[Prettantism] F*ck it, I'm going home. Ludvika-Stockholm
Mer prettantism i form av betraktelser och lösa tanker väckta under en resa från Dalarnas lösaktiga skogar till Stockholms stroppiga holmar. Skrivet i ett alltför personligt perspektiv, för att det är det som är hela poängen…
Då den nyligen genomförda Finnmarksturen blev i närmaste en randonnetur, kanske inte distansmässigt men i alla fall tidsmässigt, istället för det relativt korta långlopp som det egentligen är så såddes ytterligare ett frö i mitt lilla huvud.
Eller fröet har väl funnits där ända sedan storstaden övergavs och ersattes med södra Dalarnas stolthet Ludvik för närmare tre år sedan. Nu hade det dock mognat tillräckligt för att till slut tränga sig igenom sitt skal och verkligen slo rot.
För att skriva i klartext så var det dags att sätta sig på cykeln och ta sig an cykelturen mellan Ludvika och hem till mina minnens stad Stockholm.
Önskvärt hade kanske varit att likt andra dalkarlar, som några hundra år tidigare gjort samma resa, göra det för att tillsätta en ny kung eller slakta annat fint folk med blått blod i sina ådror. Även om jag absolut inte skulle tveka på att halshugga en kung, hänga en drottning eller dränka en eskortdöpt prinsessa så var denna gång inte syftet något mer än att bara bevisa något för sig själv - kanske är det gott incitament nog i och för sig.
Är knoppen dum så får kroppen lida pin, är kroppen svag och vek får dock nattsömnen offras, uppgång lite innan 06:00 och dagens strapats var igång. Efter påfyllning i form av lite fil och müsli fylldes ryggsäcken med diverse götta som förhoppningsvis i alla fall skulle väcka mod att ta sig ur lägenhet och påbörja resan.
Val av cykel föll på en gammal fixerad trotjänare som så många dagar, åtminstone ett tusen, tagit mig fram och tillbaka till skolan, i ur och skur, och genom snömodd och dammande grus. Tyvärr är allt antingen fastrostat, eller fastärgat, att varken sadelstolpe en sadel gick att byta till något aningen mer uthärdligt än en gammal Turbo från förra årtusendet. Om det är något jag efteråt önskat mig, eller min stackars bakdel, så är det ett lite mer behagligt sittdon än den planka som nu fått sitta på.
Resan är igång, och när man till slut letat sig ut ur Ludvika och möts av en sol som precis vaknat, som sträcker sig lätt över tallarna, är det inte svårt att motivera sig att åtminstone ta sig till grannbyn i alla fall.
Den planerade turen startar inte allt för överaskande i Ludvika och beger sig nästan rakt söderut för att via Malingsbo ta sig ner till Skinnskatteberg. Därifrån fortsätter resan österut genom till exempel Ramnäs, Skultuna, Backa, Hjälstaby m.m. på mindre asfalts och grusvägar för att till slut dyka ner vid Bålsta. Via Enköpingsvägen genom Bro, Järfälla Bromma letar man sig sedan fram till ett soldränkt Stockholm. En nätt liten resa som slutar på cirka 25 mil.
För en vältränad karl kanske denna nätta sträcka inte är någon bragd, men för en kontorsarbetande gammal stadskatt skulle det kunna nästan kunna klassas som ett mindre självmordsförsök.
Man må tro att asfalt är asfalt och att det mesta duger gott, men efter att ha vibrerat fram över några mil väg så förändrar lätt ens perspektiv. Till en början väcks tankar om hur mycket asfalt det egentligen finns i Sverige och hur mycket av denna som ligger mellan Ludvika och Stockholm, antagligen en väldigt liten del, men det är ändå väldigt, väldigt väldigt mycket asfalt. Tanken på hur mycket asfalt det finns i hela världen blir då en aning svindlande. Inte främst, vilka stackare som befunnits sig mitt ute i ingenstans och lagt dit den.
Tjärgrus, bara ordet får mina händer och stackars skinkor att dra ihop sig av smärta. Jag sitter fortfarande med avdomnade fingrar och en välmaserad röv flera dagar efter äventyret – asfalt känns som en vän efter några mil på tjärgrus, och grusväg som något himlaskänkt.
Även om resan mellan Ludvika och Stockholm inte kan vara många mils skillnad i latitud så är det ändock en upplevelse att skåda naturens skiftningar. Från Dalarnas gran- och tallskogar samt små tjärnar, till Västmalands och Uppsalas kommun öppnande fält med grödor, traktorer och bönder. Allt för att till slut hamna i en djungel av betong med höghus, motorvägar och vattenomringande holmar.
Själva cyklingen behöver nog inte kommenteras, man trampar, och trampar, och trampar, och trampar, och trampar, och trampar. Sen fikar man. Sen trampar man, och tampar, och trampar, och trampar. Fikar lite mer. Sen trampar man, och trampar, och trampar, och trampar, och trampar. Och sen är man framme. Pust.
Efter att hållit sig borta från staden i några år så var det spännande att kryssa genom stan och uppleva pendlingshetsen i värsta rusning. Även om kaoset som jag förväntat mig uteblev, så var det i alla fall tillräckligt med uppskrämmande upplevelser av att möta svenssons på racercyklar, med blicken fäst i asfalten, och panikartade greppande efter bromshandtagen – varför kan de inte hålla sig till det gamla damtrallorna, då ser det ju åtminstone var det är på väg någonstans…
Slut på egotrippen för denna gång… Det tog ungefär tio timmar att ta sig hem, inte alltför snabbt men - F*ck it, I’m home!
Då den nyligen genomförda Finnmarksturen blev i närmaste en randonnetur, kanske inte distansmässigt men i alla fall tidsmässigt, istället för det relativt korta långlopp som det egentligen är så såddes ytterligare ett frö i mitt lilla huvud.
Eller fröet har väl funnits där ända sedan storstaden övergavs och ersattes med södra Dalarnas stolthet Ludvik för närmare tre år sedan. Nu hade det dock mognat tillräckligt för att till slut tränga sig igenom sitt skal och verkligen slo rot.
För att skriva i klartext så var det dags att sätta sig på cykeln och ta sig an cykelturen mellan Ludvika och hem till mina minnens stad Stockholm.
Önskvärt hade kanske varit att likt andra dalkarlar, som några hundra år tidigare gjort samma resa, göra det för att tillsätta en ny kung eller slakta annat fint folk med blått blod i sina ådror. Även om jag absolut inte skulle tveka på att halshugga en kung, hänga en drottning eller dränka en eskortdöpt prinsessa så var denna gång inte syftet något mer än att bara bevisa något för sig själv - kanske är det gott incitament nog i och för sig.
Är knoppen dum så får kroppen lida pin, är kroppen svag och vek får dock nattsömnen offras, uppgång lite innan 06:00 och dagens strapats var igång. Efter påfyllning i form av lite fil och müsli fylldes ryggsäcken med diverse götta som förhoppningsvis i alla fall skulle väcka mod att ta sig ur lägenhet och påbörja resan.
Val av cykel föll på en gammal fixerad trotjänare som så många dagar, åtminstone ett tusen, tagit mig fram och tillbaka till skolan, i ur och skur, och genom snömodd och dammande grus. Tyvärr är allt antingen fastrostat, eller fastärgat, att varken sadelstolpe en sadel gick att byta till något aningen mer uthärdligt än en gammal Turbo från förra årtusendet. Om det är något jag efteråt önskat mig, eller min stackars bakdel, så är det ett lite mer behagligt sittdon än den planka som nu fått sitta på.
Resan är igång, och när man till slut letat sig ut ur Ludvika och möts av en sol som precis vaknat, som sträcker sig lätt över tallarna, är det inte svårt att motivera sig att åtminstone ta sig till grannbyn i alla fall.
Den planerade turen startar inte allt för överaskande i Ludvika och beger sig nästan rakt söderut för att via Malingsbo ta sig ner till Skinnskatteberg. Därifrån fortsätter resan österut genom till exempel Ramnäs, Skultuna, Backa, Hjälstaby m.m. på mindre asfalts och grusvägar för att till slut dyka ner vid Bålsta. Via Enköpingsvägen genom Bro, Järfälla Bromma letar man sig sedan fram till ett soldränkt Stockholm. En nätt liten resa som slutar på cirka 25 mil.
För en vältränad karl kanske denna nätta sträcka inte är någon bragd, men för en kontorsarbetande gammal stadskatt skulle det kunna nästan kunna klassas som ett mindre självmordsförsök.
Man må tro att asfalt är asfalt och att det mesta duger gott, men efter att ha vibrerat fram över några mil väg så förändrar lätt ens perspektiv. Till en början väcks tankar om hur mycket asfalt det egentligen finns i Sverige och hur mycket av denna som ligger mellan Ludvika och Stockholm, antagligen en väldigt liten del, men det är ändå väldigt, väldigt väldigt mycket asfalt. Tanken på hur mycket asfalt det finns i hela världen blir då en aning svindlande. Inte främst, vilka stackare som befunnits sig mitt ute i ingenstans och lagt dit den.
Tjärgrus, bara ordet får mina händer och stackars skinkor att dra ihop sig av smärta. Jag sitter fortfarande med avdomnade fingrar och en välmaserad röv flera dagar efter äventyret – asfalt känns som en vän efter några mil på tjärgrus, och grusväg som något himlaskänkt.
Även om resan mellan Ludvika och Stockholm inte kan vara många mils skillnad i latitud så är det ändock en upplevelse att skåda naturens skiftningar. Från Dalarnas gran- och tallskogar samt små tjärnar, till Västmalands och Uppsalas kommun öppnande fält med grödor, traktorer och bönder. Allt för att till slut hamna i en djungel av betong med höghus, motorvägar och vattenomringande holmar.
Själva cyklingen behöver nog inte kommenteras, man trampar, och trampar, och trampar, och trampar, och trampar, och trampar. Sen fikar man. Sen trampar man, och tampar, och trampar, och trampar. Fikar lite mer. Sen trampar man, och trampar, och trampar, och trampar, och trampar. Och sen är man framme. Pust.
Efter att hållit sig borta från staden i några år så var det spännande att kryssa genom stan och uppleva pendlingshetsen i värsta rusning. Även om kaoset som jag förväntat mig uteblev, så var det i alla fall tillräckligt med uppskrämmande upplevelser av att möta svenssons på racercyklar, med blicken fäst i asfalten, och panikartade greppande efter bromshandtagen – varför kan de inte hålla sig till det gamla damtrallorna, då ser det ju åtminstone var det är på väg någonstans…
Slut på egotrippen för denna gång… Det tog ungefär tio timmar att ta sig hem, inte alltför snabbt men - F*ck it, I’m home!
Senast ändrad:
