Reparera, Renovera, eller Resignera?

[Järven]

Har genom åren, räddat många gamla hojar som: Racer, Mtb, "Standard", mm. Garanterat minst ett par hundra! Ibland rena "Vrak", från att hamna i den eviga vilan, för att åter komma ut på banan.
Detta enkom för nöjet att få skruva! Vill gärna tillägga att jag aldrig tjänat några pengar på detta.
I praktiken, är det dock nästan alltid värt att ge en gammal hoj en ny chans! Tyvärr verkar detta tänk ha förändrats...
Vi var under veckan och slängde en gammal soffa på återvinningsstationen. Vid avdelningen för metallskrot, låg en "Drös", av gamla cyklar. Inte bara tragiskt att se, utan också ett enormt slöseri med resurser, pengar och inte minst miljön.
Ställer samma fråga, som i frågeprogrammet: "På Spåret" "Vart Är Vi På Väg?".

 

[LWB]

Jag är cynisk (det är grekiska och betyder gubbe), och jag skriver utifrån den vite medelålders medelklassheterostorstadsmannens privilegierade PK-perspektiv, men jag tror att en inte obetydlig del är PR, business och konsumism. För att hålla businesshjulen snurrande krävs att vi ska vilja bränna våra pengar på nya grejer. Hela tiden. Och då rinner de gamla prylarna ut bakvägen som en kronisk diarré och hamnar på tippen. Jag är inte ekonom så jag har inget bra svar på hur en alternativ modell skulle kunna se ut, renodlad planekonomi t.ex. har ju varit så lagom framgångsrikt, men nuvarande modell känns onekligen rätt ljummen.

Gamla prylar kastas lika ofta för att de är "ute" och anses omoderna även om de rent praktiskt skulle gå att rädda som för att de har blivit omoderna genom att standarder har ändrats och mode har skiftat. Jag är förvisso oerhört nöjd med min nya fina 29-tummare och jag är glad att utvecklingen har gått framåt där som på många andra fronter. Men jag cyklar också som om det var sista kvällen på jorden på ett gäng gamla 26-tummare som rent marknadsmässigt är helt efterblivna vid det här laget. Det är som humlorna kan flyga bara för att de inte fattar att de egentligen inte kan. Det går alldeles utmärkt att köra 26, så länge man inte begriper att det inte funkar. Jag vågar lova att jag hade kört the good jesus ur mina kollegor som vid lunch- och fikarasterna diskuterar hur de behöver fulldämdad kolfiber för att en gång var tredje vecka, om väl solen skiner, dra sina slappa arschlen längs den asfalterade cykelvägen till jobbet. Jo tack, i övrigt är jag mild och ödmjuk. Så länge jag tar mina tabletter.

Vart vi är på väg vill jag helst inte tänka på, men om jag hoppas och tror på något så är det på det uppväxande släktet.

En annan intressant aspekt är den aktuella situationen med Corona, karantän, hemester, råd om att undvika kollektivtrafik och dipp i den asiatiska tillverkningskapaciteten, alltihop i skön förening. Det verkar vara ett oerhört riv efter cyklar generellt, och när fler vill ha samtidigt som fabrikerna i Taiwan och Kina har minskat produktionen så verkar även begagnade cyklar komma till heders i större utsträckning än tidigare. Jag vill dock inte veta vad som händer när allt kommer igång igen och hela världen, eller ja, de delar som har möjligheten att lustshoppa, ska kompensera en lång tids utebliven retail therapy. Då får jag nog köpa ett nytt tält och dra till skogs.