zodah
Aktiv medlem
[RR] Monte Zoncolan
Eller: Hur jag blev förnedrad och kränkt av berget.
Som ni kommer märka så är denna RR inte ngt jag eg är stolt över men det var en mkt intressant erfarenhet och jag kommer komma tillbaka med förnyade krafter...
Nåväl, det är som så, att släkten har ett hus i Slovenien vid adriatiska havet som vi besöker varje sommar. De senaste 13 åren har vi varit där och solat och badat och gjort andra turistiga saker. Slappat i största allmänhet. Vad gäller träning så har det blivit en och annan löprunda men inte mer.
Cykling är ngt som jag upptäckt på senare år och har väl eg bara motionstränat seriöst i 3-4 år. Jag har även börjat följa proffsen på Eurosport och alltid gillat Girot lite extra då huset ligger ngn kilometer från Italien och det blir flera små utflyckter dit varje år.
Detta år så tog vi vår egna bil ner för första gången och cykeln fick åka med förståss. Jag hade nämligen insett att det mytiska Monte Zoncolan ligger endast 1,5 h från den lilla by där vi bor. Cyklingen i närområdet är även den riktigt kul men mer om det i en annan tråd.
Som stockholmare är man ju inte direkt bortskämd med backar och ngn riktig "klättring" finns inte alls. Men hur svårt kan det va, tänkte jag?
Som det skulle visa sig, ganska, riktigt, jävla sjukt svårt.
För den som inte känner till detta berg så har det varit med i Girot 3 ggr och detta endast de senaste 9 åren. Man kan klättra upp från 3 håll och den brantaste, jävligaste vägen är från en by som heter Ovaro.
Längd: ca 10 km
Lutning: snitt 11,5% varav 6 km har nästan 15% i snitt.
Max lutning: ca 22%
Vår okunniga, glada stockholmare skall naturligtvis cykla från Ovaro :-)
Så, en morgon kl 0600 hoppar jag upp ur sängen. kort där eftersätter jag mig i bilen som packades med allt nödvändigt kvällen innan. Frukosten intas i förarsätet och jag är grymt taggad.
Efter Udine, norrut så börjar man se alperna
Oj oj, ser fantastist ut ju!
Jag kör vidare och navigerar utan att köra fel. Helt utan incidenter så rullar jag in i Ovaro och klockan visar 08:06. Det är ca 20 grader varmt och jag behöver behöver kaffe. Så jag parkerar bilen och promenerar till lokala bensinmacken och dricker en espresso. Lokala bagaren har även den öppet så ett slags wienerbröd fyllt med aprikos och äpple intas på stående fot.
Dags att hoppa i ni bilen och byta om då... men först blir jag stoppad av några glada italienska gubb-cyklister som står och snackar vid avfarten upp mot berget.
De vill att jag skall fota dem och som tack för tjänsten fotar de mig.
Kolla in amatören:
Så, dags att byta om då. Pulsen är redan hög men jag tänker att jagh måste värma upp lite. Sagt och gjort, jag tar första bästa väg ut ur byn. Det är fantastisk cykling.
Jag cyklar några få kilometer, kanske 10 min, och är tillbaka vid bilen. Dricker lite extra äppeljuice och stretchar. Dags att bege sig uppåt.
Det blir brant direkt. Inte så att man ser syner eller så men en skaplig lutning. Har läst mig till i efterhand att det är en ca 8 % i början. Dessa 2 kilometrar går bra. Jag tä'nker att det här borde ordna sig. Ovanför Ovaro ligger en by som heter Liariis och här blir det rätt så platt, man hämtar andan. Dricker lite.
Liariis:
Ut ur Liariis så är man ensam med berget. En slagt portal välkomnar en med texten "welcome to the jungle" samt ngt på italienska som jag inte förstår. Men det står även "kilometro 0,000", och det går ju inte missförstå.
Det blir brant direkt, det är som att köra in i en vägg. Alltså, ser att det är en väg men det är helt, jävla SJUKT brant. Bara rakt upp och rakt fram. Skog runt om och helt tyst.
Pulsen sticker iväg direkt. 175 BPM säger min Garmin. Ajdå, 10 slag över min mjölksyratröskel. Måste slå av på takten och köra försiktigt, metodiskt, hitta rytmen.
Jag tänker att "det kan ju inte hålla på sähär för evigt". Ha! Så fel man kan ha, det blir ÄNNU brantare. 22%. Läs det igen. Det är brant.
För att kunna hålla så långsamt takt som möjligt måste jag stå upp och trampa. Mina farhågor om att ett standardvevparti och lägsta utväxling 39/27 inte är helt optimalt infrias. Mjölsyran kommer rusande.
Men jag har inte åkt 15 mil för att ge upp! Jag biter ihop. Cyklar vidare men det blir outhärdligt. Det är inte ofta mjölksyran känns i fingrarna och nacken. Men idag är en sån dag. A day in pain.
Till sist inser jag att jag nog inte kommer kunna ta denna best i ett kliv. Jag måste vila. Hittar en liten grusplätt i en av de få serpentinerna och stannar. Bilderna gör inte berget rättvisa. Här är det brant även om det inte riktigt syns:
När pulsen gått ner en aning och jag inte ser suddigt längre klickar jag i pedalerna och fortsätter. Pulsen sticker direkt. Jag biter ihop och kämpar. Det visar sig att det är aningen lättare att zick-zacka på vägen. Vägen går bara rakt upp (känns det som) den svänger aldrig. Men jag svänger som en galning. Måste stanna igen.
Här får jag faktiskt möte. En snubbe på en Cervelo med kolfiberhögprofilare. Man hör honom lång väg när han bromsar sig nerför. Han ser proffsig ut, CTT-ställ från förra året. Han är bara skinn och muskler. Ser ut som en bönsyrsa på sin hoj - livsfarlig. Jag får ett flin och ett "Ciao!".
Jag gör ngt som jag först hade tänkt att jag inte skulle berätta för ngn. Jag går en bit och leder cykeln. Pulsen ligger på 155.
Så fortsätter det. Utsikten från promenaden:
Jag gör nog ett par stopp till, jag minns faktiskt inte. Det är en utmaning att starta igen efter stoppen då det är ca 2 m bred väg men jag klarar mig från att ramla.
Mjölksyran när jag till sist ger upp är helt enorm. Jag skakar i hela kroppen. Allt är suddigt. Krampkänning i nackmusklerna och underarmarna. Benen mår alldeles utmärkt i just det avseendet. Tyvärr funkar de inte i några andra...
Det står Kilometro 2,500 på skylten där jag stannar för sista gången. Jag har nått mitt kapacitetstak så att säga. Jag vet att det är 4,5 km kvar och inser att det är kört. Fan, fan, fan.
Kränkt gubbe:
Suck, vad trist. Jag trodde verkligen att jag var bättre än så här. Jag känner mig grymt misslyckad och usel. Jag vänder styret neråt och börjar rulla.
Nervägen är nervig. Slutar man bromsa i ett par sekunder så är man direkt upp i ganska hög fart och sikten är ytterst begränsad.
Jaha, vad gör jag nu? Jag begrundar mitt misslyckande och tänker att jag skall i alla fall se hur resten av vägen är. Så jag packar in cykeln i bilen igen och påbörjar klättringnen igen. I bilen denna gång.
Detta är en utmaning på andra sätt. Vägen är skitsmal och man måste köra sakta på ettan nästan hela tiden.
Ganska högt upp kör jag förbi de italienska gubb-cyklisterna från i morse. De står och fnissar åt sig själva - åt hela den sjuka situationen - i en skuggig kurva. De hälsar glatt.
Uppe mot toppen så är det tre tunnlar tätt efter varandra och i en av dessa får jag möte med en österrikare i bil med släp. Frugan hans får gå framför bilen och kolla att släpet, som är högre än bilen, inte slår i taket. Det hela är galet men ändå normalt här på Zoncolan
Bjuder på lite bilder från toppen
Höjdprofilen snodd från internet:
Så, vad kan jag säga för att sammafatta det hela? Hmm, en sak är säker. Jag borde tränat mer innan. Samt att jag verkligen skulle ha haft annan utväxling. En kompakt med 34/27 skulle definitivt ha underlättat. JAg skall i ärligehetens namn även erkänna och det inte är säkert att jag skulle tagit mig upp med en mtb med ngn abnormt lätt utväxling. Men jag tror nog det.
Andra småsaker som säkert underlättar är de gamla vanliga. Sånt man lätt glömmer bort på semestern...kolhydratladda, riktig uppvärmning, sov bra, ha med sig gel och sportdryck.
Jag planerar att göra om försöket nästa år. I en RR i ett forum nära dig. Alla som har chansen borde verkligen ta sig an Monte Zoncolan. Det är helt jävla sjukt, på ett bra sätt.
Jag har även en pinsam Garminfil som jag nog kommer lägga upp i inlägget. Skall bara hitta enheten först.
Uppdatering: garminfil http://connect.garmin.com/activity/106771568
Som ni kommer märka så är denna RR inte ngt jag eg är stolt över men det var en mkt intressant erfarenhet och jag kommer komma tillbaka med förnyade krafter...
Nåväl, det är som så, att släkten har ett hus i Slovenien vid adriatiska havet som vi besöker varje sommar. De senaste 13 åren har vi varit där och solat och badat och gjort andra turistiga saker. Slappat i största allmänhet. Vad gäller träning så har det blivit en och annan löprunda men inte mer.
Cykling är ngt som jag upptäckt på senare år och har väl eg bara motionstränat seriöst i 3-4 år. Jag har även börjat följa proffsen på Eurosport och alltid gillat Girot lite extra då huset ligger ngn kilometer från Italien och det blir flera små utflyckter dit varje år.
Detta år så tog vi vår egna bil ner för första gången och cykeln fick åka med förståss. Jag hade nämligen insett att det mytiska Monte Zoncolan ligger endast 1,5 h från den lilla by där vi bor. Cyklingen i närområdet är även den riktigt kul men mer om det i en annan tråd.
Som stockholmare är man ju inte direkt bortskämd med backar och ngn riktig "klättring" finns inte alls. Men hur svårt kan det va, tänkte jag?
Som det skulle visa sig, ganska, riktigt, jävla sjukt svårt.
För den som inte känner till detta berg så har det varit med i Girot 3 ggr och detta endast de senaste 9 åren. Man kan klättra upp från 3 håll och den brantaste, jävligaste vägen är från en by som heter Ovaro.
Längd: ca 10 km
Lutning: snitt 11,5% varav 6 km har nästan 15% i snitt.
Max lutning: ca 22%
Vår okunniga, glada stockholmare skall naturligtvis cykla från Ovaro :-)
Så, en morgon kl 0600 hoppar jag upp ur sängen. kort där eftersätter jag mig i bilen som packades med allt nödvändigt kvällen innan. Frukosten intas i förarsätet och jag är grymt taggad.
Efter Udine, norrut så börjar man se alperna
Oj oj, ser fantastist ut ju!
Jag kör vidare och navigerar utan att köra fel. Helt utan incidenter så rullar jag in i Ovaro och klockan visar 08:06. Det är ca 20 grader varmt och jag behöver behöver kaffe. Så jag parkerar bilen och promenerar till lokala bensinmacken och dricker en espresso. Lokala bagaren har även den öppet så ett slags wienerbröd fyllt med aprikos och äpple intas på stående fot.
Dags att hoppa i ni bilen och byta om då... men först blir jag stoppad av några glada italienska gubb-cyklister som står och snackar vid avfarten upp mot berget.
De vill att jag skall fota dem och som tack för tjänsten fotar de mig.
Kolla in amatören:
Så, dags att byta om då. Pulsen är redan hög men jag tänker att jagh måste värma upp lite. Sagt och gjort, jag tar första bästa väg ut ur byn. Det är fantastisk cykling.
Jag cyklar några få kilometer, kanske 10 min, och är tillbaka vid bilen. Dricker lite extra äppeljuice och stretchar. Dags att bege sig uppåt.
Det blir brant direkt. Inte så att man ser syner eller så men en skaplig lutning. Har läst mig till i efterhand att det är en ca 8 % i början. Dessa 2 kilometrar går bra. Jag tä'nker att det här borde ordna sig. Ovanför Ovaro ligger en by som heter Liariis och här blir det rätt så platt, man hämtar andan. Dricker lite.
Liariis:
Ut ur Liariis så är man ensam med berget. En slagt portal välkomnar en med texten "welcome to the jungle" samt ngt på italienska som jag inte förstår. Men det står även "kilometro 0,000", och det går ju inte missförstå.
Det blir brant direkt, det är som att köra in i en vägg. Alltså, ser att det är en väg men det är helt, jävla SJUKT brant. Bara rakt upp och rakt fram. Skog runt om och helt tyst.
Pulsen sticker iväg direkt. 175 BPM säger min Garmin. Ajdå, 10 slag över min mjölksyratröskel. Måste slå av på takten och köra försiktigt, metodiskt, hitta rytmen.
Jag tänker att "det kan ju inte hålla på sähär för evigt". Ha! Så fel man kan ha, det blir ÄNNU brantare. 22%. Läs det igen. Det är brant.
För att kunna hålla så långsamt takt som möjligt måste jag stå upp och trampa. Mina farhågor om att ett standardvevparti och lägsta utväxling 39/27 inte är helt optimalt infrias. Mjölsyran kommer rusande.
Men jag har inte åkt 15 mil för att ge upp! Jag biter ihop. Cyklar vidare men det blir outhärdligt. Det är inte ofta mjölksyran känns i fingrarna och nacken. Men idag är en sån dag. A day in pain.
Till sist inser jag att jag nog inte kommer kunna ta denna best i ett kliv. Jag måste vila. Hittar en liten grusplätt i en av de få serpentinerna och stannar. Bilderna gör inte berget rättvisa. Här är det brant även om det inte riktigt syns:
När pulsen gått ner en aning och jag inte ser suddigt längre klickar jag i pedalerna och fortsätter. Pulsen sticker direkt. Jag biter ihop och kämpar. Det visar sig att det är aningen lättare att zick-zacka på vägen. Vägen går bara rakt upp (känns det som) den svänger aldrig. Men jag svänger som en galning. Måste stanna igen.
Här får jag faktiskt möte. En snubbe på en Cervelo med kolfiberhögprofilare. Man hör honom lång väg när han bromsar sig nerför. Han ser proffsig ut, CTT-ställ från förra året. Han är bara skinn och muskler. Ser ut som en bönsyrsa på sin hoj - livsfarlig. Jag får ett flin och ett "Ciao!".
Jag gör ngt som jag först hade tänkt att jag inte skulle berätta för ngn. Jag går en bit och leder cykeln. Pulsen ligger på 155.
Så fortsätter det. Utsikten från promenaden:
Jag gör nog ett par stopp till, jag minns faktiskt inte. Det är en utmaning att starta igen efter stoppen då det är ca 2 m bred väg men jag klarar mig från att ramla.
Mjölksyran när jag till sist ger upp är helt enorm. Jag skakar i hela kroppen. Allt är suddigt. Krampkänning i nackmusklerna och underarmarna. Benen mår alldeles utmärkt i just det avseendet. Tyvärr funkar de inte i några andra...
Det står Kilometro 2,500 på skylten där jag stannar för sista gången. Jag har nått mitt kapacitetstak så att säga. Jag vet att det är 4,5 km kvar och inser att det är kört. Fan, fan, fan.
Kränkt gubbe:
Suck, vad trist. Jag trodde verkligen att jag var bättre än så här. Jag känner mig grymt misslyckad och usel. Jag vänder styret neråt och börjar rulla.
Nervägen är nervig. Slutar man bromsa i ett par sekunder så är man direkt upp i ganska hög fart och sikten är ytterst begränsad.
Jaha, vad gör jag nu? Jag begrundar mitt misslyckande och tänker att jag skall i alla fall se hur resten av vägen är. Så jag packar in cykeln i bilen igen och påbörjar klättringnen igen. I bilen denna gång.
Detta är en utmaning på andra sätt. Vägen är skitsmal och man måste köra sakta på ettan nästan hela tiden.
Ganska högt upp kör jag förbi de italienska gubb-cyklisterna från i morse. De står och fnissar åt sig själva - åt hela den sjuka situationen - i en skuggig kurva. De hälsar glatt.
Uppe mot toppen så är det tre tunnlar tätt efter varandra och i en av dessa får jag möte med en österrikare i bil med släp. Frugan hans får gå framför bilen och kolla att släpet, som är högre än bilen, inte slår i taket. Det hela är galet men ändå normalt här på Zoncolan
Bjuder på lite bilder från toppen
Höjdprofilen snodd från internet:
Så, vad kan jag säga för att sammafatta det hela? Hmm, en sak är säker. Jag borde tränat mer innan. Samt att jag verkligen skulle ha haft annan utväxling. En kompakt med 34/27 skulle definitivt ha underlättat. JAg skall i ärligehetens namn även erkänna och det inte är säkert att jag skulle tagit mig upp med en mtb med ngn abnormt lätt utväxling. Men jag tror nog det.
Andra småsaker som säkert underlättar är de gamla vanliga. Sånt man lätt glömmer bort på semestern...kolhydratladda, riktig uppvärmning, sov bra, ha med sig gel och sportdryck.
Jag planerar att göra om försöket nästa år. I en RR i ett forum nära dig. Alla som har chansen borde verkligen ta sig an Monte Zoncolan. Det är helt jävla sjukt, på ett bra sätt.
Jag har även en pinsam Garminfil som jag nog kommer lägga upp i inlägget. Skall bara hitta enheten först.
Uppdatering: garminfil http://connect.garmin.com/activity/106771568
Senast ändrad:
