En liten tanke kring 14-15åringarna som slutar idrotta:
Det verkar vara rätt många tonåringar som mår mindre än bra just nu, anledningar som press från sociala medier har lyfts som en möjlig bidragande orsak till att livet är psykiskt tuffare nu än för 20 år sen. Lägg till pressen från högstadie+gymnasieskola och då slutar man med idrott som tar 2-3 timmar per träningspass.
Sen har andra sporter (som jag har inblick i) en rätt jobbig inställning till att från 14-15 års ålder så ska det var tävlingsfokus och elitsatsning. Inget ont i det så länge ungarna vill, men det borde väl vara viktigare att gilla att utföra sin idrott oavsett nivå än att bli nästa megastjärna? Iaf ur ett samhällsnytta-perspektiv?
Mvh
Magnus
Man kan nog vända och vrida på det där. Jag har noll inblick i ungdomsidrott nuförtiden, min spontana gissning skulle vara att dom som tränar regelbundet i någon sport bättre klarar det tuffare klimatet som är idag på sociala medier etc. Men mycket möjligt att det inte är så. Och om det är så så kanske det ändå fördärvas av en tidig fokusering på elitsatsning.
Har en känsla av att föräldrar idag lägger sig mycket mer i barnens sportande, tänk föräldrar som skäller på domare på knattefotboll t.ex. Förr fick väl barnen hålla på lite i fred för föräldrarna. Jag för min del cyklade till allt (uppvuxen i en 8K-stad/by).
Tycker man ofta hör någon stjärna i någon idrott säga att föräldrarna enbart stöttat, inte pushat för mycket, sluppit kvävande föräldrar ("v" kan väl bytas ut mot "r"). Alltså att det är dom som går långt.
Nu växte jag alltså upp i en liten ort, där var man ständigt utomhus vinter som sommar. Lekte/byggde kojor/sprang/spelade fotboll/cyklade till allt. Inomhus var en bestraffning.
Det var på något sätt naturligt att röra på sig, och testa lite olika idrotter. För min del var det alltid kompisar som drog med mig. Storasyrran till orientering på mellanstadiet, där fastnade jag. På högstadiet fick jag någon konstig muskel/seninflammation under hälen då drog en klasskompis med mig till cykling. Det var dock inte för mig (då), så det var bara en sommar. En annan klasskompis drog med mig till en fotbollsträning, det höll jag på med ett tag.
I mitt fall var det alltså enkelt att testa olika idrotter, "alla" höll på med något, och det som fick mig att stanna i någon idrott var att jag kände att jag var bra på det. I mitt fall konditionsidrotter.
Lite kuriosa. Testade även tennis, spelade dubbel på en träning med Janne Gunnarsson nån gång när han redan var lite av en stjärna, jag var nybörjare. Han blev sur på mig, jag kunde inte returnera någon serve, så han fick rädda oss varannan boll när han returnerade.
Några år tidigare blev vi båda utslängda från en övning med blåsorkestern, vi bägge spelade trumpet, men satt mest och tramsade.
EDIT: Visst ja, en kompis drog med mig till volleyboll nån gång på högstadiet, det höll jag också på med ett tag, var aldrig så bra så det var mest för att hänga med kompisar.
