Det är väl lika bra att klippa in kommentaren till 16:12 MB.
I korthet innebär det att du inte har rätt att överklaga på enbart allemansrättsliga grundsatser utan du måste beröras materiellt av beslutet. MB skiljer sig från PBL här genom att man faktiskt får överklaga även om man inte äger en grannfastighet (så kallad "rågranne") utan det räcker med att visa att du berörs rent materiellt. Är du däremot behörig företrädare för en MTB-klubb med syfte att tillvarata ett allemansrättsligt berättigat intresse och klubben har över 100 medlemmar och har funnits över 3 år (så duu kan inte starta en klubb nu...) så har du också rätt att överklaga enligt 16:13 MB.
Men om vi backar till 16:12 så måste du antingen argumentera sönder dig och bevisa att du har rätt att överklaga för att du berörs (se kommentaren till paragrafen nedan) eller så måste du argumentera för att Regeringen genom att du faktiskt fick ett brev där du var adressat i ärendet (sådana usla resonemang har funkat i vissa ärenden) redan är att betrakta som sakägare (kommer med 99.9 % säkerhet inte gå, men du kan ju alltid testa) på grund av Regeringens handlande.
Sen när det gäller överklagande så är det fullt möjligt att överklaga delar i beslutet, och i ditt fall cykelförbudet, även om du gillar att hela idén med reservatsbildningen (och jag tror att det är så Regeringen har resonerat). Står det dessutom "som det får förstås" i din anmodan att inkomma med yttrande så har du fått en juridisk bitch slap. Det skrivs alltid när man tycker att ett ombud suger. :-) Lycka till.
"
12 §
Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot,
2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,
3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbetsgivarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser ett särskilt fall, och
4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken, i föreskrifter meddelade med stöd av balken eller i lagen (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland har rätt att överklaga.
Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken. Lag (2010:898).
Referenser till kommentaren
Hänvisade avgöranden
Hänvisade författningar
Hänvisade förarbeten
Bibliografisk info
Om hänvisningar Gå till SFS-författningen
Kommentar
Paragrafen anger jämte 13 § vilka som får överklaga överklagbara domar och beslut(1) (vilket inte är desamma som har talerätt, alltså rätt att väcka talan i frågan).(2) Enligt första stycket första punkten gäller detta parter och andra sakägare. Dessutom kan vissa myndigheter ha rätt att överklaga (jfr punkt 4), liksom också vissa organisationer (se närmare punkt 2 och 3 samt 16 kap. 13 §).
Vad som här kan vålla svårigheter är framför allt det omstridda sakägarbegreppet. Man får här skilja på dess materiella sida, som framför allt avgör vilka som är berättigade till ersättning enligt MB:s regler, och dess processuella funktion, som paragrafen och dess motiv tar sikte på.(3) Det materiella sakägarbegreppet skall inte beröras närmare i detta sammanhang; här skall bara framhållas att det inte behöver stämma med vad som gäller inom processrätten. (Se om det materiella begreppet kommentaren till 31 kap. 2 och 16 §§ samt 32 kap. 1 §.)
För processrättens del anses MB bygga på ett enhetligt sakägarbegrepp, oavsett om det gäller vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. Begreppet är dock inte preciserat; man har använt sig av den allmänna formuleringen »den som domen eller beslutet angår». Detta gäller naturligtvis parterna men även vissa andra kategorier. I motiven framhålls att det inte går att ge någon entydig definition av begreppet. Den som på ett mera konkret sätt berörs av ett beslut anses som sakägare. Man har också talat om att beslutet skall påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som är knutet till denne och är erkänt av rättsordningen, såsom när en författning eller dess förarbeten anger att myndigheten skall samråda med eller beakta vissa intressenter i samband med prövningen; reglernas ändamål skulle på detta vis bli avgörande. Det innebär enligt motiven att begreppet måste variera med hänsyn till reglernas innehåll.
Motiven hänvisar här till det sakägarbegrepp som anges i VL:s förarbeten; dit skulle räknas ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utfördes.(4) Vidare framhölls att endast den som ägde eller innehade särskild rätt till en fastighet som beslutet rörde brukade anses som sakägare i NVL:s mening – däremot inte ägare av grannfastigheter – och att enligt ML och miljöskadelagen den ansågs som sakägare som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten. Rörande yrkesfiskare sades att kravet enligt NJA 1995 s. 322, att de skall fiska med fasta redskap, inte borde uppehållas. Resultatet av resonemanget blev att regelsystemet borde förenklas så att enligt MB klagorätten omfattade samtliga frågor som prövas enligt balken men att det inte var möjligt att direkt i lagtexten ange vem som är sakägare. En anknytning som bara grundade sig på allemansrätt borde aldrig vara tillräcklig för talerätt. I andra fall var en generös tillämpning med utgångspunkt i ML:s sakägarbegrepp avsedd. I övrigt borde frågan lämnas till rättstillämpningen.(5)
Motivuttalandena, som synes bygga på tidigare praxis,(6) ger alltså en ganska obestämd beskrivning av vilka som nu får anses som sakägare. I litteraturen har man också kritiserat tanken, att begreppet skulle vara enhetligt i olika processuella sammanhang men skilja sig från det materiella begrepp som används när det gäller rätten till ersättning.(7) Ska man utgå från ML blir alla som kan tillfogas skada eller utsättas för olägenhet genom ett tillståndsbeslut berättigade att överklaga, något som i viss mån avviker från det tidigare sakägarbegreppet enligt VL. Risken för skada anses dock inte böra vara rent teoretisk eller helt obetydlig, och vidare sägs att den ska ha materiellrättslig relevans – inte bara avse t.ex. skada på allemansrätt.(8) HD har anslutit sig till denna ståndpunkt (NJA 2004 s. 590, om överklagande av tillstånd till småbåtshamn). Rätt att överklaga har således varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den verksamhet som en dom eller ett beslut orsakar om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte enbart är teoretisk eller helt obetydlig.(9) Att den olägenhet som åberopas som grund för ett överklagande gäller buller eller någon annan störning till följd av en miljöfarlig verksamhet, som inte är tillståndpliktig som miljöfarlig verksamhet utan som vattenverksamhet, har ingen betydelse för bedömningen om personen är klagoberättigad. Buller som uppkommer till följd av anläggningsarbeten i vatten (t.ex. muddring) kan medföra att en person får rätt att överklaga om övriga förutsättningar är uppfyllda. Det framgår av rättsfallet NJA 2004 s. 590.
Ändringen i första stycket punkt 4 har gjorts genom en lagändring år 2010.(10) Den är en följd av den nya lagen om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland. Kommissionens och bevakningsmyndighetens ställning i processen efter ett överklagande blir densamma som för andra myndigheter som har sådan möjlighet. Det förhållandet att kommissionen eller bevakningsmyndigheten intervenerar i ett ärende utesluter inte att andra utnyttjar sin möjlighet att föra talan och vice versa.
Den som inte själv är berörd av en verksamhet eller en åtgärd kan inte som grund för klagorätt åberopa allemansrätten. Mark- och miljööverdomstolen har ansett grannar sakna rätt att klaga över dispens från strandskydd,(11) likaså den som bara åberopat allemansrätt vid överklagande av ett beslut om vägrat stängselgenombrott.(12)
Vem som har rätt att klaga på vindkraftverk har ett flertal gånger varit föremål för prövning av Mark- och miljööverdomstolen. Klagomålen kan gälla buller, reflexer från rotorbladen, skuggning/solblink, ljus från hindersmarkeringar på masterna, risk för isbildning på master och stag, påverkan på landskapsbilden m.m. De flesta klagomålen gäller påverkan på landskapsbilden. Generellt kan sägas att ju mer öppet verken står desto längre bort accepteras att en klagande bor. Ett avstånd på några kilometer brukar ofta accepteras.
I avgörandet MÖD 2005:33 gavs enskilda, som bodde på ett avstånd av upp till 3 kilometer från en park om tre till fem verk rätt att överklaga mark- och miljödomstolens dom. Verkan var placerade högt i landskapet på ett berg och skulle enligt klagandena utgöra ett dominerande inslag i miljön. MÖD fann att de olägenheter som de klagande gjort gällande inte endast var teoretiska eller helt obetydliga och medgav dem därför klagorätt.
I ett annat avgörande – MÖD 2009:48 – som gällde etablering av 30 vindkraftverk i havet utanför Falkenberg bedömdes enskild, som bodde på kuststräckan innanför verken på ett avstånd av 8–9 kilometer, inte ha klagorätt och avvisades därför av Mark- och miljööverdomstolen. HD meddelade inte prövningstillstånd. Eftersom verken skulle placeras i havet gällde bestämmelserna i 11 kapitlet miljöbalken och därmed också rättegångskostnadsregeln i 25 kap. 2 § miljöbalken. Miljödomstolen hade betraktat klagandena som sakägare och därför förpliktat vindkraftbolaget att betala deras rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen. Genom att vindkraftbolaget även överklagande rättegångskostnaderna och klagandena inte bedömdes som sakägare upphävde Mark- och miljööverdomstolen beslutet om ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen.
En person som bodde 7,5 km från en gruppstation för vindkraft ansågs ej ha klagorätt på grund av störningarna.(13) En fastighetsägare som riskerat få olägenheter av betydelse från ett järnvägsbrobygge har ansetts kunna föra talan mot tillståndsdomen;(14) likaså närboende som åberopade buller och solblink eller skuggning från vindkraftsanläggning, som skulle bli ett dominerande inslag i miljön.(15) En granne, som i händelse av strandskyddsdispens på en samfälld fastighet riskerade ökad trafik på en väg belastad av vägrättighet för samfälligheten, har ansett kunna överklaga dispensbeslutet;(16) likaså en granne med obebyggd tomt men byggrätt enligt stadsplan (överklagandet gällde tillstånd till förbränningsanläggning).(17)
Innehavare av båtplatsservitut fick överklaga beslut om utbyggnad av småbåtshamn,(18) däremot inte en arrendator som inte skulle hindras att utnyttja sina rättigheter på grund av arrende eller fiskerätt genom beslutet.(19) En vägförening ansågs inte har rätt att överklaga ett beslut om strandskyddsdispens för en brygga och en sjöbod. Både vägföreningen och den som beviljats strandskyddsdispens hävdade äganderätt till marken som uppstått genom strandförskjutning. Eftersom strandskyddsdispensen inte gav sökanden någon formell rätt att vidta åtgärder på området ansågs beslutet inte påverka vägföreningens rättsliga ställning. Inte heller ansågs dispensen på annat sätt inskränka föreningens rätt att utnyttja sin fastighet eller de rättigheter som var knutna till fastigheten. Vägföreningens talan avvisades därför.(20)
En tvist om äganderätten till ett markområde kan inte avgöras inom ramen för ett mål om strandskyddsdispens.(21)
Den som gör gällande äganderätt till ett område kan av det skälet inte med framgång motsätta sig att strandskyddsdispens meddelas någon annan eller överklaga en given strandskyddsdispens. Den myndighet som prövar dispensfrågan har endast att göra en bedömning utifrån allmänna synpunkter enligt vad som anges i 7 kap. MB. En tvist om äganderätten hör alltså inte hemma i ett strandskyddsmål. Motsvarande bör gälla även andra rättigheter än äganderätt. Avgörandet av dem kan inte grundas på bestämmelserna i 7 kap. MB.
När en stenmur utgjorde gräns mellan två grannar, ansågs den ena grannen ha talerätt rörande den andres skyldighet att återställa muren.(22) Beslut av en myndighet att inte väcka talan om omprövning enligt 24 kap. har av Mark- och miljööverdomstolen ansetts överklagbart av enskild person.(23)
Kommun har ansetts ha rätt att överklaga länsstyrelsens beslut att medge dispens från strandskydd,(24) liksom också tillstånd till grustäkt som berör kommunens dricksvattenbehov(25) och beslut av länsstyrelse i ärende om samråd enligt 12 kap. 6 §.(26) Länsstyrelsen ansågs i MÖD 2013:7 ha rätt att överklaga ett anmälningsärende, där frågan gällde om skyddet enligt ett förordnande om landskapsskydd kunde prövas inom ramen för anmälningsärendet. Däremot har en kommunal nämnd inte ansetts berättigad överklaga beslut varigenom dess dispensbeslut upphävts.(27) – Det är oklart, om samma sakägarbegrepp är avgörande när det gäller rätt att påkalla rättsprövning av regeringsbeslut som fattats enligt MB.(28) När en åtgärd tillåtits efter prövning med sikte på naturmiljön, har enskild person ansetts inte ha rätt att överklaga med hänvisning bara till ett allmänt intresse.(29)
Vad som nu sagts lär dock ha betydelse huvudsakligen när det gäller beslut om tillstånd eller dispens, då sakägarbegreppet bl.a. får betydelse för rätten till rättegångskostnad (jfr NJA 2004 s. 590). Avgränsningen får göras på annat sätt exempelvis när myndigheterna avslår en ansökan eller meddelar förbud eller förelägganden för någon. I princip är då bara parten besvärsberättigad. Om även annan än parten direkt påverkas i sin rättsställning får dock beslutet anses angå honom så att han kan överklaga.(30)
I NJA 2012 s. 921 uppkom frågan om rätt att överklaga till HD, när mark- och miljödomstolens dom inte hade överklagats till MÖD. HD konstaterade att MÖD inte hade ändrat mark- och miljödomstolens tillståndsdom i något avseende. De har därför inte rätt att överklaga Mark- och miljööverdomstolens beslut och överklagandet till HD avvisades därför.
En särskild fråga är om miljöbalkens sakägarebegrepp är förenligt med den s.k. Århuskonventionen av 1998, något som ifrågasatts i litteraturen.(31) I MÖD 2013:32 bedömdes ett beslut om tillstånd enligt Natura 2000 bestämmelserna (7 kap. 28 a § miljöbalken) inte kunna överklagas av en närboende eftersom prövningen uteslutande gäller allmänna intressen och därför inte ansågs angå denne. En skiljaktig ledamot ansåg med hänvisning till Århuskonventionen att beslutet var överklagbart.
Andra punkten motsvarar 48 a § ML. En lokal arbetsorganisation anses böra ha inflytande på arbetsmiljön också när inre och yttre miljö ska samordnas. Med sådan organisation avses sammanslutning som skulle vara part i en lokal förhandling med den arbetsgivare som är aktuell i sammanhanget.(32)
Tredje punkten motsvarar 34 § 3 st. förordningen (1985:835) om kemiska produkter. Som framgår gäller klagorätten bara allmänna föreskrifter med stöd av bemyndiganden enligt 14 kap. 24 eller 25 §.
Fjärde punkten hänvisar allmänt till olika bestämmelser i balken om myndigheters och andras klagorätt. Det har ansetts omöjligt att uttömmande reglera vem som har rätt att överklaga i alla de skiftande situationer som regleras i MB och föreskrifter utfärdade med stöd av balken. Här får hänvisas till särskilda bestämmelser av detta slag. Bestämmelsen avser inte att inskränka den rätt kommunmedlemmar har att få kommunala beslut laglighetsprövade enligt 10 kap. kommunallagen.(33) Kommunens rätt att överklaga gäller till förmån för allmänna intressen. I ett avgörande från MÖD(34) som gällde en enskild avloppsanläggning konstaterade domstolen att länsstyrelsens beslut inte hade gått emot de allmänna intressen som nämnden har att företräda och att nämnden därför inte hade rätt att överklaga länsstyrelsens beslut. Kommunens överklagande avvisades därför.
Andra stycket klargör att paragrafen inte heller inskränker rätten att överklaga enligt bestämmelser i RB. Även andra än dem som nämns i första stycket kan alltså ha klagorätt med stöd av sådana allmänna processrättsliga bestämmelser. Som exempel har nämnts åklagarens möjlighet att fullfölja talan till den tilltalades fördel i mål om ansvar enligt 29 kap. MB eller intervenients möjlighet att fullfölja talan i tvistemål.(35)
Fotnoter
1 Beslut som rubricerats som råd kan vara överklagbara eftersom de kan uppfattas som bindande och därmed få en verkan enligt sitt innehåll; se MÖD 2005:31 (M 2305-05) med hänvisning till RÅ 1996 ref. 43 och 2004 ref. 8.
2 Jfr Lindblom, Miljöprocess I (2001) s. 203 f.
3 Se om det sagda prop. 1997/98:45 I s. 483 f.
4 Prop. 1981/82:130 s. 150. Märk att detta uttalande närmast hänvisar till motiv till ersättningsreglerna i ML och VL: Lennart Perssons uttalanden om ersättningsrätten i en promemoria intagen i SOU 1966:65 (s. 449) och uttalanden i prop. 1974:83 s. 195. Talerätten i vattenrätten har, såvitt angår tiden före MB:s tillkomst, ingående diskuterats i Nordh, Talerätt i miljömål (1999); se om sakägarbegreppet särskilt kap.15. Se vidare Ebbesson i JT 1999/2000 s. 10 ff. och Darpö i Fastighetsrättsliga studier till minnet av Sten Hillert (2002) s. 101 ff.
5 Prop. 1997/98:45 I s. 484 ff.
6 Se här bl.a. NJA 1977 s. 477 (äganderätt eller särskild rätt till berörd fastighet krävs). Rättspraxis i vattenmål analyseras närmre av Nordh, Talerätt i miljömål s. 306 ff.
7 Se Nordh, a.a. s. 340 ff.
8 Se härom Nordh, a.a. s. 345, 435 och Ebbesson, a.a. s. 11, båda med hänvisning bl.a. till RÅ 1997 ref. 38.
9 Ett bolag som samlar in returpapper på uppdrag av den som är ansvarig för insamlandet enligt förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper har av Mark- och miljööverdomstolen bedömts inte ha ett sådant av rättsordningen erkänt intresse som medför rätt att överklaga ett beslut av en miljönämnd (MÖD 2012:17).
10 SFS 2010:898, prop. 2009/10:212.
11 Se de av Darpö, a.a. s. 115 f. omtalade besluten och MÖD 2004:55. Jfr a.a. s. 123 ff.
12 Se MÖD 2007:18.
13 Se MÖD 2008:30: inverkan på kulturmiljön (vid Kalmarsund) och sänkt fastighetsvärde åberopades. I NJA 2012 s. 921 bedömdes störningarna från en gruppstation för vindkraft om högst 83 vindkraftverk med en total höjd om maximalt 170 meter och en sammanlagd effekt om maximalt 300 MW och belägen 11–12 km ut till havs, inte ge rätt för boende utefter den närmaste kuststräckan att överklaga tillståndsbeslutet. Störningarna bedömdes obetydliga i rättslig mening för de boende och inte heller på ett märkbart sätt kunna leda till sänkta marknadsvärden på deras fastigheter. Påverkan på det fria synfältet över havet och därmed den negativa påverkan på landskapsbilden gav i sig inte de enskilda klagandena en rätt att överklaga.
14 Se Miljödomar 2002/2 s. 133, MÖD 2002:92 (M 5005-02).
15 Se MÖD 2005:33 (M 8141-04). Se däremot MÖD:s beslut 2005-08-17 i mål M 5944-05 (påstådda myggproblem från våtmark; överklagande avvisat). Jfr även MÖD 2003:98 (M 454-02) och MÖD 2003:99 (M 714-03).
16 MÖD 2006:52 (M 7539-05). Se även MÖD:s beslut 2006-09-06 (M 4134-06), där granne som ingick i samma gemensamhetsanläggning (en väg) som den som fick dispens ansågs ha klagorätt.
17 MÖD 2007:53 (M 5579-07).
18 MÖD 2006:23 (M 9244-05).
19 MÖD 2008:33 (M 8430-07).
20 MÖD 2010:4 (M 9316-08).
21 Se också Kommentaren till 24 kap. 1 §.
22 MÖD 2006:47 (M 9038-05).
23 MÖD 2011:46, se också Kommentaren till 24 kap. 7 §.
24 Miljödomar 2002/2 s. 39, MÖD 2002:60 (M 6017-02).
25 Miljödomar 2003/1 s. 21, MÖD 2003:3 (M 3584-02) (där också kommunförbund ansetts ha talerätt på liknande grund).
26 Miljödomar 2003/1 s. 43, MÖD 2003:18 (M 3874-02).
27 MÖD 2008:33 (M 8430:07).
28 Jfr Ebbesson, a.a. s. 13 f., som anser samma principer gälla i dessa fall.
29 Se MÖD 2005:8 (M 7839-03; prövning enligt 12 kap. 6 § MB, varvid förbud mot uppförande av radiomast upphävts av miljödomstolen).
30 Jfr Håkan Strömberg, Allmän förvaltningsrätt (20 uppl. 2000) avsnitt 9.4 (där bl.a. nämns hyresgästs klagorätt vid beslut som direkt påverkar användning av lägenheten).
31 Se härom Ebbesson i JT 1999–2000 s. 6 ff. Enligt konventionen ska rätt till domstolsprövning av miljöbeslut föreligga för »the public affected or likely to be affected by, or having an interest in the environmental decision-making», något som inbegriper också miljöorganisationer. HD har i NJA 2012 s. 921, se punkterna 5–15 i HD:s domskäl, utvecklat sin syn på Århuskonventionen och hur den bör tolkas när det gäller tillämpningen av 12–13 §§. Se Kommentaren till 16 kap. 13 §. Se också Jan Darpö: Svensk rättspraxis kring talerätten enligt miljöbalken i ljuset av nya avgöranden av EU-domstolen. Europarättslig Tidskrift 2013 s. 217.
32 Se om det sagda prop. 1980/81:92 s. 41, 82.
33 Se prop. 1997/98:45 II s. 212.
34 MÖD 2009:23 (M 9886-08).
35 Prop. 1997/98:45 II s. 490 (Lagrådet).
"