var inne i butiken kom ut och berättade att det uppstått ett litet problem.
Det var att vi missat linbanan med tio minuter, nästa kabin som tog cyklar skulle åka 14:05. Efter att frågat kabinpersonalen som flitigt skakade på huvudet om vi inte hyrde en egen kabin för 520 Euro vilket var i den alldeles för höga prisklassen. Efter lite diskuterande tog vi cykeln och började trampa uppför berget istället för linbanan.
Det Italienska landskapet följde oss uppåt och höjdmetrarna plockades även om 20 stycken Hammarbybackar kändes högt.
Från ingen stans dök en Italienare upp på en cykel och lade sig bakom. Han låg där några serpentinvändor uppåt innan vi såg hur han lätt och snabbt tog sig förbi på sin elcykel. Fusk!
Sakta betade vi av meter för meter uppåt och vid ca 900 över havet hittade vi en välbehövlig vattenkran. Precis efter den kranen blev klättringen mer rakt upp på berget och framhjulet ville lyfta mest hela tiden och vi såg ut som fulla lemmlar i vårt led vinglande och trötta. Vid 1300-1400 meters höjd såg vi äntligen linbanans andra station. In och köpa biljetter till 14:15-turen och sen satte vi oss på den lilla restaurangen och njöt av fantastisk utsikt.
Italienaren på elcykeln satt på samma restaurang och imponerades av vår klättring och sällskapade oss med ett glas vatten innan han hoppade på cykeln nedåt igen. Lunchen blev spaghetti ragu och perfekt ”al dente” dessutom. En öl slank blixtrande fort ned och vinterbyxorna som var på kändes väldigt, väldigt varma men där på toppen väntade ju kanske regn och fem grader.
Tittade vi upp mot toppen var vädret bra där uppe, halvvägs satt vi i nästan 20 och solen gömde sig inte många sekunder bakom molnen. Vi hann prova det lokala rödvinet innan vi bordade kabinbanan tillsammans med en Nederländare och hans son som skulle ut på berget.
Ännu en liten klättring från linbanan för lite bättre vy. Vid det här läget var vi över 2000 meter. Nederländarna och vi gjorde lite sällskap men våra olika cyklingsviljor skiljde oss snart åt. Utsikten på berget var helt sagolik. Dalarna och sjön nedanför. Det var svårslaget och vi cyklade fram och tillbaka och visste inte riktigt vilket håll vi skulle dra åt för att komma ner igen. Vädret uppe på toppen var växland solighet och sjön blänkte vackert nedanför. Temperaturen var gissningsvis över 10 grader och allt var perfekt.
Hade vi hunnit med linbanan vid 10 på morgonen hade cyklingen varit mest uppe på berget.
Nu hade vi lite tid och ta igen och benen var inte sugna på mer uppförsbacke så vi hittade en halvt anlagd väg ned. Det var den röda leden ner och vi släppte bromsarna för ett ögonblick och hastigheten ökade blixtrande fort. Nedfarten var brant och när den anlagda biten övergick i stig kände vi att rullstenarna vi åkte på var snorhala. Det fanns inget grepp alls och bitvis fick vi leda cyklarna istället för att skada oss. Det var som såpa när löven låg på dom glatta stenarna. Efter den såpiga biten kom en vanlig stig en bit och övergick strax i en bilväg. Eller det var en betongväg där hjulspåren var gjutna. Mellan spåren var dom snorhala stenarna och det gick utför i sjuk hastighet men otroligt roligt. Till sist kom vi ut på vägen vi cyklade uppför och även den gick att rulla i en hög fart, när 180 graderkurvorna kom slet man i bromsarna för att släppa allt igen. Den tyskregistrerade bilen framför körde lite väl sakta ibland men vi var överlyckliga över en perfekt dags cykling som inte alls var som man tänkt sig.
På väg hem från cykelturen rekade vi en strand åt Martin där han tänkte passa på att fria till sin Kiina.
Senare under kvällen var hela sällskapet där och till reggaemusik skålade vi i bubbel efter hennes nickande.
Tack Jimmy och Annika för resan.
Tack Jimmy, Annika, Stella, Jenna, Kiina, Martin och Cathrine för det bästa sällskapet.
Flyget gick till Bergamo (Milano) och när vi klev av möttes vi av en typisk sommarkvällsvärme. Termometern visade 16 grader och klockan var runt 20:00. Efter köer till hyrbil, promenad för att hämta den samma och lite annat kom vi iväg vid 22:00 från flygplatsen på väg till Sirmione vid södra Gardasjön. Lite hotellletande senare var vi äntligen framme och checkade in för att sen gå ut på stan och äta middag. Att hitta en restaurang vid midnatt är inte det allra lättaste, inte ens i senätande Italien men till slut satt vi med varsin pizza och något glas vin från området. Efter middagen gick vi till hotellet och somnade snabbt och klockan ringde nästa morgon 7:30.
Frukosten med riktig espresso, mängder med pålägg och flingor var ändå ”Nutellamaskinen” det som imponerade mest på mig. En liten spak att dra i och ut kom nutella. En sån måste införskaffas.
Efter frukosten hoppade vi in i den 9-sitsiga bilen. Vi var ju Martin, Jimmy, Jag (Micke) och våra respektive, sen hade Jimmy med barnen också.
Kvinnorna och barnen stannade kvar i området vi bodde i när vi tog bilen och åkte iväg någon timme till Malcesine (Nordöstra Gardasjön), där hyrcyklarna och linbanan skulle vänta på oss.
Tre fullgungsendurohojjar från Ghost plockades fram. Lite gung på dom och ställa in lite dämp var det dags att ge sig av.
Jimmy som var inne i butiken kom ut och berättade att det uppstått ett litet problem.
Det var att vi missat linbanan med tio minuter, nästa kabin som tog cyklar skulle åka 14:05. Efter att frågat kabinpersonalen som flitigt skakade på huvudet om vi inte hyrde en egen kabin för 520 Euro vilket var i den alldeles för höga prisklassen. Efter lite diskuterande tog vi cykeln och började trampa uppför berget istället för linbanan.
Det Italienska landskapet följde oss uppåt och höjdmetrarna plockades även om 20 stycken Hammarbybackar kändes högt.
Från ingen stans dök en Italienare upp på en cykel och lade sig bakom. Han låg där några serpentinvändor uppåt innan vi såg hur han lätt och snabbt tog sig förbi på sin elcykel. Fusk!
Sakta betade vi av meter för meter uppåt och vid ca 900 över havet hittade vi en välbehövlig vattenkran. Precis efter den kranen blev klättringen mer rakt upp på berget och framhjulet ville lyfta mest hela tiden och vi såg ut som fulla lemmlar i vårt led vinglande och trötta. Vid 1300-1400 meters höjd såg vi äntligen linbanans andra station. In och köpa biljetter till 14:15-turen och sen satte vi oss på den lilla restaurangen och njöt av fantastisk utsikt.
Italienaren på elcykeln satt på samma restaurang och imponerades av vår klättring och sällskapade oss med ett glas vatten innan han hoppade på cykeln nedåt igen. Lunchen blev spaghetti ragu och perfekt ”al dente” dessutom. En öl slank blixtrande fort ned och vinterbyxorna som var på kändes väldigt, väldigt varma men där på toppen väntade ju kanske regn och fem grader.
Tittade vi upp mot toppen var vädret bra där uppe, halvvägs satt vi i nästan 20 och solen gömde sig inte många sekunder bakom molnen. Vi hann prova det lokala rödvinet innan vi bordade kabinbanan tillsammans med en Nederländare och hans son som skulle ut på berget.
Ännu en liten klättring från linbanan för lite bättre vy. Vid det här läget var vi över 2000 meter. Nederländarna och vi gjorde lite sällskap men våra olika cyklingsviljor skiljde oss snart åt. Utsikten på berget var helt sagolik. Dalarna och sjön nedanför. Det var svårslaget och vi cyklade fram och tillbaka och visste inte riktigt vilket håll vi skulle dra åt för att komma ner igen. Vädret uppe på toppen var växland solighet och sjön blänkte vackert nedanför. Temperaturen var gissningsvis över 10 grader och allt var perfekt.
Hade vi hunnit med linbanan vid 10 på morgonen hade cyklingen varit mest uppe på berget.
Nu hade vi lite tid och ta igen och benen var inte sugna på mer uppförsbacke så vi hittade en halvt anlagd väg ned. Det var den röda leden ner och vi släppte bromsarna för ett ögonblick och hastigheten ökade blixtrande fort. Nedfarten var brant och när den anlagda biten övergick i stig kände vi att rullstenarna vi åkte på var snorhala. Det fanns inget grepp alls och bitvis fick vi leda cyklarna istället för att skada oss. Det var som såpa när löven låg på dom glatta stenarna. Efter den såpiga biten kom en vanlig stig en bit och övergick strax i en bilväg. Eller det var en betongväg där hjulspåren var gjutna. Mellan spåren var dom snorhala stenarna och det gick utför i sjuk hastighet men otroligt roligt. Till sist kom vi ut på vägen vi cyklade uppför och även den gick att rulla i en hög fart, när 180 graderkurvorna kom slet man i bromsarna för att släppa allt igen. Den tyskregistrerade bilen framför körde lite väl sakta ibland men vi var överlyckliga över en perfekt dags cykling som inte alls var som man tänkt sig.
På väg hem från cykelturen rekade vi en strand åt Martin där han tänkte passa på att fria till sin Kiina.
Senare under kvällen var hela sällskapet där och till reggaemusik skålade vi i bubbel efter hennes nickande.
Tack Jimmy och Annika för resan.
Tack Jimmy, Annika, Stella, Jenna, Kiina, Martin och Cathrine för det bästa sällskapet.
