Här kommer bakgrunden till, och startpunkten för, min flygfobi. Jag är egentligen inte rädd för att flyga, utan rädd för att bli rädd på en plats där det är svårt att hantera det - i ett flygplan.
I början av 00-talet bodde jag på Irland, men åkte hem och hälsade på i Sverige då och då. I februari 2003 var det ett sånt tillfälle. För att spara pengar åkte jag så jag flög sent på kvällen från Säve till Stansted, övernattade där och flög sen vidare på morgonen till Cork.
Jag hade aldrig tidigare flugit på natten. När vi kom upp ovan molnen var det kolsvart ute. Man hade kanske kunnat ana en horisontlinje från en annan plats i planet, men jag satt strax bakom vingroten, och rakt utanför fönstret var styrbordvingens strobelanterna. Varje blink från den dödade effektivt mörkerseendet. Världen utanför flygplanet var alltså i praktiken osynlig för mig.
Ute över Nordsjön kom vi in i ett område med långvågig turbulens. För mig blev det väldigt obehagligt, för helt plötsligt saknade jag yttre referenspunkter att stabilisera sinnesintrycken med. Trots att jag är flygnörd av svårartad grad och vet precis vad som händer, och vad som INTE händer, så kunde inte intellektet övervinna skräcken. Jag blev väldigt rädd och fick mild panik. Balanssinnet talade om för kroppen att vi gjorde en negativ loop. Att vi var uppåner. Hur mycket jag än försökte övertala mig själv om motsatsen var det så det kändes.
Turbulensen avtog efter 10-15 minuter och vi landade en halvtimme senare.
Jag tänkte inte så mycket på det väl på marken igen, utan somnade ovanpå mina väskor i vänthallen på Stansted. På morgonen flög jag vidare till Cork, och var oberörd under flygturen.
Tre månader senare, i maj, skulle jag flytta till Sverige igen, och då flyga. Dagen efter turbulenshändelsen kändes det som om marken gungade. Jag kände mig nästan yr. Jag förstod att det var rädslan från händelsen som spökade, men det hjälpte inte att medvetandegöra det. Svajandet var där ändå. Ibland blev jag tvungen att lägga mig på sängen för att det kändes som om huset skulle rasa (jag bodde på femte våningen).
Denna känsla växte och förvärrades under månaderna fram till avfärd, och när planet lyfte mot London i maj 2003 var jag skräckslagen. Som tur var hade jag en trevlig granne, en munter engelsman, på sätet intill, som jag kunde prata med för att slippa älta skräcken hela tiden. Efter bytet i London blev det ännu värre, men även då hade jag grannar (ett medelålders par från Gråbo) som lät mig prata på. Jag överlevde. Så klart. Men sen flög jag inte igen förrän september 2012, och då i terapisyfte, Göteborg-Stockholm. Och åkte tåg hem. Har inte flugit sen dess heller.