Från 8e mars till 23 maj har hon cyklat 450 mil och passerat 19 länder nu befinner hon sig i Istanbul eller har just cyklat vidare därifrån.
Det har hittills varit mycket fokus på cykling och att uppleva nya länder, kulturer och människor. Hon har ca 70% av nätterna bott hos människor som bjudit in henne att äta och sova under deras tak och alla är väldigt gästfria. Ett bra sätt att bli inbjuden är att söka upp nån hus och markägare och fråga om det finns någon plats där hon kan få slå upp tältet på. Det slår nästan aldrig fel att man då blir inbjuden att både äta och bo hos den familjen. Säkerligen är det en fördel, i alla fall i Europa att vara tjej. Man ser nog ingen risk med att bjuda in en tjej att äta och sova.
De länder som upplevts som större utmaningar är de fattiga länderna Albanien och Bosnien främst. Där har det uppstått situationer som inte alltid varit jätteroliga. Människor som är fattiga och inte har något kan lätt se med visst habegär på en fin, dyr cykel och all utrustning. Men än så länge har allt gått bra. Albanerna upplevdes som väldigt kaxiga oavsett ålder med en rätt aggressiv attityd.
Grekland var tydligt präglat av krisen och alla pratade verkligen hela tiden om den. Hon soffsurfade hos en kille i Thessaloniki som drev eget företag och det gick så pass dåligt att han inte hade råd att ha kvar sin lägenhet så han bodde på sitt lilla kontor. Det hindrade dock inte honom från att bjuda in henne och bo där några dagar. Dessutom hade han bjudit in en annan tjej, grek som inte hade nånstans att bo. En fattig vardagshjälte.
Erfarenheter av cyklingen har till stor del varit positiv, inga egentliga incidenter att tala om möjligen förutom stormarna i Tyskland första tiden. Det svåraste är att veta vilken väg man ska ta för att ta sig in i en storstad. I en mångmiljonstad som Istanbul som är massor av mil lång är alla infarter i princip motorvägar där man inte vill cykla. Därför får man hänga på forum och försöka ta lärdom av andra cyklister hur dom gjort. Hon hade för att komma in i Istanbul cyklat runt stan och kommit in från ett annat håll. Dock finns en sak som är rätt otäck första gångerna man upplever det. Nu på sista tiden har det förekommit att flockar med aggressiva vildhundar i princip gått till anfall, huggit efter hälarna och väskorna på cykeln. På något sätt verkar en cykel i rörelse trigga deras jaktinstinkt. Lösningen på detta är inte att försöka cykla ifrån dom. Utan att stanna, då stannar hundarna, och antingen vänta ut dom. Dvs vänta tills de tappar intresset och drar vidare eller att göra som lokalbefolkningen ta upp en sten. Så fort dom ser att man tar upp en sten springer dom iväg. Lokalbefolningen kastar med största sannolikhet stenen också.
Efter en veckas soffsurfande i Istanbul ska hon nu bege sig in i nästa världsdel. Asien. Det innebär att fokus till en del tas från cyklingen och riktas mer mot Visumproblematiken. Att fixa visum till olika länder är tydligen en hel vetenskap. Men språket och att läsa vägskyltar med arabiska fiskekrokar kan lätt bli ett problem. Det blir till att träna charader för att hitta tältplats, mataffärer och liknande.
Första delmålet är Erzerum 124 mil bort (enligt vägbeskrivning Google maps). Där ska hon fixa visum till Iran, det kan ta allt från 1 dag till en vecka. Där är det meningen att hennes Pappa ska möta upp och Cykla med henne mot Iranska gränsen. Men det är ju så mycket om och men med cykling och Visum. Så det kan lika gärna bli så att de får hänga i Erzerum en vecka och vänta på visum. Planen är också att vänta in någon annan cyklist att passera gränsen till Iran med.
Iran innebär inte bara visumproblematik utan även annan problematik. Med den strikta Muslimska regimen så måste man också klä sig på ett visst sätt. Hon måste ha slöja och Heltäckande icke åtsittande kläder. Ett tips från andra tjejer som cyklat i iran är att skaffa sig en svart pyjamas för män att cykla i. I Iran finns också en Visum-möjlighet. Enligt andra cyklister så är enda stället man kan skaffa sig 60-dagars-visum till Kina i Teheran, annars är det 30-dagar som gäller. Det innebär att Teheran är ett delmål. Ytterligare ett visumstrul med Kina är att hon kan tvingas köpa en flygbiljett ut från kina för att få Visum in i kina. Sen är det ju förstås i princip omöjligt att cykla de 500 milen genom kina på 60 dagar men det går tydligen få det Visat förlängt med 30 dagar inne i kina.
Efter Iran är tanken att cykla genom Turkmenistan. Där finns också en Visumproblematik. Dels (om jag minns rätt land) så behövs en inbjudan för att få Visum överhuvudtaget. Då finns det agenter som tar betalt för att skicka dessa inbjudningar. Sen får man max 5 dagars Visum till landet och det är ca 60 mil att cykla i bergigt landskap och med konstant motvind (enligt andra cyklister).
Nästa land är Uzbekistan. Där är det lite lugnare med Visum (än en gång om jag minns rätt på land, finns så många ...stan länder därikring). Men där är problemet att man inte får bo hos familjer eller i tält utan måste bo på en hotell eller liknande. Det vet tyvärr hotellägarna om så när det kommer en cyklist på kvällen och vill hyra ett rum och det är 4 mil till nästa ställe så börjar priserna gå upp rejält för boendet.
Efter Uzbekistan är planerna mindre konkreta. Det finns tydligen en väldigt vacker väg genom Tadzjikistan som är väldigt vacker men den går också på väldigt hög höjd. Finns 7000 meterstoppar i det landet med det för mig mest kända bergsområdet Pamir. Men hon är osäker på om hon klarar den vägen eller om hon istället väljer att cykla genom Kirgizistan, där det tydligare är lite lättare cykling. Även om det är bergigt där också.
Efter det kommer Kina och där är av naturliga själv inte planeran klara än. Hon räknar med att vara ute ur Kina i november nångång och då sikta mot Singapore. Och efter det Australien, eller möjligen Nya Zeeland först och Australien sen beroende på hur det passar med årstid att passera Australien.
