Skickar in min berättelse igen (Ursprungligen från denna tråd men min länk funkar inte längre..):
http://happymtb.org/forum/read.php/1/144457/144457#msg-144457
Mats
-----------
Äventyret Flandern Runt - 2004
Det var någon gång under jullovet som idén först kom upp. Att köra Ronde van Vlaanderen voor wielertoeristen, Flandern runt för motionärer. Som sig bör finns det olika sträckningar att åka men skall det vara så skall det vara ordentligt är tanken som går i huvudet. Klart man skall åka långa loppet som mäter 257 km och har exakt samma sträckning som världscuploppet dagen efter. En liten stund senare var man då anmäld till loppet samt bokat boende och flyg. Så då återstod bara att kasta sig upp på cykeln och träna. Träningen flöt på bra men en sak oroade. De flesta pass blev en till två timmar långa och det längsta var tre timmar. Kommer detta att räcka månne?
Torsdag och fredag, 1-2 april
Dagen innan avfärd är det då dags att förbereda cykeln för flygturen. Den vanliga 12-23 kassetten bak byts mot en 12-27 kassett så att backarna skall kunna övervinnas. Pedaler och framhjul tas bort samt styret vrids och sen ner i den hemgjorda påsen av bubbelplats. Sen är man då färdig för att åka. Väl på morgonen dagen efter när man klivit på bussen till Arlanda kan man slappna av lite. Äntligen är man ju på väg! När jag kommer till Arlanda missar jag tydligen att gå av bussen. Chauffören frågar vilken terminal jag skall till. Terminal 2, säger jag. Den har vi redan passerat, säger han, numera går man av där nere. Men han skjutsar i alla fall upp mig till terminalen. Inne i terminalen går jag fram till tjejen i luckan för mitt flygbolag. Jag har bokat om min hemresa, vilket kostar lite extra och måste betalas på flygplatsen. Hon ser att jag har en cykel med mig och undrar vänligt om vikten på bagaget går under de tillåtna 20 kg. Absolut, det gör det, svarar jag, och är glad över att jag slipper betala något extra för cykeltransporten. Sen checkar jag in och väntar på att flyget skall ta mig ner till Bryssel.
Från flygplatsen i Bryssel skall jag ta tåget till Ninove där jag skall bo de närmaste nätterna. När jag kommer fram till luckan för att beställa min tågbiljett sitter där en man som frågar om jag skall cykla Flandern runt. Precis, svarar jag. Det skall jag göra. Mannen i luckan frågar vidare om jag skall stanna kvar och kolla på söndagens VC-lopp också. Även nu svarar jag att det skall jag göra. Sen säger han något som jag inte riktigt förstår. Museum någonting. Han ser att jag tvekar och fortsätter, Flanderns lejon. Världens bästa cyklist. Aha, tänker jag. Han undrar naturligtvis om jag vet vem Johan Museeuw är. Jodå, svarar jag. Visst vet jag det. Sen får jag min tågbiljett och går med på att byta tåg på två ställen för att snabbast ta mig till Ninove. Väl på tåget som skall ta mig till Bryssel Syd, där första bytet är, inser jag att jag inte har någon aning om när jag skall kliva av. Lite nervöst spanar jag ut för att se perrongskyltarna. När väl Bryssel Syd dyker upp är jag i alla fall beredd att kliva av. Lite bortkommet försöker jag ta reda på vilken perrong nästa tåg skall gå från. Till slut hittar jag den och inser att tiden är knapp. Tåget skall snart gå. Med väskan i ena handen och cykeln i den andra försöker jag springa uppför trapporna för att hinna med tåget. Precis efter det att jag tagit mig uppför de stora trappstegen till tåget stängs dörrarna. Jag är helt slut i armarna av bärandet. Första bytet gick i alla fall bra, tänker jag. Nu är det bara ett till. Sista bytet går smidigare, men även det var knappt om tid. När tåget sen stannar i Ninove och jag kliver av var den planerade biten av resan avklarad. Väl i Ninove kan man ju alltid ta en taxi har varit min tanke hela tiden. Men ack vad man bedrog sig. Här finns inga taxibilar. Inte ens en karta över staden finns det. Vad gör man då? Jag börjar gå åt ett håll som ser bra ut. Orkar gå ca 20 meter åt gången. Cykeln börjar kännas riktigt tung nu. Jag önskar att jag hade en som bara väger 7 kg. Fortsätter gatan fram och funderar på om jag skall hoppa in i en affär och fråga. Tvekar. Fortsätter ett tag till. Svänger runt hörnet in på en tvärgata när min gata tar slut och går 10 meter till. Stannar för att pusta ut och ser att jag är iakttagen av två damer som uppenbarligen äger en affär. Går fram till dem och frågar om det finns en taxi. De undrar var jag skall och jag visar dem lappen med adressen. Den ena damen går in i affären igen och jag står lite undrandes kvar. När hon kommer ut igen säger hon, kom med. Min son skjutsar dig. Jag blir lite paff och samtidigt lättad. Tråcklar mig in bland kosmetikahyllorna i affären och ut genom bakdörren till bilen. Full av tacksamhet sätter jag mig i bilen och blir skjutsad till familjen jag skall bo hos.
Tävlingsdagen - lördagen 3 april
Efter att ha ätit en belgisk frukost var det så dags att sätta sig på bussen som skall ta oss till Brugge och starten. I Brugge står vi i kö för att få vårt kontrollkort, som talar om att vi kört loppet, stämplat. När väl det är gjort är det bara att cykla iväg. Till en början känns allt bra. Farten är lagom. Men efter någon mil inser jag att det börjar gå fortare och när vi väl är ute på de öppna fälten och vinden kommer från höger så är det kört för mig. Jag måste släppa för att inte riskera att köra slut på mig redan innan backarna kommer.
Startkö i Brugge.
En bit utanför Brugge.
Första stämpel- och depåstoppet.
Ju längre jag åker desto varmare i kläderna blir jag och jag oroar mig inte längre om jag skall orka. När väl det första plana kullerstenspartiet kommer får jag nästa chock. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att det skulle vara så hemskt att åka på kullersten. Jag hade innan jag åkte från Sverige jämfört det med att köra mountainbike på ett stenigt ställe. Men icke! Detta är värre. Mycket värre! Det skakar så mycket att jag tror mina vader och biceps skall sprängas inifrån. Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande. Jag blir genast medveten om varför man hellre åker bredvid vägen i leran än på kullerstenen. Som tur är tar dessa partier slut efter ett tag och man kan fortsätta cykla som vanligt igen. Nu börjar även backarna som man åkt hit för att komma. De första backarna går bra att ta sig uppför. När sen Oude Kwaremont kommer så börjar det hetta till lite. Det är en lång rackare till backe, 2200 m med 11 % som max. Naturligtvis är det kullersten i backen också, precis som sen i de flesta backarna. Jag sliter mig uppför backen och uppe på toppen står det lite människor som kollar på oss cyklister som kommer en och en. Varför hejar de inte på mig, tänker jag, innan jag fortsätter min färd. Några kilometer senare är det så dags för de tunga välkända backarna, Paterberg och Koppenberg. Lyckligtvis är jag vid det tillfället ovetande om att det är just dessa backar som kommer. Paterberg är en kort backe på 350 m men desto brantare med 20 % som max. Jag växlar som vanligt ner till 27 kassetten bak och rundtrampar så mycket jag kan. Kadensen ligger kring 50 uppför backen. Mitt i backen när det är som brantast får jag en knuff i baken av en åskådare och tänker för mig själv att det var onödigt. Jag har läget under kontroll trots att det ser segt ut. Väl uppe på toppen stannar jag för att föreviga detta ögonblick. Jag funderar på om detta var Paterberg eller om det var Koppenberg rent av. När jag sen fortsätter och kommer till nästa backe är jag helt säker. Förra backen var Paterberg. Den här backen är minst lika brant. Ja, den är till och med brantare med 22 % som max. När jag kommer in i den nedre delen av backen ser jag att det är trångt i backen. Folk går där det är som brantast. Jag försöker att inte tänka på det utan koncentrerar mig på min cykling. När jag kommer in i den branta delen måste jag åka slalom mellan de som går. Det är fruktansvärt brant nu och jag kommer knappt någonstans. Men än så länge så går det. Någon meter senare så blir det även blött på kullerstenen och jag tvingas kapitulera. Bakhjulet bara slirar. Jag går ca 10 meter innan jag åter hoppar upp på cykeln. Får lite hjälp av en åskådare att få fart och kämpar mig uppför de sista metrarna. Resterande backar, Taaienberg, Eikenberg, Boigneberg. Foreest, Steenberg, Leberg, Berendries och Tenbosse känns lite tama i jämförelsen trots att alla backar har en maximal lutning på över 10 %. De enda som kunde mäta sig var Muur-Kapelmuur som också har en maximal lutning på 20 % och Bosberg som har otroligt dålig kullersten. När jag till slut når målet i Meerbeke 12 timmar efter starten i Brugge, känner jag en lättnad över att ha klarat av det.
Paterberg.
Toppen av Muur-Kapelmuur.
Söndagen 4 april
Nästa dag tar jag det lite lugnt på morgonen och går sedan mot tågstationen vid elva tiden för att ta tåget till Geraardsbergen där jag skall titta på proffsloppet. När jag närmar mig stationen ser jag att ett tåg precis lämnar perrongen. Funderar inte så mycket mer på det utan går in i stationsbyggnaden och beställer min biljett. När jag kommer ut till perrongen inser jag att det var mitt tåg som just åkte och att det är fyra timmar till nästa tåg. Blir lätt irriterad på personen i luckan som sålde biljetten till mig. Har jag otur innebär det att när jag kommer till Geraardsbergen så kan alla cyklister redan ha passerat.
Stationen i Ninove. Tåget gick 11:10.
Lite moloket går jag tillbaka dit jag bor och sätter mig och tittar på loppet på tv. Det var ju inte så jag ville se på loppet. Sittandes i en by nära målet och se loppet på tv och det dessutom utan de svenska kommentatorerna Vacchi och Adamsson. När klockan närmar sig tre tiden då nästa tåg skall gå kommer hoppet tillbaka. Det har gått ganska långsamt i täten så jag kanske hinner åka i alla fall. Direkt är jag uppe på benen och på väg mot stationen igen. Den här gången vet jag när tåget skall gå så jag hinner med det. När jag kliver av tåget i Geraardsbergen kommer nästa svårighet. Hur hittar jag nu till backen? Jag följer de andra som också klev av och hoppas på att de skall dit, tänker jag. Det var ett bra drag och ganska snabbt var jag framme. Sen var det bara till att vänta på cyklisterna. När det dröjde började jag röra på mig och gå uppför backen för att se om fanns bättre ställen att stå på. I min iver över att stå i närheten av det brantaste partiet fortsätter jag högre och högre upp och hittar till slut en plats att stå på. Platsen är egentligen inte någon bra plats men jag är i alla fall här. Ser cyklisterna skymta förbi på ett par minuter för att sen rusa nerför backen till storbildstv:n för att se slutet innan tåget tar mig tillbaka till Ninove. <br>
<br>
Geraardsbergen, Muur-Kapelmuur.
Geraardsbergen, Muur-Kapelmuur.
Geraardsbergen, Muur-Kapelmuur.
När jag några dagar senare anländer till flygplatsen i Bryssel och skall checka in sitter där en praktikant tillsammans med en instruktör. De ber mig ställa cykeln på vågen för vägning. Lite intresserad tittar jag på displayen som säger 10,8 kg. Oj, så mycket tänker jag. Men det inkluderar ju emballaget, vattenflaskor och ett par gamla lakan. Kort därefter frågar instruktören om jag vet att jag måste betala för cykeln. Nej, säger jag, det gjorde jag inte när jag åkte hit. Konstigt, tycker instruktören och en diskussion mellan honom och praktikanten tar vid. Till slut följer praktikanten med mig till flygbolagets lucka och frågar hur det skall vara varpå jag blir tvungen att betala 47 euro. Det var ju inte kul alls men man vill ju gärna ha med sig cykeln hem igen. Lite lätt irriterad sitter jag någon timme senare på flyget hem. Väl på Arlanda ser jag min cykel kommandes på väskbandet tillsammans med alla andra väskor. Återigen blir jag irriterad, men både jag och cykeln kom hem helskinnade i alla fall.
