Hjulsportsmännen
Vad passar väl bättre så här till (h)jul än en liten betraktelse från när det begav sig, för över 100 år sedan? Det här kommer ur den tjocka boken "100 år i ord och bild" som gavs ut 1899(!), en bok som stått i morsans bokhylla hela mitt liv, och antagligen kommer från hennes föräldrar dessförinnan. Författaren A. Hasselgren levde 1857-1921.
Det är ett avsnitt som handlar om "hjulsporten" och "hjulsportsmännen". Jag tycker det är lite kul hur en del saker fortfarande är på tapeten, över hundra år efter att det här kom ut. Jag har fotat av sidorna och nån slags automatisk OCR har gjorts men jag fick putsa lite manuellt också. Smaklig läsning!
...
Vi ha redan på tal om samfärdsmedlen i korthet omnämnt, hurusom småningom den låghjuliga typen utvecklade sig ur den såsom närmast afsedd att blifva ett samfärdsmedel äfven för andra än akrobater - ty det fordrades verkligen ej liten vighet att praktisera sig upp på en höghjuling. Denna senare an sågs dock fortfarande vara den enda, som dugde för sportändamål, till dess man kom under fund med att låghjulingen var ännu bättre. Denna senare hade härför att tacka det sinnrika sättet för kraftens öfverförande från trampinrättningen medels en ändlös kedja till ett å bakhjulet anbragt mindre kugghjul, hvarigenom skillnaden i hjuldiametern mellan låghjulingen och höghjulingen utjämnades. Om den senares drifhjul gjorde ett hvarf för hvarje fullt hvarf af trampvefven, så kunde låghjulingens drifhjul därigenom att rörelsen öfverfördes från ett större kugghjul till ett mindre göra omkring halftannat hvarf och således på samma tid och med samma kraftförbrukning tillryggalägga samma eller till och med längre distans. Med luftringarnes införande slog låghjulingen definitivt sin store medtäflare ur brädet, och sedan dess har höghjulingen knappast spelat någon annan roll än som ett museumföremål från den moderna hjulsportens barndom.
De efter hand vidtagna förbättringar, som gjort velocipeden till ett så omtyckt och allmänt begagnadt samfärdsmedel, skulle måhända dröjt, om ej sporten tagit velocipeden om hand såsom ett redskap. Man kan mången gång ha anledning att förargas öfver de smaklösa eller skadliga öfverdrifter, som tett sig på hjulsportens område, men man får därvid ej förgäta, att det dock i sista hand är sportintresset, som framtvingat alla dessa uppfinningar och förbättringar, hvilkas sammanlagda resultat utgör den moderna bicyclen, och af hvilka millioner människor ha nytta och nöje.
Hjulsporten räknar sin första upprinnelse från England, som städse gått i spetsen i fråga om allmänt intresse för all slags sport. Man började sätta cycle-rekord, hvilkas förbättrande följdes med allt större spänning och intresse inom allt bredare samhällslager, och det dröjde ej länge förr än hjulsporten tillkämpat sig ett rum bredvid den af gammalt ansedda hästsporten, att ej tala om den lika populära roddsporten. Och liksom vid hästsporten äregirigheten och hänsyn till de materiela fördelarne ledt till ett oaflåtligt sträfvande att förbättra hästmaterialet och befrämja hästafveln i allmänhet, så framkallades genom hjulsporten en ifrig sträfvan att fullkomna maskinerna.
Velocipedfabrikanterna voro i sitt eget välförstådda intresse beredda att göra stora uppoffringar för att kunna fästa äran af en vunnen seger, ett nytt rekord vid sitt fabrikat. Ty visserligen kan mycket komma an på ryttaren, men då de engelska sportidkarne i allmänhet uppdrifvit träningen till det högsta möjliga, är det i regeln maskinens egenskaper, som i sista hand fälla utslaget, och det är ju helt naturligt att en maskin, som är lättare, starkare och mera lättgående än en annan, erbjuder större möjlighet till seger i en täfling. Och så snart en betydelsefull seger vunnits med en viss maskin, dröjde fabrikanten ej heller att sätta reklamtrumman i rörelse för sitt fabrikat, och konkurrenterna måste då med eller mot sin vilja hitta på något sätt, en ny uppfinning eller detaljförbättring, för att ej bli efter, för att ej bli utträngda ur marknaden. Detta oaflåtliga puffande för maskinerna, de undan för undan vidtagna förbättringarna ledde också ganska snart till att man äfven utom sportkretsarne började i stor utsträckning begagna sig af det nya fortkomstmedlet, först mera såsom en förströelse, men inom kort äfven med inseende af dess stora betydelse ur den praktiska nyttans synpunkt.
Ingen sport har heller spridt sig så fort öfver snart sagdt hela världen som hjulsporten. Denna riktar sig så godt som uteslutande på hastighetsridt - konstridt i egentligen mening förekommer knappast annat än såsom en varietéspecialitet. I fråga om uppnåendet af högsta möjliga hastighet och uthållighet ha hjulmännen presterat saker, som skulle fyllt en Drais, en Revis med häpnad. Tyvärr har under detta sträfvande ett och annat mindre tilltalande moment innästlat sig i hjulsporten, exempelvis hastighetsåkarnes sed att intaga en starkt framåtlutad, nästan liggande kroppsställıning, som i och för sig hvarken är skön eller nyttig för hälsan, men som det oaktadt efterapas af många icke sportsmän, för hvilka denna onaturliga ställning gäller som höjden af sportelegans.
Man kan indela hjulsportens idkare i två kategorier: egentliga hastighetsryttare och distansryttare. De förras styrka ligger i att genomflyga kortare sträckor, de senare ha till specialitet att dokumentera sin uthållighet, hvaraf följer att träningsmetoderna måste vara olika. Det längsta afståndet för en egentlig hastighetsridt är en svensk nymil eller 10,000 meter, medan däremot distansryttarne kunna våga sig på sträckor om 500 kilometer och däröfver. Ej sällan rida dessa senare på tid, t. ex. 24 timmar eller mer, i hvilket fall segern tillfaller den, som inom den bestämda tiden tillryggalagt största väglängden.
Hastighetsryttarne ha det lättaste arbetet, äfven om de ej kunna undvika att underkasta sig ansträngningar, hvilka skulle öfverstiga en icke sportsmans fysiska motståndskraft. Äfven då afstånden äro som längst tillmätta, kunna de dock passeras på en tid, som kan räknas i minuter, och äfven om krafterna under denna tid spännas till det yttersta, är kraftförlusten dock jämförelsevis ringa och kan lätt och snart ersättas. Vida betänkligare ställer sig distansridten, när denna drifves öfver en viss punkt, hvilket ledsamt nog ej är sällsynt. En sådan ridt på 24, högst 30 timmar borde vara det högsta tillåtna, då det här nämligen är fråga om oafbruten ansträngning blott med ett och annat uppehåll på ett par ögonblick för törstens eller hungerns stillande. Hvad som går utöfver denna gräns måste sägas vara af ondo, och sådana distanstäflingar, vid hvilka de täflande måste tillbringa 48 till 72 timmar i sadeln utan sömn och hvila, förtjäna icke längre namnet sport utan vansinne. Segrarne i dylika täflingar få också nästan utan undantag köpa sin triumf mycket dyrt.
Det är ej länge sedan det faktiskt tilldrog sig vid en dylik täfling i Amerika att segraren kom in till målet som lik, och de, som öfverlefva en dylik hufvudlös öfveransträngning, äro vanligen knäckta för hela sitt återstående lif. Det är sådana tillställningar, som bilda hjulsportens mörka sida och som te sig så mycket oförnuftigare, som de ej ha annat mål än att tillfredsställa onyttig ärelystnad och grym nyfikenhet. Det enda därmed verkligen bevisas vet man förut: att människan tål mycket, innan hon förgås.
Hjulsportsmännen, vare sig de äro s. k. »professionals» (yrkessportsmän) eller amatörer, se naturligtvis föraktfullt ned på dem, som »hjula» för sitt nöjes skull, och dock ha ovillkorligen dessa senare utvalt den bästa delen. Allt det nöje hjulsporten kan erbjuda - och alla som en gång suttit på en velociped försäkra att det är ett nöje - stannar på deras sida, i det de ej behöfva arbeta med pedalerna som dagsverkare och rikta hela sin uppmärksamhet på att komma fortast möjligt fram. De kunna, på samma gång de i måttlig fart ila fram pả sina lätta stålhästar, njuta af den omgifvande naturens skönheter, de kunna lära och inhämta mer än blott och bart vägens beskaffenhet och antalet tillryggalagda kilometer.
Måttligt öfvad har velocipedsporten äfven i många hänseenden en gynnsam inverkan på hälsotillståndet och ordineras till och med numera af läkare såsom botemedel mot åtskilliga
krämpor, hvilkas grundorsak man har att söka i ett stillasittande eller instängdt lefnadssätt. Man kan därför icke annat än glädja sig öfver att velocipedåkningen blifvit ett så allmänt och omtyckt nöje, ty äfven om medaljen har sin lilla frånsida i de obehag och trafikhinder, som öfverdådigt framfarande bicyclister kunna åstadkomma på mera trafikerade gator och vägar, är det i alla fall en sak af större betydelse att tusentals människor i velocipeden funnit ett medel att stärka sig till både själ och kropp, hvilket allt för väl kan behöfvas uti den i vảra dagar mer än någonsin uppslitande och enerverande kampen för tillvaron.
Det är ett avsnitt som handlar om "hjulsporten" och "hjulsportsmännen". Jag tycker det är lite kul hur en del saker fortfarande är på tapeten, över hundra år efter att det här kom ut. Jag har fotat av sidorna och nån slags automatisk OCR har gjorts men jag fick putsa lite manuellt också. Smaklig läsning!
...
Vi ha redan på tal om samfärdsmedlen i korthet omnämnt, hurusom småningom den låghjuliga typen utvecklade sig ur den såsom närmast afsedd att blifva ett samfärdsmedel äfven för andra än akrobater - ty det fordrades verkligen ej liten vighet att praktisera sig upp på en höghjuling. Denna senare an sågs dock fortfarande vara den enda, som dugde för sportändamål, till dess man kom under fund med att låghjulingen var ännu bättre. Denna senare hade härför att tacka det sinnrika sättet för kraftens öfverförande från trampinrättningen medels en ändlös kedja till ett å bakhjulet anbragt mindre kugghjul, hvarigenom skillnaden i hjuldiametern mellan låghjulingen och höghjulingen utjämnades. Om den senares drifhjul gjorde ett hvarf för hvarje fullt hvarf af trampvefven, så kunde låghjulingens drifhjul därigenom att rörelsen öfverfördes från ett större kugghjul till ett mindre göra omkring halftannat hvarf och således på samma tid och med samma kraftförbrukning tillryggalägga samma eller till och med längre distans. Med luftringarnes införande slog låghjulingen definitivt sin store medtäflare ur brädet, och sedan dess har höghjulingen knappast spelat någon annan roll än som ett museumföremål från den moderna hjulsportens barndom.
De efter hand vidtagna förbättringar, som gjort velocipeden till ett så omtyckt och allmänt begagnadt samfärdsmedel, skulle måhända dröjt, om ej sporten tagit velocipeden om hand såsom ett redskap. Man kan mången gång ha anledning att förargas öfver de smaklösa eller skadliga öfverdrifter, som tett sig på hjulsportens område, men man får därvid ej förgäta, att det dock i sista hand är sportintresset, som framtvingat alla dessa uppfinningar och förbättringar, hvilkas sammanlagda resultat utgör den moderna bicyclen, och af hvilka millioner människor ha nytta och nöje.
Hjulsporten räknar sin första upprinnelse från England, som städse gått i spetsen i fråga om allmänt intresse för all slags sport. Man började sätta cycle-rekord, hvilkas förbättrande följdes med allt större spänning och intresse inom allt bredare samhällslager, och det dröjde ej länge förr än hjulsporten tillkämpat sig ett rum bredvid den af gammalt ansedda hästsporten, att ej tala om den lika populära roddsporten. Och liksom vid hästsporten äregirigheten och hänsyn till de materiela fördelarne ledt till ett oaflåtligt sträfvande att förbättra hästmaterialet och befrämja hästafveln i allmänhet, så framkallades genom hjulsporten en ifrig sträfvan att fullkomna maskinerna.
Velocipedfabrikanterna voro i sitt eget välförstådda intresse beredda att göra stora uppoffringar för att kunna fästa äran af en vunnen seger, ett nytt rekord vid sitt fabrikat. Ty visserligen kan mycket komma an på ryttaren, men då de engelska sportidkarne i allmänhet uppdrifvit träningen till det högsta möjliga, är det i regeln maskinens egenskaper, som i sista hand fälla utslaget, och det är ju helt naturligt att en maskin, som är lättare, starkare och mera lättgående än en annan, erbjuder större möjlighet till seger i en täfling. Och så snart en betydelsefull seger vunnits med en viss maskin, dröjde fabrikanten ej heller att sätta reklamtrumman i rörelse för sitt fabrikat, och konkurrenterna måste då med eller mot sin vilja hitta på något sätt, en ny uppfinning eller detaljförbättring, för att ej bli efter, för att ej bli utträngda ur marknaden. Detta oaflåtliga puffande för maskinerna, de undan för undan vidtagna förbättringarna ledde också ganska snart till att man äfven utom sportkretsarne började i stor utsträckning begagna sig af det nya fortkomstmedlet, först mera såsom en förströelse, men inom kort äfven med inseende af dess stora betydelse ur den praktiska nyttans synpunkt.
Ingen sport har heller spridt sig så fort öfver snart sagdt hela världen som hjulsporten. Denna riktar sig så godt som uteslutande på hastighetsridt - konstridt i egentligen mening förekommer knappast annat än såsom en varietéspecialitet. I fråga om uppnåendet af högsta möjliga hastighet och uthållighet ha hjulmännen presterat saker, som skulle fyllt en Drais, en Revis med häpnad. Tyvärr har under detta sträfvande ett och annat mindre tilltalande moment innästlat sig i hjulsporten, exempelvis hastighetsåkarnes sed att intaga en starkt framåtlutad, nästan liggande kroppsställıning, som i och för sig hvarken är skön eller nyttig för hälsan, men som det oaktadt efterapas af många icke sportsmän, för hvilka denna onaturliga ställning gäller som höjden af sportelegans.
Man kan indela hjulsportens idkare i två kategorier: egentliga hastighetsryttare och distansryttare. De förras styrka ligger i att genomflyga kortare sträckor, de senare ha till specialitet att dokumentera sin uthållighet, hvaraf följer att träningsmetoderna måste vara olika. Det längsta afståndet för en egentlig hastighetsridt är en svensk nymil eller 10,000 meter, medan däremot distansryttarne kunna våga sig på sträckor om 500 kilometer och däröfver. Ej sällan rida dessa senare på tid, t. ex. 24 timmar eller mer, i hvilket fall segern tillfaller den, som inom den bestämda tiden tillryggalagt största väglängden.
Hastighetsryttarne ha det lättaste arbetet, äfven om de ej kunna undvika att underkasta sig ansträngningar, hvilka skulle öfverstiga en icke sportsmans fysiska motståndskraft. Äfven då afstånden äro som längst tillmätta, kunna de dock passeras på en tid, som kan räknas i minuter, och äfven om krafterna under denna tid spännas till det yttersta, är kraftförlusten dock jämförelsevis ringa och kan lätt och snart ersättas. Vida betänkligare ställer sig distansridten, när denna drifves öfver en viss punkt, hvilket ledsamt nog ej är sällsynt. En sådan ridt på 24, högst 30 timmar borde vara det högsta tillåtna, då det här nämligen är fråga om oafbruten ansträngning blott med ett och annat uppehåll på ett par ögonblick för törstens eller hungerns stillande. Hvad som går utöfver denna gräns måste sägas vara af ondo, och sådana distanstäflingar, vid hvilka de täflande måste tillbringa 48 till 72 timmar i sadeln utan sömn och hvila, förtjäna icke längre namnet sport utan vansinne. Segrarne i dylika täflingar få också nästan utan undantag köpa sin triumf mycket dyrt.
Det är ej länge sedan det faktiskt tilldrog sig vid en dylik täfling i Amerika att segraren kom in till målet som lik, och de, som öfverlefva en dylik hufvudlös öfveransträngning, äro vanligen knäckta för hela sitt återstående lif. Det är sådana tillställningar, som bilda hjulsportens mörka sida och som te sig så mycket oförnuftigare, som de ej ha annat mål än att tillfredsställa onyttig ärelystnad och grym nyfikenhet. Det enda därmed verkligen bevisas vet man förut: att människan tål mycket, innan hon förgås.
Hjulsportsmännen, vare sig de äro s. k. »professionals» (yrkessportsmän) eller amatörer, se naturligtvis föraktfullt ned på dem, som »hjula» för sitt nöjes skull, och dock ha ovillkorligen dessa senare utvalt den bästa delen. Allt det nöje hjulsporten kan erbjuda - och alla som en gång suttit på en velociped försäkra att det är ett nöje - stannar på deras sida, i det de ej behöfva arbeta med pedalerna som dagsverkare och rikta hela sin uppmärksamhet på att komma fortast möjligt fram. De kunna, på samma gång de i måttlig fart ila fram pả sina lätta stålhästar, njuta af den omgifvande naturens skönheter, de kunna lära och inhämta mer än blott och bart vägens beskaffenhet och antalet tillryggalagda kilometer.
Måttligt öfvad har velocipedsporten äfven i många hänseenden en gynnsam inverkan på hälsotillståndet och ordineras till och med numera af läkare såsom botemedel mot åtskilliga
krämpor, hvilkas grundorsak man har att söka i ett stillasittande eller instängdt lefnadssätt. Man kan därför icke annat än glädja sig öfver att velocipedåkningen blifvit ett så allmänt och omtyckt nöje, ty äfven om medaljen har sin lilla frånsida i de obehag och trafikhinder, som öfverdådigt framfarande bicyclister kunna åstadkomma på mera trafikerade gator och vägar, är det i alla fall en sak af större betydelse att tusentals människor i velocipeden funnit ett medel att stärka sig till både själ och kropp, hvilket allt för väl kan behöfvas uti den i vảra dagar mer än någonsin uppslitande och enerverande kampen för tillvaron.
Senast ändrad:
