KungJulian
Aktiv medlem
[RR] På rull i Västindien
Tobago, nyårsafton 2014 klockan 13.00. Solen strålar och jag svettas ymnigt av att tvingats promenera en lång stund innan jag lyckats fånga en taxi som körde mig samlingsplatsen. Innan hade jag haft en förvirrande sms-konversation med guiden Eamon (…”meet at the fishpot restaurant in pleasant prospect”..???) där jag inte förstod att själva platsen hette Pleasant prospect. När väl den poletten trillat ner blev det lite enklare. Det är jag och tre norska bröder, samt guiden Eamon och tre kompisar till honom. Här står vi och höjer och sänker sadlar för att passa våra vältränade kroppar. Hojarna är skapliga, och som tur är slipper jag kolfiber och annat modernt som är för snabbt för mig. Vi börjar vid en backe, nedför. Bra start!
Då rullar vi! Vår hårfagre ledare Eamon kontrollerar att flocken är med. Vi får instruktioner om att akta oss för koksnötter, både de som ligger på marken och de som kommer uppifrån. Hjälm is the shit.
Fast vi kommer inte så långt innan Eamon får punktering efter att vi cyklat på en golfbana ett tag. Det gör inget, en extra vattenpaus funkar utmärkt i värmen.
Men inte ens i Tobago tar en punktering så lång tid att fixa så vips far vi vidare ut mot mer skogslika trakter. Jag tar rygg på broder nummer 3, han har till skillnad mot broder nummer 2 och broder nummer 1 seglat hit från Norge. Planet var väl fullt eller nåt tänker jag, men frågar inte.
Stigen tar slut vid ett vattenbryn och vi samlar ihop oss såväl fysiskt som mentalt och pustar i värmen.
För att låtsas att jag hänger med i den digitala utvecklingen kommer jag ibland på att jag måste ta en selfie, för det känns ju modernt och fräscht, och här har ni mig ute på piren, med mycket cykelmässiga glasögon.
Och åt andra håller har vi hela resterande gänget, med bröder och kompisar och guide.
Men här kan man inte stå och frysa till (hmm…) så vi fortsätter i rask takt vidare! In i skogen igen, en skog utan så många otrevliga djur. Ja djur finns men tämligen ofarliga. Inga giftiga ormar till exempel. Det gillar vi. Däremot finns det grönt så det räcker och blir över. Under den period jag är på Tobago regnar det en större eller mindre skvätt varje dag och det i kombo med värmen gör att har man inte för bråttom kan man se hur växterna blir större. Ungefär. Det ledde till att vi var tvungna att vända på en stig, för det gröna hade växt till sig så mycket sen Eamon cyklat där sist så vi inte kom igenom. På sina håll blir det som att köra i en korridor innan det öppnar upp sig igen och solens strålar når ner till oss och får oss att pressa fram ytterligare någon droppe av svett. Många små korta stopp blir det. Men det gör inget. Nedan har vi broder nummer tre, igen, ni vet segelpojken.
En fördel med att cykla med någon lokal tjomme är att förutom att nån vet var man är och vart man ska så missar man inte möjligheter i form av ätbart som passeras. Här står jag och väntar på Eamon med flera som stannat inne i buschen vid ett träd som var grönt. Kändes inte så ovanligt för mig med gröna träd, men det visade sig att i samband med just detta gröna träd gömdes nån form av frukt (oklart namn) som var synnerligen uppfriskande!
Ut från skogen hamnade vi på ett område som såg ut som ett reningsverk. Kanske var det också ett reningsverk. Men hursom hade det ett högt staket och hursom var vi på fel sida om det. Cykelturen bjöd överlag på ganska enkel cykling, men detta var ett hinder där även jag efter ett snabbt överslag och ett kort ögonblick av tvekan fick svälja förtreten och kliva av.
Ätbart var det jag. På väg från gröna område ett till gröna område två passerar vi ett lokalt centrum. Som vanligt har någon satt ut några högtalare och det skrålar ut musik på hög nivå som jag vet inte för vilken gång på resan får mig att spana efter Thomas Gylling. Inte heller denna gång ser jag honom men ser istället att någon placerat ”doubles” i min hand, inköpt från bakändan på en bil. En lokal specialitet! Tänk svensk våffla, tänk blöt svensk våffla, tänk sedan att du lägger i bönor, kyckling, kryddor. Vik ihop. Det blir otroligt kladdigt, omöjligt att äta utan att det rinner på händer och droppar ner på marken. Jag förstås varför jag inte sett detta på nobelfesten. Men smaken är ok.
Med nytt bränsle i magen ökas takten i jakt mot nästa matstopp! Och här blir det rätt läckert, vi kommer in i ett mangrove-träsk med nån form av spång-system, breda fina saker som minskar den värsta spångesten. Fast den finns där i bakhuvudet, och inte blir det bättre när Eamon säger att det är förbjudet att ramla i. Det blir liksom mer sugande från sidan, som att cykeln ändå vill ner i det där konstiga. Tydligen är det byggt åt nåt Hilton-hotell en gång i tiden, ett hotell är nedlagt sedan länge.
Längre in blir omgivningen tätare men där norrman nummer 1 kommer fram öppnar det upp sig till en form av brygga för då är vi framme vid vattnet för ytterligare en paus.
Detta visar sig vara den planerade pausen, där medförd frukt ska ätas. Eamon plockar fram ananas, nån form av passionsfrukt, nån form av mandarin och nån form av jucie. Allt intas med stor förnöjelse, otroligt gott och saftigt.
Därefter följer en blandad diskussion om miljöförstöring, bredd på vågsurfingbrädor, sanktionering, boxing day, oljepris, varianter av det tyska språket och globala företag. Allt ackompanjerat av det diskreta ljudet av små vågor som försiktigt rullar in under oss.
Som vi varit inne på växer det så det knakar på Tobago och för att inte slå rot är vi tvungna att röra på oss igen efter en stund. Ut på de breda spångarna igen, på dem bara!
Till min stora förvåning är det i och med detta slut på pauser. Ja nån liten vattenpaus slinker väl med, men i stort ägnar vi oss åt oavbruten cykling resterande tid. Värmen gör att jag på vattenpauserna får lov att ägna mig åt just vatten och får inte upp någon telefon för att föreviga stunderna. Först hemma hos Eamon igen, när vi avslutat med att cykla uppför den där backen som jag i början var så glad att vi åkte nedför, kan jag pressa fram telefonen ur fickan och åter vara lite ungdomlig med en selfie. Två selfies inom loppet av några timmar, snart är jag mogen för Instagram. Tror jag, senare inser jag att telefonen styrt upp med någon form av självcensur och jag inte fastnat på bilden.
Jag tar adjö av såväl Eamon som hans kamrater och de norska bröderna, ett, två och tre, och stapplar mig hemåt. Sällan har väl belöningen varit så god. Jag noterar att jag fått en guldmedalj.
Då rullar vi! Vår hårfagre ledare Eamon kontrollerar att flocken är med. Vi får instruktioner om att akta oss för koksnötter, både de som ligger på marken och de som kommer uppifrån. Hjälm is the shit.
Fast vi kommer inte så långt innan Eamon får punktering efter att vi cyklat på en golfbana ett tag. Det gör inget, en extra vattenpaus funkar utmärkt i värmen.
Men inte ens i Tobago tar en punktering så lång tid att fixa så vips far vi vidare ut mot mer skogslika trakter. Jag tar rygg på broder nummer 3, han har till skillnad mot broder nummer 2 och broder nummer 1 seglat hit från Norge. Planet var väl fullt eller nåt tänker jag, men frågar inte.
Stigen tar slut vid ett vattenbryn och vi samlar ihop oss såväl fysiskt som mentalt och pustar i värmen.
För att låtsas att jag hänger med i den digitala utvecklingen kommer jag ibland på att jag måste ta en selfie, för det känns ju modernt och fräscht, och här har ni mig ute på piren, med mycket cykelmässiga glasögon.
Och åt andra håller har vi hela resterande gänget, med bröder och kompisar och guide.
Men här kan man inte stå och frysa till (hmm…) så vi fortsätter i rask takt vidare! In i skogen igen, en skog utan så många otrevliga djur. Ja djur finns men tämligen ofarliga. Inga giftiga ormar till exempel. Det gillar vi. Däremot finns det grönt så det räcker och blir över. Under den period jag är på Tobago regnar det en större eller mindre skvätt varje dag och det i kombo med värmen gör att har man inte för bråttom kan man se hur växterna blir större. Ungefär. Det ledde till att vi var tvungna att vända på en stig, för det gröna hade växt till sig så mycket sen Eamon cyklat där sist så vi inte kom igenom. På sina håll blir det som att köra i en korridor innan det öppnar upp sig igen och solens strålar når ner till oss och får oss att pressa fram ytterligare någon droppe av svett. Många små korta stopp blir det. Men det gör inget. Nedan har vi broder nummer tre, igen, ni vet segelpojken.
En fördel med att cykla med någon lokal tjomme är att förutom att nån vet var man är och vart man ska så missar man inte möjligheter i form av ätbart som passeras. Här står jag och väntar på Eamon med flera som stannat inne i buschen vid ett träd som var grönt. Kändes inte så ovanligt för mig med gröna träd, men det visade sig att i samband med just detta gröna träd gömdes nån form av frukt (oklart namn) som var synnerligen uppfriskande!
Ut från skogen hamnade vi på ett område som såg ut som ett reningsverk. Kanske var det också ett reningsverk. Men hursom hade det ett högt staket och hursom var vi på fel sida om det. Cykelturen bjöd överlag på ganska enkel cykling, men detta var ett hinder där även jag efter ett snabbt överslag och ett kort ögonblick av tvekan fick svälja förtreten och kliva av.
Ätbart var det jag. På väg från gröna område ett till gröna område två passerar vi ett lokalt centrum. Som vanligt har någon satt ut några högtalare och det skrålar ut musik på hög nivå som jag vet inte för vilken gång på resan får mig att spana efter Thomas Gylling. Inte heller denna gång ser jag honom men ser istället att någon placerat ”doubles” i min hand, inköpt från bakändan på en bil. En lokal specialitet! Tänk svensk våffla, tänk blöt svensk våffla, tänk sedan att du lägger i bönor, kyckling, kryddor. Vik ihop. Det blir otroligt kladdigt, omöjligt att äta utan att det rinner på händer och droppar ner på marken. Jag förstås varför jag inte sett detta på nobelfesten. Men smaken är ok.
Med nytt bränsle i magen ökas takten i jakt mot nästa matstopp! Och här blir det rätt läckert, vi kommer in i ett mangrove-träsk med nån form av spång-system, breda fina saker som minskar den värsta spångesten. Fast den finns där i bakhuvudet, och inte blir det bättre när Eamon säger att det är förbjudet att ramla i. Det blir liksom mer sugande från sidan, som att cykeln ändå vill ner i det där konstiga. Tydligen är det byggt åt nåt Hilton-hotell en gång i tiden, ett hotell är nedlagt sedan länge.
Längre in blir omgivningen tätare men där norrman nummer 1 kommer fram öppnar det upp sig till en form av brygga för då är vi framme vid vattnet för ytterligare en paus.
Detta visar sig vara den planerade pausen, där medförd frukt ska ätas. Eamon plockar fram ananas, nån form av passionsfrukt, nån form av mandarin och nån form av jucie. Allt intas med stor förnöjelse, otroligt gott och saftigt.
Därefter följer en blandad diskussion om miljöförstöring, bredd på vågsurfingbrädor, sanktionering, boxing day, oljepris, varianter av det tyska språket och globala företag. Allt ackompanjerat av det diskreta ljudet av små vågor som försiktigt rullar in under oss.
Som vi varit inne på växer det så det knakar på Tobago och för att inte slå rot är vi tvungna att röra på oss igen efter en stund. Ut på de breda spångarna igen, på dem bara!
Till min stora förvåning är det i och med detta slut på pauser. Ja nån liten vattenpaus slinker väl med, men i stort ägnar vi oss åt oavbruten cykling resterande tid. Värmen gör att jag på vattenpauserna får lov att ägna mig åt just vatten och får inte upp någon telefon för att föreviga stunderna. Först hemma hos Eamon igen, när vi avslutat med att cykla uppför den där backen som jag i början var så glad att vi åkte nedför, kan jag pressa fram telefonen ur fickan och åter vara lite ungdomlig med en selfie. Två selfies inom loppet av några timmar, snart är jag mogen för Instagram. Tror jag, senare inser jag att telefonen styrt upp med någon form av självcensur och jag inte fastnat på bilden.
Jag tar adjö av såväl Eamon som hans kamrater och de norska bröderna, ett, två och tre, och stapplar mig hemåt. Sällan har väl belöningen varit så god. Jag noterar att jag fått en guldmedalj.
