silverman834
Ny medlem
[OT] Ensamhet
Det är nog inte bara jag som känner mig ensam då det lackar mot jul - en högtid då man ska umgås med nära och kära. Jag är osocial av mig och har nu mindre än en handfull med riktiga vänner, men har så svårt att upprätta vänskapsbanden. Det är ingen har tid att ses. Nu mera är det alltid jag som hör av mig - de är så upptagna hela iden. Men då man väl ses så säger de hur mycket de tycker om att träffa mig, och jag tror att de menar det. Det är bara att man är ganska långt ner på deras priolista.
Då julledigheten närmar sig så känner jag av ensamheten starkt och beger mig av på en cykelresa själv, men sen kommer man tillbaka och den där förbannade superhypade nyårsaftonen kommer. Strax efter fyller jag år. Och nu är till och med föräldrarna bortresta. Jag vill verkligen träffa lite vänner på födelsedagen, men det känns som att jag tigger och ber då jag ska fråga om vi ska ses just då.
Det som gör det så jäkla dumt är att det finns några som verkligen vill umgås med mig och tjatar om det, men jag känner inte att jag vill umgås med dem...
Förlåt dessa väldrigt bittra tankar, men jag tror nog att vi är fler i samma situation här. Det är alltid skönt att få prata av sig. Och det är så svårt att prata om det med vännerna som man annars kan prata med allt om - det känns så skuldbeläggande att ta upp ämnet.
(jag tror inte att jag brukar känns så här, men just nu så är det så)
Då julledigheten närmar sig så känner jag av ensamheten starkt och beger mig av på en cykelresa själv, men sen kommer man tillbaka och den där förbannade superhypade nyårsaftonen kommer. Strax efter fyller jag år. Och nu är till och med föräldrarna bortresta. Jag vill verkligen träffa lite vänner på födelsedagen, men det känns som att jag tigger och ber då jag ska fråga om vi ska ses just då.
Det som gör det så jäkla dumt är att det finns några som verkligen vill umgås med mig och tjatar om det, men jag känner inte att jag vill umgås med dem...
Förlåt dessa väldrigt bittra tankar, men jag tror nog att vi är fler i samma situation här. Det är alltid skönt att få prata av sig. Och det är så svårt att prata om det med vännerna som man annars kan prata med allt om - det känns så skuldbeläggande att ta upp ämnet.
(jag tror inte att jag brukar känns så här, men just nu så är det så)

