[RR] Tour de Kurjenrahka - förvinterversionen
Länge sen sist. Jag har främst paddlat en tid nu, men nog gjort en del cykling också. Tiden har bara inte räckt till ordentligt för att skriva på sistone, men nu kommer åtminstone något.
Vintern kom tidigt, och som det nu ser ut också tillfälligt, i år. Långfärdsskridskosäsongen öppnades för min del rekordtidigt och vädret måste ju också utnyttjas för lite cykling. Allt såg lovande ut för en liten runda på frusna myrar, så jag kom överens med Toni om en liten övernattningstur. Rutten var en cirkulär rutt via fem myrar, som jag lyckats cykla tre gånger: Två gånger på bärande skare och en gång på frusen vårmyr. Nu skulle det bli svårare.
Startpunkten var Vajosuo, några kilometer från ett fint vindskydd.
Stigen till vindskyddet.
En liten tur ut på myren för att kolla om den gick att åka på. Det var mycket mindre snö än i Åbo.
En brasa är det första man tänker på vid ett vindskydd så här års.
Vädret var mestadels molnigt, vilket var synd då vi nästan var vid fullmåne, den största supermånen sedan 1948. Några luckor fanns dock i molntäcket.
Jag fixade mat medan jag väntad på Toni, som dock kom så sent att jag redan gått och sova.
Upp lite före åtta på morgonen. Toni fick sova en halv timme längre.
Kaffe.
Myren Vajosuo.
Jag övervägde noga om det var en bra idé att cykla på myren. Jag ville inte lämna några spår, men kom fram till att en bärplockare lämnar betydligt mera spår efter sig. Ett fotavtryck visar vad sådana ställer till med.
White 3Fat Pro i vinterskrud. En bra cykel, som ändå inte duger för expeditionsbruk vintertid, främst då man inte får fast utrustning på framgaffeln av kolfiber.
100 mm Clownshoe-fälgar och 4.8" Surly Bud däck.
Om man inte höjer på styrstångslampan lyser den närmast upp styrstångsväskan.
45NRTH Cobrafist fungerar utmärkt.
Toni upptäcker att en mus farit iväg med hans energigodis.
Start lite före tio.
Tonis ITI-testade cykel.
Vajosuo var lättåkt, då det fanns tillräckligt med våta ställen som frusit.
Rakt gick det ändå inte.
En överraskning. Detta borde ha varit ett våtare område med säker is, men nu var det så torrt att där bara var torr och mjuk vitmossa under gräset, så det bar inte alls.
Klädpaus. Det var något ansträngande trots allt.
På väg igen.
Lite svårt att hitta skidrutten ut från myren, men det gick i alla fall.
Lite skogsväg...
... innan nästa myr, Kurjenrahka.
Det började bra med mycket slät is, men saker och ting förändrades.
Bara att skuffa cyklarna till närmaste stig.
Stigen var lättåkt och tog oss till vindskyddet vid Lakjärvi. där vi åt lunch.
Varmt vatten...
... för lunchen. Jag har paddlat så mycket på sistone att jag närmast anser påsmat vara ett nödvändigt ont. I kajaken har jag pizzaugn med mig...
Pausen över.
På väg över sjön Lakjärvi. Man ska aldrig ta lätt på eventuell svag is. Därför åkte jag först och hade isdubbar runt halsen.
Lakjärvenrahka var inte cykelbar. Lammenrahka var hård nog en bit längs laggzonen mot Huhtasaari...
... innan myren blev för torr och mjuk.
Vi kom på en djurstig som korsade myren. Den var djup nog för att ha hård is på botten och gick därför att cykla på. Riktningen var helt fel, men efter lite bushwacking...
... kom vi fram till nästa myr.
Den var cykelbar, men jobbig.
Mera djurstigar och bushwacking tog oss till den sista myren, Laidassuo, som också så småningom var cykelbar.
Det fanns möjlighet att bli våt om man inte var uppmärksam.
Lite ojämnt.
Det fanns långsträckta ispartier, som tyvärr gick 90 grader i fel riktning.
Svårt att hitta rätt ställe att komma upp från myren, då det inte finns bra referenspunkter.
Lite mera stig följde, innan vi var tillbaka på Vajosuo, där vi snart hittade våra gamla spår igen.
Vi var tillbaka vid startpunkten lite över sex på kvällen. Det hade varit en relativt tuff dag och bra träning för Toni som ju tävlar en del. Själv tränar jag inte ens, men gör den del cykelturer då och då.
Vintern kom tidigt, och som det nu ser ut också tillfälligt, i år. Långfärdsskridskosäsongen öppnades för min del rekordtidigt och vädret måste ju också utnyttjas för lite cykling. Allt såg lovande ut för en liten runda på frusna myrar, så jag kom överens med Toni om en liten övernattningstur. Rutten var en cirkulär rutt via fem myrar, som jag lyckats cykla tre gånger: Två gånger på bärande skare och en gång på frusen vårmyr. Nu skulle det bli svårare.
Startpunkten var Vajosuo, några kilometer från ett fint vindskydd.
Stigen till vindskyddet.
En liten tur ut på myren för att kolla om den gick att åka på. Det var mycket mindre snö än i Åbo.
En brasa är det första man tänker på vid ett vindskydd så här års.
Vädret var mestadels molnigt, vilket var synd då vi nästan var vid fullmåne, den största supermånen sedan 1948. Några luckor fanns dock i molntäcket.
Jag fixade mat medan jag väntad på Toni, som dock kom så sent att jag redan gått och sova.
Upp lite före åtta på morgonen. Toni fick sova en halv timme längre.
Kaffe.
Myren Vajosuo.
Jag övervägde noga om det var en bra idé att cykla på myren. Jag ville inte lämna några spår, men kom fram till att en bärplockare lämnar betydligt mera spår efter sig. Ett fotavtryck visar vad sådana ställer till med.
White 3Fat Pro i vinterskrud. En bra cykel, som ändå inte duger för expeditionsbruk vintertid, främst då man inte får fast utrustning på framgaffeln av kolfiber.
100 mm Clownshoe-fälgar och 4.8" Surly Bud däck.
Om man inte höjer på styrstångslampan lyser den närmast upp styrstångsväskan.
45NRTH Cobrafist fungerar utmärkt.
Toni upptäcker att en mus farit iväg med hans energigodis.
Start lite före tio.
Tonis ITI-testade cykel.
Vajosuo var lättåkt, då det fanns tillräckligt med våta ställen som frusit.
Rakt gick det ändå inte.
En överraskning. Detta borde ha varit ett våtare område med säker is, men nu var det så torrt att där bara var torr och mjuk vitmossa under gräset, så det bar inte alls.
Klädpaus. Det var något ansträngande trots allt.
På väg igen.
Lite svårt att hitta skidrutten ut från myren, men det gick i alla fall.
Lite skogsväg...
... innan nästa myr, Kurjenrahka.
Det började bra med mycket slät is, men saker och ting förändrades.
Bara att skuffa cyklarna till närmaste stig.
Stigen var lättåkt och tog oss till vindskyddet vid Lakjärvi. där vi åt lunch.
Varmt vatten...
... för lunchen. Jag har paddlat så mycket på sistone att jag närmast anser påsmat vara ett nödvändigt ont. I kajaken har jag pizzaugn med mig...
Pausen över.
På väg över sjön Lakjärvi. Man ska aldrig ta lätt på eventuell svag is. Därför åkte jag först och hade isdubbar runt halsen.
Lakjärvenrahka var inte cykelbar. Lammenrahka var hård nog en bit längs laggzonen mot Huhtasaari...
... innan myren blev för torr och mjuk.
Vi kom på en djurstig som korsade myren. Den var djup nog för att ha hård is på botten och gick därför att cykla på. Riktningen var helt fel, men efter lite bushwacking...
... kom vi fram till nästa myr.
Den var cykelbar, men jobbig.
Mera djurstigar och bushwacking tog oss till den sista myren, Laidassuo, som också så småningom var cykelbar.
Det fanns möjlighet att bli våt om man inte var uppmärksam.
Lite ojämnt.
Det fanns långsträckta ispartier, som tyvärr gick 90 grader i fel riktning.
Svårt att hitta rätt ställe att komma upp från myren, då det inte finns bra referenspunkter.
Lite mera stig följde, innan vi var tillbaka på Vajosuo, där vi snart hittade våra gamla spår igen.
Vi var tillbaka vid startpunkten lite över sex på kvällen. Det hade varit en relativt tuff dag och bra träning för Toni som ju tävlar en del. Själv tränar jag inte ens, men gör den del cykelturer då och då.
