Cykelminnen! (…Får vara lite OT, men inte helt!)
Jag tänkte att jag skulle försöka starta en tråd här. En tråd för alla cykelminnen där en cykel på något sätt har haft en mer eller mindre stor betydelse, men inte spelat huvudrollen om ni förstår…. Inte när du deltog i Cykelvasan eller Vätternrundan, inte hur du byggde din fantastiska RaceTandem, utan händelser i vardagen som på något sätt har anknytning till cyklar eller cykling. Lite så. Jag hoppas att flera kan fylla på här och hålla tråden levande, men jag tar mig friheten att börja då…..
Det var i Juli, den fantastiska sommaren 1992. Jag befann mig i det kokande utelivet i Båstad under Tennisveckorna där. Egentligen har ju aldrig tennis varit något av mina största intressen precis, men jag var 25år, singel och nyfiken på allt gott livet hade att bjuda, så när min pappa tidigare på våren frågade mig om vi inte skulle åka ner för att få umgås lite far och son och samtidigt se världseliten spela tennis så blev jag inte sen att svara ja på erbjudandet... Se på tennis och sola på stranden på dagarna och umgås med modelltjejer och leva jetset liv på kvällarna….. Hur skulle detta kunna bli annat än succé…!
Nu var jag ju långt ifrån någon jetsetare själv, snarare arbetargrabb, men plånboken var någorlunda välfylld efter en del extraarbete under vintern och en ordentlig solbränna hade redan anlagts på klipporna utanför Oxelösund under försommaren, även nya solbrillor och lite nya kläder hade anskaffats för ändamålet…. och nu var vi äntligen på plats i Båstad!
Vi hade hyrt en stuga nära Hovs kyrka, mitt uppe på Hallandsåsen, och det äldre paret som var hyresvärdar hade också välvilligt ställt två cyklar till vårt förfogande, två välskötta 70-tals fålar av standardmodell. Detta skulle visa sig vara mycket praktiskt, för trafiksituationen under tennisveckorna i Båstad är inte nådig, milt uttryckt, och jag såg även en möjlighet att ”fyllecykla” hem efter nätternas vilda bravader…..
Några sköna dagar hade gått, och efter en rejäl middag och några öl tillsammans med min pappa på hotellet Borgen så befann jag mig nu på nattklubben på undervåningen (Madison tror jag den hette). Sedan min pappa hade cyklat hemåt efter middagen så hade jag raskt sköljt ner några stärkande GinTonic, och den svårartade ordsvada som jag ibland drabbas av efter ett antal sådana, tillsammans med en riktigt gammaldags chevaleresk ”kyss på handen” hälsning hade faktiskt gett utdelning denna kväll, och nu satt jag och samspråkade med en skönhet vid namn Marie.
Modell, jetset-tjej eller bara en ovanligt söt och välskapt Skånetös var för mig okänt, men hennes utseende platsade definitivt i samtliga dessa kategorier. Från Helsingborg var hon i alla fall, förmodligen något år yngre än mig, med långt glänsande rågblont hår uppsatt med ett par exklusiva solglas, och en kort, tight vit klänning som lämnade mycket få detaljer över till betraktarens egen fantasi. Vid vår första ögonkontakt så hade hon avvisat mig med en kaxig knyck på nacken, men kyssen på handen smälte henne…. Och hon utbrast,” Oukej, du vau ju rrrätt gullig ändau……!”
Vackra Marie ingick i ett sällskap med tre andra skönheter, och har man börjat gentlemannamässigt får man ju fortsätta, så det blev lite bubbel och annat drickbart till samtliga damer, vilket sänkte nivån i min plånbok i snabbare takt än berusningen tilltog, men för en kille som mig var ju detta himmelriket, så här gällde det att smida medan järnet var varmt, och snart satt Marie uppkrupen i mitt knä istället.
Jag hade nog inte funderat så mycket på hur den här kvällen skulle sluta egentligen, förrän en av de andra damerna plötsligt säger: ” Vi måste iväg nu, våran skjuts kommer snart….!” Detta var ju en katastrof, så med stor ansträngning att verka någorlunda nykter och anständig försökte jag samla min blick och såg djupt in i Maries glittrande brungröna ögon och sa..”Stanna hos mig, jag lovar att ta dig till Helsingborg när du vill, om du bara stannar en stund till med mig…!”
Det blev lite tumult i sällskapet, Marie ville nog egentligen stanna, men de andra försökte med alla medel få henne att följa med dem. Tillslut, efter många långa böner och löften om att inget hemskt skulle ske så lyckades jag mot alla odds att övertyga dem om att hon skulle få stanna, och de lämnade oss ensamma kvar på klubben.
Hur jag egentligen skulle lösa det där med Helsingborg hade jag inget svar på, de pengar jag hade kvar skulle med knapp nöd räcka till en taxiresa halvvägs upp på Hallandsåsen, men med den spirande optimism som bara ett stort antal GinTonic och nåra glas Champagne kan skapa, så sköt jag det på framtiden, nu var det bara Marie och jag, här och nu….!
Efter ett par timmar till i himmelriket så blev det slutligen stängningsdags och vi gick hand i hand ut i den ljumma sommarnatten. Marie tittade lite frågande på mig, på gatan utanför stod en del exklusiva bilar slarvigt parkerade, men ingen av dessa var ju min dessvärre…. Och kanske var det lika bra det med tanke på vad jag hade bälgat i mig under kvällen… Med min arm omkring hennes smala midja släntrade vi ner på en sidogata bakom hotellet, till hörnet där den gamla 70-tals damcykeln stod gömd, och när jag med en stolt gest presenterade åkdonet tänkte jag i samma stund att här tar det nog slut med en rungande örfil…. Men istället började hon skratta. Hon formligen vek sig av skratt och utbrast med en röst som nog väckte upp i alla fall halva kvarteret…: ”Äh du skoujar…! Hurr f-n ska vi kuomma till Helsingborrg med den därrr…!” (Ursäkta min skånska…..)
Även jag smittades av hennes glittrande skratt, men efter en stund så lyckades vi med gemensamma krafter baxa upp den gamla stålfålen till stora vägen där jag erbjöd Marie att sitta upp på pakethållaren, och i västlig riktning red vi ut ur staden….
Det blev en vinglig färd, och mer än en gång så var vi på väg upp på trottoarer och in i buskar, och i första riktiga uppförsbacken på Italienska vägen gick det överstyr med ett brak. Återigen så höll vi på att kikna av skratt, men vi reste oss efter en stund och promenerade sakta vidare uppåt, Marie nu barfota efter att ha tagit av sina högklackade skor.
Det första morgonljuset började kasta trollska skuggor genom grönskan uppför Hallandsåsen, och vi kände nog båda det romantiska i den stunden. Tysta gick vi där, en kille och en tjej som bara känt varandra några timmar… och en gammal damcykel. Mer än en gång stannade vi och kysstes djupt, gick en liten bit, cyklade lite.. gick igen… och när vi tillslut började närma oss åsens krön så var solen redan en bit upp över de skogklädda kullarna i öster.
Hur långt det var till Helsingborg visste jag inte säkert, bara att det låg där en bit bort på andra sidan åsen, men vad jag visste var att nu började vi närma oss Hovs kyrka och stugan som min pappa och jag hade hyrt. Marie visste egentligen inte så mycket om mig, eller var jag bodde, men när jag efter att ha cyklat de sista kilometrarna fram till Hovs kyrka med henne på pakethållaren föreslog ett stopp så nickade hon bara tyst. Vi smög in i stugan, in i mitt rum, och somnade inom bara någon minut tätt omslingrade i den smala sängen.
När vi vaknade var det redan tidig eftermiddag, och jag hörde min pappa stöka runt i köket utanför. Marie ville att vi försiktigt skulle smyga ut för att försöka undvika honom, men eftersom han säkerligen hade hört oss redan när vi anlände så envisades jag med att jag ville presentera henne. Tillslut gick hon med på det och efter ett ganska lönlöst försök att snygga till oss lite så gick vi tillsammans ut i köket, och jag presenterade min gäst som Marie från Helsingborg. Inte ens min pappa tycktes vara oberörd av denna dams skönhet, trots att hennes smink nu hade runnit långt ner på kinderna, den en gång så skinande vita klänningen var solkig och riven och hennes fötter gråa av vägdamm, så snabbt drog han ut en stol och erbjöd henne plats vid matbordet, och tillsammans så avnjöt vi en mycket sen frukost bestående av ostmacka, apelsinjuice och kaffe, under tiden som Marie och jag ganska fåordigt försökte förklara vad vi sysslat med hela natten och större delen av morgonen…..
Efter ”frukosten” så tog min pappa mig åt sidan och sa: ”Och hur hade du tänkt att hon skulle komma till Helsingborg?!! På en gammal cykel?! Nu gör du så här, Du tar bilen och kör henne dit, så att hon kommer hem på ett anständigt sätt!!
Det kändes som om diskussionen om detta härmed var avslutad, och ärligt talat så hade nog varken jag eller Marie någon större lust att färdas de återstående 4-5milen till Helsingborg på den gamla cykeln, så efter att på pappas inrådan ha druckit ett par starka koppar kaffe till för att inte somna så påbörjades bilresan mot Helsingborg.
Vi sade inte många ord under den färden. Jag lade försiktigt handen på hennes lår och hon lät den stanna där och lade lika försiktigt sin hand ovanpå min, men snart var vi framme i Helsingborg och på något sätt så kände vi nog båda att nu var det över, vi var tillbaka i den nyktra verkligheten igen. En symbolisk lapp med ett telefonnummer, en snabb puss på munnen och ett ”Vi ses” blev det sista jag såg av Marie när jag släppte av henne i backen ner emot Hamnen. Vi var av olika sort och förmodligen inte menade för varandra, men kanske, kanske att hon någon gång har tänkt tillbaka på den där julinatten 1992, och killen med damcykeln som faktiskt höll sitt löfte och tog henne över Hallandsåsen och tillbaka till Helsingborg……
Mvh Ulf S.
Edit: Rättat några skrivfel, U.
Det var i Juli, den fantastiska sommaren 1992. Jag befann mig i det kokande utelivet i Båstad under Tennisveckorna där. Egentligen har ju aldrig tennis varit något av mina största intressen precis, men jag var 25år, singel och nyfiken på allt gott livet hade att bjuda, så när min pappa tidigare på våren frågade mig om vi inte skulle åka ner för att få umgås lite far och son och samtidigt se världseliten spela tennis så blev jag inte sen att svara ja på erbjudandet... Se på tennis och sola på stranden på dagarna och umgås med modelltjejer och leva jetset liv på kvällarna….. Hur skulle detta kunna bli annat än succé…!
Nu var jag ju långt ifrån någon jetsetare själv, snarare arbetargrabb, men plånboken var någorlunda välfylld efter en del extraarbete under vintern och en ordentlig solbränna hade redan anlagts på klipporna utanför Oxelösund under försommaren, även nya solbrillor och lite nya kläder hade anskaffats för ändamålet…. och nu var vi äntligen på plats i Båstad!
Vi hade hyrt en stuga nära Hovs kyrka, mitt uppe på Hallandsåsen, och det äldre paret som var hyresvärdar hade också välvilligt ställt två cyklar till vårt förfogande, två välskötta 70-tals fålar av standardmodell. Detta skulle visa sig vara mycket praktiskt, för trafiksituationen under tennisveckorna i Båstad är inte nådig, milt uttryckt, och jag såg även en möjlighet att ”fyllecykla” hem efter nätternas vilda bravader…..
Några sköna dagar hade gått, och efter en rejäl middag och några öl tillsammans med min pappa på hotellet Borgen så befann jag mig nu på nattklubben på undervåningen (Madison tror jag den hette). Sedan min pappa hade cyklat hemåt efter middagen så hade jag raskt sköljt ner några stärkande GinTonic, och den svårartade ordsvada som jag ibland drabbas av efter ett antal sådana, tillsammans med en riktigt gammaldags chevaleresk ”kyss på handen” hälsning hade faktiskt gett utdelning denna kväll, och nu satt jag och samspråkade med en skönhet vid namn Marie.
Modell, jetset-tjej eller bara en ovanligt söt och välskapt Skånetös var för mig okänt, men hennes utseende platsade definitivt i samtliga dessa kategorier. Från Helsingborg var hon i alla fall, förmodligen något år yngre än mig, med långt glänsande rågblont hår uppsatt med ett par exklusiva solglas, och en kort, tight vit klänning som lämnade mycket få detaljer över till betraktarens egen fantasi. Vid vår första ögonkontakt så hade hon avvisat mig med en kaxig knyck på nacken, men kyssen på handen smälte henne…. Och hon utbrast,” Oukej, du vau ju rrrätt gullig ändau……!”
Vackra Marie ingick i ett sällskap med tre andra skönheter, och har man börjat gentlemannamässigt får man ju fortsätta, så det blev lite bubbel och annat drickbart till samtliga damer, vilket sänkte nivån i min plånbok i snabbare takt än berusningen tilltog, men för en kille som mig var ju detta himmelriket, så här gällde det att smida medan järnet var varmt, och snart satt Marie uppkrupen i mitt knä istället.
Jag hade nog inte funderat så mycket på hur den här kvällen skulle sluta egentligen, förrän en av de andra damerna plötsligt säger: ” Vi måste iväg nu, våran skjuts kommer snart….!” Detta var ju en katastrof, så med stor ansträngning att verka någorlunda nykter och anständig försökte jag samla min blick och såg djupt in i Maries glittrande brungröna ögon och sa..”Stanna hos mig, jag lovar att ta dig till Helsingborg när du vill, om du bara stannar en stund till med mig…!”
Det blev lite tumult i sällskapet, Marie ville nog egentligen stanna, men de andra försökte med alla medel få henne att följa med dem. Tillslut, efter många långa böner och löften om att inget hemskt skulle ske så lyckades jag mot alla odds att övertyga dem om att hon skulle få stanna, och de lämnade oss ensamma kvar på klubben.
Hur jag egentligen skulle lösa det där med Helsingborg hade jag inget svar på, de pengar jag hade kvar skulle med knapp nöd räcka till en taxiresa halvvägs upp på Hallandsåsen, men med den spirande optimism som bara ett stort antal GinTonic och nåra glas Champagne kan skapa, så sköt jag det på framtiden, nu var det bara Marie och jag, här och nu….!
Efter ett par timmar till i himmelriket så blev det slutligen stängningsdags och vi gick hand i hand ut i den ljumma sommarnatten. Marie tittade lite frågande på mig, på gatan utanför stod en del exklusiva bilar slarvigt parkerade, men ingen av dessa var ju min dessvärre…. Och kanske var det lika bra det med tanke på vad jag hade bälgat i mig under kvällen… Med min arm omkring hennes smala midja släntrade vi ner på en sidogata bakom hotellet, till hörnet där den gamla 70-tals damcykeln stod gömd, och när jag med en stolt gest presenterade åkdonet tänkte jag i samma stund att här tar det nog slut med en rungande örfil…. Men istället började hon skratta. Hon formligen vek sig av skratt och utbrast med en röst som nog väckte upp i alla fall halva kvarteret…: ”Äh du skoujar…! Hurr f-n ska vi kuomma till Helsingborrg med den därrr…!” (Ursäkta min skånska…..)
Även jag smittades av hennes glittrande skratt, men efter en stund så lyckades vi med gemensamma krafter baxa upp den gamla stålfålen till stora vägen där jag erbjöd Marie att sitta upp på pakethållaren, och i västlig riktning red vi ut ur staden….
Det blev en vinglig färd, och mer än en gång så var vi på väg upp på trottoarer och in i buskar, och i första riktiga uppförsbacken på Italienska vägen gick det överstyr med ett brak. Återigen så höll vi på att kikna av skratt, men vi reste oss efter en stund och promenerade sakta vidare uppåt, Marie nu barfota efter att ha tagit av sina högklackade skor.
Det första morgonljuset började kasta trollska skuggor genom grönskan uppför Hallandsåsen, och vi kände nog båda det romantiska i den stunden. Tysta gick vi där, en kille och en tjej som bara känt varandra några timmar… och en gammal damcykel. Mer än en gång stannade vi och kysstes djupt, gick en liten bit, cyklade lite.. gick igen… och när vi tillslut började närma oss åsens krön så var solen redan en bit upp över de skogklädda kullarna i öster.
Hur långt det var till Helsingborg visste jag inte säkert, bara att det låg där en bit bort på andra sidan åsen, men vad jag visste var att nu började vi närma oss Hovs kyrka och stugan som min pappa och jag hade hyrt. Marie visste egentligen inte så mycket om mig, eller var jag bodde, men när jag efter att ha cyklat de sista kilometrarna fram till Hovs kyrka med henne på pakethållaren föreslog ett stopp så nickade hon bara tyst. Vi smög in i stugan, in i mitt rum, och somnade inom bara någon minut tätt omslingrade i den smala sängen.
När vi vaknade var det redan tidig eftermiddag, och jag hörde min pappa stöka runt i köket utanför. Marie ville att vi försiktigt skulle smyga ut för att försöka undvika honom, men eftersom han säkerligen hade hört oss redan när vi anlände så envisades jag med att jag ville presentera henne. Tillslut gick hon med på det och efter ett ganska lönlöst försök att snygga till oss lite så gick vi tillsammans ut i köket, och jag presenterade min gäst som Marie från Helsingborg. Inte ens min pappa tycktes vara oberörd av denna dams skönhet, trots att hennes smink nu hade runnit långt ner på kinderna, den en gång så skinande vita klänningen var solkig och riven och hennes fötter gråa av vägdamm, så snabbt drog han ut en stol och erbjöd henne plats vid matbordet, och tillsammans så avnjöt vi en mycket sen frukost bestående av ostmacka, apelsinjuice och kaffe, under tiden som Marie och jag ganska fåordigt försökte förklara vad vi sysslat med hela natten och större delen av morgonen…..
Efter ”frukosten” så tog min pappa mig åt sidan och sa: ”Och hur hade du tänkt att hon skulle komma till Helsingborg?!! På en gammal cykel?! Nu gör du så här, Du tar bilen och kör henne dit, så att hon kommer hem på ett anständigt sätt!!
Det kändes som om diskussionen om detta härmed var avslutad, och ärligt talat så hade nog varken jag eller Marie någon större lust att färdas de återstående 4-5milen till Helsingborg på den gamla cykeln, så efter att på pappas inrådan ha druckit ett par starka koppar kaffe till för att inte somna så påbörjades bilresan mot Helsingborg.
Vi sade inte många ord under den färden. Jag lade försiktigt handen på hennes lår och hon lät den stanna där och lade lika försiktigt sin hand ovanpå min, men snart var vi framme i Helsingborg och på något sätt så kände vi nog båda att nu var det över, vi var tillbaka i den nyktra verkligheten igen. En symbolisk lapp med ett telefonnummer, en snabb puss på munnen och ett ”Vi ses” blev det sista jag såg av Marie när jag släppte av henne i backen ner emot Hamnen. Vi var av olika sort och förmodligen inte menade för varandra, men kanske, kanske att hon någon gång har tänkt tillbaka på den där julinatten 1992, och killen med damcykeln som faktiskt höll sitt löfte och tog henne över Hallandsåsen och tillbaka till Helsingborg……
Mvh Ulf S.
Edit: Rättat några skrivfel, U.
Senast ändrad:
