En sak jag aldrig kommer förstå är hur mycket tyngre anekdotisk bevisföring, tex i form av berättelser om tex en granne som hade en V50 som minsann aldrig gick sönder på 250000 mil, väger hos somliga jämfört med det stora underlag av tillförlitlighetsrapporter, tex i form av statistik från Bilprovningen och motsvarande i andra länder.
För mig är det supersimpelt (så länge jag inte vill köpa en bil som jag tycker om och vill ha och därmed är beredd att ta en del strul för, då blir kalkylen mycket mer komplicerad givetvis): kolla upp de alternativ som passar användningsområdet, kolla den tillgängliga statistiken och prisbilden och köp det bästa exemplaret inom rimligt avstånd. Är det en jättebillig eller ganska billig bil skulle jag köpa helt ny eller nästan helt ny för att få garantier. Vore det en dyr, fin bil skulle jag gå på några år gammal då den mest massiva värdeminskningen redan skett. Klart!