RR CV 2015 Öppet spår-noob sådär lite spontant på ett bananskal.
Jag hamnade som deltagare på Öppet spår 90 km med några dagars marginal, bytte namn två dagar innan och började träna i tisdags, dvs jag cyklade mtb 2,7 mil i hemmaterräng. Note to myself, 27km hemma är inte samma sak som 94km i vasaloppsspår.
Har aldrig gjort det här förut och kan väl ärligt säga att jag varit lite anti både i sinnet och i skrift. Svårt för hypade grejer eller vad man skall kalla det. Hursom var det ju frågan om öppet spår på en ärvd biljett, bättre alltså att berika sig med en erfarenhet än att inte veta.
Eftersom boende saknades tog jag med mig min tålmodiga fru som dessutom tog ut semester. Efter usel nattsömn satt vi 04:00 i bilen på väg mot Sälen. Vi delade på körningen och var framme ca 09:30. Gott om tid att lista ut hur allt funkar med anmälan, chip, muggbesök osv. När det var klart tog frugan bilen och åkte till Mora.
Stig-Helmer känslan var påtaglig. Mitt fordon en 22" hög Marin med 26" och trippelklinga, Dessutom med rapid-rise så att man skall ha maximal möjlighet att välja fel växel när det är som jobbigast. Jag kände ingen större ångest för däckvalet, det blev det som satt på, flera år gamla NN och RR som jag pumpade till 2,5bar. Kände inte att det var nån avgörande faktor med för mycket tryck i mitt fall. Antal punkteringar blev noll, flowighetsfaktorn och fästet är ändå alltid ganska lågt för min del. Eftersom jag förstått att Lycra inte hör hemma i skogen hade jag kittat mig i mina allra vedervärdigaste Hawaiishorts, för att nu konstatera att det var fler fullkittade lycraställ på plats än på ett motionslopp för lvg.
Bild från starten en stund efter jag anlänt.
Bild från starten när det börjar fyllas på.
Det var en varm väntan i grupp 2 men trevligt att prata med folk. Hade en norrman bredvid mig som brukar springa ultravasan på uppemot 15 timmar, fyfan vad starkt men jobbigt säger jag om det. När vi väl var iväg satte jag som mål att tänka positivt, att inte stanna och att försöka matcha Foss planerade under fyra timmar. Man kan sammanfatta det så här, fram tills det var fyra mil kvar gick allting lätt och enligt plan, men där kom hammaren, benen dog och allting blev plötsligt väldigt jobbigt. Försökte vara noga med att dricka men kände ändå pirr i benen som antydde att kramp var möjligt. Släppte lite på farten och körde lättare växlar. Märkte ganska tydligt att jag inte var ensam om upplevelsen av slut på krafter, Ganska många fick kramp omkring mig samtidigt som det kom andra bakifrån som såg hur pigga ut som helst. Den sänkta farten gav nya krafter men jag fick ytterligare en komplikation som var mycket svår att hantera. Jag har köpt ett styre av larsaw och det är 740mm brett dvs +100mm mot innan. Styret är mycket skönare på kort tur men nu gav sittställningen grym smärta i nacken, smärta på nivå spykänsla. Inte mycket att göra åt det är tillräckligt tekniskt för att man skall behöva hålla i styret när man cyklar. Blir en ny kortare styrstam eller en ny cykel mmmmm.....
Lite reflektioner från banan mm. Jag upplevde banan som lättåkt även för den som inte är så van. Det besvärligaste var dels det lösa gruset, för så mycket grus finns inte att öva på på en enda enskild eller kommunal väg i stockholms län, ovant alltså, det andra var ju att allt var var större högre och längre än man är van med. För mig som cyklar mycket lvg, bland annat berg på GC var det tydligt att det här var mer energikrävande. På lvg tappar man inte fäste, det rullar bra och vill man kan man vila utför. Här var det inte så, det var nånting som var jobbigt hela tiden.
När jag var pigg kunde jag ligga bredvid någon 29" och konstatera att min rull var sämre på alla underlag utom asfalt. Loppet känns optimalt för stora hjul.
Sista biten på resan blev en nedräkning mil för mil och kilometer för kilometer. Stannade en gång och hällde över resorbvattnet från flaskan i camelbaken annars noll stopp. Det var många som hejade och dessutom verkade flytta sig till nya positioner. Fick en liten fanclub som som ropade Bra jobbat "Badbrallan"! Till slut kom även jag i mål och tiden blev 4.36 vilket jag är nöjd med, fanns inget mer jag kunde göra och det finns goda förutsättningar att putsa den tiden om man förbereder sig.
Jag tog en selfie innan start för att föreviga mina brallor. Men då det är lite suspekt att stå oc fota sitt eget skrev tog jag bilden uppifrån. Måste bara ha med den. Har alltså lyckats med bedriften att göra en "lika som bär bild" längdmässigt mellan 192 cm jag och Thyrion Lannister.
Sammanfattning: Jag tycker att loppet var trevligt och välorganiserat. Inget som man behöver avskräckas av för att man är mindre skicklig. Öppet spår-formatet passade mig och jag upplevde det inte som trångt, hetsigt eller stressande. Tränad bör man nog vara eller välja en kortare distans. Jag är inte helt säker på att man cyklar fortare genom att skippa depåer, många stannade och cyklade sedan om mig igen trots att vi från början haft ungefär samma fart. Jag såg inga olyckor eller skador. Tillbuden var få och de som ville köra om kunde det, det var som regel lätt att hålla höger, ibland fick man en vänlig kommentar om "kommer vänster" men det var mer info än uppmaning. Jag rekommenderar loppet till alla som vill cykla lätt terrängcykling i hög fart eller som vill utmana sig till en fysisk prestation. Kan jag tänka mig att göra det igen? Ja vafan, det klart man vill ha revansch för det slarviga upplägget. Måste nog lösa boendet också, för det blev en lång ensamkörning hem med ett zombiekolli i passagerarsätet för min tålmodiga fru.
Har aldrig gjort det här förut och kan väl ärligt säga att jag varit lite anti både i sinnet och i skrift. Svårt för hypade grejer eller vad man skall kalla det. Hursom var det ju frågan om öppet spår på en ärvd biljett, bättre alltså att berika sig med en erfarenhet än att inte veta.
Eftersom boende saknades tog jag med mig min tålmodiga fru som dessutom tog ut semester. Efter usel nattsömn satt vi 04:00 i bilen på väg mot Sälen. Vi delade på körningen och var framme ca 09:30. Gott om tid att lista ut hur allt funkar med anmälan, chip, muggbesök osv. När det var klart tog frugan bilen och åkte till Mora.
Stig-Helmer känslan var påtaglig. Mitt fordon en 22" hög Marin med 26" och trippelklinga, Dessutom med rapid-rise så att man skall ha maximal möjlighet att välja fel växel när det är som jobbigast. Jag kände ingen större ångest för däckvalet, det blev det som satt på, flera år gamla NN och RR som jag pumpade till 2,5bar. Kände inte att det var nån avgörande faktor med för mycket tryck i mitt fall. Antal punkteringar blev noll, flowighetsfaktorn och fästet är ändå alltid ganska lågt för min del. Eftersom jag förstått att Lycra inte hör hemma i skogen hade jag kittat mig i mina allra vedervärdigaste Hawaiishorts, för att nu konstatera att det var fler fullkittade lycraställ på plats än på ett motionslopp för lvg.
Bild från starten en stund efter jag anlänt.
Bild från starten när det börjar fyllas på.
Det var en varm väntan i grupp 2 men trevligt att prata med folk. Hade en norrman bredvid mig som brukar springa ultravasan på uppemot 15 timmar, fyfan vad starkt men jobbigt säger jag om det. När vi väl var iväg satte jag som mål att tänka positivt, att inte stanna och att försöka matcha Foss planerade under fyra timmar. Man kan sammanfatta det så här, fram tills det var fyra mil kvar gick allting lätt och enligt plan, men där kom hammaren, benen dog och allting blev plötsligt väldigt jobbigt. Försökte vara noga med att dricka men kände ändå pirr i benen som antydde att kramp var möjligt. Släppte lite på farten och körde lättare växlar. Märkte ganska tydligt att jag inte var ensam om upplevelsen av slut på krafter, Ganska många fick kramp omkring mig samtidigt som det kom andra bakifrån som såg hur pigga ut som helst. Den sänkta farten gav nya krafter men jag fick ytterligare en komplikation som var mycket svår att hantera. Jag har köpt ett styre av larsaw och det är 740mm brett dvs +100mm mot innan. Styret är mycket skönare på kort tur men nu gav sittställningen grym smärta i nacken, smärta på nivå spykänsla. Inte mycket att göra åt det är tillräckligt tekniskt för att man skall behöva hålla i styret när man cyklar. Blir en ny kortare styrstam eller en ny cykel mmmmm.....
Lite reflektioner från banan mm. Jag upplevde banan som lättåkt även för den som inte är så van. Det besvärligaste var dels det lösa gruset, för så mycket grus finns inte att öva på på en enda enskild eller kommunal väg i stockholms län, ovant alltså, det andra var ju att allt var var större högre och längre än man är van med. För mig som cyklar mycket lvg, bland annat berg på GC var det tydligt att det här var mer energikrävande. På lvg tappar man inte fäste, det rullar bra och vill man kan man vila utför. Här var det inte så, det var nånting som var jobbigt hela tiden.
När jag var pigg kunde jag ligga bredvid någon 29" och konstatera att min rull var sämre på alla underlag utom asfalt. Loppet känns optimalt för stora hjul.
Sista biten på resan blev en nedräkning mil för mil och kilometer för kilometer. Stannade en gång och hällde över resorbvattnet från flaskan i camelbaken annars noll stopp. Det var många som hejade och dessutom verkade flytta sig till nya positioner. Fick en liten fanclub som som ropade Bra jobbat "Badbrallan"! Till slut kom även jag i mål och tiden blev 4.36 vilket jag är nöjd med, fanns inget mer jag kunde göra och det finns goda förutsättningar att putsa den tiden om man förbereder sig.
Jag tog en selfie innan start för att föreviga mina brallor. Men då det är lite suspekt att stå oc fota sitt eget skrev tog jag bilden uppifrån. Måste bara ha med den. Har alltså lyckats med bedriften att göra en "lika som bär bild" längdmässigt mellan 192 cm jag och Thyrion Lannister.
Sammanfattning: Jag tycker att loppet var trevligt och välorganiserat. Inget som man behöver avskräckas av för att man är mindre skicklig. Öppet spår-formatet passade mig och jag upplevde det inte som trångt, hetsigt eller stressande. Tränad bör man nog vara eller välja en kortare distans. Jag är inte helt säker på att man cyklar fortare genom att skippa depåer, många stannade och cyklade sedan om mig igen trots att vi från början haft ungefär samma fart. Jag såg inga olyckor eller skador. Tillbuden var få och de som ville köra om kunde det, det var som regel lätt att hålla höger, ibland fick man en vänlig kommentar om "kommer vänster" men det var mer info än uppmaning. Jag rekommenderar loppet till alla som vill cykla lätt terrängcykling i hög fart eller som vill utmana sig till en fysisk prestation. Kan jag tänka mig att göra det igen? Ja vafan, det klart man vill ha revansch för det slarviga upplägget. Måste nog lösa boendet också, för det blev en lång ensamkörning hem med ett zombiekolli i passagerarsätet för min tålmodiga fru.
