Då det inklusive turen i denna lucka är fem turer och bara fyra luckor kvar hade jag tänkt att låta denna lucka inkludera två dagars cykling. Verkligheten gjorde sig dock påmind, så jag orkar inte få till mer än en dag i denna lucka. I morgon kommer det knappast heller att bli tid till att skriva ihop text för mer än en dags cykling. Detta innebär att söndagens lucka kommer att bli en tvådagarslucka.
Efter föregående dags lyckade tur med start i Rovereto verkade det ju dumt att ändra på konceptet så det blev tåg samma tid ner till den orten. Denna gång var det dock området väster om Vallagarina/Val d’Adige som var målet. Tog mig ner till cykelbanan längsmed floden.
Nere i höjd med järnvägsstationen i Mori var det skyltat att cykelbanan var avstängd och man skulle ta en alternativ rutt. Skyltningen var inte glasklar och jag körde först fel och kom till en återvändsgränd. Gjorde ett försök som höll på att sluta ute på en väg med cykelförbud och där jag inte hade velat cykla även om man fått. Började bli lätt irriterad. När jag kom tillbaka till skyltarna igen insåg jag äntligen hur man skulle tolka dem. Var kanske inte jättesvårt, men de kunde faktiskt ha gjort ett lite bättre jobb där. Blev till att korsa floden på bilbron och sedan följa en mindre avgrening av flodenen knapp kilometer innan jag tog av västerut och åkte genom Mori och vidare upp förbi Lago di Loppio och slutligen en kortare backe upp till Passo San Giovanni.
Bar sen utför ner förbi Nago och vidare ner till Torbole och Gardasjöns norra ände.
Var gott om vindsurfare ute på sjön vars östra strand jag sedan följde söderut. Är visserligen fina vyer över sjön, men vägen är skapligt trafikerad vilket gör att den i mitt tycke mest är att ses som en transportväg till och från annan cykling.
Efter ett par mil var det dags för mig att lämna sjön och börja klättra. Mellan Cassone och Brenzone går en alternativ väg kanske drygt 50 höjdmeter högre upp på bergssidan. Från denna tar den backe jag hade på radarn av. Det finns totalt åtminstone fyra varianter att ta sig upp till alternativvägen. Antingen gör man det i norra eller södra änden, d.v.s. från Cassone eller Brenzone. Man kan också ta en väg strax söder om Cassone och komma upp till Sommavilla. Jag hade dock beslutat mig för att ta den minsta vägen och den som kommer upp närmast foten på den riktiga backen, nämligen en brant gata nere vid avtaget till Aquacamp och som leder upp till Borago.
Var först asfalt, men blev sen betong med räfflor som börjat vittra. Normalt sett är jag väldigt skeptisk till lutningen som står på skyltar då det ofta verkar som de överdriver lite. Här stod en skylt med 20% och en backen skulle jag bli oerhört förvånad om den inte var minst 20%, för det var rejält med mjölksyra när jag kom till toppen av backen trots att den inte var mer än några hundra meter. På betongpartiet var jag tvungen att sitta ner då det hade varit alltför stor risk för bakhjulssläpp annars. Tyvärr grejade jag inte att ta någon bild på vägen upp, så den enda bild jag har är från toppen
Tog höger och rullade sedan väldigt långsamt halvkilometern bort till foten av backen vilken, som de som har koll på omgivningarna för länge sedan säkert räknat ut, var Punta Veleno. Den har mig veterligen bara körts en gång på något lite större lopp, nämligen på Giro del Trentino 2012.
Det debatterades då om den var tuffare än Monte Zoncolán. Tror att det var lite delade meningar om det, men en klart intressant utmaning är den. Finns en skylt i nedre delen av backen med en höjdprofil. Denna säger att att det tuffaste fyra kilometerna snittar 16,5% och att stigningen totalt är 8 km med 12,7% snitt. Det inkluderar dock 1,5 km på slutet med 3% snittlutning. Till lutningen ska läggas att beläggningen är ganska grov på större delen av backen och inte i toppskick på alla ställen. Stod några cyklister med MTB vid skylten och fotade. Detta var dock en backe som mitt reglemente säger ska tas utan stopp (eller onödiga kringelkrokar för att jag ska få godkänt så jag skippade att försöka få en bild av skylten då det verkade branta på efter skylten och jag inte ville behöva hålla på och strula med att få ner kameran i fodralet och det ner i en ryggficka.
Biten upp till och genom Zignano visade sig dock vara tämligen hanterbar.
När man ser denna skylt är det dock dags att plocka fram pannbenet och se till att disponera sina krafter väl.
För att pigga upp mötte jag en cyklist precis innan kurva-20-skylten som var på väg ner. Han ropade något i stil med “This is too bad. It is impossible.” med en accent som fick mig att gissa på ett ursprung i något östeuropeiskt land. Var för mig inte helt uppenbart vad betydelsen var. Menade han att vägen var i så dåligt skick att den inte gick att cykla med racer? Eller menade han att han tyckte beläggningen var för dålig att cykla utför på? Eller var det hans ben som var för dåliga? Nåväl, var inget annat att göra än att fortsätta uppför och se vad som väntade.
Jag har sedan inga bilder tagna mellan skylten ovan och där det började plana ut då jag hade fullt upp med att ta mig upp. På 1,5 km tar man sig från kurva 20 till kurva 12, d.v.s. kurvorna kom hyggligt tätt. Är alltid skönt att ha en kurva inom rimligt avstånd som man kan sätta upp som nästa delmål. Mellan kurva 12 och kurva 11 är det dock 1,2 km och det maler på uppför, inte helt jämnbrant men det flackar aldrig ut. Räddningen är lite att det aldrig heller blir riktigt brant. Har sett någon siffra om att maxlutningen ska vara 19% vilket inte låter helt orimligt. Avsaknaden av 20+%-partier gjorde också att jag kunde hålla mig från att dra på mi syra och hålla andningen tämligen kontrollerad. Men fart blev också därefter. Låg ganska mycket runt fyra kanske uppemot 5 km/h.
Efter att man nått kurva 11 så har man två kilometer upp till kurva 5 där det planar ut i något hundratal meter. Jag blev i detta skede förbicyklad av en kille som kanske kan ha varit 14 år. Tror det var runt kurva 7. Han såg ut som han hade gjort den där backen förr. Han var inte extremt kort men gänglig och massor kilo lättare än jag. Kändes som han höll dubbla min fart. Han hejade dock artigt och jag hejade tillbaka och försökte se oberörd ut.
Även om det jobbigaste är gjort när man nått kurva 5 brantar det till igen upp mot kurva 4 och man gör klokt i att inte sprätta till alltför mycket efter plattpartiet. Är fortfarande en kilometer till innan man kommer upp till avslutningspartiet där det bara är svagt uppför till toppen.
Sista biten kör man in i en dalgång och vänder och på utvägen har man ett häftigt avsnitt där den smala vägen hänger på bergskanten och man åker ut i riktning mot sjön. Man har också för några ögonblick sikt ner mot sjön.
När jag kom upp till toppen tog jag en liten paus för att utvärdera läget, återhämta mig en aning och få något i magen. Jag hade från där backen började på allvar snittat bara strax över 5 km/h och klockan var halv ett. Min grundplan för dagen var att fortsätta söderut, runda bergen och sedan klättra upp mot Monte Baldo på östra sidan och därefter ta mig tillbaka ner till Rovereto. Detta hade inneburit ytterligare drygt 8 mil och närmare 2000 höjdmeter till en rutt jag tänkt mig. Om jag skulle ha hunnit med tåget samma tid som föregående dag från Rovereto innebar det att jag hade haft 4,5 timmar på mig. Det hade med all sannolikhet gått att klara, men Monte Baldo är ett berg jag sett fram emot att någon gång köra och när jag gör det vill jag inte behöva stressa. Kombinerat med att en möjlig rutt för morgondagen var sådan att det var mindre lämpligt att vara helt förstörd efter den dags tur gjorde detta att jag beslutade mig för att cykla tillbaka samma väg som jag kommit.
En positiv bieffekt av beslutet att köra tillbaka nerför backen jag kommit upp var att jag fick möjlighet att stanna och fota lite. Det ska sägas att backens huvudsakliga lockelse är att den är tuff snarare än att den bjuder på fantastiska vyer. Stora delar går i skog med mycket begränsad utsikt. Dock, några vyer värde att ta fram kameran för bjöds det på. Dessutom är det så brant och så dåligt underlag att man är tvungen att man måste hålla nere farten ordentligt om man kör racer och detta innebär mycket bromsande. Med fälgbromsar är det en god idé att ta några stopp så att fälgarna får möjlighet att svalna lite.
Börjar med ett par skyltbilder från toppen inklusive en likadan profilbild som fanns längst ner i backen.
Sen blir det lite vybilder och något misslyckat försök att illustrera brantheten.
När jag kom ner hade jag ganska ont om vatten och trots att jag spejade. Slutade med att jag stannade till i Malcesine och gick in i n affär och köpte lite dricka och en glass. Sedan var det egentligen inte så mycket mer att rapportera. Jag trampade på i måttlig takt och njöt av värmen och solskenet. Kom till Rovereto s.a. jag fick vänta en kvart eller så på 15.50-tåget.
Karta och höjdprofil för dagen:
