[RR] På isen till Åland
Under sportlovet hände det: Vädret blev kallare och det snöade inte. Kylan i kombination med endast svaga vindar och frånlandsvindar gjorde att helt skärgården i sydvästra Finland fick ett istäcke. Jag gjorde fina skridskoturer, som ZQuvU9PdztI]denna,[/MEDIA] men började också kolla om en idé jag hade i mitt förråd av intressanta turer vore möjlig. Jag hade 2011 cyklat över isen från Åland, men kom inte över Skiftet den gången, p.g.a svåra förhållanden. Det var måndag då jag började kolla på israpporter och satellitbilder ocfh märkte att det fanns is hela vägen från Åbo till Åland. Jag beslöt ge isen en ytterligare vecka att växa, då jag inte gärna åker långt ut på svag is med fatbike. En lite förfrågan bland potentiella turkompisar gav svaret att det inte var möjligt under veckan. I stället kom vi överens om en njutningsfull tur med två cykeldagar och övernattning på någon kobbe, med start på fredagen och nattbåten till Åland, en och en halv vecka efter att jag börjat kolla isarna. Under veckoslutet däremellan hade tre grupper åkt skridsko från Rimito utanför Åbo till Åland och jag hade därmed även israpporter från området att tillgå.
På måndagen innan den planerade turen ändrade väderleksprognosen helt, med snö på torsdag, vilket skulle omöjliggöra turen, då man måste se isen åtminstone lite för att kunna bedöma den. Sista möjligheten var på onsdagen och jag kom fram med en annan version av turen: Start i Åbo och avslutning i Långnäs under en lång dag med bara ett minimum av utrustning. Isen hade hunnit växa till sig och vädret såg bra ut, även om ett lite snöfall på måndagen tillförde ett osäkerhetsmoment. Jag frågade efter turkompisar i den lokala Facebook-gruppen, väl medveten om att det var mycket osannolikt att jag skulle godkänna någon okänd med på en krävande tur som denna. Det nya turformatet gav dock resultat, och slutligen var vi fem personer, som gjort turer ihop i nästan tio år, på väg.
Vi träffades på onsdag morgon klockan sex och cyklade till Hirvensalo bro, där vi väntade på Juha, vår femte medlem.
Han var lite sen och det var något svalt att vänta i cykelkläder då temperaturen var lite under -10°C, men vi kom så småningom ner på Långvattnets is lite innan sju.
Det var lite snö på isen, vilket gjorde det trögt att åka, speciellt för Pete som körde med 29er. Solen steg upp...
... och Erstans blanka isar tog vid.
Just detta parti hade turens svagaste isar. Jag hade åkt skridsko där några dagar tidigare och hittat flera ställen där ispiken gick genom med ett ganska lätt slag.
Jag kollade isrännan mellan oss och Nagu, men bedömde den onödigt riskabel att korsa, då vi ändå hade möjlighet att ta färjan över med en ganska liten omväg.
Vi fortsatte således till Lillmälö och tog färjan över.
Väl på andra sidan fortsatte vi på norra sidan av Nagu på fin is i skön medvind. Allt gick riktigt bra.
Sedan gick det inte lika bra. Jag hade information om att förbindelsebåtarna inte skulle gå, men det stämde inte. Jag valde att cykla till Själö för att komma över rännen, vilket visade sig vara ett dåligt val. Vi vände snart tillbaka, men hade förlorat en halv timme på detta.
Vi följde isrännan tillbaka mot Nagu centrum och märkte att den tog oss alldeles för lång tillbaka österut.
När rännan väl tog slut kom vi över på södra sidan och cyklade på riktigt långsam snötäckt is.
När vi väl anlände till vägen hade vi redan åkt en god bit förbi Nagu centrum och valde att ta landsvägen till Korpofärjan. Således kom vi inte att cykla ett isparti på 15 km vid nordvästra Nagu.
Något gott kom i alla fall ur detta och vi åt en ordentligt lunch i Korpo innan färjan till Houtskär gick. Just dessa två färjor är närmast obligatoriska, då båda korsar mycket stora farleder som man inte kommer över med fatbike. I riktigt goda förhållanden kommer man över med skridskor, genom att försiktigt åla sig över 50-100 meter förhoppningsvis frusen issörja.
Efter Houtskär började nu det längsta ispartiet, runt 70 km till Lumparland på Åland. Först delsträckan var att korsa Skiftet till Kumlinge, en sträcka på 40 km. Det var nu riktigt varmt i medvinden.
Även om vi gjorde vårt yttersta för att undvika svag is var vi helt beredda på att isen kunde brista, då havsisen är ett dynamiskt underlag som sällan är fullständigt säkert. Vi hade alla isdubbar runt halsen, reservkläder vattentätt packade och alla utom en hade ryggsäck som flythjälp. Två av oss hade kastlinor, som kan ses på min ryggsäck till vänster i bilden. En plurrning hade nog varit otrevlig, men ingen nödsituation. Alla hade dunjacka och dunbyxor och i gruppen fanns två liggunderlag och en bivacksäck, ifall någon skulle skada sig så illa att vi skulle bli tvungna att vänta på evakuering. Hjälpen är i praktiken så långt borta någonstans mitt på Skiftet att man inte kan räkna med den på ett antal timmar.
Det som var mindre trevligt var snön på isen. Det var inte så mycket att man inte såg isen tillräckligt bra, men det lilla som fanns var hårt vindpackad snö som var mycket trög att cykla genom. Mestadels åkte vi alla i ett och samma spår.
Matti mitt på Skiften.
Isen var så tjock att det var meningslöst att pika, men JJ som hade mindre erfarenhet av is insisterade. Jag hackade mig ner 15 cm innan jag gav upp. Klart över 20 cm is under oss.
Selfie.
Ankomst till Kumlinge lite innan solnedgången.
Vi beslöt oss nu för att avbryta på Kumlinge och ta färjan till Vårdö, då vi innan turen kommit överens om att inte cykla på isen i mörkret. Det fanns en varm väntestuga att tillgå och vi var dessutom i behov av lite vila och mat i detta skede.
Efter att vi väntat i tre timmar, började tvivlets frön sås. En stund efter att färjan borde ha anlänt ringde jag den och blev upplyst att den nu gick på en annan linje. Informationen fanns på webbsidan, men inte direkt i tidtabellen. Situationen var nu något prekär. Vi kunde övernatta i pausstugan, missa nattbåten från Långnäs och hoppas på att med morgonfärjan till Vårdö hinna till Mariehamn i tid för dagbåten till Åbo. Det skulle inte finnas tid för några som helst problem, i annat fall skulle vi vara hänvisade till nästa nattbåt från Långnäs och vara hemma först på fredag. Efter en liten diskussion fann vi oss ändå fortsätta vid halv tiotiden. Skulle isen verka osäker var det möjligt att återvända till stugan åtminstone den första timmen.
Att vi fortsatte är ett skolexempel både på hur man ska göra och hur man inte ska göra: De flesta olyckor sker när man har bråttom att hinna någonstans och bara fortsätter trots att tröttheten och förnuftet säger annat. Å andra sidan gjorde vi helt rätt när vi tog oss an det sista partiet först efter att vi vilat och ätit ordentligt. Förhandsstudier av topografin och noggranna studier av israpporter och satellitbilder gjorde dock att jag var tämligen säker på isen. Det var endast området närmast Långnäs som var osäkert, p.g.a alla Sverigebåtar.
Vi började med 5 km väg på Kumlinge innan vi åkte ner på isen. Det fanns snö även på detta parti, en 30 km korsning av Delet. Det saktade ned oss åtskilligt och tog mycket krafter.
Nu hade det nog kunnat bli en nödsituation om någon gått genom isen, då vi började vara rejält trötta. Jag försökte kolla isen medan vi cyklade, men lade inte märke till något konstigt. Isen hade lite ljud nära öar, men det är normalt, om än aningen obehagligt. Endast för en kort stund hörde jag ett obekant ljud, men det var nog bara isen som satte sig nära en grynna.
Närmare Långnäs började isen besto av isflak fastfrusna i varandra, ett klart tecken på att något påverkar isen. Detta var fel tillfälle att ta ytterligare risker, så vi tog oss genast i land och cyklade en omväg på land till Långnäs. Detta sista vägavsnitt på 10 km var mycket jobbigt. Hela sträckan från Kumlingen till Långnäs var på 45 km, av vilka 30 km på isen och det tog nästan fyra timmar.
Med lite under två timmar kvar till båten skulla komma och gå hade vi tid att äta lite och framför allt byta till våra torra reservkläder. Så småningom fick vi värmen och energin tillbaka och kunde börja uppskatta turen, som nog förtjänar epitetet episk. Det blev 180 km, av vilka 130 km på is. Det är också en tur man inte kan göra alltför ofta. Förra gången var 2011 och innan det 2003, allt p.g.a isen, eller snarare avsaknaden av densamma.
Ett stort tack till mina turkamrater. Det är inte många andra jag skulle lite på för en tur som denna. Ett extra tack till Jarkko och Juha för bilder, då jag hade lite ont om sådana.
Jarkkos blogginlägg på finska.
Juhas video:
En lite karta utan detaljer. I enlighet med långfärdsskridskoåkarnas policy, som varit föremål för mycket diskussion också i Finland, så låter jag bli att lägga ut en detaljerad rutt.
På måndagen innan den planerade turen ändrade väderleksprognosen helt, med snö på torsdag, vilket skulle omöjliggöra turen, då man måste se isen åtminstone lite för att kunna bedöma den. Sista möjligheten var på onsdagen och jag kom fram med en annan version av turen: Start i Åbo och avslutning i Långnäs under en lång dag med bara ett minimum av utrustning. Isen hade hunnit växa till sig och vädret såg bra ut, även om ett lite snöfall på måndagen tillförde ett osäkerhetsmoment. Jag frågade efter turkompisar i den lokala Facebook-gruppen, väl medveten om att det var mycket osannolikt att jag skulle godkänna någon okänd med på en krävande tur som denna. Det nya turformatet gav dock resultat, och slutligen var vi fem personer, som gjort turer ihop i nästan tio år, på väg.
Vi träffades på onsdag morgon klockan sex och cyklade till Hirvensalo bro, där vi väntade på Juha, vår femte medlem.
Han var lite sen och det var något svalt att vänta i cykelkläder då temperaturen var lite under -10°C, men vi kom så småningom ner på Långvattnets is lite innan sju.
Det var lite snö på isen, vilket gjorde det trögt att åka, speciellt för Pete som körde med 29er. Solen steg upp...
... och Erstans blanka isar tog vid.
Just detta parti hade turens svagaste isar. Jag hade åkt skridsko där några dagar tidigare och hittat flera ställen där ispiken gick genom med ett ganska lätt slag.
Jag kollade isrännan mellan oss och Nagu, men bedömde den onödigt riskabel att korsa, då vi ändå hade möjlighet att ta färjan över med en ganska liten omväg.
Vi fortsatte således till Lillmälö och tog färjan över.
Väl på andra sidan fortsatte vi på norra sidan av Nagu på fin is i skön medvind. Allt gick riktigt bra.
Sedan gick det inte lika bra. Jag hade information om att förbindelsebåtarna inte skulle gå, men det stämde inte. Jag valde att cykla till Själö för att komma över rännen, vilket visade sig vara ett dåligt val. Vi vände snart tillbaka, men hade förlorat en halv timme på detta.
Vi följde isrännan tillbaka mot Nagu centrum och märkte att den tog oss alldeles för lång tillbaka österut.
När rännan väl tog slut kom vi över på södra sidan och cyklade på riktigt långsam snötäckt is.
När vi väl anlände till vägen hade vi redan åkt en god bit förbi Nagu centrum och valde att ta landsvägen till Korpofärjan. Således kom vi inte att cykla ett isparti på 15 km vid nordvästra Nagu.
Något gott kom i alla fall ur detta och vi åt en ordentligt lunch i Korpo innan färjan till Houtskär gick. Just dessa två färjor är närmast obligatoriska, då båda korsar mycket stora farleder som man inte kommer över med fatbike. I riktigt goda förhållanden kommer man över med skridskor, genom att försiktigt åla sig över 50-100 meter förhoppningsvis frusen issörja.
Efter Houtskär började nu det längsta ispartiet, runt 70 km till Lumparland på Åland. Först delsträckan var att korsa Skiftet till Kumlinge, en sträcka på 40 km. Det var nu riktigt varmt i medvinden.
Även om vi gjorde vårt yttersta för att undvika svag is var vi helt beredda på att isen kunde brista, då havsisen är ett dynamiskt underlag som sällan är fullständigt säkert. Vi hade alla isdubbar runt halsen, reservkläder vattentätt packade och alla utom en hade ryggsäck som flythjälp. Två av oss hade kastlinor, som kan ses på min ryggsäck till vänster i bilden. En plurrning hade nog varit otrevlig, men ingen nödsituation. Alla hade dunjacka och dunbyxor och i gruppen fanns två liggunderlag och en bivacksäck, ifall någon skulle skada sig så illa att vi skulle bli tvungna att vänta på evakuering. Hjälpen är i praktiken så långt borta någonstans mitt på Skiftet att man inte kan räkna med den på ett antal timmar.
Det som var mindre trevligt var snön på isen. Det var inte så mycket att man inte såg isen tillräckligt bra, men det lilla som fanns var hårt vindpackad snö som var mycket trög att cykla genom. Mestadels åkte vi alla i ett och samma spår.
Matti mitt på Skiften.
Isen var så tjock att det var meningslöst att pika, men JJ som hade mindre erfarenhet av is insisterade. Jag hackade mig ner 15 cm innan jag gav upp. Klart över 20 cm is under oss.
Selfie.
Ankomst till Kumlinge lite innan solnedgången.
Vi beslöt oss nu för att avbryta på Kumlinge och ta färjan till Vårdö, då vi innan turen kommit överens om att inte cykla på isen i mörkret. Det fanns en varm väntestuga att tillgå och vi var dessutom i behov av lite vila och mat i detta skede.
Efter att vi väntat i tre timmar, började tvivlets frön sås. En stund efter att färjan borde ha anlänt ringde jag den och blev upplyst att den nu gick på en annan linje. Informationen fanns på webbsidan, men inte direkt i tidtabellen. Situationen var nu något prekär. Vi kunde övernatta i pausstugan, missa nattbåten från Långnäs och hoppas på att med morgonfärjan till Vårdö hinna till Mariehamn i tid för dagbåten till Åbo. Det skulle inte finnas tid för några som helst problem, i annat fall skulle vi vara hänvisade till nästa nattbåt från Långnäs och vara hemma först på fredag. Efter en liten diskussion fann vi oss ändå fortsätta vid halv tiotiden. Skulle isen verka osäker var det möjligt att återvända till stugan åtminstone den första timmen.
Att vi fortsatte är ett skolexempel både på hur man ska göra och hur man inte ska göra: De flesta olyckor sker när man har bråttom att hinna någonstans och bara fortsätter trots att tröttheten och förnuftet säger annat. Å andra sidan gjorde vi helt rätt när vi tog oss an det sista partiet först efter att vi vilat och ätit ordentligt. Förhandsstudier av topografin och noggranna studier av israpporter och satellitbilder gjorde dock att jag var tämligen säker på isen. Det var endast området närmast Långnäs som var osäkert, p.g.a alla Sverigebåtar.
Vi började med 5 km väg på Kumlinge innan vi åkte ner på isen. Det fanns snö även på detta parti, en 30 km korsning av Delet. Det saktade ned oss åtskilligt och tog mycket krafter.
Nu hade det nog kunnat bli en nödsituation om någon gått genom isen, då vi började vara rejält trötta. Jag försökte kolla isen medan vi cyklade, men lade inte märke till något konstigt. Isen hade lite ljud nära öar, men det är normalt, om än aningen obehagligt. Endast för en kort stund hörde jag ett obekant ljud, men det var nog bara isen som satte sig nära en grynna.
Närmare Långnäs började isen besto av isflak fastfrusna i varandra, ett klart tecken på att något påverkar isen. Detta var fel tillfälle att ta ytterligare risker, så vi tog oss genast i land och cyklade en omväg på land till Långnäs. Detta sista vägavsnitt på 10 km var mycket jobbigt. Hela sträckan från Kumlingen till Långnäs var på 45 km, av vilka 30 km på isen och det tog nästan fyra timmar.
Med lite under två timmar kvar till båten skulla komma och gå hade vi tid att äta lite och framför allt byta till våra torra reservkläder. Så småningom fick vi värmen och energin tillbaka och kunde börja uppskatta turen, som nog förtjänar epitetet episk. Det blev 180 km, av vilka 130 km på is. Det är också en tur man inte kan göra alltför ofta. Förra gången var 2011 och innan det 2003, allt p.g.a isen, eller snarare avsaknaden av densamma.
Ett stort tack till mina turkamrater. Det är inte många andra jag skulle lite på för en tur som denna. Ett extra tack till Jarkko och Juha för bilder, då jag hade lite ont om sådana.
Jarkkos blogginlägg på finska.
Juhas video:
En lite karta utan detaljer. I enlighet med långfärdsskridskoåkarnas policy, som varit föremål för mycket diskussion också i Finland, så låter jag bli att lägga ut en detaljerad rutt.
