Mälaren Runt 2018. Audaxgruppens resa.
En liten sammanfattning från Mälaren Runt 2018 och Audax, det vill säga vi som cyklar länge. 325km tar totalt ca 17 timmar med pauser och annat fixande. Det är mer ett äventyr, samarbete och en uthållighetsövning än något man skryter med efteråt vid fikabordet på jobbet.
Natten innan ett långlopp är det inte lätt att sova. Först vill man förbereda sig så att man skall kunna slappna av och sen vill man gå upp i tid för att inte stressa. I mitt fall gav det tre timmars sömn. Hade dubbla packväskor, en på styret och en under sadeln. Det var egentligen inte nödvändigt men man behöver ju träna med last om man skall cykla riktigt långt senare i tillvaron. Väl på plats fick jag startnummer 102 den enda som anmälde sig tidigare var Olle som var kapten för Audax. Det var svalt på morgonen, många funderade på om vindjacka behövdes men det kändes tydligt att solen skulle komma fram lagom till start, jag valde miniminivån. Jag vet inte hur många vi blev till start men nånstans kring 80 st kanske. Konstigt att det inte når taket på 150st, det är ju ett jättebra arrangemang där man chansen att lära sig massor och har maximal chans att ta sig runt oavsett vilken fart man väljer att börja med. Starten gick och vi rullade ut tillsammans med motorcyklarna. En fick punktering redan efter 150 meter. Det måste känts surt med tanke på motvinden och att försöka köra ikapp ensam. Tror han bröt istället ( Bo-Einar?). Cyklingen till Aspudden/Midsommarkransen var rena nöjet och för min del är redan den delen en upplevelse som kan få kosta en del. MC gör korta trafikstopp, bilarna väntar, vi får fri lejd och sedan är allt som vanligt igen. Känns säkert och minimalt störande sådär lite efter klockan sex en lördagsmorgon. En visselpipa hördes i Aspudden och vi som bestämt oss för att fånga dagen och natten stannade vid och med Olle. Övriga fortsatte till Botkyrka k:a för gruppering där även MC avslutar att eskortera. I Aspudden stod det nu fem stycken krigare redo för motvind. Jag kände alla utom en sen tidigare så jag kostar på mig en liten presentation. Förutom jag var det,
Olle en långcyklare av rang som hittar överallt, alltid har ordning på prylarna och håller en jämn ekonomisk fart. Olle är vår kapten men en väldigt demokratisk och pragmatisk sådan. Lättjobbat skulle jag kalla det, inga problem när det uppstår frågeställningar.
Timo, också långcyklare. Stabil kille som alltid håller jämn fart, ordning i gruppen och inte pratar ihjäl sig. När han säger något är det det som gäller.
Peter min jobbarkompis som får anses dra ned snittåldern. En vältränad herre utan egentligt cykelintresse men som gillar utmaningar. Fick cykel och prylar hemkörda av sin far i torsdags. Har inte cyklat en meter i år innan loppet men var med 2016 och tog sig runt.
En Olle till, den enda nya för mig. En skön snubbe vars blotta uppenbarelse gör en glad inombords. Cyklar på en Flamingo från 1985-86 som han haft sen ny. Kör allt i äkta eller retrostil, tex bruna läderskor och en tygpackväska full med tygmärken. Cykeln ojade sig lite mest hela vägen men man var aldrig riktigt orolig att det inte skulle funka. För att toppa det hela har Olle som från och med nu är Olle2 mäktiga tatueringar och en rejäl hårman. Klart cool, man kände direkt att det här var någon som passade perfekt i gruppen. (Nu i efterhand undrar jag om vi inte cyklat tillsammans förut men jag minns inte var och när.)
Vi rullade iväg mot Södertälje. Vid Fittja såg jag två cyklister framför oss som var i rondellen men åkte rakt fram istället för vänster. Olle sa att det var Bosse-Diesel och att han skulle åka lilla Mälarvarvet på 20 mil. Vi fortsatte, jag drog, det var tungt, ingen propsade på att få ta över.
Första paus i Södertälje, inga som helst incidenter. Varmt och blåsigt. Olle tog ett telefonsamtal och det visade sig att den andra cyklisten från Fittjarondellen skulle cykla med oss och att det blivit något missförstånd, de var nu vid Botkyrka kyrka alltså kanske 40-50 minuter efter. Vi väntade lite extra länge och bestämde oss för att de fick cykla ikapp till Strängnäs så att Martin som var med Bosse skulle få grupp och vägvisning. Vi fortsatte, jag drog. Trots att det var segt märkte jag att jag ibland fick lucka bakåt och att det var ganska tyst bakom. Ett tydligt tecken på att gruppen tycker det går tungt. Nånstans vid avfart Taxinge kakslottet tror jag att jag hade bestämt mig. Det kändes att vi körde hyfsat snabbt trots förutsättningarna, snitt på 26-27 km/h och de bakom måste ha minimal chans att ta in på oss. Jag meddelade kapten att jag vände och cyklade tillbaka för att möta dem. Efter kanske fem lugna km dök de upp och såg ganska glada ut för lite sällskap och kontakt. Bosse är ju en grym cyklist och närmast en legend, ingen har sett honom i annat än cykelkläder, men han har ett mellanår i år pga axelproblem. Han är rasande snabb utför men inte riktigt som vanligt uppför. Snart axeloperation så blir det bra sen. Martin är ytterligare en som drar ned medelåldern, justa prylar, bra form, trevlig och lättsam. En sån man behöver ha bredvid sig och prata annat med när det går tungt mentalt i cyklingen och man vill slippa tänka cykel några mil.
Vi fortsatte, jag drog, fysiskt jobbigt men lite lättare när man inte behövde fundera på var de var. Vi körde på så hårt som möjligt och hittade de andra vid en glasskiosk i Strängnäs/Ulvhäll. De sa att det väntat 10 min. Det var förmodligen längre men det kändes bra. Vi vinkade av Bosse och fortsatte mot Lunda Livs. Jag fick äran att dra. Incidenterna hittills stannade vid en tappad kedja som var snabbt fixad och en tappad kaviarmacka i påse. Vi hämtade den, man vet aldrig när det kan behövas en hemgjord macka.
I Lunda träffade vi Peters föräldrar som är riktiga fans av denna sjuka tillställning. Handlarn hade föredömligt skyltat var man kunde fylla vatten och vi bidrog lite till dagskassan som tack. Glass och läsk var gångbart. Sen gruppfoto och fortsatt färd mot Torshälla. Ja, jag drog. Sista lilla backen på cykelbanan upp till golfklubben informerade mitt högerben mig om att jag disponerat krafterna illa. Klar krampkänning som gick tillbaka av vilan.
Lunchen var utmärkt, men jag som inte kan äta lök fick ta sallad och toppa med kaffe och kaka. Golfspelarna såg som vanligt måttligt roade ut av vår närvaro/uppenbarelse men personalen var lika glada som alltid.
Färden gick vidare mot Köping. För egen del kändes det som att förningen från Aspudden till lunch gav mig rätten att lägga mig sist ett tag och fundera på tillvaron. Övriga delade upp jobbet galant och jag vill minnas att Olle2 tog en stor del. Mina knän gjorde ont på ovansidan och så var det det där med krampen. Jag sörplade en dubbel Resorb med placeboeffekt och bestämde att sadeln skulle upp ganska rejält i Köping för det kändes inte som det brukar. Möjligen en felmätning då byte till Brookssadel på racern kräver justering i både vinkel, höjd och längsled. Etappen gick fint och vinden var mer från sidan. Älskar biten som går på grus och vi motbevisade tesen att racers inte klarar grus genom att rulla tolv däck igenom utan punka. Stämpling på IC-kiosken i Köping, märkte till min besvikelse att det lilla paret inte jobbade kvar. De hade låtit en yngre släkting ta över och han lovade att hälsa från mig. Jag sa bara , "Hälsa från den långe som alltid är sist".
Efter Köping flöt allt igen, sadeln var höjd, alla var hyfsat med i matchen. Jag drog en del men från och med nu delade vi på det, de som kände för det drog en bit så jag tjatar inte mer om det. Till Västerås tar man sig på en väg jag älskar. Först över en vidrig vägöverfart med massor av bilar och sedan på en magisk slingrig smal väg med bland annat en kyrkoruin. Tiden går fort och det blåser sällan så det stör.
I Västerås började det droppa, vi åt kulinariska mästerverk på Gyllene Måsen och fortsatte sedan mot Enköping utan regnkläder på. Kanske skulle vi klara oss?
I närheten av Enköping var regnet över oss så pass mycket att vi valde regnjacka och ordnade med belysning. Olle2 hade givetvis en formidabel regnjacka av obestämbar ålder. Det var dock inte tillräckligt med regn för att börja stänka från hjul och blöta igenom. Olle2 nämnde något om krampkänning och jag förespråkade Resorb. Han frågade vad det var och jag beskrev vätskeersättning med salt. Han svarade då så självklart, "Jaha, en kaviarmacka!". Före Bro blev det ordentligt blött, lite kallare och vindstilla. Det kändes bra att slippa vinden men surt att aldrig känt riktigt bra medvind på varvet.
Vi fikade i Bålsta och sen var det sista en formsak. Olle tog hand om vägvisningen. Jag är värdelös på att hitta och verkar inte lära mig heller. Nu var alla slitna, handflator, knän, nackar, ork osv, men det var aldrig under hela turen något problem med gruppsammanhållningen. Vi rullade i mål vid 23.30 ganska exakt enligt audaxplan. Fick tygmärken, korv, fika osv.
Uffes bilder:
https://www.flickr.com/photos/29490091@N07/sets/72157699742157944/
Sammantaget var det en mycket bra runda med trevliga kamrater, fantastiska funktionärer och motorcyklister. Så värt att cykla detta lopp. Man behöver inte vara jätteduktig man skall bara vilja mycket och vara någorlunda förberedd.
Jag stämplade sist av alla. :)
Det finns bilder här tagna av Olle Jansson, Ulf Eweman och Peters föräldrar. Vill ni använda dem så ge cred.
Natten innan ett långlopp är det inte lätt att sova. Först vill man förbereda sig så att man skall kunna slappna av och sen vill man gå upp i tid för att inte stressa. I mitt fall gav det tre timmars sömn. Hade dubbla packväskor, en på styret och en under sadeln. Det var egentligen inte nödvändigt men man behöver ju träna med last om man skall cykla riktigt långt senare i tillvaron. Väl på plats fick jag startnummer 102 den enda som anmälde sig tidigare var Olle som var kapten för Audax. Det var svalt på morgonen, många funderade på om vindjacka behövdes men det kändes tydligt att solen skulle komma fram lagom till start, jag valde miniminivån. Jag vet inte hur många vi blev till start men nånstans kring 80 st kanske. Konstigt att det inte når taket på 150st, det är ju ett jättebra arrangemang där man chansen att lära sig massor och har maximal chans att ta sig runt oavsett vilken fart man väljer att börja med. Starten gick och vi rullade ut tillsammans med motorcyklarna. En fick punktering redan efter 150 meter. Det måste känts surt med tanke på motvinden och att försöka köra ikapp ensam. Tror han bröt istället ( Bo-Einar?). Cyklingen till Aspudden/Midsommarkransen var rena nöjet och för min del är redan den delen en upplevelse som kan få kosta en del. MC gör korta trafikstopp, bilarna väntar, vi får fri lejd och sedan är allt som vanligt igen. Känns säkert och minimalt störande sådär lite efter klockan sex en lördagsmorgon. En visselpipa hördes i Aspudden och vi som bestämt oss för att fånga dagen och natten stannade vid och med Olle. Övriga fortsatte till Botkyrka k:a för gruppering där även MC avslutar att eskortera. I Aspudden stod det nu fem stycken krigare redo för motvind. Jag kände alla utom en sen tidigare så jag kostar på mig en liten presentation. Förutom jag var det,
Olle en långcyklare av rang som hittar överallt, alltid har ordning på prylarna och håller en jämn ekonomisk fart. Olle är vår kapten men en väldigt demokratisk och pragmatisk sådan. Lättjobbat skulle jag kalla det, inga problem när det uppstår frågeställningar.
Timo, också långcyklare. Stabil kille som alltid håller jämn fart, ordning i gruppen och inte pratar ihjäl sig. När han säger något är det det som gäller.
Peter min jobbarkompis som får anses dra ned snittåldern. En vältränad herre utan egentligt cykelintresse men som gillar utmaningar. Fick cykel och prylar hemkörda av sin far i torsdags. Har inte cyklat en meter i år innan loppet men var med 2016 och tog sig runt.
En Olle till, den enda nya för mig. En skön snubbe vars blotta uppenbarelse gör en glad inombords. Cyklar på en Flamingo från 1985-86 som han haft sen ny. Kör allt i äkta eller retrostil, tex bruna läderskor och en tygpackväska full med tygmärken. Cykeln ojade sig lite mest hela vägen men man var aldrig riktigt orolig att det inte skulle funka. För att toppa det hela har Olle som från och med nu är Olle2 mäktiga tatueringar och en rejäl hårman. Klart cool, man kände direkt att det här var någon som passade perfekt i gruppen. (Nu i efterhand undrar jag om vi inte cyklat tillsammans förut men jag minns inte var och när.)
Vi rullade iväg mot Södertälje. Vid Fittja såg jag två cyklister framför oss som var i rondellen men åkte rakt fram istället för vänster. Olle sa att det var Bosse-Diesel och att han skulle åka lilla Mälarvarvet på 20 mil. Vi fortsatte, jag drog, det var tungt, ingen propsade på att få ta över.
Första paus i Södertälje, inga som helst incidenter. Varmt och blåsigt. Olle tog ett telefonsamtal och det visade sig att den andra cyklisten från Fittjarondellen skulle cykla med oss och att det blivit något missförstånd, de var nu vid Botkyrka kyrka alltså kanske 40-50 minuter efter. Vi väntade lite extra länge och bestämde oss för att de fick cykla ikapp till Strängnäs så att Martin som var med Bosse skulle få grupp och vägvisning. Vi fortsatte, jag drog. Trots att det var segt märkte jag att jag ibland fick lucka bakåt och att det var ganska tyst bakom. Ett tydligt tecken på att gruppen tycker det går tungt. Nånstans vid avfart Taxinge kakslottet tror jag att jag hade bestämt mig. Det kändes att vi körde hyfsat snabbt trots förutsättningarna, snitt på 26-27 km/h och de bakom måste ha minimal chans att ta in på oss. Jag meddelade kapten att jag vände och cyklade tillbaka för att möta dem. Efter kanske fem lugna km dök de upp och såg ganska glada ut för lite sällskap och kontakt. Bosse är ju en grym cyklist och närmast en legend, ingen har sett honom i annat än cykelkläder, men han har ett mellanår i år pga axelproblem. Han är rasande snabb utför men inte riktigt som vanligt uppför. Snart axeloperation så blir det bra sen. Martin är ytterligare en som drar ned medelåldern, justa prylar, bra form, trevlig och lättsam. En sån man behöver ha bredvid sig och prata annat med när det går tungt mentalt i cyklingen och man vill slippa tänka cykel några mil.
Vi fortsatte, jag drog, fysiskt jobbigt men lite lättare när man inte behövde fundera på var de var. Vi körde på så hårt som möjligt och hittade de andra vid en glasskiosk i Strängnäs/Ulvhäll. De sa att det väntat 10 min. Det var förmodligen längre men det kändes bra. Vi vinkade av Bosse och fortsatte mot Lunda Livs. Jag fick äran att dra. Incidenterna hittills stannade vid en tappad kedja som var snabbt fixad och en tappad kaviarmacka i påse. Vi hämtade den, man vet aldrig när det kan behövas en hemgjord macka.
I Lunda träffade vi Peters föräldrar som är riktiga fans av denna sjuka tillställning. Handlarn hade föredömligt skyltat var man kunde fylla vatten och vi bidrog lite till dagskassan som tack. Glass och läsk var gångbart. Sen gruppfoto och fortsatt färd mot Torshälla. Ja, jag drog. Sista lilla backen på cykelbanan upp till golfklubben informerade mitt högerben mig om att jag disponerat krafterna illa. Klar krampkänning som gick tillbaka av vilan.
Lunchen var utmärkt, men jag som inte kan äta lök fick ta sallad och toppa med kaffe och kaka. Golfspelarna såg som vanligt måttligt roade ut av vår närvaro/uppenbarelse men personalen var lika glada som alltid.
Färden gick vidare mot Köping. För egen del kändes det som att förningen från Aspudden till lunch gav mig rätten att lägga mig sist ett tag och fundera på tillvaron. Övriga delade upp jobbet galant och jag vill minnas att Olle2 tog en stor del. Mina knän gjorde ont på ovansidan och så var det det där med krampen. Jag sörplade en dubbel Resorb med placeboeffekt och bestämde att sadeln skulle upp ganska rejält i Köping för det kändes inte som det brukar. Möjligen en felmätning då byte till Brookssadel på racern kräver justering i både vinkel, höjd och längsled. Etappen gick fint och vinden var mer från sidan. Älskar biten som går på grus och vi motbevisade tesen att racers inte klarar grus genom att rulla tolv däck igenom utan punka. Stämpling på IC-kiosken i Köping, märkte till min besvikelse att det lilla paret inte jobbade kvar. De hade låtit en yngre släkting ta över och han lovade att hälsa från mig. Jag sa bara , "Hälsa från den långe som alltid är sist".
Efter Köping flöt allt igen, sadeln var höjd, alla var hyfsat med i matchen. Jag drog en del men från och med nu delade vi på det, de som kände för det drog en bit så jag tjatar inte mer om det. Till Västerås tar man sig på en väg jag älskar. Först över en vidrig vägöverfart med massor av bilar och sedan på en magisk slingrig smal väg med bland annat en kyrkoruin. Tiden går fort och det blåser sällan så det stör.
I Västerås började det droppa, vi åt kulinariska mästerverk på Gyllene Måsen och fortsatte sedan mot Enköping utan regnkläder på. Kanske skulle vi klara oss?
I närheten av Enköping var regnet över oss så pass mycket att vi valde regnjacka och ordnade med belysning. Olle2 hade givetvis en formidabel regnjacka av obestämbar ålder. Det var dock inte tillräckligt med regn för att börja stänka från hjul och blöta igenom. Olle2 nämnde något om krampkänning och jag förespråkade Resorb. Han frågade vad det var och jag beskrev vätskeersättning med salt. Han svarade då så självklart, "Jaha, en kaviarmacka!". Före Bro blev det ordentligt blött, lite kallare och vindstilla. Det kändes bra att slippa vinden men surt att aldrig känt riktigt bra medvind på varvet.
Vi fikade i Bålsta och sen var det sista en formsak. Olle tog hand om vägvisningen. Jag är värdelös på att hitta och verkar inte lära mig heller. Nu var alla slitna, handflator, knän, nackar, ork osv, men det var aldrig under hela turen något problem med gruppsammanhållningen. Vi rullade i mål vid 23.30 ganska exakt enligt audaxplan. Fick tygmärken, korv, fika osv.
Uffes bilder:
https://www.flickr.com/photos/29490091@N07/sets/72157699742157944/
Sammantaget var det en mycket bra runda med trevliga kamrater, fantastiska funktionärer och motorcyklister. Så värt att cykla detta lopp. Man behöver inte vara jätteduktig man skall bara vilja mycket och vara någorlunda förberedd.
Jag stämplade sist av alla. :)
Det finns bilder här tagna av Olle Jansson, Ulf Eweman och Peters föräldrar. Vill ni använda dem så ge cred.
Bilagor
Senast ändrad:
