DNF/Bryta lopp, erfarenheter?

[Macvmacv]

Efter att ha cyklat Vätternrundan förra året med målet att klara av det var jag pepp på att göra det en gång till i år för att försöka klå min tid och förbättra den en hel del. Hade tränat mycket och byggt upp en cykel från grund.



Så fort jag cyklar in till Motala känner jag att benen är väldigt tunga och kort efter start börjar jag få kramp i båda baksida lår, särskilt när jag lägger på lite tryck. Till slut gjorde det riktigt ont och krampen höll i sig konstant i flera kilometer, har aldrig känt så tidigare och fick bara acceptera att det inte finns någon chans för mig att fortsätta och klå min förra tid utan att riskera att jag skadar mig hårt. Jag fick hjälp i första hjälpen tältet i Ödeshög men det blev inte bättre alls. Känner fortfarande att det stramar åt nästan två dagar efter så det kanske var en sträckning i musklerna. Ville heller inte skada mig för att jag har en liten bebis hemma och hade varit osjysst mot frugan att fortsätta och riskera större skador.



Mår dock rätt deppigt och känner mig som en loser för jag bröt. Jag tyckte träningen inför loppet hade gått väldigt bra och jag kände att jag var i bättre form än förra året. Jag känner spontant att jag vill ge det ett nytt försök nästa år men får hjärnspöken att det kommer gå åt helvete, även om jag faktiskt lyckats ta mig runt en gång tidigare.



Har någon annan varit tvungen att bryta ett lopp tidigare och vad gjorde ni efteråt för att komma tillbaka in i cyklingen och för att återfå motivation?

 

[kontrapunkt]

Jag bröt en 20-milare med CK Distans från Västerås en gång: Kombination av en opassande cykel för 10 cm snö på småvägarna, att jag då (och mycket möjligt också pga formen) hela tiden låg nära "repet" vid kontrollerna. Och att vi åkte förbi rätt nära hemmet.

Annars är väl bara konstatera att vissa gånger, till exempel om man känner sig krasslig, att det bara är klokt att bryta och göra ett nytt försök senare. Bryter man på grund av utrustning så har man fått en lärdom till nästa gång. Och kanske samma om ens taktik behövde justeras. Och regn och vind eller andra sammanträffanden kan göra att de bästa planer grusas hur toppad och frisk man än är. Bara göra nytt försök - eller köra på och göra lugnare fikacykling av turen i stället.

Kanske prestandakrav påverkar direkt under loppet också: Började känna mig rätt eländig efter Karlskoga något år på Sverigetempot, trött i ben, inte njutbar cykling längre. Skippade mitt tidsmål, drog ner på effekten en aning, tog en 8 timmar lång sovpaus - och plötsligt var det roligt att cykla igen.

Kan fungera för återhämtning också - att man kör mindre på uppsatt tidspress, utan mer på cykling för att det är roligt, med aningen lugnare tempo, fika och trevligt sällskap?

 

[Elgstrand]

Hej där. Jag tycker nog att det var ett klokt beslut att bryta. På något sätt anser jag också att man anmäler sig till ett lopp för att träna inför det, och det har du ju gjort och är i bra form. Man kan inte styra över vissa saker så enkelt är det. Så beröm dig för träningen och: "Pick your self up and try again"

 

[davlov]

Jag suger på dnf och har gjort några rejält dumma val. Gbgvarvet slog jag upp en skada i höften efter 5 k, sprang vidare spydde på avenyn för att det gjorde så ont, gick i mål. Rehab i 3 månader. Uddevalla MTBs. La mig ner och skadade knät, rundtrampade mer eller mindre med ett ben i 5 mil i skog. Låter coolt men jag var brutalt trasig efter och fick rehabba typ 2 månader efter det… i båda dessa fall önskade jag efteråt att jag hade dnf. Dessa två är tyvärr inte de enda. Problemet är att livet efter blir sjukt påverkat av skador men inte av dnf. Är det viktigare att gå i mål så kan man ju ta rehab efter men som du skriver så tycker jag du gjorde 100% rätt. Barn är små en gång. Frun kan vara arg länge och Vättern går nästa år igen.

När det kommer till motivationen så är det alltid trevligt att ha något mål att träna för. Ett lopp, en resa eller bara att vara snabbare än en kompis på en sträcka. Bestäm dig för vad det är och kör på det. Sen så sträck på dig, du tog en dnf för din familj.

 

[GoranS]

Två DNF:erför min del.

1) Inför etapp 4 av 6 av Giro delle Dolomiti med Stelvio på schemat. Hade åkt den tre gånger tidigare och hoppades att med vila kanske kunna cykla återstående dagar, vilket jag kunde så det beslutet var jag nöjd med och inget problem att komma tillbaka till cyklingen.

2) Efter etapp 1 på Vänern Runt med rejält värkande knä. Hade kanske gått att genomföra resten om jag bytt till långsammaste gruppen, men hade varit 30+ mil plåga. Hoppade över till arrangörsstaben istället. Har för mig att det fixade till sig på några veckor. Hade cykelresa inplanerad till senare under sommaren så motivationen att komma tillbaka fanns väldigt naturligt.

Var nära en DNF på VR ett år då jag startade i tidig grupp och fick problem med en hälsena. Ledde till paus vid Vätterns strand i Hjo, snackandes med några överförfriskade typer och medan jag försökte stretcha hälsenan. Testade och rullade ut från Hjo, precis i utkanten var jag på väg att vända tillbaka för varje tramptag gjorde ont. Sen kom en karl upp bakifrån. Han höll bara aningen högre fart än jag. Vi började snacka. Visade sig vara en PBP-cyklist och vi åkte och snackade vilket distraherade. Efter ett tag började smärtan avta. Min hypotes är att det fortsatta trampandet men med lägre belastning på något sätt "mjukade upp hälsenan". På slutet kom jag in i en grupp som cyklade med sub-11-mål men hade några trötta cyklister i bakre delarna som släppte luckor och jag roade mig med att försöka hjälpa dem att täta luckorna. Var närmare 20 år sen så jag minns inte riktigt om jag hade några känningar efter loppet.

Jag tror att huvudsaken är att bli av med det fysiska problemet s.a. du kan cykla obehindrat. Känslan av att kunna cykla utan att det gör ont när det tidigare har gjort det har för mig gjort att motivationen att cykla åkt hiss uppåt.

Edit: Att jag inte bröt i Hjo var mest p.g.a. att jag resonerade mig (rätt eller fel vet jag inte) fram till att jag skulle ha fått vänta länge på att få någon transport tillbaka till Motala för mig och cykel. Dessutom var jag lite skeptisk till hur cykeln skulle hanteras. Så, lika bra att ge det ett försök att cykla själv.

 

[Eveningstar]

Jag bröt Engelbrektsturen (tror jag) en gång. Ösregn, lera, grus i ögonen, missär och jag kände bara att "jag kör MTB för det är kul, och det här är inte kul någonstans" och kastade in handduken ganska fort.

Hade ingen som helst aning om hur jag skulle ta mig tillbaka till start/målområdet.
Enda jag hade var en GPS-plot på hur jag kört, men inte var jag var (enklare GPS).
Stod i regnet och väntade in de 300 cyklisterna jag hade bakom mig tills de hade passerat så att jag sen kunde cykla exakt samma väg tillbaka.
Det var inte Telia.

En enklare karta tryckt på baksidan av nummerlappen med "såhär bryter du" hade kanske varit trevligt.

 

[AxelSthlm]

Med reservation för att eg inte i sak svara på din fråga. Mer i princip.
Jag cyklade i 15+ år. Mtb, lite cross mest lvg med klubbar, lopp, själv och i grupp men blev less. Mätt. Uttråkad. Ville göra annat och la ner, helt.

Nu är jag igång igen och mitt måtto är, och så som jag tror du ska tänka initialt, att det ska vara kul. Du ska känna pepp, att du vill och kan mer. Släpp årets VR och dnfen. Hitta glädjen först, nya lite försiktigare mål och bygg på det. Du har ett år på dig om VR är ditt enda mål.

My2cents