RR Södra Frankrike Lvg
Är just hemkommen efter sex dagars cykling i södra Frankrike. Då jag hämtat mycket inspiration och fått många tips från olika reseberättelser på Happy vill jag gärna dela med mig av mina upplevelser.
Upplägget var att cykla i berg och planen var först två dagar i Mont Ventoux och därefter fyra dagar i Barcelonnette. Jag hade i förväg rekat tre långa pass som jag siktade på att genomföra, övriga tre dagar tänkte jag improvisera. Logistiken krävde en del planering; det är 28 mil mellan Bedoin vid foten av Mont Ventoux och Barcelonnette. Jag tänkte hyra cykel och hade först funderat på att hyra två gånger, en i Bedoin och en i Barcelonnette. Men efter en del funderande valde jag i stället att hyra i närheten av flygplatsen (Nice) och sedan ha samma cykel hela veckan. Jag hamnade till sist hos Cycles Camellini i Beaulieu-sur-Mer, knappt två mil från flygplatsen. Det jag inte tänkte på då var att jag härigenom skulle behöva utsätta mig för den infernaliska trafiken på Rivierans lokalgator, vilket visade sig vara en prövning.
Camellini sammanförde mig med en Trek Emonda med kompaktdrev fram och 11-28 bak, utrustad med Ultegra. Kan rekommendera Camellini, bra service och cykeln kändes välskött. Nöjd med detta snirklade jag mig ut från Beaulieu och körde till Bedoin, där jag var inbokad på Hotel des Pins. På hotellet väntade ett brev från Club des Cinglés Du Mont Ventoux. Brevet innehöll ett stämpelkort som jag skulle använda för att bevisa att jag cyklat alla tre vägar upp på Mont Ventoux under en och samma dag. För det var min plan, att gå ut hårt första dagen när jag fortfarande var pigg.
Strax efter åtta på morgonen var jag redo att ge mig av. Vädret var minst sagt lovande, inte ett moln på himlen, svaga vindar och närmare 25 grader. Första anhalten var Bedoin, där jag skulle få insyn i tillvaron som randonneur genom att för första gången få ett kort stämplat. Den lilla staden visade sig vara livlig och charmigt fransk. Jag siktade in mig på den lokala bagaren och gick in och viftade med kortet. Det föreföll vara en mycket rutinmässig procedur för kvinnan bakom disken, detta hade hon gjort många gånger förr. Sedan var det bara att följa skyltarna mot Mont Ventoux och alldeles i utkanten av staden började stigningen. Den första halvmilen från Bedoin är relativt lätt men sedan kommer man in i skogen där stigningen ligger på 9-10 %. Sex kilometer från toppen öppnar landskapet upp sig och man kommer ut i det säregna vita kalkstenslandskapet. Toppen av Mont Ventoux påstås vara en av jordens blåsigaste platser men denna dag är det nästan ingen vind; de flugor som upptäckt mig när jag cyklat genom skogen hänger med hela vägen upp till toppen.
Kortet behöver bara stämplas en gång på toppen och det känns helt självklart att göra det på första passagen, det skulle kännas ödesdigert om den lilla kiosken på toppen skulle ha stängt när man kommer för andra eller tredje gången och vill ha en stämpel.
Nästa anhalt är Malaucene. Tyvärr pågår det vägarbeten på denna stäcka och asfalten på den nedgående körbanan är delvis bortfräst. Nåja, nedfärden går snabbt och även Malaucene ger ett livligt och positivt intryck med många uteserveringar. Jag äter en omelett till lunch och när jag sedan ska gå in och betala upptäcker jag att min restaurang har två sorters klientel: cyklister och turister på uteserveringen och samhällets olycksbarn inne vid baren, en samling luggslitna individer som livet farit fram hårt med. Men min pigga servitris verkar trivas lika bra i båda miljöerna och ler glatt mot alla kunder.
Den allmänna visdomen om man ska cykla alla tre vägarna tycks vara att spara stigningen från Sault till sist eftersom den är klart enklast. Detta är också min strategi men den innebär att jag måste cykla upp från Malaucene i hettan mitt på dagen. Denna stigning är mer varierad än Bedoin, vissa delar är lättare men de tre kilometrarna i mitten som är 11, 10 och 10 % kändes mycket tunga.
Uppe igen, betydligt tröttare än förra gången, tar jag en kort paus och tar på mig väst och armvärmare innan jag fortsätter ner mot Sault. Denna nedfart är ljuvlig med nylagd asfalt och längre ner slingrar sig vägen mellan lavendelfälten samtidigt som man ser Sault långt bort på en kulle.
I Sault tar jag mig en andra lunch, denna gång en sandwich. Även här kan jag notera ett annat klientel inne på restaurangen jämfört med uteserveringen. Stigningen härifrån är verkligen betydligt lättare, det är svalare i luften och jag är nästan helt ensam på vägen. De sista sex kilometrarna är samma avslutning som från Bedoin och här är det brantare. Jag är duktigt trött nu men samtidigt koncentrerad på att upptäcka en sak. Jag har nämligen inte lyckats se Tom Simpson-monumentet de två tidigare gångerna jag passerat och nu vill jag verkligen inte missa det. Och när jag börjar tro att jag missat det ännu en gång får jag äntligen syn på det, bara en dryg kilometer från toppen. Jag bestämmer mig för att göra ett stopp här på nervägen, jag har bestämt mig för att inte sätta ner foten i någon av stigningarna, pauser för fotografering får enbart göras i nerförsbackarna. Ganska fånig regel tänker jag men nu är jag ju nära att uppfylla den så jag stretar på.
En stor del av uppförsbacken har jag funderat på när jag egentligen kommer att känna att jag gått i mål: är det tredje gången på toppen, är det när jag är kommer tillbaka till Bedoin eller är det när jag är tillbaka på hotellet. Men när jag når toppen är det ingen tvekan: ett segervrål kommer över mina läppar och jag är samtidigt fruktansvårt trött och oerhört upprymd. En ensam familj som dröjt sig kvar kommenterar ”you made it” och jag svarar upphetsat ”three times, I’ve done it three times” och både mitt budskap och mitt sätt att säga det får dom att gå en omväg runt mig när dom ska tillbaka till sin bil. Men det kan jag bjuda på. Nerfarten till Bedoin – med ett kort, känslosamt stopp vid Tom Simpson-monumentet – är snabb och triumfatorisk och strax före klockan sju är jag tillbaka på hotellet.
Nästa dag är resdag. Jag har bestämt mig för att även hinna med ett cykelpass i Grand Canyon du Verdon, vilket innebär en avstickare som på kartan ser rätt kort ut men i verkligheten med smala och krokiga vägar visar sig ta avsevärd tid. I ett ambitiöst ögonblick har jag skissat på en 110 km lång rutt runt hela ravinen, men när klockan har hunnit bli två innan jag startar får jag korta ner dagens pass rejält. Jag bestämmer mig för att köra en kort bit på södra sidan av ravinen, vilket innebär att jag får inleda med en rejäl stigning på 800 m. Landskapet visar sig vara svindlande vackert på sydsidan med bedövande utsikt mot ravinen och den korallblå sjön som ligger längre ner. Jag förundras över att det är så få cyklister, även biltrafiken är förvånansvärt liten.
När jag sedan på kvällen kommer in till mitt hotell i Barcelonnette drabbas jag av resans första bakslag: enligt hotellet har jag anlänt en dag för tidigt, mitt rum är reserverat från nästa dag. Helt övertygad om att jag klantat mig letar jag fram hotellets mailbekräftelse och upptäcker till min stora förvåning att jag har rätten på min sida här, det är hotellet som gjort ett misstag. Efter en del turer och många telefonsamtal – alla hotell i Barcelonnette är tydligen fullbelagda hela helgen – hamnar jag i skidorten Sauce, fem kilometer utanför Barcelonnette. Inte riktigt vad jag tänkt mig och eftersom jag är så sen är det på ren nåder jag får äta middag i restaurangen. I rasande takt serveras jag en trerättersmiddag plus ostbricka, som jag konsumerar på 59 minuter, en väldigt ofransk forcering.
Men hotellfrukosten på morgonen kan bara beskrivas som fransk, mer torftigt är det svårt att tänka sig. Man är världens främsta matland, men inte på förmiddagarna.
Den extra logostiken kring rumsstrulet gör att jag inte är klar för avfärd förrän kl 10. Bestämmer mig därför för att ta en kortare tur och siktar in mig på Col de Vars, 2109 möh som ligger tre mil bort. Det visar sig vara en fin stigning med en tioprocentig kilometer i mitten som svider skönt.
Väl tillbaka i Barcelonnette tar jag mig en långlunch på en av uteserveringarna vid torget. I Barcelonnette är det tveklöst så att soliga lördagar i juni domineras fullständigt av cyklister, med jämna mellanrum kan man höra ljudet av högprofilhjul som närmar sig genom gränderna och ännu en grupp kommer in, ställer sina cyklar mot scenen mitt på torget och sätter sig vid någon av uteserveringarna. Det är rätt ljuvligt att iaktta men till sist känner jag att det är dags för en sista sväng för dagen: jag ska upp till Pra Loup, den största vintersportorten i trakten. Pra Loup är i cykelkretsar mest känt för att här tog Eddy Merckxs karriär i princip slut när han gick in i väggen i jakten på sin sjätte tourseger. Dagen till ära är jag iklädd en replica av Merckx klassiska Molteni-tröja vilket uppmärksammas av många av de belgare jag delar stigningen med. De ropar glatt ”Cannibal” åt mig.
Stigningen visar sig vara rätt oansenlig, knappt 500 m med en lutning på 6-7 % och det är svårt att förstå att världens bästa cyklist kom till sitt slut här. I backen kan jag inte låta bli att tänka på Miguel Indurain, som ju råkade ut för ett liknande öde i Touren 1996 när han skulle ta sin sjätte tourseger men gick in i väggen upp till Les Arcs. En nästa resa dyker upp i mina tankar: snoka reda på en gammal Banestotröja på eBay och sedan cykla upp till Les Arcs och höra om några spanjorer kommenterar tröjvalet.
Dagen efter är en söndag och efter två lite lugnare dagar är det nu dags för kungsetappen: 176 km över tre berg varav det sista, Cime de Bonette, ska vara högsta vägen i hela alperna. Den första stigningen är den lättaste: Col de Larche, som för mig in i Italien. Här har jag tänkt ta lunch vid foten av nästa backe, Colle della Lombarda, men det visar sig att den by jag tänkt stanna vid (Pratolungo) är inte mer än några fristående hus och en kyrka, här kan man definitivt inte få sig någon mat. Colle della Lombarda är en hård stigning som stöder min tes om att de italienska bergsingenjörerna byggde sina alpvägar något brantare än vad deras franska kollegor gjorde. Den smala vägen slingrar sig brant uppför genom en tät och fuktig skog och när man högre upp kommer ut i öppen terräng är värmen skoningslös. De italienska vägingenjörerna skiljer sig också från de franska när det gäller att markera vägen för cyklister, på hela stigningen finns ingen information om hur långt det är kvar till toppen eller hur högt man är. Själva passet - som också innebär att jag är tillbaka i Italien igen - visar sig vara utan toppstuga eller café så min nya plan för att få mat blev att snabbt ta mig genom skidorten Isola 2000 ner till byn Isola och äta där. Vägen ner är bred och charmlös, vilket jag tror är typiskt för åretrunt-öppna vägar till högt belägna skidorter. De charmigaste vägarna är de som inte byggts för att vara hållas öppna på vintern.
Men byn Isola nere i dalen visade sig vara utan söndagsöppen restaurang och nu började jag känna mig illa ute. Allt jag hade ätit den dagen var en tunn fransk hotellfrukost klockan halv åtta och två energibar, klockan var nu tre på eftermiddagen och jag hade Alpernas högsta väg mellan mig och slutmålet. På kartan var det utritat ett litet samhälle innan själva stigningen började, St-Étienne-de-Tinée ungefär 15 kilometer längre fram. Jag funderade på vad jag skulle göra om historien från Pratolungo och Isola skulle upprepa sig och även detta bara vara en samling friliggande hus, men bestämde mig för att ta det problemet då. Cyklingen upp till St-Étienne gick mycket tungt men jag blev belönad; det visade sig vara en liten stad med torg och barer. Men ingen restaurang vad jag kunde se. En gammal dam som drev ett litet hotell förbarmade sig dock över min utpumpade gestalt och gjorde resans bästa sandwich åt mig.
Styrkt av detta började jag stigningen upp till Bonette. Den håller sig hela tiden kring 7 % - de franska vägingenjörernas ideal – men den är lång och då klockan börjar bli sent har jag vägen i det närmaste för mig själv. I det sneda solljuset är det storslagna berglandskapet verkligen fantastiskt. Några murmeldjur springer över vägen och gömmer sig i en håla.
På 2300 meters höjd smiter vägen mellan några övergivna militärbaracker som ytterligare bidrar till den egendomliga stillhet och ensamhet som härskar här uppe. Själva passet är verkligen fascinerande, det är egentligen bara 2715 meter högt men för att slippa nesan av att vara det tredje högsta bergpasset i Frankrike har någon fransk vägingenjör byggt en helt meningslös extra väg runt toppen av Cime de la Bonette och högsta punkten på den slingan når 2802 meter. Givetvis cyklar jag den också och får mig en funderare på om det verkligen är en fransk vägingenjör som byggt den. Bitvis är lutningen 15 %.
Nedförsbacken till Jausiers är lång och varierad och jag är tillbaka i Barcelonnette halv nio på kvällen, tolv timmar efter jag startade.
Nästa dag tar jag det lungt. Planen är att cykla mot Col de Vars och undersöka Ubaye-flodens dalgång närmare. Detta visar sig vara en snilleblixt. Plötsligt ser jag en mycket märklig bro högre upp, tio meter lång över en hundra meter djup ravin. Härifrån slingrar sig vägen uppför berget, över bron och vidare upp i tre kilometer med en lutning på 12-13%, hela tiden på absolut nylagd asfalt. Och min tur håller i sig, den lilla byn som ligger där vägen slutar har ett café.
Sista dagen har jag tänkt vika åt den klassiska rutten över Col d'Allos, Col des Champs och Col de la Cayolle. Noggranna studier av diverse hemsidor har gjort mig övertygad om att rutten är bäst motsols och det visar sig stämma, alla tre bergen kommer bättre till sin rätt i den riktningen. Rutten lever upp till sitt rykte, cyklingen är fantastisk och veckans första moln dyker upp lagom till att jag ska upp för Col de la Cayolle. Men regn slipper jag, när jag glider in i Barcelonnette strålar solen igen.
Nästa dag är det så hemresa. Fascinerande nog visar det sig att närmaste bilvägen mellan Barcelonnette och Nice går över Col de la Bonette. Här bör man se till att ha gott om tid på sig.
Upplägget var att cykla i berg och planen var först två dagar i Mont Ventoux och därefter fyra dagar i Barcelonnette. Jag hade i förväg rekat tre långa pass som jag siktade på att genomföra, övriga tre dagar tänkte jag improvisera. Logistiken krävde en del planering; det är 28 mil mellan Bedoin vid foten av Mont Ventoux och Barcelonnette. Jag tänkte hyra cykel och hade först funderat på att hyra två gånger, en i Bedoin och en i Barcelonnette. Men efter en del funderande valde jag i stället att hyra i närheten av flygplatsen (Nice) och sedan ha samma cykel hela veckan. Jag hamnade till sist hos Cycles Camellini i Beaulieu-sur-Mer, knappt två mil från flygplatsen. Det jag inte tänkte på då var att jag härigenom skulle behöva utsätta mig för den infernaliska trafiken på Rivierans lokalgator, vilket visade sig vara en prövning.
Camellini sammanförde mig med en Trek Emonda med kompaktdrev fram och 11-28 bak, utrustad med Ultegra. Kan rekommendera Camellini, bra service och cykeln kändes välskött. Nöjd med detta snirklade jag mig ut från Beaulieu och körde till Bedoin, där jag var inbokad på Hotel des Pins. På hotellet väntade ett brev från Club des Cinglés Du Mont Ventoux. Brevet innehöll ett stämpelkort som jag skulle använda för att bevisa att jag cyklat alla tre vägar upp på Mont Ventoux under en och samma dag. För det var min plan, att gå ut hårt första dagen när jag fortfarande var pigg.
Strax efter åtta på morgonen var jag redo att ge mig av. Vädret var minst sagt lovande, inte ett moln på himlen, svaga vindar och närmare 25 grader. Första anhalten var Bedoin, där jag skulle få insyn i tillvaron som randonneur genom att för första gången få ett kort stämplat. Den lilla staden visade sig vara livlig och charmigt fransk. Jag siktade in mig på den lokala bagaren och gick in och viftade med kortet. Det föreföll vara en mycket rutinmässig procedur för kvinnan bakom disken, detta hade hon gjort många gånger förr. Sedan var det bara att följa skyltarna mot Mont Ventoux och alldeles i utkanten av staden började stigningen. Den första halvmilen från Bedoin är relativt lätt men sedan kommer man in i skogen där stigningen ligger på 9-10 %. Sex kilometer från toppen öppnar landskapet upp sig och man kommer ut i det säregna vita kalkstenslandskapet. Toppen av Mont Ventoux påstås vara en av jordens blåsigaste platser men denna dag är det nästan ingen vind; de flugor som upptäckt mig när jag cyklat genom skogen hänger med hela vägen upp till toppen.
Kortet behöver bara stämplas en gång på toppen och det känns helt självklart att göra det på första passagen, det skulle kännas ödesdigert om den lilla kiosken på toppen skulle ha stängt när man kommer för andra eller tredje gången och vill ha en stämpel.
Nästa anhalt är Malaucene. Tyvärr pågår det vägarbeten på denna stäcka och asfalten på den nedgående körbanan är delvis bortfräst. Nåja, nedfärden går snabbt och även Malaucene ger ett livligt och positivt intryck med många uteserveringar. Jag äter en omelett till lunch och när jag sedan ska gå in och betala upptäcker jag att min restaurang har två sorters klientel: cyklister och turister på uteserveringen och samhällets olycksbarn inne vid baren, en samling luggslitna individer som livet farit fram hårt med. Men min pigga servitris verkar trivas lika bra i båda miljöerna och ler glatt mot alla kunder.
Den allmänna visdomen om man ska cykla alla tre vägarna tycks vara att spara stigningen från Sault till sist eftersom den är klart enklast. Detta är också min strategi men den innebär att jag måste cykla upp från Malaucene i hettan mitt på dagen. Denna stigning är mer varierad än Bedoin, vissa delar är lättare men de tre kilometrarna i mitten som är 11, 10 och 10 % kändes mycket tunga.
Uppe igen, betydligt tröttare än förra gången, tar jag en kort paus och tar på mig väst och armvärmare innan jag fortsätter ner mot Sault. Denna nedfart är ljuvlig med nylagd asfalt och längre ner slingrar sig vägen mellan lavendelfälten samtidigt som man ser Sault långt bort på en kulle.
I Sault tar jag mig en andra lunch, denna gång en sandwich. Även här kan jag notera ett annat klientel inne på restaurangen jämfört med uteserveringen. Stigningen härifrån är verkligen betydligt lättare, det är svalare i luften och jag är nästan helt ensam på vägen. De sista sex kilometrarna är samma avslutning som från Bedoin och här är det brantare. Jag är duktigt trött nu men samtidigt koncentrerad på att upptäcka en sak. Jag har nämligen inte lyckats se Tom Simpson-monumentet de två tidigare gångerna jag passerat och nu vill jag verkligen inte missa det. Och när jag börjar tro att jag missat det ännu en gång får jag äntligen syn på det, bara en dryg kilometer från toppen. Jag bestämmer mig för att göra ett stopp här på nervägen, jag har bestämt mig för att inte sätta ner foten i någon av stigningarna, pauser för fotografering får enbart göras i nerförsbackarna. Ganska fånig regel tänker jag men nu är jag ju nära att uppfylla den så jag stretar på.
En stor del av uppförsbacken har jag funderat på när jag egentligen kommer att känna att jag gått i mål: är det tredje gången på toppen, är det när jag är kommer tillbaka till Bedoin eller är det när jag är tillbaka på hotellet. Men när jag når toppen är det ingen tvekan: ett segervrål kommer över mina läppar och jag är samtidigt fruktansvårt trött och oerhört upprymd. En ensam familj som dröjt sig kvar kommenterar ”you made it” och jag svarar upphetsat ”three times, I’ve done it three times” och både mitt budskap och mitt sätt att säga det får dom att gå en omväg runt mig när dom ska tillbaka till sin bil. Men det kan jag bjuda på. Nerfarten till Bedoin – med ett kort, känslosamt stopp vid Tom Simpson-monumentet – är snabb och triumfatorisk och strax före klockan sju är jag tillbaka på hotellet.
Nästa dag är resdag. Jag har bestämt mig för att även hinna med ett cykelpass i Grand Canyon du Verdon, vilket innebär en avstickare som på kartan ser rätt kort ut men i verkligheten med smala och krokiga vägar visar sig ta avsevärd tid. I ett ambitiöst ögonblick har jag skissat på en 110 km lång rutt runt hela ravinen, men när klockan har hunnit bli två innan jag startar får jag korta ner dagens pass rejält. Jag bestämmer mig för att köra en kort bit på södra sidan av ravinen, vilket innebär att jag får inleda med en rejäl stigning på 800 m. Landskapet visar sig vara svindlande vackert på sydsidan med bedövande utsikt mot ravinen och den korallblå sjön som ligger längre ner. Jag förundras över att det är så få cyklister, även biltrafiken är förvånansvärt liten.
När jag sedan på kvällen kommer in till mitt hotell i Barcelonnette drabbas jag av resans första bakslag: enligt hotellet har jag anlänt en dag för tidigt, mitt rum är reserverat från nästa dag. Helt övertygad om att jag klantat mig letar jag fram hotellets mailbekräftelse och upptäcker till min stora förvåning att jag har rätten på min sida här, det är hotellet som gjort ett misstag. Efter en del turer och många telefonsamtal – alla hotell i Barcelonnette är tydligen fullbelagda hela helgen – hamnar jag i skidorten Sauce, fem kilometer utanför Barcelonnette. Inte riktigt vad jag tänkt mig och eftersom jag är så sen är det på ren nåder jag får äta middag i restaurangen. I rasande takt serveras jag en trerättersmiddag plus ostbricka, som jag konsumerar på 59 minuter, en väldigt ofransk forcering.
Men hotellfrukosten på morgonen kan bara beskrivas som fransk, mer torftigt är det svårt att tänka sig. Man är världens främsta matland, men inte på förmiddagarna.
Den extra logostiken kring rumsstrulet gör att jag inte är klar för avfärd förrän kl 10. Bestämmer mig därför för att ta en kortare tur och siktar in mig på Col de Vars, 2109 möh som ligger tre mil bort. Det visar sig vara en fin stigning med en tioprocentig kilometer i mitten som svider skönt.
Väl tillbaka i Barcelonnette tar jag mig en långlunch på en av uteserveringarna vid torget. I Barcelonnette är det tveklöst så att soliga lördagar i juni domineras fullständigt av cyklister, med jämna mellanrum kan man höra ljudet av högprofilhjul som närmar sig genom gränderna och ännu en grupp kommer in, ställer sina cyklar mot scenen mitt på torget och sätter sig vid någon av uteserveringarna. Det är rätt ljuvligt att iaktta men till sist känner jag att det är dags för en sista sväng för dagen: jag ska upp till Pra Loup, den största vintersportorten i trakten. Pra Loup är i cykelkretsar mest känt för att här tog Eddy Merckxs karriär i princip slut när han gick in i väggen i jakten på sin sjätte tourseger. Dagen till ära är jag iklädd en replica av Merckx klassiska Molteni-tröja vilket uppmärksammas av många av de belgare jag delar stigningen med. De ropar glatt ”Cannibal” åt mig.
Stigningen visar sig vara rätt oansenlig, knappt 500 m med en lutning på 6-7 % och det är svårt att förstå att världens bästa cyklist kom till sitt slut här. I backen kan jag inte låta bli att tänka på Miguel Indurain, som ju råkade ut för ett liknande öde i Touren 1996 när han skulle ta sin sjätte tourseger men gick in i väggen upp till Les Arcs. En nästa resa dyker upp i mina tankar: snoka reda på en gammal Banestotröja på eBay och sedan cykla upp till Les Arcs och höra om några spanjorer kommenterar tröjvalet.
Dagen efter är en söndag och efter två lite lugnare dagar är det nu dags för kungsetappen: 176 km över tre berg varav det sista, Cime de Bonette, ska vara högsta vägen i hela alperna. Den första stigningen är den lättaste: Col de Larche, som för mig in i Italien. Här har jag tänkt ta lunch vid foten av nästa backe, Colle della Lombarda, men det visar sig att den by jag tänkt stanna vid (Pratolungo) är inte mer än några fristående hus och en kyrka, här kan man definitivt inte få sig någon mat. Colle della Lombarda är en hård stigning som stöder min tes om att de italienska bergsingenjörerna byggde sina alpvägar något brantare än vad deras franska kollegor gjorde. Den smala vägen slingrar sig brant uppför genom en tät och fuktig skog och när man högre upp kommer ut i öppen terräng är värmen skoningslös. De italienska vägingenjörerna skiljer sig också från de franska när det gäller att markera vägen för cyklister, på hela stigningen finns ingen information om hur långt det är kvar till toppen eller hur högt man är. Själva passet - som också innebär att jag är tillbaka i Italien igen - visar sig vara utan toppstuga eller café så min nya plan för att få mat blev att snabbt ta mig genom skidorten Isola 2000 ner till byn Isola och äta där. Vägen ner är bred och charmlös, vilket jag tror är typiskt för åretrunt-öppna vägar till högt belägna skidorter. De charmigaste vägarna är de som inte byggts för att vara hållas öppna på vintern.
Men byn Isola nere i dalen visade sig vara utan söndagsöppen restaurang och nu började jag känna mig illa ute. Allt jag hade ätit den dagen var en tunn fransk hotellfrukost klockan halv åtta och två energibar, klockan var nu tre på eftermiddagen och jag hade Alpernas högsta väg mellan mig och slutmålet. På kartan var det utritat ett litet samhälle innan själva stigningen började, St-Étienne-de-Tinée ungefär 15 kilometer längre fram. Jag funderade på vad jag skulle göra om historien från Pratolungo och Isola skulle upprepa sig och även detta bara vara en samling friliggande hus, men bestämde mig för att ta det problemet då. Cyklingen upp till St-Étienne gick mycket tungt men jag blev belönad; det visade sig vara en liten stad med torg och barer. Men ingen restaurang vad jag kunde se. En gammal dam som drev ett litet hotell förbarmade sig dock över min utpumpade gestalt och gjorde resans bästa sandwich åt mig.
Styrkt av detta började jag stigningen upp till Bonette. Den håller sig hela tiden kring 7 % - de franska vägingenjörernas ideal – men den är lång och då klockan börjar bli sent har jag vägen i det närmaste för mig själv. I det sneda solljuset är det storslagna berglandskapet verkligen fantastiskt. Några murmeldjur springer över vägen och gömmer sig i en håla.
På 2300 meters höjd smiter vägen mellan några övergivna militärbaracker som ytterligare bidrar till den egendomliga stillhet och ensamhet som härskar här uppe. Själva passet är verkligen fascinerande, det är egentligen bara 2715 meter högt men för att slippa nesan av att vara det tredje högsta bergpasset i Frankrike har någon fransk vägingenjör byggt en helt meningslös extra väg runt toppen av Cime de la Bonette och högsta punkten på den slingan når 2802 meter. Givetvis cyklar jag den också och får mig en funderare på om det verkligen är en fransk vägingenjör som byggt den. Bitvis är lutningen 15 %.
Nedförsbacken till Jausiers är lång och varierad och jag är tillbaka i Barcelonnette halv nio på kvällen, tolv timmar efter jag startade.
Nästa dag tar jag det lungt. Planen är att cykla mot Col de Vars och undersöka Ubaye-flodens dalgång närmare. Detta visar sig vara en snilleblixt. Plötsligt ser jag en mycket märklig bro högre upp, tio meter lång över en hundra meter djup ravin. Härifrån slingrar sig vägen uppför berget, över bron och vidare upp i tre kilometer med en lutning på 12-13%, hela tiden på absolut nylagd asfalt. Och min tur håller i sig, den lilla byn som ligger där vägen slutar har ett café.
Sista dagen har jag tänkt vika åt den klassiska rutten över Col d'Allos, Col des Champs och Col de la Cayolle. Noggranna studier av diverse hemsidor har gjort mig övertygad om att rutten är bäst motsols och det visar sig stämma, alla tre bergen kommer bättre till sin rätt i den riktningen. Rutten lever upp till sitt rykte, cyklingen är fantastisk och veckans första moln dyker upp lagom till att jag ska upp för Col de la Cayolle. Men regn slipper jag, när jag glider in i Barcelonnette strålar solen igen.
Nästa dag är det så hemresa. Fascinerande nog visar det sig att närmaste bilvägen mellan Barcelonnette och Nice går över Col de la Bonette. Här bör man se till att ha gott om tid på sig.
