Spinx sa:
Singelolyckorna måste ju ändå bero mest på människors dåliga körtekniska förmåga i viss kombination med fysik och den cykeltyp de valt.
Skulle snarare säga att de till största delen beror på en katastrofal cykelinfrastruktur. Grus på asfalt är oerhört vurpframkallande. Omotiverade gropar (ofta bortglömda efter nån lagning av rör eller ledning - såna dras ju alltid under GC-banor och nästan aldrig under "bilväg"). Oregelbunden beläggning, ofta stora knölar från trädrötter som växt in under. Brunnslock i kurvor - glashala vid fuktigt eller isigt väglag. Skyltar och stolpar placerade i cykelbanan på ett farligt vis. Mötande cykeltrafik trots att det knappt är brett nog för enkelriktat (gäller för säkert 90 procent av alla cykelbanor i landet). Dålig belysning som försvårar för upptäckt av hinder. Dålig tuktning av trädgrenar som hänger ner över cykelbanan. Otydlig planering och skyltning som leder till felsvängar med "plötsliga stopp" som följd (t ex cykelbana som slutar in i en gräsvall, eller in i mötade biltrafik - båda verkliga exempel jag upplevt i Gbg-området). Försenad, bristfällig eller utebliven snöröjning/halkbekämpning vintertid - det är mer regel än undantag att det inte plogas rent, och när det sen kommer en tö-frostcykel så blir den kvarlämnade snön stenhård och livsfarlig knaggelis. Det är också vanligt att cykelbanorna är så ojämna att det bildas gropar som fryser till isfläckar, som sen döljs av nysnö och blir farliga - särskilt ofta sker detta där cykelbana möter korsande väg, där det är hög sannolikhet för att cyklisten behöver bromsa, och det därmed är störst vurprisk.
Nu orkar jag inte skriva mer, men min poäng är att man som cyklist är oerhört utsatt och rör sig i en miljö som i bästa fall är måttligt cyklistanpassad, men i de flesta fall är direkt cyklistfientlig eftersom prioriteten är lagd på biltrafik och att spara på budgeten, utöver en enorm cykelinkompetens hos de som planerar trafikmiljön i våra tätorter och städer.