Sigge Star
Aktiv medlem
[RR] Brødrene Dal wannabe
Glad i hågen efter hur bra benet funkade under lördagen ( http://happymtb.org/forum/read.php/1/2759096 ) tänkte jag att 11 mil norrut ena dan inte hindrar mig att göra en soloride 11 mil söderut nästa dag.
(Alltför) Snabb rek på Bikemap och Google Earth o vips hade jag en GPX nerladdad och skulle få njuta av Rusenski Lom – ett naturreservat i norra Bulgarien kring tre floder som rinner ihop i ett system av Canyons fyllt med häftiga växter och djur. Det ska även finnas 40 klippkyrkor och över 300 grottor.
Nåväl... efter lite häng på Happy hade klockan blivit lunch och det kanske var dags att ge sig iväg. Lunch ja... Jättenäringsrik Shaorma i bilen...
Parkerade bilen i Ivanovo på ca 200 meters höjd över havet runt tre-tiden. 37 grader i skuggan. Gahh vad varmt. Nåja, fick på mig min jättesexiga rumänska kompressionsstrumpa (tack Hasse#7) under fotbollsskyddet och allt kändes bra
Bara att rulla ner till floden/dalen/Canyonen
Hittade avtagsvägen och var på gång. Var så jäkla nöjd med att jag tagit mig för detta. Laddat ner GPX-fil och allt.
Var i utkanten av området för något år sedan och visste att det skulle vara fullt av grottor. De första jag stötte på var namngivna och med skyltar som denna
Schysst utsikt och ljud jag aldrig hört förr från fåglar runtikring. Annars tyst. Inga människor. Kretsande rovfåglar i skyn. Varmt. Exotiskt
Stigen börjar bli mer och mer igenväxt, men jag håller modet uppe. Flera på Bikemap hade ju kört här... Från att ha lyft undan några grenar till att cykla i väldigt högt gräs till ännu högre vegetation med en säkert hög halt av utrotningshotade växter befann jag mig till slut i en djungel. Och 37 grader.... Delar av precis alla de utrotningshotade växterna börjar klibba fast i svetten överallt på kroppen. Det känns som en episod i Bröderna Dahl och Professor Drövels hemlighet.
Men fan den som ger sig! Jag strävar på och efter 40-50 meter är jag igenom det värsta och kan njuta av naturen igen.
Jag cyklar vidare och möts av denna syn. Jag skrattar högt för mig själv och humöret kommer tillbaka. Fan vad bra att jag fortsatte. Detta är ju ett äventyr!
Till och med punkan är OK även om det är lite svårt att laga hål med svetten rinnandes som ur en kran.
Haha. Stigen bir en väg. Grymt!
Och grymt var det. Vegetationen tilltar igen och jag hör bara ett djupt grymtande. Det är nära. Väldigt nära och måste komma från ett stooort vildsvin tänker jag. Jag ser inte floden som är 3-4 meter bakom ett buskage. Är svinet mellan mig och floden eller på andra sidan? Floden är bara tre meter bred här. Jag blir skitskraj – hade nog varit ett Kodak moment, men jag var för rädd. Så ser jag konturerna av det mellan buskarna och blir mer rädd. Ännu mer Kodak moment... Det är grymt nära och först tror jag det är på min sida den smala floden och inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra om det anfaller. Men som tur var inte. Den är på andra sidan. Vi stirrar på varandra. Genom buskarna. Över floden. Svinet grymtar. Jag grymtar.
Jag fortsätter, men på min vakt. Rycker till när jag råkar skrämma upp en örn som satt tre meter ifrån mig och spanade på vad det blir till middag ikväll. En örn är en stoooor pippi. Mäktig syn så nära inpå. Lyckades med detta två gånger till. Fina pippifåglar.
Mycket blaj... Här kommer en bild.
Och en till. Spana in grottorna och stigen halvvägs upp på klippan.
Cyklingen går rätt ok, om än superlångsamt på superojämn mark med en halv meter hög vegetation. Fixar punka nummer två med jämnmod
Jag har fixat punkteringar, har vatten kvar, vet var jag är, har sett djur, stigen är framkomlig, drygt 2-3km till bara och jag kommer till en landsväg och kan trampa asfalt hem – inte så dumt ändå. Bara det att plötsligt finns det i stort sett inte tillstymmelse till stig. Till gengäld massor av brännässlor och grymt stickiga växter och buskar som ganska mycket bara liknar en vägg framför mig. Modet sjunker och jag får jobba hårdare och hårdare för att ta mig fram och inser att om det fortsätter i det tempot så har jag minst en timmes bushwacking framför mig. Rädslan för vildsvin tilltar när jag inte ser vad som är runt mig. Jag brötar på meter för meter och känner stundtals att det kanske inte var en så bra idé att inte kolla upp lite mer innan avfärd. Hur långt är det inte att cykla tillbaka till bilen när jag kommer ut till vägen och överger skit-GPX-spåret? Spåret måste ha varit från före istiden eller nåt. Efter 45 minuter blir det lite glesare och det verkar gå en gammal stig i slänten. O fy faaaan vad skönt!
Sen blir jag så skraj så hela kroppen bara stelnar till när jag helt plötligt håller på att cykla över en livs levande gubbe som ligger på tvären över stigen. Men vafan! Var kom han ifrån??? Han lyfter på huvudet och ser ut som en korsning av en snäll tomte, om än jäkligt skitig, och han Sheike – sektledaren, ni vet. Jag hämtar mig snabbt och får istället svårt att hålla mig för skratt då gubben är stupfull och lägger mer tid på att fippla fram sin sista cigarett som han vil bjuda på än att flytta sig ur vägen. Jag får bära cykeln runt honom ner i slänten och inser glatt att han faktiskt utgör ett tecken på att någon typ av civilisation borde vara nära.
Yes, civilisation!
Eller rester av det...
Skitsamma. Jag har kommit till en samling gamla hus som leder ut till asfalt. Brukar inte var glad för asfalt, men nu.... Inser att jag med idogt trampande borde ha en chans att nå bilen innan mörkret kommer. Eller? Och som belöning för allt slit i bushen dyker en farbor upp med helt färsk hunung och insisterar på att jag måste smaka och ta med mig lite:
Rena energi-”drycken”. Även för humöret. Jorå, detta är ett äventyr! Det är kul! Jag trampar på i en lång klättring upp till platån igen. Efter 5-6 km ska jag svänga höger på den här vägen.
Nähä. Det blir en mil extra landsväg... Spirit’en får sig en törn igen. Men men...kommer till slut till backen ner till Cherven. Jösses vad skönt 57km/h är när man nyss jobbat sig fram i en djungel i 2km/h
Nu börjar värmen ta ut sin rätt. Jag har vatten. Jag har choklad, kex och energy gel men hjärnan har hakat upp sig på att det enda som kan få mig att fortsätta är iskallt citronte. Att halva Bulgarien lämnat alla sina byar för västeuropa hjälper inte i den stunden. Inte heller att det var poppis som fan på 500-talet att fly undan de ständiga slaviska invasionerna av Ruse (2 mil norrut) och bosätta sig här. Stan är helt öde. Och det har den varit länge.
Det enda som växer är nog kyrkogården och antalet anslag på tavlan
Jag ser en levande själ, om än gammal, men jag tror inte hon har iskallt citronte att bjuda på
Fan, jag får trampa vidare. Fanns det inget här så finns det inget i nästa by heller. Alltså först något att köpa där bilen står. Kanske en timme bort. Arghh. Börjar bli så trött i värmen att jag inte kan njuta av utsikten över Canyonen och resterna av citadellet från 500-talet. Typ mitt i bilden.
Temperaturen har sjunkigt. 34 grader nu. Vilken tröst! Nu går det grymt segt även om målet är nära. Jag kan inte äta mer kompakt energi och dricka mer pissvarmt vatten. Sorry Mr. Bonde, men jag ”lånade” en klase vindruvor av dig......
Och det var det som skulle till. Jag klarade de sista backarna ”hem”. Aldrig har 50km och 800 höjdmeter varit så jobbigt. Och aldrig har kartorna stämt så dåligt. Eller jag förberett mig så kasst...
Hare finfint
Sigge
(Alltför) Snabb rek på Bikemap och Google Earth o vips hade jag en GPX nerladdad och skulle få njuta av Rusenski Lom – ett naturreservat i norra Bulgarien kring tre floder som rinner ihop i ett system av Canyons fyllt med häftiga växter och djur. Det ska även finnas 40 klippkyrkor och över 300 grottor.
Nåväl... efter lite häng på Happy hade klockan blivit lunch och det kanske var dags att ge sig iväg. Lunch ja... Jättenäringsrik Shaorma i bilen...
Parkerade bilen i Ivanovo på ca 200 meters höjd över havet runt tre-tiden. 37 grader i skuggan. Gahh vad varmt. Nåja, fick på mig min jättesexiga rumänska kompressionsstrumpa (tack Hasse#7) under fotbollsskyddet och allt kändes bra
Bara att rulla ner till floden/dalen/Canyonen
Hittade avtagsvägen och var på gång. Var så jäkla nöjd med att jag tagit mig för detta. Laddat ner GPX-fil och allt.
Var i utkanten av området för något år sedan och visste att det skulle vara fullt av grottor. De första jag stötte på var namngivna och med skyltar som denna
Schysst utsikt och ljud jag aldrig hört förr från fåglar runtikring. Annars tyst. Inga människor. Kretsande rovfåglar i skyn. Varmt. Exotiskt
Stigen börjar bli mer och mer igenväxt, men jag håller modet uppe. Flera på Bikemap hade ju kört här... Från att ha lyft undan några grenar till att cykla i väldigt högt gräs till ännu högre vegetation med en säkert hög halt av utrotningshotade växter befann jag mig till slut i en djungel. Och 37 grader.... Delar av precis alla de utrotningshotade växterna börjar klibba fast i svetten överallt på kroppen. Det känns som en episod i Bröderna Dahl och Professor Drövels hemlighet.
Men fan den som ger sig! Jag strävar på och efter 40-50 meter är jag igenom det värsta och kan njuta av naturen igen.
Jag cyklar vidare och möts av denna syn. Jag skrattar högt för mig själv och humöret kommer tillbaka. Fan vad bra att jag fortsatte. Detta är ju ett äventyr!
Till och med punkan är OK även om det är lite svårt att laga hål med svetten rinnandes som ur en kran.
Haha. Stigen bir en väg. Grymt!
Och grymt var det. Vegetationen tilltar igen och jag hör bara ett djupt grymtande. Det är nära. Väldigt nära och måste komma från ett stooort vildsvin tänker jag. Jag ser inte floden som är 3-4 meter bakom ett buskage. Är svinet mellan mig och floden eller på andra sidan? Floden är bara tre meter bred här. Jag blir skitskraj – hade nog varit ett Kodak moment, men jag var för rädd. Så ser jag konturerna av det mellan buskarna och blir mer rädd. Ännu mer Kodak moment... Det är grymt nära och först tror jag det är på min sida den smala floden och inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra om det anfaller. Men som tur var inte. Den är på andra sidan. Vi stirrar på varandra. Genom buskarna. Över floden. Svinet grymtar. Jag grymtar.
Jag fortsätter, men på min vakt. Rycker till när jag råkar skrämma upp en örn som satt tre meter ifrån mig och spanade på vad det blir till middag ikväll. En örn är en stoooor pippi. Mäktig syn så nära inpå. Lyckades med detta två gånger till. Fina pippifåglar.
Mycket blaj... Här kommer en bild.
Och en till. Spana in grottorna och stigen halvvägs upp på klippan.
Cyklingen går rätt ok, om än superlångsamt på superojämn mark med en halv meter hög vegetation. Fixar punka nummer två med jämnmod
Jag har fixat punkteringar, har vatten kvar, vet var jag är, har sett djur, stigen är framkomlig, drygt 2-3km till bara och jag kommer till en landsväg och kan trampa asfalt hem – inte så dumt ändå. Bara det att plötsligt finns det i stort sett inte tillstymmelse till stig. Till gengäld massor av brännässlor och grymt stickiga växter och buskar som ganska mycket bara liknar en vägg framför mig. Modet sjunker och jag får jobba hårdare och hårdare för att ta mig fram och inser att om det fortsätter i det tempot så har jag minst en timmes bushwacking framför mig. Rädslan för vildsvin tilltar när jag inte ser vad som är runt mig. Jag brötar på meter för meter och känner stundtals att det kanske inte var en så bra idé att inte kolla upp lite mer innan avfärd. Hur långt är det inte att cykla tillbaka till bilen när jag kommer ut till vägen och överger skit-GPX-spåret? Spåret måste ha varit från före istiden eller nåt. Efter 45 minuter blir det lite glesare och det verkar gå en gammal stig i slänten. O fy faaaan vad skönt!
Sen blir jag så skraj så hela kroppen bara stelnar till när jag helt plötligt håller på att cykla över en livs levande gubbe som ligger på tvären över stigen. Men vafan! Var kom han ifrån??? Han lyfter på huvudet och ser ut som en korsning av en snäll tomte, om än jäkligt skitig, och han Sheike – sektledaren, ni vet. Jag hämtar mig snabbt och får istället svårt att hålla mig för skratt då gubben är stupfull och lägger mer tid på att fippla fram sin sista cigarett som han vil bjuda på än att flytta sig ur vägen. Jag får bära cykeln runt honom ner i slänten och inser glatt att han faktiskt utgör ett tecken på att någon typ av civilisation borde vara nära.
Yes, civilisation!
Eller rester av det...
Skitsamma. Jag har kommit till en samling gamla hus som leder ut till asfalt. Brukar inte var glad för asfalt, men nu.... Inser att jag med idogt trampande borde ha en chans att nå bilen innan mörkret kommer. Eller? Och som belöning för allt slit i bushen dyker en farbor upp med helt färsk hunung och insisterar på att jag måste smaka och ta med mig lite:
Rena energi-”drycken”. Även för humöret. Jorå, detta är ett äventyr! Det är kul! Jag trampar på i en lång klättring upp till platån igen. Efter 5-6 km ska jag svänga höger på den här vägen.
Nähä. Det blir en mil extra landsväg... Spirit’en får sig en törn igen. Men men...kommer till slut till backen ner till Cherven. Jösses vad skönt 57km/h är när man nyss jobbat sig fram i en djungel i 2km/h
Nu börjar värmen ta ut sin rätt. Jag har vatten. Jag har choklad, kex och energy gel men hjärnan har hakat upp sig på att det enda som kan få mig att fortsätta är iskallt citronte. Att halva Bulgarien lämnat alla sina byar för västeuropa hjälper inte i den stunden. Inte heller att det var poppis som fan på 500-talet att fly undan de ständiga slaviska invasionerna av Ruse (2 mil norrut) och bosätta sig här. Stan är helt öde. Och det har den varit länge.
Det enda som växer är nog kyrkogården och antalet anslag på tavlan
Jag ser en levande själ, om än gammal, men jag tror inte hon har iskallt citronte att bjuda på
Fan, jag får trampa vidare. Fanns det inget här så finns det inget i nästa by heller. Alltså först något att köpa där bilen står. Kanske en timme bort. Arghh. Börjar bli så trött i värmen att jag inte kan njuta av utsikten över Canyonen och resterna av citadellet från 500-talet. Typ mitt i bilden.
Temperaturen har sjunkigt. 34 grader nu. Vilken tröst! Nu går det grymt segt även om målet är nära. Jag kan inte äta mer kompakt energi och dricka mer pissvarmt vatten. Sorry Mr. Bonde, men jag ”lånade” en klase vindruvor av dig......
Och det var det som skulle till. Jag klarade de sista backarna ”hem”. Aldrig har 50km och 800 höjdmeter varit så jobbigt. Och aldrig har kartorna stämt så dåligt. Eller jag förberett mig så kasst...
Hare finfint
Sigge
Senast ändrad:
