Här kommer en liten RR:
Avfärd från Bollnäs mot Sundsvall kl 03:50. Passade på att hämta upp Anton på vägen. Väl framme vid Ortvikens pappersbruk där starten skulle gå möttes vi av Davide från Alnö Race Team som arrangerar det hela. På plats fanns också Peter och Torun från Stockholm, Olle från Uppsala (de tre cykelnjutarna som Hasse redan nämnt) samt Dave, också han från Stockholm. Dave och Olle hade jag träffat tidigare, medan Peter och Torun var nya bekantskaper.
Sex startande alltså (rekord enligt Davide), men lite trist kan jag tycka att det helt saknades lokala cyklister.
Nåja, gruppen kom iväg 06:15 och Davide slog följe för att få en liten morgontur när han ändå klivit upp. Efter en gruppbild, 6-7 km in på rundan lämnade jag och Anton de övriga och drog iväg på egen hand mot Timrå för att där vika av inåt landet och få vinden i ansiktet. Vid 4-5 mil började Antons rygg att krångla och han mådde inte alls bra, men han fattade beslutet att fortsätta.
Nu gick turen längs Indalsälvens dalgång, dramatiska vyer med bergssidor som sluttar brant ner mot älven. Långsamt plockade vi höjdmeter på höjdmeter – egentligen en enda lång slakmota upp till första stämplingen i Bispgården. Tio mil avverkade. I Bispgården inhandlades förutom korv med mos även värktabletter till den krånglande ryggen.
På väg mot nästa stämpling i Stugun passerades Krångede kraftstation och cyklingen efter den uppdämda indalsälven var riktigt fin, det bjöds till och med på en tunnel, continental style! Det öppna vattnet och kulturlandskapet gjorde dock att motvinden bitvis var rätt tuff. Väl i Stugun drack vi kaffe och åt mackor och bulle och glass.
Mot Östersund! Och mer slakmota. Efter att ha lämnat älvens dalgång så kommer en backe som fortsatte i drygt två mil. Avbruten av enbart ett par mindre nedförskörningar så tog vi ett par hundra höjdmeter. Inte alls brant, men lite knäckande att efter varje krön och sväng se vägen fortsätta uppåt och uppåt.
Från Östersund så blev det helt plötsligt medvind – tjoho! Stämplingen i Brunflo åtföljdes av mat på Sibylla och efter ett kort stopp på Ica för att bunkra bananer så gav vi oss iväg i medvinden. Nu gick det undan! I alla fall i nerförsbackarna, plan mark är tydligen en bristvara i den här delen av landet och varje nerförsbacke följdes direkt av en uppförsbacke.
I Bräcke så blev det glasspaus på det lokala glasskafét. Nu är Bräcke ingen stämplingsort, men vill kroppen ha glass, så vill den. Gott var det, en kula citronglass och en kula melonglass.
Efter Bräcke så bar det uppför, och mer uppför. Men uppför brukar också innebära utför, och så även denna gång. En lång utförsbacke på en mil eller så avverkades med breda leenden på bägge cyklisterna.
Sen tog det roliga slut, väl framme vid Ljungan så började vinden vända och landskapet blev mer kuperat och återigen följdes nerförsbacke av uppförsbacke och ingen cykling på platten alls. En mil eller så innan sista kontroll i Torpshammar så blåste det rätt mycket åt helt fel håll och farten sjönk. Mina krafter började tryta.
Efter fotostämplingen i Torpshammar blev det en medhavd smörgås med banan och jordnötssmör – fantastiskt gott – samt ombyte till tjockare kläder. På med lamporna. Med sex mil kvar, var det bara att trycka på och efter solnedgången vid elvatiden mojnade vinden. Tyvärr så mojnade även Antons krafter och med bara 5-6 kilometer kvar, tog han tvärslut, sen var det knappt styrfart efter det. Jag passade även på att tippa när jag, efter en liten felnavigering, försökte mig på att rulla över en trottoarkant som visade sig vara aningens för hög.
Nåväl, strax efter midnatt stämplade vi in vid bruket. En härlig dag!
