[RR] Dolomiterna (igen) [Komplett]

[GoranS]

Blev lite less på det stockholmska grådasket och satte mig och tittade på lite bilder från sommarens andra cykelresa vilken gick till Dolomiterna. Blev på lite bättre humör och tänkte att det kanske finns någon annan som också gillar lite bilder på vägar i bergiga trakter. Beslutade mig därför för att ge mig på en RR för resan.

Brukar generellt tycka det är roligare att åka till nya platser än ställen jag varit på tidigare (även om jag gillat platserna). Just Dolomiterna är för mig undantaget till den regeln och det var nu åttonde gången på de senaste nio åren jag var nere. Huvudnumret var som vanligt Giro delle Dolomiti. Loppet firade 40-årsjubileum och hade med anledning av detta skippat vilodagen så denna gång innehöll loppet sju etapper på sju dagar.

Då vi (som vanligt) kom ner på en fredag och loppet startar först ett par dagar senare (på söndagen) hade jag tänkt att jag skulle dra ner mot Monte Grappa och köra den och några andra backar de två första dagarna. P.g.a. några olika omständigheter kom vi dock ner senare på fredagen än vanligt och jag fick skrinlägga dessa planer. Var dessutom lite regn i luften så vi avvaktade en stund innan vi vid tresnåret gav oss iväg på en liten tur för att få trampa ur benen efter resan.

Turen såg ut något i stil med detta:

Vi rullade först genom byn där vi bodde.

Efter att ha passerat Leifers åkte vi på små vägar ner s.a. vi kunde passera floden till Vadena. Därefter följde vi kanten på "kullen nere i dalen" söderut.

Nere i Laimburg svängde vi av och tog den korta men ganska branta stigningen upp över kullen.

Färden gick sedan till Kaltern där större delen av gänget körde upp genom byn. Masterna man ser högst uppe i bilden nedan ligger precis bortom Monte Penegal (drygt 1700 möh) dit man kan cykla upp på en liten väg från Passo Mendola.

Då vi anslöt till vägen upp mot Passo Mendola svängde vi av höger och åkte tillbaka ner mot dalen istället för att fortsätta upp till passet. Blev ett stopp nere i Appiano för besök i cykelbutik och en liten fika. Därefter rullade vi cykelbanan ner till floden och följde den ner till bron vid Vadena varifrån vi sedan tog samma väg tillbaka till hotellet som vi kom.

Inte så fascinerande första dag, men det blir bättre ...

 

[frossarn]

Var är "gilla" knappen?

 

[kart]

Var är "gilla" knappen?

+1

 

[Hasse#7]

Denna RR lovar gott. När den är avslutad har man man förmodligen nästan varit där själv. Det brukar bli så.

 

[Kung Ankan]

Awesome!

 

[GoranS]

Dag två skulle resten av gänget köra gamla bekanta vägar så jag beslutade mig för att ta en egen tur i syfte att få se något nytt. Drog i väg åt nordväst med målsättningen att köra två eller tre backar. Äkte genom södra Bolzano och följde sedan cykelbanan upp längsmed Adige-floden till Merano. Precis som tidigare gånger jag nyttjat denna var det en blandning av i huvudsak touringcyklister och grupper av motionärer som var ute och tränade.

Merano är en stad som jag inte riktigt kommit överens med navigeringsmässigt tidigare så jag tänkte att jag skulle se vad som hände om jag följde de skyltade cykelbanorna. Visade sig gå att ta sig igenom staden på det sättet, men det var snirkligt och inte alltför enkelt. Dessutom var det inte så värst vackert.

Kom dock ut på cykelbanan som går upp mot Val Venosta, dalen som leder västerut bort mot Stelvio och Österrike. Inledningsvis följer den floden.

Sen viker den dock av och går upp genom några fruktodlingar. Sista biten innan man ansluter till gamla vägen har man ett antal numrerade serpentinkurvor.

Finns i samband med serpentinkurvorna även en rastplats där man kan fylla på vatten. När jag sedan kom ut på stora vägen (SS38) följde jag den inte ens en kilometer innan jag tog av höger och började dagens första klättring på allvar. Totalt var den inte mer än drygt 4 km, men med en snittlutning på närmare 13% var den inte helt enkel. En profil som jag tror är hyggligt korrekt finns på http://www.salite.ch/parcines.asp?Mappa= Dessutom är första dryga kilometern upp till Parcines relativt enkel med 9-10% snittlutning. På bilden ser man Parcines och kyrkan i byn. Man kan också se vattenfallet som var målet för denna klättring.

Inne i byn börjar stigningen lite mer på allvar. På min cykeldator hade jag på 2,7 km precis över 400 höjdmeter, d.v.s. 15% snitt. Det var dock inte helt jämn lutning utan flackade ut lite på några partier, så bitvis var det rätt brant. Då jag skulle ner samma väg brydde jag mig inte om att försöka ta några bilder på uppvägen. Uppe vid toppen ligger ett hotell/restaurang (Gasthaus Wasserfall).

Finns en gångväg upp till vattenfallets topp därifrån, men det var ganska grovt grus på den och då det dessutom börjat droppa lite från himlen föredrog jag att sätta på mig regnjackan och påbörja nerfärden. Några bilder som kanske i alla fall ger någon känsla för vägens branthet.

Jag hade från början haft en fundering på att en bit ner i backen svänga av vänster och köra upp vägen till Tabla och fortsätta så långt man kan. Lite osäker på exakt hur högt vägen är asfalterad, men ev. kan man komma upp till en bit över 1400 möh. Då vädret såg hotfullt ut beslutade jag mig för att istället åka tillbaka mot Bolzano och ev. köra någon backe upp på sidan av dalen där, med kortare väg hem om det skulle bli sämre väder.

Bredvid vägen fanns på ett ställe en gammal kvarn som 2009 restaurerats.

Gjorde en liten sväng i byn (Parcines).

Om man vill bo med kyrkogårdsutsikt i denna by rekommenderas Gasthof Sonne!

På nerfarten mot Merano mötte jag en man som var på väg upp. Vet inte om han hade kört så långt han skulle eller om han ville ha draghjälp. Jag upptäckte dock en liten bit senare att han låg på rulle. Han låg kvar där några kilometer innan han svängde av. Jag hade försökt reka vägen, men jag lyckades på något ställe köra annorlunda än planerat och kom ner förbi stationen. Lyckades dock med lite tur snirkla mig rätt så att jag kom ut på Via Roma och kunde svänga in på cykelbanan vilken är helt OK ur ett cykelperspektiv och betydligt lugnare än att följa Via Roma till Bolzano. Tyvärr tilltog regnet så jag la ner planerna på att köra några fler backar. Det var dock såpass varmt att jag efter en liten bit stannade och tog av mig regnjackan. Utför var den skön att ha, men i fuktig värme gjorde den ingen nytta.

Precis där man kommer ner mot Bolzano ligger denna borg. Insåg när jag skulle skriva detta att jag inte har någon aning dess historia eller nuvarande användning så jag blev tvungen att kolla. Visade sig att det är ett av de äldsta slotten i Sydtyrolen och har anor från 900-talet. Numera finns där ett museum tillägnat Reinhold Messner, en av världens mest kända bergsbestigare.

Tog sedan cykelbanan ner mot Vadena (samma väg som dagen innan). En passage på den är riktigt lummig.

Hade en idé om att man skulle kunna köra över floden på en lite tidigare bro och inte behöva köra ner till Vadena. Är möjligt att det går, men man måste i så fall köra en bit på grusväg och i vätan lockade det inte så jag tog precis samma väg tillbaka till hotellet som dagen innan.

Totalt sett såg dagens tur ut något i stil med

 

[frossarn]

Mer, så läckert & bra beskrivet!

 

[kontorsråttan]

Härligt, ska bli kul att se resten :-)

 

[Rock]

Tjusigt!

 

[gandhi]

*tummen upp*

 

[Pugilism]

Åh, vad sugen man blir. Mer, mer, mer.

 

[Kung Ankan]

*gilla*

 

[GoranS]

Dag tre bjöd på första etappen på loppet. Start och mål på denna etapp var, liksom på fem av de övriga sex etapperna, vid mässhallen i södra delen av Bolzano. Vi rullade från hotellet vid halv åtta och fick en liten stunds väntan nere vid starten innan det var dags att rulla iväg.

Rutten för dagen var enligt nedan (ripplet i höjdprofilen runt 7 mil är inte några backar utan felaktigheter orsakade av tunnlar).

Vi åkte ut ur staden och följde väg SS12 nere i Isarco-dalen åt nordost. Den stora motorvägen upp till Brennerpasset går i samma dal, inte sällan på höga pelare. Även SS12:an är hyggligt trafikerad.

Det som är lite speciellt med loppet är att större delen av etapperna är rena transportsträckor där en ledarbil kör först och ingen får passera. Det finns även en eller flera depåer längs banan och då ledarbilen stannar där kan ingen åka vidare innan den ger sig iväg igen. Lunch ingår och serveras antingen efter målgång (på kortare etapper) eller någonstans längs banan (på längre etapper).

Det finns en hel del personer som man känner igen när man kört loppet flera gånger. T.ex. tror jag denne man varit med alla år (notera håret) jag åkt.

Upp till Ponte Gardena klättrar man ett par hundra höjdmeter, men det är en gradvis klättring över 2,5 mil och det går lite i etapper uppför. Vid Ponte Gardena vek vi av från SS12:an och började klättra lite mer på allvar.

Det finns även en bil med TV-kamera som filmar loppet. Jag vet att det de första åren jag var nere sändes sammandrag från etapperna på den lokala TV-stationen på kvällarna. Vet dock inte om det fortfarande är så.

Apropå personer som man känner igen så var djävulen med även detta år.

Efter Barbiano belv det lite glesare med hus ett tag.

Vi kom sen fram till dagens tidtagningssträcka som hade målgång upp i Collalbo där dagens enda depå också var belägen. Då jag inte är tillräckligt bra för att hamna speciellt högt upp i resultatlistan så brukar jag numera köra på vad jag kan på vissa etapper medan jag på andra tar det lugnt/lugnare. Denna gång hade jag inte riktigt beslutat mig för hur jag skulle göra när jag helt plötsligt kom fram till bågen över vägen som visade tidtagningsstarten. Var tvärbrant precis första biten så det var lika bra att trycka på lite över startlinjen i varje fall. Blev sen att jag körde upp med rätt skaplig belastning, men utan att ta ut mig helt. Så lugnt att det blev något fotograferat på tidtagningssträckan tog jag det dock inte. Kände f.ö. precis som jag gjort under hela året att benen var sega och det gick tyngre än vanligt. Detta uppvägdes dock mer än väl av att det var soligt och behagligt varmt.

Efter att ha pustat ut, fått något att äta och dricka samt väntat en stund rullade vi åter iväg. Var fortfarande ett par hundra höjdmeter upp till Auna di Sopra där utförskörningen ner mot Val Sarentino (bilden nedan är tagen strax innan man når högsta punkten och man kan skymta Bolzano nere i dalen).

Första delen av utförskörningen, ner till dalen, är en bitvis rätt brant väg med asfalt som inte var helt tipp-topp. Hade en 20-30 meter framför mig som punkterade i ca 50 km/h. Han lyckades dock hålla sig upprätt, vilket var skickligt då det sa pang och så var däcket tomt och man hörde att han åkte på fälgen.

Då man kommer ner i dalen vid Osteria Turisti fortsätter man söderut och passerar genom ett stort antal tunnlar innan man kommer ner till Bolzano. De längsta är upplysta men de flesta är så korta att det inte behövs. Själva dalen är väldigt lummig och grön.

Efter att ha gått i mål på etappen och ätit lunch var klockan inte mer än två så jag beslutade mig för att ta en extra backe. Stället vi bott på alla år ligger vid foten av en backe. Om man åker upp den kommer man upp till ett Gasthaus. Denna har jag åkt upp ett par gånger tidigare. Första gången åkte jag och min kompanjon den dagen ner så att vi kom ner i östra änden av Bolzano. Jag hade dock aldrig cyklat upp den vägen så jag tyckte att det kunde vara en lagom extranummer.

Större delen av klättringen går inne i skog, men på några ställen är det öppet och man har då fin utsikt.

Backen som sådan är inte helt lättåkt, 10-11 km med i det närmaste 10% snittlutning och en del partier med 14-15%; http://www.salite.ch/kohl.asp?Mappa= Den är dock aldrig tokbrant. Brandstationen i Colle (tror jag) ligger nog bra till i blomsterprydningsligan i alla fall!

Efter Colle är vägen egentligen privat och jag är inte säker på om man egentligen får köra där. Var dock ingen som på något sätt brydde sig (hade inte väntat mig det heller) så jag kunde fortsätta upp till Gasthauset.

Drog på mig en väst innan jag gav mig nerför till hotellet. Avslutar dagen med en bild från en av få platser där man har någon ordentlig utsikt på nervägen.

 

[Hasse#7]

Vackert GoranS! Om tråden blir dåligt besökt idag beror det nog på att geologen tagit tag i sin karriär. :)

 

[GoranS]

Jag får väl sadla om och jag också då om jag ska kunna konkurrera med geo. Fast det kanske krävs en period där man bygger upp hindren först!? ;-)

 

[GoranS]

Dag fyra och andra etappen på loppet. Det var även den längsta och totalt sett tuffaste etappen denna upplaga. Rutten var enligt nedan.

Precis som på första etappen startade vi med att åka uppåt i Isarco-dalen. I Prato Isarco tog vi dock av från väg SS12 och började klättra upp längsmed dalens östra sida. För den giro-intresserade kan nämnas att det var precis den vägen som Tomas "Gotland" Lövkvist körde i den rosa ledartröjan 2009.

Inledningsvis är det 7-8 km med snittlutning på drygt 7%. Sedan flackar det ut rejält fram till Siusi där man får ett kortare parti där det blir lite brantare. På nämnda giroetapp svängde de sedan av och klättrade upp till målgången vid Alpe Siusi/Seiser Alm. Vi fortsatte dock rakt fram och passerade Castelrotto på väg upp till Passo Pinei, 1437 möh.

Från passet, som ligger inne i skog och inte är något speciellt, blev det en kortare utförskörning ner till Ortisei och huvudvägen upp i Val Gardena.

Vi åkte sen uppåt i dalen och passerade så att vi såg avslutningen på störtloppsbacken som används på världscupen.

Uppe i Selva Gardena var dagens första depå belägen. Efter en paus där fortsatte vi sedan uppåt till Passo Gardena, 2122 möh. Där uppe bjuds verkligen på härliga vyer av de för Dolomiterna så karaktäristiska bergen.

Uppe på toppen drog jag på mig jackan jag hade i bakfickan inför utförskörningen. Det var dock behagligt varm och kanske lite gränsfall för att det skulle vara värt att sätta på sig. Jag gillar dock inte att frysa och när det inte är någon brådska är det ju bara att stanna och dra av sig om det blir för varmt. En bit ner i backen, som f.ö. till stor del hade riktigt fin och ny asfalt, låg några kor och verkade måttligt intresserade av att det susade ner en massa cyklister rakt framför nosen på dem. Konstiga djur!

Nere i Corvara stannade jag till och drog av mig jackan. Färden gick sedan neråt i Badia-dalen, inledningsvis den sträcka som inleder och avslutar Maratona dles Dolomites (fast i omvänd riktning). Det är förmodligen det mest kända Gran Fondot i italienska alperna och ett lopp som vore kul att någon gång åka. Vägen neråt i dalen är inte brant utan mer en lång härlig utförsbacke där det går att hålla hygglig fart utan att det kostar alltför mycket kraft.

Nere i Pederoa var en liten minidepå där man kunde stanna om man ville ha vatten och/eller några kex. Stannade till som hastigast innan jag rullade vidare neråt. I denna typ av skeden i loppet är klungan ofta ganska utspridd och man tar det i den fart man själv önskar. Navigering är väsentligen aldrig några problem, man följer bara skyltningen och normalt sett är det alltid några andra deltagare i närheten, möjligen undantaget om man ligger helt sist. Då finns det dock en kvastbil som håller koll på en.

Genom Preroman drabbades vi av ett asfalteringsarbete. Efter det stod var och var annan cyklist och försökte få däcken rena från grus som fastnat till följd av att man får något kletigt på däcken när man kör över den nylagda asfalten och denna suger åt sig allt grus man kör över. Blev ett par stopp för min del för att se till att däcken var OK. I San Martino in Badia, kort därefter, svängde vi av och började klättra. Här började också dagens tidtagningssträcka, vilken hade målgång uppe på Passo delle Erbe, Würzjoch eller Jù de Börz, beroende på om man föredrar italienska, tyska eller ladin (mer om det strax). Oavsett vilket språk man talar är dock passet strax under 2000 möh och klättringen från San Martino går i två etapper. Först har man 5,5 km med 8% snitt. Det är dock klart brantare i början (se de två följande bilderna) och sista delen är tämligen lättåkt.

En bit upp i backen passerar man även ett museum tillägnat ladin, ett språk som talas i ett litet område i denna del av norra Italien. Det är därför inte ovanligt att skyltar med ortsnamn i detta område kan ha namnen angivna på tre språk.

Denna dag struntade jag helt i att ta i på tidtagningssträckan utan fincyklade upp och bara njöt.

Efter den inledande uppförskörningen går det sedan utför i 2-3 km. Det är dock ingen speciellt svår utförskörning så den var rätt OK att ha med på en tidtagningssträcka. Det är annars något som är ganska ovanligt. Normalt sett är det mkt sällan några verkliga utförskörningar under tidtagningen - snarare brukar det vara i stort sett konstant uppför. Detta är något jag gillar då det är betydligt mer riskabelt att tävla utför än uppför. Andra delen av backen är 6 km med 9,5% snittlutning. Brantast tror jag det är när man passerar upp genom byn Antermoia.

I en högerkurva precis i utkanten av byn hittade jag denna tjusiga "kruka".

Från att ha varit fint i stort sett hela dagen började molnen nu se riktigt hotfulla ut upp mot passet.

Väl uppe vid passet var det regn i luften och jag passade på att byta tröja och ta på en torr undertröja från ryggsäcken. Varje dag kan man (utom på sista etappen) lämna in en väska nere i starten. Denna körs sedan ut så att man får tillgång till den på ett ställe under banan, nästa alltid där tidtagningssträckan slutar. När man sedan plockat ur det man ev. vill ha ur den och stoppat i det man ev. vill bli av med lämnar man in den i skåpbilen och så körs den ner till målet. Slog följe med några bekanta och åkte ner mot maten som var några kilometer ner på andra sidan. Här är min minnesbild av vad som hände oklar. Jag vet att vi käkade lunch, men jag kommer inte ihåg om himlen öppnat sig redan när vi stod och köade till maten eller om det började precis när vi fått maten. Hur som helst var det ett såpass kraftigt regn att det inte kändes attraktivt att köra 1500 höjmeter utför i det så vi väntade en stund.

När det kändes som regnet avtog lite beslutade vi oss för att börja nerfärden. Eller rättare sagt så var det först en kilometer uppför (vilket var rätt skönt dfå man blev lite varm). Vägen ner till San Pietro är rätt smal och det finns en del lite otrevliga sprickor i den. I kombination med vätan gjorde det att jag tog det rätt lugnt. Vi var några svenskar som sen väntade in varandra där vi kom ner i Isarco-dalen, strax norr om Chiusa. Har för mig att vi var en liten grupp på fyra eller möjligen fem personer som i vätan sen jobbade oss tillbaka ner mot Bolzano. Blev en stunds väntan i mässan på att väskorna skulle komma ner.

Blev lite cykelvård på kvällen efter dagens dusch, inte så roligt, men nödvändigt för att cykeln, och framför allt kedjan, inte skulle riskera att bråka på nästa etapp.

 

[Bikzz]

Whoa.. Tack för fina bilder ! Känns som att det snart är dags för en ny trip ditner ....

 

[patricd]

Som vanligt, en helt fantastiskt avundsjukegenererande RR.
Tack!

 

[Pugilism]

Mumma, vilka bilder.

 

[GoranS]

Dags för femte dagen och den tredje etappen. Etappen i sig innehöll Passo Mendola och Passo Palade som huvudnummer. Totalt sett blev dagsturen enligt nedan.

Nere vid starten hade Giant Alpecin sin teambuss.

Vi rullade ut ur staden i nordvästlig riktning men vek sen av söderut och klättrade upp mot Appiano.

Själva tidtagningssträckan denna dag började mer eller mindre omedelbart efter avtaget upp mot Passo Mendola. Backen är en åkbacke med lutning som huvudsakligen ligger på 5-7%; http://www.salite.ch/mendola.asp?Mappa= Körde på skapligt utan att ta ut mig fullständigt. Dock blev det inga bilder tagna på uppvägen. Fick ytterligare ett kvitto på att benen inte var vad de varit tidigare då det tog fem minuter längre tid upp denna gång jämfört med senast jag körde. Vid målgången uppe vid passet var dagens depå belägen och det blev en skaplig väntan innan alla hade kommit upp.

Vi fortsatte sen västerut. Från denna sida är passet ännu lättare, dels är lutningen mindre och dels är det färre höjdmeter att klara av. Följaktligen var vår utförskörning ingen högfartsupplevelse. En bit ner i backen tog vi av från väg SS42 och genade ner till Fondo. En vy från avtaget:

Och en bild inifrån Fondo.

I Fondo började klättringen upp till Passo Palade vilken är snällare än den upp till Passo Mendola. Här handlar det huvudsakligen om 2-4% lutning; http://www.salite.ch/palade1.asp?Mappa= En bit upp stötte jag på en person i gruppen som stod och försökte fixa en punktering så jag väntade på honom. Var dock något strul så det hela slutade med att han lånade ett hjul från en av servicebilarna och åkte på det till målet. Förutom att vara en rätt flack stigning så bjuder den inte på så mycket till utsikt och vyer. Det finns ett parti där man har lite ängar på sidan om vägen som är rätt fint, men annars är det mest skog. Detta i kombination med att jag åkt rundan ett par gånger tidigare gjorde att det inte blev några bilder värda att visa.

Om den södra sidan av Passo Palade är lite trist så är den norra betydligt bättre. Tyvärr har det aldrig blivit av att åka uppför den för min del, men utförsköningen är helt OK med 17 km och 7% snittlutning; http://www.salite.ch/palade.asp?Mappa= Är inte så många serpentinkurvor utan vägen böjer sig lite lagom fram och tillbaka och man måste hela tiden vara med, men det är inga kurvor som känns direkt farliga. Dessutom var asfalten huvudsakligen i helt OK skick och de hade lagt på beläggning i de två tunnlarna strax efter avtaget mot Nalles där det tidigare var (lite dålig) gatsten. Finns en (eller två) ställen där man kan stanna och ha riktigt fin utsikt ner över dalen. Då jag stannat där vid tidigare nerfarter prioriterade jag denna gång själva utförsåkandet.

När vi kom ner till Lana var vi några svenskar som väntade in varandra och bildade en gruppetto på väg tillbaka till Bolzano.

Vi kom efter en stund ikapp en större klunga och om jag minns rätt var i stort sett hela fältet samlat vid infarten till Bolzano. Efter lunch åkte vi tillbaka mot hotellet. Då det såg ut som molnen tornade upp sig och det skulle kunna bli regn skippade jag att köra någon längre eftermiddagstur. En liten extrabacke med start i grannbyn (Leifers) kostade jag dock på mig. Man kan där köra in i en ganska smal dalgång och klättra upp en ganska smal väg tills asfalten tar slut, vilket den gör efter ca 3,5 km, men då snittlutningen är 12,5% får man ändå jobba lite för att komma upp. Om man vandrar eller kanske kör MTB kan man fortsätta uppåt på en stig och troligen komma upp mot platån ovanför. Med racer är det dock uteslutet att fortsätta.

Nämnas kan att det finns ytterligare en backe i Leifers som i Sverige hade ansetts som om den legat i Sverige troligen klassats som den tuffaste asfalterade och allmänt tillgängliga backen i landet; http://www.salite.ch/8990.asp?Mappa= Med Dolomitmått mätt är det dock en ganska ordinär backe. Livet är orättvist!. För att köra den tar man vänster ganska tidigt i den stigning jag körde. I närheten av högsta punkten på den asfalterade vägen finns en grusväg som fortsätter uppåt och som ev. kan vara framkomlig med racer, åtminstone en bit upp.

 

[Glenn Dahl]

Edit: dubbelpost!

 

[Glenn Dahl]

Instämmer, Mendola en trevlig backe och underbar utsikt!
Palade är mest seg men jag bor gärna igen i den lilla byn Völlan som ligger en bit upp i backen från Lana där vi var några dagar 2015.
I Lana finns en fin stigning upp till Pavicolo som rekommenderas!
Brant, slingrande smal väg upp till en skidanläggning.

 

[GoranS]

Utsikten är i mitt tycke ännu bättre om man kör den extra biten från passet upp till Monte Penegal.

 

[GoranS]

Instämmer, Mendola en trevlig backe och underbar utsikt!
Palade är mest seg men jag bor gärna igen i den lilla byn Völlan som ligger en bit upp i backen från Lana där vi var några dagar 2015.
I Lana finns en fin stigning upp till Pavicolo som rekommenderas!
Brant, slingrande smal väg upp till en skidanläggning.

Härligt!

Har suttit och kikat rätt mkt på olika backar i området och har en lång lista på tänkbara backar att köra och backen upp till Pavicolo finns med på den listan. En fråga: Hur långt upp är det körbart med racer? På kartan ser man en liftstation vid 1400-1500 möh och en uppe på toppen och det ser ut att gå någon slags väg åtminstone upp till en kyrka i närheten av toppen. Har du någon aning om det går att ta sig upp dit eller är det stopp i trakterna av den nedre liftstationen?

Från Lana finns f.ö. en annan intressant backe som går upp på andra sidan Utlental och som verkar rätt jobbig, framför allt inledningsvis - http://www.salite.ch/keil.asp?Mappa=

 

[Bele]

Vackert GoranS! Om tråden blir dåligt besökt idag beror det nog på att geologen tagit tag i sin karriär. :)

Bara för att man inte skriver betyder det ju inte att man inte läser (och njuter).

Återkommer längre fram med några frågor.

 

[Glenn Dahl]

Instämmer, Mendola en trevlig backe och underbar utsikt!
Palade är mest seg men jag bor gärna igen i den lilla byn Völlan som ligger en bit upp i backen från Lana där vi var några dagar 2015.
I Lana finns en fin stigning upp till Pavicolo som rekommenderas!
Brant, slingrande smal väg upp till en skidanläggning.

Härligt!

Har suttit och kikat rätt mkt på olika backar i området och har en lång lista på tänkbara backar att köra och backen upp till Pavicolo finns med på den listan. En fråga: Hur långt upp är det körbart med racer? På kartan ser man en liftstation vid 1400-1500 möh och en uppe på toppen och det ser ut att gå någon slags väg åtminstone upp till en kyrka i närheten av toppen. Har du någon aning om det går att ta sig upp dit eller är det stopp i trakterna av den nedre liftstationen?


Från Lana finns f.ö. en annan intressant backe som går upp på andra sidan Utlental och som verkar rätt jobbig, framför allt inledningsvis - http://www.salite.ch/keil.asp?Mappa=

Jag har en gpx fil om du vill ha. Vände lite innan toppen pga tidsbrist. Vände uppe på 1292 meter iaf. Finns lite mer att åka på.

 

[DeLiQ]

Har suttit och kikat rätt mkt på olika backar i området och har en lång lista på tänkbara backar att köra och backen upp till Pavicolo finns med på den listan.

Så det finns backar kvar i området som du inte har kört än?
Jag har svårt att tro att den listan är lång... ;-)

Hur som helst så får dina bilder mig att längta tillbaka till Südtirol.

 

[kart]

Dolomiterna = gilla:)

 

[clnr]

Fantastisk RR!

 

[GoranS]

Etapp 4 (dag 6) var en kort etapp, men tidtagningsbacken var en riktigt "stygg" sak, nämligen stigningen upp till Obereggen förbi Ega. Totalt sett såg dagsturen ut så här:

Det som ser ut som två kullar runt 15 resp. 50 km är passager genom två tunnlar vilka gör att kartritningsprogrammet gör fel.

Början på etappen var precis som på de två första etapperna med färd österut från Bolzano.

Redan i Cardano tog vi dock av och cyklade upp genom ett par tunnlar på 1200-1500 meter styck. Efter den första hinner man inte mer än sticka ut näsan ur berget innan man ska in i det igen. När man kommer ut ur den andra tunneln är man nere i en trång dalgång.

Dalen vidgar sig sedan och vägen blir upp mot Ponte Nova ganska lättåkt.

I Ponte Nova tog vi av från väg SS241, vilken leder upp till Passo Costalunga, och tog väg SS620, vilken leder över Passo Lavazè till Cavalese. En kilometer in på den vägen var det dock dags att ta av vänster och börja dagens tidtagningssträcka. Totalt sett var den på 5,6 km och med en snittlutning på 10-11%. Då är dock snittlutningen sista 1,3 km under 7% och de första två runt 9%. Detta gör att mittpartiet får en snittlutning på ca 14% och det är brant hela vägen. Dessutom är vägen, om inte helt rak så i alla fall kliniskt befriad från serpentinkurvor vilka man ju kan använda som mentala hållpunkter och dessutom ofta (temporärt) få ner lutningen lite om man går i ytterkant. I denna stigning är det dock bara att koppla från hjärnan och mala på uppför bäst man kan.

Denna sträcka har varit med två gånger tidigare då jag åkt loppet men då som första halva på väg upp till Passo Pampeago. Båda gångerna har jag då öppnat ganska försiktigt för att sen komma igång bättre i det branta partiet. Denna gång öppnade jag dock mer offensivt och försökte se till att inte fega de första två. Blev nästan lite för entusiastisk och fick justera ner farten en aning då jag insåg att jag började gå väl tungt på andningen redan där. Det branta partiet blev slitigare än det varit de två tidigare gångerna, men jag tycker jag höll ihop det bra. Det sista mer lättåkta partiet är lutningen lite varierande och det gäller att verkligen vara aktiv och se till att man inte hamnar i komfortzonen när det flackar ut eller går på för tung växel när det blir lite brantare. Åtminstone är mina ben väldigt känsliga för detta i sådana lägen.

Efter att ha pustat ut och satt på mig en torr tröja+undertröja var det dags för lite dricka och tilltugg i depån.

Genom att ledarbilen typiskt kör ganska sakta utför ska man vänta en stund med att ge sig iväg ner. Arrangörerna brukar försöka se till att man inte maskar alltför mycket, men fotograferande har jag upptäckt verkar vara en "förmildrande omständighet". Passade på att ta fram kameran och ta en bild uppifrån Obereggen bort mot Weißhorn.

Lyckades få hyggligt fri väg och kunde njuta en bit ner. Sen såg jag en av personerna på resan stå vid sidan av vägen och väntade på honom. Alltid tråkigt att hamna själv och det är ju ingen som helst stress på loppet. Han hade lite strul med ett tubdäck så vi tog det lite lugnt neråt i dalen på sträckan, framför allt i kurvorna. Blev något stopp ytterligare för att kontrollera och justera vilket gjorde att vi hamnade rätt långt efter både klungan och de flesta bilar. När vi sen kom ner till rakare och mer lättåkta bitar jagade vi på lite och kom ikapp klungan några kilometer innan den kom fram till mässan.

Efter lunch rullade vi tillbaka till hotellet. Genom att det var en så kort etapp var vi tillbaka redan runt halv två. Här är mitt minne lite diffust. Jag vet att jag inte körde någon extrasväng trots att det det helt klart fanns tid för det. Vi skulle visserligen lasta i cyklarna i släpet innan middagen men det kan inte varit förrän tidigaste klockan fem. Jag har någon känsla av att vädret såg hotfullt ut, vilket skulle kunna förklara det då jag tänkt hjälpa till med lastningen av cyklar och därmed inte skulle haft tid att göra ren min. Jag vet också att jag var ganska trött då sömnunderskottet började göra sig påmint. Hur som helst blev det ingen mer cykling denna dag. Väderhypotesen stärks lite av denna bild på en väldigt mörk himmel där det börjar ljusna borta över Passo Mendola.

Avslutar denna dag med en bild från middagen som, precis som vanligt, intogs på terrassen.

 

[GoranS]

Instämmer, Mendola en trevlig backe och underbar utsikt!
Palade är mest seg men jag bor gärna igen i den lilla byn Völlan som ligger en bit upp i backen från Lana där vi var några dagar 2015.
I Lana finns en fin stigning upp till Pavicolo som rekommenderas!
Brant, slingrande smal väg upp till en skidanläggning.

Härligt!

Har suttit och kikat rätt mkt på olika backar i området och har en lång lista på tänkbara backar att köra och backen upp till Pavicolo finns med på den listan. En fråga: Hur långt upp är det körbart med racer? På kartan ser man en liftstation vid 1400-1500 möh och en uppe på toppen och det ser ut att gå någon slags väg åtminstone upp till en kyrka i närheten av toppen. Har du någon aning om det går att ta sig upp dit eller är det stopp i trakterna av den nedre liftstationen?


Från Lana finns f.ö. en annan intressant backe som går upp på andra sidan Utlental och som verkar rätt jobbig, framför allt inledningsvis - http://www.salite.ch/keil.asp?Mappa=

Jag har en gpx fil om du vill ha. Vände lite innan toppen pga tidsbrist. Vände uppe på 1292 meter iaf. Finns lite mer att åka på.

Tack för erbjudandet, men det är inte nödvändigt. Höjdangivelsen tillsammans med att titta på kartan räcker för att jag ska vara rätt säker på ungefär var du vände.

 

[me.I.am]

Har missat denna tidigare, härlig läsning och härliga bilder! Sedan kan jag tycka att det är lite taskigt att posta bilderna mitt i polarnatten :) Måste ner och cykla där någon gång, dessa vyer.

Blir lite nyfiken, vad är det som lockar så med att cykla uppför?

 

[GoranS]

Klockan var på den sjunde dagen ställd på kvart i fem då frukost serverades från klockan fem denna dag. Detta då det var 8-9 mils transport bort till starten på etappen i Prato allo Stelvio och sista biten kan vara lite trögkörd. Etappen bestod av 1 km transportsträcka genom byn följt av 24 km tidtagningssträcka upp till Passo dello Stelvio, en klättring på närmare 1850 höjdmeter upp till Italiens högsta asfalterade pass. Därefter gick rutten ner över Passo Umbrail in i Schweiz, ner till Dario Colognas hemby, Santa Maria i Val Müstair, och vidare tillbaka ner till målet=starten där lunchen skulle serveras.

Under natten vaknade jag till och hade en vag obehagskänsla i halsen. Somnade om. När jag vaknade av att klockan ringde hade jag en lite svidande känsla i halsen och det retade uppåt nästrakten till. Anade att det nog inte skulle bli någon cykling, men jag tänkte att jag tar en dusch och går ner och äter lite frukost och ser om det möjligen bara är någon temporär känsla. Visade sig dock att så inte var fallet, så det var bara att meddela att jag inte kunde köra etappen (så att de inte behövde undra varför jag inte kom ner till bussen) och gå upp och lägga sig igen. Sov fram till 12 med bara någon kort paus och ytterligare några timmar under eftermiddagen. Kände mig sedan faktiskt klart bättre och var ute och tog emot min cykel (den hade ju lastats i kvällen innan och stod långt in, så den hade fått åka fram och tillbaka till Prato allo Stelvio under dagen) när resten av gänget kom tillbaka. Visade sig att de haft helt OK väder och de jag pratade med verkade nöjda med dagen.

Trist att missa ett av de finaste passen jag åkt, men då jag varit upp hela vägen tre gånger tidigare och upp till knappt 2200 möh en gång (stoppades av snö den gången) kändes det ändå som en hanterbar förlust. Retar mig egentligen mer på att min plan på att cykla tillbaka från målgången till hotellet via Vinschgauer Höhenstraße gick om intet. Den vägen går på sluttningen av Venosta-dalens norra sida. Bilder jag sett indikerar att man ska ha väldigt fin utsikt över dalen och bergen söderut. Men, men, det får bli en annan gång.

Vilade någon timme till innan middagen och kände mig då såpass bra att jag började nära ett litet hopp om att kanske kunna genomföra morgondagens etapp.

To be continued ...

 

[nisseson]

Blir lite nyfiken, vad är det som lockar så med att cykla uppför?

Svårt att säga, men det är härligt! :-)

Tack för RR:n Göran! Läggs till högen av "att fundera på när semestern ska planeras".

 

[GoranS]

Har missat denna tidigare, härlig läsning och härliga bilder! Sedan kan jag tycka att det är lite taskigt att posta bilderna mitt i polarnatten :) Måste ner och cykla där någon gång, dessa vyer.

Blir lite nyfiken, vad är det som lockar så med att cykla uppför?

Just vyerna är nog den viktigaste orsaken till varför jag fastnat för bergscykling. För mig är det primära målet med mina cykelresor till bergiga trakter inte vare sig träning eller tävling utan att få se landskapet. Och ju högre upp man kommer desto bättre utsikt har man ofta. Ur denna turistaspekt tycker jag att cykeln är ett utmärkt färdmedel. Dels kan man klara mycket längre sträckor än till fots och dels går det inte snabbare än att man hinner se och njuta av landskapet, något som inte alltid är så lätt om man t.ex. åker bil. Dessutom kan man stanna i stort sett var som helst om man känner för det. Med bil är det inte alls möjligt på samma sätt. Just uppförscyklingen är särskilt trevlig genom att det typiskt går så långsamt att man inte har speciellt mkt till vindbrus och man behöver inte vara lika alert som om man cyklar i en grupp på platten.

En annan aspekt är att jag får någon slags nöjdhetskänsla när jag tagit mig uppför någon backe, i synnerhet om den är lång och/eller brant. Jag har funderat på vad den känslan egentligen är och jag tror inte att det är någon stolthet/mallighet utan mer en glädje över att jag för egen maskin grejat att ta mig upp och i någon mån en sorts bevis för att gubben inte är färdig för träfrack riktigt än.

Sen kan det i vissa fall också vara kul att cykla uppför någon stigning som man känner igen från något av de stora proffsloppen. Om inte annat så för att få en lite bättre känsla för hur backen egentligen är. Jag tycker i alla fall att det kan ge en liten extra krydda när man ser proffsen tävla i någon backe man själv cyklat uppför.

 

[Chez Martin]

Det ser galet vackert ut överallt. Det enda man saknar är turen ner mot Monte Grappa. Superfin RR.

 

[me.I.am]

Tack Goran, kul att läsa.

Nu är det ju inte Österrike, men bilderna ger mig Österrikevibbar, och blir alltid lika sugen. Bara varit i Österrike och åkt skidor, men har alltid tänkt att jag måste dit på sommaren någon gång. Förälskade mig i landskapet när jag var liten, sisådär 7-8 år tror jag. Fick en View-Master i julklapp (som en kikare där man ser tredimensionella bilder). Det följde med några skivor med Kalle Anka, och några med (sommar)bilder från Österrike. Efter ett tag blev jag helt fast för vyerna, och det sitter fortfarande i. Får väl göra slag i saken och masa mig ner nån gång.

 

[GoranS]

Det ser galet vackert ut överallt. Det enda man saknar är turen ner mot Monte Grappa. Superfin RR.

Mm, var lite irriterande att den inte blev av. Hade en, vad jag tror, riktigt fin rutt planerad för de första två dagarna. Å andra sidan, nu har jag den godbiten kvar till någon annan gång.

 

[GoranS]

Tack Goran, kul att läsa.

Nu är det ju inte Österrike, men bilderna ger mig Österrikevibbar, och blir alltid lika sugen. Bara varit i Österrike och åkt skidor, men har alltid tänkt att jag måste dit på sommaren någon gång. Förälskade mig i landskapet när jag var liten, sisådär 7-8 år tror jag. Fick en View-Master i julklapp (som en kikare där man ser tredimensionella bilder). Det följde med några skivor med Kalle Anka, och några med (sommar)bilder från Österrike. Efter ett tag blev jag helt fast för vyerna, och det sitter fortfarande i. Får väl göra slag i saken och masa mig ner nån gång.

Tycker jag absolut att du ska göra. Jag tror inte du blir besviken, annat än möjligen på att du inte gjort det tidigare. ;-)

Är f.ö. inte så konstigt att det är österrikiska vibbar på bilderna då området är en del av Sydtyrolen och i och med det någon slags mix av Italien och Österrike. Alla ortsnamn finns ju på (åtminstone) tyska och italienska. Jag använder oftast de italienska namnen när jag skriver. Är egentligen tveksamt då en hel del av ställena är sådana att fler pratar tyska än italienska, men det blir så av någon anledning.

 

[nisseson]

Är f.ö. inte så konstigt att det är österrikiska vibbar på bilderna då området är en del av Sydtyrolen och i och med det någon slags mix av Italien och Österrike. Alla ortsnamn finns ju på (åtminstone) tyska och italienska. Jag använder oftast de italienska namnen när jag skriver. Är egentligen tveksamt då en hel del av ställena är sådana att fler pratar tyska än italienska, men det blir så av någon anledning.

När jag var nere i Bolzano-området för ... nästan 20 år sen (hua) ... så talade bergsguiderna vi råkade hamna på middag med ladin med varandra, andraspråket var tyska och de kunde hanka sig fram hyfsat på italienska.

 

[patten]

Fantastisk RR! Många vackra vyer och fantastiska skildringar av etapperna.

 

[GoranS]

Är f.ö. inte så konstigt att det är österrikiska vibbar på bilderna då området är en del av Sydtyrolen och i och med det någon slags mix av Italien och Österrike. Alla ortsnamn finns ju på (åtminstone) tyska och italienska. Jag använder oftast de italienska namnen när jag skriver. Är egentligen tveksamt då en hel del av ställena är sådana att fler pratar tyska än italienska, men det blir så av någon anledning.

När jag var nere i Bolzano-området för ... nästan 20 år sen (hua) ... så talade bergsguiderna vi råkade hamna på middag med ladin med varandra, andraspråket var tyska och de kunde hanka sig fram hyfsat på italienska.

Ladin har jag en känsla av är koncentrerat till några områden medan tyskan har det geografiska övertaget. Italienskan är nog starkast i och runt Bolzano. Denna karta verkar stödja den hypotesen: https://en.wikipedia.org/wiki/Ladin...stribution_in_South_Tyrol,_Italy_2011,_en.png

 

[nisseson]

Sedär, kollade på wikipedia-länken och det lilla området vi höll oss i (Sëlva, Urtijëi, Cianacei) ligger runt 80% ladin.

 

[GoranS]

När jag vaknade morgonen därpå kände jag inte någonting i halsen och kroppen kändes hyggligt OK. Då vädret dessutom verkade bli fint beslutade jag mig för att göra ett försök att genomföra etapp 6. Var en sträckning som jag åkt en gång tidigare i sin helhet men de flesta delar hade jag åkt flera gånger som delar av andra turer, så jag visste rätt väl vad som väntade. Rutten var enligt nedan.

Målet med dagen var att möjligt komma runt och att inte anstränga mig så att jag blev sämre igen. För att maximera sannolikheten för detta verkade det rimligt att försöka hålla nere belastningen. Jag gjorde därför en deal med mig själv om att jag aldrig skulle ta i så mycket att jag blev andfådd. Jag hade också några avstämningspunkter planerade där jag beslutat mig för att bryta om det skulle kännas dåligt. Den första var vid ingången i första backen i Prato Isarco efter 17 km, den andra i slutet av klättringen (25 km) och den tredje uppe vid Passo Costalunga efter 49 km. Från de två första skulle det vara lätt att åka tillbaka till hotellet samma väg jag kommit och från den sista skulle man kunna gena tillbaka ner till Bolzano via Ponte Nova och väg SS241. Alla tre varianterna skulle innebära i stort sett bara platt och utför.

Inledningen på etappen var precis som den andra etappen - uppåt i dalen till Prato Isarco (bilden tagen en liten bit innan Prato) och därefter klättring upp på östra sidan av dalen. Kändes helt OK när jag kom fram till klättringen så det var ingen tanke på att bryta där.

Ett par kilometer upp i stigningen vek vi av höger från vägen vi åkte på andra etappen och klättrade upp i riktning mot Passo Nigra. Var verkligen propagandaväder denna dag.

Vy ner mot Bolzano.

Stigningen upp till Passo Nigra går i två etapper med ett parti på en knapp mil mitt i där det går lite upp och ner. Inför detta parti hade jag min andra avstämningspunkt. Det kändes dock såpass bra att jag i detta skede i stort sett släppt funderingarna på "nödplaner". På detta med lättåkta parti får man efetr hand lite spetsiga bergstoppar att titta på.

Uppe i San Cipriano började den första av dagens två tidtagningssträckor. Denna var drygt 7 km och innebar en klättring på strax över 600 höjdmeter. Den besvärligaste biten är inledningen. Upp genom byn är det tämligen brant och snittlutningen de första 2,5-3 km ligger på i överkant 10%. Därefter bli det mer lättåkt och ska man åka fort gäller det att inte bli för bekväm utan se till att hålla trycket uppe när det blir lite flackare. Mitt fokus var dock bara på att ta mig upp och första biten var kadensen minst sagt måttlig trots en utväxling på 34-28. Lyckades dock med min målsättning att ta mig upp utan att bli andfådd. Själva stigningen som sådan är inte speciellt vacker, med visst undantag för någon vy i början då man cyklar i kanten av några ängar. Senare delen är dock inne i skog och passet skulle nog om det inte vore för skylten och restaurangen däruppe vara lätt att missa av denna anledning.

Efter ett depåstopp vid Passo Nigra fortsatte klättringen ytterligare några kilometer och runt 100 höjdmeter innan man når högsta punkten.

Var sedan en kortare utförskörning innan man tar de sista höjdmeterna upp till Passo Costalunga.

Från passet är det nästan platt i några kilometer innan utförskörningen ner i Val di Fassa tar vid. Från Vigo di Fassa, där vi kom ner i dalen, åkte vi några kilometer på huvudvägen innan vi i Pozza di Fassa svängde av österut.

I utkanten av byn började dagens andra tidtagningssträcka. Denna gick upp i Val San Niocolò och var officiellt knappt 7 km och 545 höjdmeter. Tror dock att den i realiteten var lite kortare genom att starten nog var belägen lite längre från avtaget än planerat. Stigningen som sådan är väldigt orytmisk där korta branta partier avlöses av mer lättåkta. En bit in i backen passerar man en liten kyrka.

Mellandelen av stigningen går huvudsakligen inne i skog.

Med ett par kilometer upp till målet på tidtagningssträckan (och där asfaltsvägen tar slut) kommer man ut på ängar och får riktigt fina vyer att njuta av.

Uppe vid målet för tidtagningen var det lunch.

Vi väntade sedan en bra stund. När vi märkte att många började åka tillbaka ner tänkte vi att det var dags att bege oss för att inte riskera att hamna alltför långt efter.

Nere i Pozza di Fassa blev det ett kort stopp för att dra av jackan. Var alldeles för varmt att köra i den när vi skulle ta oss ner genom Val di Fassa och Val di Fiemme.

Vartefter så klumpade grupperna med cyklister ihop sig och när vi kom ner förbi Predazzo var det en ganska stor grupp. Det fanns dock ingen ledarbil och inga motorcyklar. Var lite oklart om de låg längre fram eller om vi helt enkelt hade kommit iväg före dem. Var dock en så stor grupp att det kändes lika bra att rulla på. Navigeringen är heller inga direkta problem.

Efter Cavalese är det en liten stigning upp till Passo San Lugano, men den kan inte vara mer än hundratalet höjdmeter. Efter det är det en lång utförskörning ner till Ora. Tog en kort paus strax efter toppen och fick en hyggligt bra utförskörning ner. Från Ora var det sedan bara plattåkning tillbaka till målet i Bolzano. När vi kom dit blev det klart att vi tydligen var före ledarbilen för mattan man ska åka över vid målet för att registrera att man fullföljt etappen var inte inkopplad. Vi fick vänta en stund innan det skedde. När vi sedan åkte tillbaka till hotellet (längs samma väg som etappen avslutats men i motsatt riktning) mötte vi resterande cyklister med bilar och motorcyklar.

Kändes enormt skönt att få en så fin cykeldag efter den mindre roliga dagen innan.

 

[GoranS]

Sista etappen på denna upplaga vad ganska kort, men innehöll å andra sidan en tuff avslutningsbacke vilket jag tyckte var bra. Ofta har sista etappen inneburit en kort och lättåkt tidtagningsbacke (3-4 km) väldigt tidigt på etappen och sedan en lite sövande tur söderut i dalen ner till Mezzocorona, depå där på en stor asfaltsyta vid någon vinlastningscentral (tror jag) och sedan tillbaka upp till Bolzano nere i dalen.

Innan start ställde vi upp oss allra längst fram för att ta några gruppbilder. Har aldrig stått så långt fram i starten på någon av de tidigare 47 etapperna jag kört!

I år var inledningen rätt lik den rutten jag nämnde tidigare med att man kör ut ur Bolzano och upp mot Appiano.

I höjd med Ora svängde vi dock tillbaka norrut i dalen och körde sedan upp backen som går förbi hotellet vi bodde på och hela vägen upp till Gasthauset som jag var upp till den tredje dagen (men då från andra sidan). En bild bort mot kyrkan i La Costa, drygt halvvägs upp.

Tog det lugnt och försiktigt större delen av backen, men sista biten kunde jag inte hålla mig från att öka takten lite. Uppe vid målet var det depå och där serverades apfelstrudel. Efter att ha sett till att alla kommit upp släpptes vi iväg ner samma väg som vi kommit upp och det var inga omvägar in till målet vid mässan utan raka vägen och vi kom dit runt klockan 12. Då vi skulle lasta in cyklarna i släpet från klockan fem och jag inte riktigt kände mig färdig med cyklandet skippade jag lunchen och gav mig istället iväg på en liten egen tur.

Åkte upp till Prato Isarco, dock inte på vägen som vi hade nyttjat på ett antal etapper utan jag tog cykelbanan. Den är inledningsvis rätt smal upp till Cardano och lite knölig precis genom den orten. Dock är det skönt att slippa biltrafiken och från Cardano är cykelbanan helt OK då det huvudsakligen går på en gammal banvall.

I Prato tog jag av och körde en väg som jag länge haft funderingar på, nämligen den gamla vägen upp mot Tires via Brié. Man möts ganska omgående av denna skylt.

Är dock inte så farligt som det kan verka. Om det ens är 20% är det på någon ytterst kort bit. De första 4-5 km upp till Brié är det runt 7% snittlutning och även om det inte är jämn lutning är det inte speciellt tufft. När jag för ett antal år sen var förbi och tänkte köra den här vägen var den avstängd p.g.a. ras och det fanns ingen möjlighet att ta sig förbi det flera meter höga stängslet. Funderar på om detta var ett rasskydd som tillkommit i samband med renoveringen (beklagar kameralutningen men det blir ibland så när jag ska försöka hålla balansen på cykeln och samtidigt fota).

Trafiken på vägen, som är ganska smal, är mycket sparsam.

Vid infarten till Brié finns denna skylt.

Och denna gång var det lite större anledning att bita ihop, för upp genom byn var det klart brant. Kanske inte 24% men det bör nog ha varit uppe på 20+%. Efter byn blir det lite lättare en kort bit innan man går in i de riktigt tuffa sista 1,5 km där det är oavbrutet brant och snittlutningen är åtminstone 15%. Till saken hör också att värmen hade kommit på allvar och det officiellt var 34 grader i Bolzano på eftermiddagen denna dag. Detta gjorde att avslutningen på backen var en rätt svettig upplevelse. När jag kom upp till stora vägen tog jag en liten paus och drack och åt något jag hade i bakfickan. Tyvärr har jag inga bilder från detta avsnitt då jag hade fullt sjå med att ta mig upp. Denna video med någon som kört vägen utför med motorcykel tycker jag i alla fall bitvis ger en fingervisning om att det var brant.

Jag tog sen stora vägen tillbaka mot Prato Isarco.

Ett litet bonusäventyr hade jag dock fortfarande kvar i planen. I utförskörningen ner efter Aica di Sopra tog jag av höger där det är skyltat "Prösels 1" i en vänsterkurva.

Då jag passerat Prösels och dess slott stötte jag på denna skylt.

Jag fortsatte neråt och kom via den branta backen som skylten varnat för ner till väg SP24, den vi kört på bort mot Castelrotto på etapp 2. Jag vände där och cyklade tillbaka uppför backen. Det finns en skylt som säger 28% och som man ser nerifrån stora vägen och den skylten har jag och många med mig sett när vi åkt förbi, både detta år och tidigare. Då jag var lite nyfiken på hur backen egentligen var att cykla uppför kändes detta som ett bra tillfälle att ta reda på det. Man kan konstatera att det är som brantast precis i början och några 28% tror jag inte på. Har sett skattningar på 24% vilket låter rimligare. I alla fall var det inga större problem att ta sig upp med en extremt defensiv taktik. Var dessutom bra asfalt så det gick fint att stå utan att riskera att bakhjulet släppte, något som kan vara en risk om det är grus eller skräp på vägen. En bild på nedre delen av backen, tagen då jag stannade under nerfarten.

Slottet i Prösels är tydligen ett 1400-talsbygge, men det fanns innan det ett slott från 1200-talet på samma plats.

När jag kom upp till huvudvägen följde jag den ner till Prato Isarco varifrån jag tog cykelbanan tillbaka till Bolzano. På sidan om den upptäckte jag något jag inte noterat tidigare, en modelljärnväg. Vet inte om den var ny eller om det bara är jag som varit ouppmärksam, för jag har cyklat cykelbanan vid flera tillfällen tidigare.

Avslutar den dags bilder med en på cykeldatorns temperaturangivelse från slutet av turen. Trots dålig bild samt svettfläckar och repor på skärmen så torde siffrorna gå att avläsa.