[RR] Lofsdalen Bike Park
Jag fick möjligheten att testa Lofsdalen Bike Park över en helg. Så jag packade in cykeln, sambon Therése och systersonen Hampus i bilen och åkte upp till Lofsdalen en fredagseftermiddag. Eller ja, det tog ju mer än en eftermiddag. 52 mil tar ett tag att köra.
Lofsdalen är en skidort som i många år lockat barnfamiljer med snäll åkning och våfflor. Berget ser ut att ha inspirerat modellbyggaren hos Pistvakt och stolsliften stannar en bit under trädgränsen. Berget är flackt förutom sista biten mot toppen, så spåren slingrar sig nerför berget längs fallinjen.
Lofsdalen har tre grävda spår, och fler är tydligen på väg. Berget saknar naturliga stigar utöver en enstaka vandringsled, så den sedvanliga kanadensaren har anlitats som designer till de grävda lederna. Och han har gjort ett bra jobb. Lofsdalen vill ha dit barnfamiljer även på sommaren, och det märktes i utbudet av spår.
Fjälleden är ett grönt nybörjarspår som märkligt nog uppskattades mer av mig som van cyklist än av nybörjarna. Spåret är väldigt obrant och draget i sicksack genom skogen och består egentligen av ett enormt antal odoserade, tajta kurvor. Utmaningen för mig låg i att behålla farten och det var ett kul sätt att öva tajt kurvtagning. För nybörjarna som inte riktigt fattade varför man ska öva sånt var det inte alls lika kul. Farten var låg och försvann i varje kurva, spåret var långt och det hände aldrig nånting, var omdömen från rookiesarna. Alltså: kul och nyttigt, men tyvärr en felsatsning med tanke på anläggningens målgrupp. De ansvariga i Lofsdalen är medvetna om detta och kommer att dosera kurvorna och dra om delar av spåret till nästa säsong. Synd på ett kul spår, men säkert nödvändigt för affärerna.
HappyMtb är ett blått freeridespår med breda doserade kurvor och snälla hopp. Det blev direkt en favorit bland rookiesarna och upplevdes som enkelt att åka med bra fartkänsla utan att kännas läskigt. De lärde sig fort att gå högt i bermsen och till och med hoppa lite grann. Mot slutet av vistelsen blev Hampus dock lite övermodig och laddade in och över en hög berm.
Viper är ett rött, grävt spår som är betydligt smalare och stökigare än Happy Mtb. Hoppen är högre, landningarna smalare och här och var finns step downs, drops och stenar att ta sig över. Första gången man kör slås man av att det känns hårigt, men på ett säkert sätt och varje nytt åk låter en utvecklas, köra fortare, högre och tajtare. Läskigt men säkert på nåt konstigt sätt. Även rookiesarna trivdes i Viper, även om det första åket var skrämmande.
Spåret är under ständig utveckling och hit åker banbyggarna så fort de kommer på nåt ”nytt och coolt” att gräva fram eller bygga upp. Viper är ett grymt kul spår!
De tre spåren leder till en gemensam transportled med några små hopp att leka i. Det området får gärna fortsätta att utvecklas med kul grejer, ingen gillar transportsträckor.
Vid liften finns ett teknikområde med några snälla hopp, drop och vippbrädor.
I Lofsdalen finns även ett fjärde spår, Oldie, som vi körde en gång. Det är grönt och ganska tråkigt och verkar ha funnits där ett bra tag.
Boendet var bra och servicen ypperlig. Det var vi och två sällskap till i hela anläggningen och det kändes det som att vi blev hej och tjenis med alla i personalen direkt. Vi fick mycket frågor om vad vi tyckte, vad som kunde göras bättre och hela den biten. Trevligt! Att det var folktomt var dessutom ett stort plus för nybörjarna som slapp känna pressen från att vara omgiven av åkare hela tiden.
Tror Lofsdalen har potential som nöje för barnfamiljer, men de behöver göra färdigt de nya lederna som är planerade till nästa år för att det ska kännas aktuellt för mer erfarna cyklister. Som en del i en roadtrip borde Lofsdalen vara ett givet stopp, speciellt för att prova Viper, men för en hel vecka eller ens en långhelg är ledutbudet idag lite för litet. Och för en lördag-söndag-tripp är avståndet väl långt, åtminstone från Stockholm. I kombination med Åre och/eller Järvsö är Lofsdalen dock grymt. Mer roadtrips åt folket!
