Det skiljer lite på vad fysiker, speciellt kosmologer, idag menar med Big Bang och vad de flesta lekmän (troligen) tänker när de hör ordet. I branschen är BB ett samlingsnamn för det kosmogeniska scenario där universum mycket tidigt (10^-34 sekunder efter t=0) genomgår en fas av inflation och växer exponentiellt snabbt samtidigt som det är oerhört hett. Detta löser ett antal ”problem” eftersom universum efter inflationsfasen är geometriskt platt, homogent och isotropt, det vill säga vi slipper horisontproblemet (varför ser det så lika ut i riktningar där materien idag ligger för långt ifrån varandra för att kunna ha varit i kontakt). Eller snarare, nästan perfekt homogent och isotropt. Det förekom kvantfluktuationer (enligt BB) i det tidiga, heta och kompakta universum och dessa töjdes ut av inflationen och blev permanenta tack vare den energi som fanns tillgänglig i inflationsfältet.
BB var inte en ”explosion” i ett tomrum, utan hela rumtiden som vi känner den bildades och fanns i det unga universum. Om det finns något ”utanför” beror på vad vi tror hände vid t=0, och oavsett hur det hela startade finns det filosofiska problem med de olika svaren. En brist är att vi inte har någon hyfsad komplett teori som kan hantera gravitation på kvantnivå. Vi/forskarna famlar lite i beskrivningen av rumtiden när universum var väldigt ungt och mindre än en atom. Lite äldre teorier säger att t=0 var en äkta singularitet (r=0, rho,T=oändlig) som uppstod i och ur bokstavligen ingenting. Våra 3+1 rumstidsdimensioner skapades då och alla naturkonstanter hade värden som passade för ett universum som frambringat liv på minst ett ställe (och det säger inte lite, snacka om finjustering).
Modernare BB-teorier utgår ofta från en 11-dimensionell rumtid som funnits oändligt länge. Denna rumtid är maximalt symmetrisk (på det sätt fysiker menar, inte bara geometriskt) men detta symmetriska tillstånd är instabilt (tänk dig att lägga en kula på toppen av en sombrero, minsta darr så rullar kulan av toppen och ner i brättet åt något håll) och kvanrfluktuationer bryter symmetrin då och då och bildar bubblor, babyuniversum, med lägre symmetrier. Om strängteori är rätt beskrivning så finns det ca 10^500 olika sätt att göra detta på, alla lika sannolika. Detta ”lotteri” sker hela tiden, men den absoluta majoriteten av dessa nya små universum kollapsar och utplånas nästan ögonblickligen, och majoriteten av de som överlever blir väldigt olikt vårt universum, men eftersom detta har pågått oändligt länge måste det även bildas universum som är perfekta, som vårt med 3+1 dimensioner och finjusterade naturkonstanter.
Men allt detta är teorier. Vi kan observera och dra vissa slutsatser om tiden fram (tillbaka?) till inflationsfasen, men vad som hände innan dess är svårare att mäta även om det finns förslag på observationer och experiment som kan utföras. En spännande teori säger att det observerade dipolöverskottet skulle bero på ett annat babyuniversum som ligger nära i 11-rummet och vars gravitation drar i oss. Som sagt, spännande, spännande.
