[RR] Montenegro, den oslipade diamanten
Länge har jag varit sugen på en cykelresa i ett nytt område, och Montenegro har dykt upp allt oftare i samtal med andra. Alla har sagt samma sak – att det ska vara väldigt fint. Samtidigt finns det förvånansvärt få reseberättelser därifrån, vilket gjorde resmålet ännu mer lockande.
Att ta sig till Montenegro är dock inte helt enkelt, så valet föll på att flyga till Tirana i Albanien. Direktflyg från Arlanda gjorde resan smidig, och avståndet till Montenegro är hanterbart. Julhelgen låg dessutom bra i år, med några klämdagar som gav möjlighet att komma iväg.
Cykel och planering
Ett tag funderade jag på om jag skulle ta med egen cykel eller hyra på plats. Till slut blev det hyresalternativet, och Tirana visade sig vara ett väldigt bra val för det. Bussförbindelserna från flygplatsen in till centrum fungerar bra, det finns gott om boenden och cykeluthyrningen ligger centralt.
Anlände med kvällsflyg och kunde hämta cykeln redan morgonen efter. Det fanns även möjlighet att låna sidmonterade väskor. Tidigare har jag kört med sadelstrut, både direkt under sadeln och placerad på pakethållare, men har lärt mig att ju lägre man får ner vikten desto bättre känns cykeln. Därför var det kul att få chansen att testa sidoväskor.
Skillnaden märks redan efter hundra meter. Cykeln känns stabilare och lugnare. Visst tar det kanske lite mer vind, men resan är lika mycket upplevelse som träning, så farten spelar mindre roll.
Planen är elva dagar i sadeln. Rutten är planerad för tio dagar, med en extradag som buffert om något skulle hända.
Dag 1 – Tirana → Shkodër
123 km | 803 hm
Cykeln hämtas kl. 09.00 och när packningen sitter där den ska rullar jag iväg från Tirana. Rutten är planerad i förväg och det visar sig vara ett bra val – en smidig väg ut ur staden gör att jag ganska snabbt slipper den värsta trafiken. Snart öppnar landsbygden upp sig och trafiken lugnar ner sig ordentligt.
Efter ungefär en timme kommer dagens första stopp. Lukten avslöjar direkt att det bakas fika, så det är lika bra att stanna. Samtidigt ryker arm- och benvärmarna; temperaturen har stigit ordentligt. Skönt att byta svenskt regn mot sol och värme.
En äldre farbror dyker upp, mycket stolt över sin downhillcykel. Han pratar entusiastiskt på albanska, pekar, visar och ler. Jag förstår ingenting av språket, men det behövs egentligen inte.
Strax före Laç börjar det gunga lite baktill på cykeln. Jag svänger in på en mack för att fixa bakdäcket som tappat luft. När slangen ska bytas upptäcks misstaget – däcket är tubeless. Uthyraren hade sagt slang. Som tur är finns tryckluft på macken, så det går smidigt att få däcket på plats igen. Några pumpningar senare rullar jag vidare.
Mot Lezhë förändras landskapet tydligt. Vägen blir mer böljande. Inget dramatiskt än, men känslan ändras direkt. Bergen har funnits i blickfånget från start, men nu kommer de närmare.
Efter ungefär en och en halv timme börjar det gunga igen. Jag stannar och undersöker däcket utan att hitta något synligt fel. Ventilen går däremot att dra åt lite till – och därefter håller det.
Resten av dagen bjuder på fina småvägar och nästan obefintlig trafik. Däremot är det ont om bra fikaställen, så det tidiga stoppet visar sig vara väl valt. I Vau-Dejës fyller jag på energi inför sista biten. Därifrån är det ungefär en timme kvar till Shkodër, där jag rullar in framåt sen eftermiddag.
Dag 2 – Shkodër → Podgorica
126 km | 2074 hm
08.20 rullar jag ut från hotellet i Shkodër, färdig för avfärd. Himlen är klarblå, vinden obefintlig och förutsättningarna kunde knappast vara bättre. Färden går nordväst ut ur staden med sikte på gränsen till Montenegro.
Vägen är fin, relativt platt och med lite trafik. Redan här syns höjderna som väntar längre fram under dagen.
Gränsövergången går smidigt. En snabb passkontroll och efter högst fem minuter är jag inne i Montenegro.
Cirka sju kilometer efter gränsen svänger jag av på P16 och dagens första klättring tar vid. Den är 7,5 km lång med runt 5,5 % i snittlutning – lagom med tanke på packningen. Ju högre upp jag kommer desto bättre blir utsikten, och med det här vädret kan det knappast bli bättre. Det är lätt att fastna med blicken och nästan glömma bort själva klättringen.
Uppe på krönet öppnar sig en fantastisk vy över Shkodrasjön och bergen på andra sidan. På vissa toppar ligger snö. Kontrasten mellan sjön, bergen och snön gör utsikten ännu mäktigare.
Vägen fortsätter längs bergssidan hela vägen upp mot norra delen av sjön. Jag cyklar vidare med ett leende. Vägen är smal, småkuperad och slingrar sig längs kanten med utsikt över sjön nästan hela tiden. Underlaget varierar rejält – vissa partier med nylagd asfalt rullar perfekt, för att nästa stund övergå i äldre beläggning med sprickor och lagningar. Inget direkt dåligt, men tillräckligt för att kräva lite uppmärksamhet, särskilt med packning. Vägen är inte bredare än en något större cykelväg och trafiken är minimal; ibland går det tio–femton minuter mellan bilarna.
Vid slutet av sjön, i höjd med Virpazar, har cirka 74 km avverkats. Det står klart att fikaställena är få så här års, så ett stopp vid en liten supermarket får duga. Dricka och kakor köps in, men platsen inbjuder inte direkt på några vyer, så det mesta åker ner i väskorna.
Här finns möjlighet att svänga höger och köra raka vägen mot Podgorica, men den vägen är trafikerad och lockar inte. I stället korsar jag vägen och fortsätter mot Rijeka Crnojevića.
Sträckan inleds med en nästan fem kilometer lång klättring på samma typ av väg som tidigare under dagen – smal, slingrande och med varierande asfalt, men fantastiskt fin att cykla på. När höjden nås öppnar landskapet upp sig igen och det känns som en perfekt plats för dagens längre fikastopp. Eftersom kaffe inte är aktuellt behöver inget café letas upp; det går lika bra att stanna precis där utsikten är som bäst. En stund ägnas åt att sitta ner, äta, dricka och verkligen ta in lugnet.
Efter Rijeka Crnojevića fortsätter vägen i samma fina stil i ungefär tio kilometer. Underlaget varierar även här mellan riktigt fin asfalt och grövre partier. Sträckan börjar med en cirka fyra kilometer lång stigning innan det planar ut igen.
När den större landsvägen M2.3 till slut nås känns det nästan som att cykla hemma – bilar överallt igen. Det är runt 17 km kvar till Podgorica och boendet ligger mitt i centrum. Efter ungefär sju kilometer dyker dock en mindre väg upp som ser ut att vara den gamla sträckningen innan den nya byggdes. Den får bli valet, och det visar sig fungera utmärkt. På så sätt slipper jag omkring fyra kilometer av den stora vägen.
Cyklingen inne i Podgorica går förvånansvärt smidigt. Inledningsvis finns cykelväg och där den saknas är gatorna tvåfiliga, vilket gör det relativt okomplicerat. I en rondell dyker plötsligt en träningsklädd cyklist upp. Han ger mig en high five när han ser mig och jag hänger med en bit. Ett kul inslag, även om han kryssar lite väl mycket mellan bilarna för min smak – och jag är ändå nästan framme.
Vanligtvis brukar det bli ett stopp för att köpa några öl innan boendet, för återhämtning innan duschen. Den här dagen blir det annorlunda. I stället slår jag mig ner utomhus med en öl i handen och går igenom dagens bilder. Jag är fullständigt fascinerad av det jag fått uppleva och tänker för mig själv:
Kan det verkligen bli bättre än så här?
Dag 3 – Podgorica → Nikšić
121 km | 2190 hm
Dagen börjar perfekt igen. Knallblå himmel och helt vindstilla. Redan från start är smörgåsarna förberedda, eftersom det står klart att det inte kommer finnas särskilt många ställen att stanna och fika på idag. Någon munk råkar också slinka ner.
Färden går ut från Podgorica och trafiken flyter överraskande bra. Det tar inte lång tid innan mindre vägar tar vid igen. Morgonen är kylig, runt fem grader, men i dalgången är det inget oväntat. Klättringen väntar snart, och då blir det varmt ändå.
Det finns två mindre vägar upp mot Nikšić, en på vardera sidan om den större vägen. Valet faller på den västra sidan, väg P23. Precis som dagarna innan varierar både underlag och kupering. Sträckan inleds med en rejäl stigning: 10 km och cirka 600 höjdmeter. Redan runt 50 meters höjd förändras temperaturen markant – plötsligt visar termometern 10–12 grader i stället för fem.
Efter några kilometer får jag sällskap av en hund som springer framför mig en bra bit. Det finns gott om lösa hundar här, men de känns mest nyfikna och skäller mer än de gör något annat. Samtidigt öppnar landskapet upp sig allt mer. Sikten sträcker sig långt åt alla håll och jag sitter bara och ler, fullständigt lyrisk över hur bra allt är – och över beslutet att åka hit. Det här var helt rätt val.
Efter den första längre stigningen följer en riktigt fin utförskörning med bra asfalt. Samtidigt gäller det att vara vaksam – i skuggpartierna ligger det fortfarande frost på vägen.
Efter cirka 42 km blir det stopp, precis efter en kortare klättring på runt 1,5 km. Här breder en dalgång ut sig nedanför och solen ligger rakt på när jag sitter på kanten och äter en smörgås. Det är helt vindstilla och långt ner syns rök från ett hus som stiger rakt upp. Trafiken är ännu glesare idag – kanske en bil var femtonde till tjugonde minut.
Färden fortsätter och vid avfarten mot väg P15 förändras känslan direkt. När vägen först dyker upp är den nybyggd, bred och ser ut som en riktig landsväg – i ungefär hundra meter. Sedan tar den plötsligt slut och övergår i samma typ av smala småvägar som tidigare. Hade färden gått åt andra hållet hade den breda vägen fortsatt. Det hinner slå mig att budgeten kanske helt enkelt tagit slut.
Efter cirka 60 km blockeras vägen av ett stort betongblock. En handmålad skylt med texten “obustava 08–14” antyder att vägen är avstängd. Några alternativa vägar finns inte, vilket skulle innebära 60 km tillbaka. Jag chansar och fortsätter. Förklaringen kommer snabbt – vägen byggs från andra hållet. Efter någon minuts väntan på grävmaskiner och dumprar går det fint att ta sig förbi. De vinkar glatt när det är fritt. Arbetet verkar precis ha påbörjats från det här hållet, så underlaget är fortfarande i gott skick.
Nu befinner jag mig runt 1000 meters höjd och det börjar gå utför igen. En bit ner i utförskörningen dyker ett skuggparti upp bakom en kurva, täckt av frost, och direkt därefter följer en 90-graders vänstersväng. När bromsarna används händer ingenting – förutom att bakhjulet låser sig. Det är kanske femton meter kvar till kurvan. Vänsterfoten klickas ur och med tillräcklig sinnesnärvaro styr jag mot kantstenen i vägkanten för att få ner farten. Cykeln håller sig på hjulen och jag klarar mig utan att gå i backen.
Utförskörningar är det roligaste som finns, så det känns surt att behöva ta det lugnt. Frostfläckarna fortsätter dock att dyka upp i skuggpartierna och kräver respekt.
När det är ungefär 10 km kvar till Nikšić blir det dagens andra fikastopp. Fortfarande vindstilla och soligt. Nedanför ligger en damm som är helt spegelblank – en svårslagen plats att äta en munk på.
Nere på lägre höjd blir det märkbart kallare igen och färden går över dammen in mot Nikšić.
Här väntar en hyrd lägenhet. Nyckeln hämtas, en av packväskorna plockas av och färden fortsätter upp på nordöstra sidan av staden. Någon skidort ska finnas åt det hållet. Vägen är betydligt bredare, men helt utan trafik. Stigningen är 10 km lång med cirka 600 höjdmeter.
Uppe på platån känns det som en naturlig plats att vända på. Det börjar bli sent på eftermiddagen och mörkret närmar sig snabbt. En stund ägnas åt att stå still, titta ut över vyerna och ta in stillheten innan färden vänder ner igen. Här ligger sannolikt resans högsta punkt, runt 1300 meter.
Sedan väntar det roliga – en lång utförskörning i solen på bred, fin väg utan trafik. 600 höjdmeter som ska avverkas.
Tillbaka i staden rullar jag mot lägenhet
en och gör det obligatoriska stoppet för att köpa några öl.
Kan livet bli bättre?
Dag 4 – Nikšić → Kotor
136 km | 2068 hm
Redan kvällen innan bestämmer jag mig för att inte köra den rutt som först var planerad. Ursprungstanken var att ta mig in i Bosnien, vidare genom Kroatien och sedan tillbaka till Montenegro för att bo i Igalo. Det skulle dock innebära en längre sträcka på den stora väg jag kom in på mot Nikšić dagen innan, och det lockar inte alls. I stället lägger jag lite tid på kartan och bestämmer mig för att stanna kvar i Montenegro och fortsätta på de fantastiska småvägarna jag kört hittills. Som bonus kan morgondagens etapp kortas något, vilket känns klokt med tanke på att den väntas bli resans tuffaste.
Morgonen börjar som de andra dagarna: knallblå himmel och helt vindstilla.
Färden går ut samma väg som dagen innan, tillbaka mot dammen, och de första 30–35 kilometrarna är alltså identiska. Nikšić ligger lågt, omgiven av berg, och morgonen är kall – termometern visar bara en grad när jag rullar iväg. När dammen nås ligger röken kvar i dalen och hela landskapet ser ut som hämtat ur en saga. Solen står dessutom i en annan vinkel än dagen innan, vilket gör att de partier som var frostiga igår nu är helt torra. Högre upp finns däremot sträckor där det krävs lättare tryck på pedalerna för att inte spinna loss.
Dagens första stigning tar mig över 1000 meters höjd, med start runt 600 meter, så det dröjer inte länge innan kroppen blir varm. Den första riktiga stigningen börjar efter cirka 9 km och är runt 10 km lång. När jag sitter där i backen slår det mig om valet av väg var så smart. Här var det vägarbete igår, men det är söndag och chansen tas – inget vägarbete idag. Att cykla samma väg åt andra hållet ger en helt annan upplevelse, och dessutom är underlaget här riktigt bra. Inte nylagd asfalt, men jämnt och fint.
Efter ungefär två timmar blir det stopp för en smörgås. Jag står bara still och tittar på utsikten. Hundar skäller på avstånd och längs vägen har några passkyttar placerat sig med gevär.
Färden fortsätter mot den nybyggda vägen. Den är märklig att cykla på – bred och med perfekt asfalt, men samtidigt nästan livlös, som om den ännu inte riktigt tagits i bruk. Den gamla vägen löper parallellt, ibland avgrävd, ibland fortfarande farbar. Efter en stund får den lilla vägen ta över igen, vilket snabbt visar sig vara helt rätt val. Den nya vägen svänger dessutom av åt ett annat håll än planerat. Färden fortsätter därför längs samma sträckning som tidigare, på väg P15, innan jag svänger av på P23 i Peča efter cirka 50 km.
Här tar dagens tema över på allvar: smala, nästan cykelvägsliknande vägar med överlag bra beläggning. Det är svårt att beskriva utan att upprepa sig, men de här vägarna är helt enkelt fantastiska att cykla på. Jag håller mig mestadels mellan 700 och 900 meters höjd, vilket gör att utförskörningarna kräver viss försiktighet – det kan fortfarande vara halt. Spår av halkbekämpning syns tydligt; ofta ligger en grusrand i mitten av vägen. I utförspartierna väljer jag ibland att hålla mig där när det finns risk för frost i skuggorna.
Samtidigt förändras landskapet hela tiden. Det gör att vägen aldrig känns monoton – det finns ständigt något nytt att titta på.
Efter cirka 85 km når jag väg P11, en vanlig landsväg med normal trafik. Det känns nästan ovant att möta bilar igen, men trafiken upplevs som trygg. Sträckan följs i ungefär fyra kilometer innan nästa avfart dyker upp.
Nu väntar dagens högsta punkt. Klättringen är cirka 6 km lång med drygt 400 höjdmeter. Kusten närmar sig och trots höjden är det betydligt mer skog här än tidigare. Tankarna går till hur det ser ut här på sommaren när träden är fulla av löv – hur mycket ser man egentligen då? Kanske är tajmingen perfekt just nu.
När toppen nås, runt 1100 meter, behövs inte ens västen inför utförskörningen. Risken för frost är borta och asfalten är riktigt fin. Efter ungefär 200 höjdmeter öppnar landskapet upp sig igen och det blir ett naturligt stopp för dagens sista smörgås. Fortfarande vindstilla och solen värmer skönt mot bröstet.
Hela dagen har varit fantastisk – vyerna, vägarna och stillheten. Nu återstår runt 30 km till Kotor och framför mig väntar en utförskörning på kanske 15 km. Det märks hur stabil cykeln är med väskorna; utför känns helt obehindrat.
När höjden sjunker mot runt 500 meter går vägen längs bergssidan. Det är brant och stupar rakt ner intill vägen, vilket ger en lätt känsla av svindel. Samtidigt öppnar sig utsikten över Kotorbukten – magiskt. Ett kort parti med sämre beläggning kräver dock försiktighet.
Väl nere följer jag kustvägen in mot Kotor. Att rulla längs vattnet, med bergen som reser sig rakt upp ur havet, ger en mäktig avslutning på dagen. Tankarna vandrar redan till morgondagen, då det väntar ännu en klättring upp från kusten. Några kilometer innan boendet blir det som vanligt ett stopp för att köpa med några öl.
Boendet ligger innanför murarna i Kotor och det visar sig vara ett litet äventyr att hitta rätt. Att cykla runt där inne känns som att ta sig fram i en labyrint. Tur att det inte är turistsäsong och fullt med folk.
Varje dag i Montenegro känns som att den blir lite bättre än den förra. Frågan är hur det ska bli imorgon.
Kan det verkligen bli bättre än så här?
Att ta sig till Montenegro är dock inte helt enkelt, så valet föll på att flyga till Tirana i Albanien. Direktflyg från Arlanda gjorde resan smidig, och avståndet till Montenegro är hanterbart. Julhelgen låg dessutom bra i år, med några klämdagar som gav möjlighet att komma iväg.
Cykel och planering
Ett tag funderade jag på om jag skulle ta med egen cykel eller hyra på plats. Till slut blev det hyresalternativet, och Tirana visade sig vara ett väldigt bra val för det. Bussförbindelserna från flygplatsen in till centrum fungerar bra, det finns gott om boenden och cykeluthyrningen ligger centralt.
Anlände med kvällsflyg och kunde hämta cykeln redan morgonen efter. Det fanns även möjlighet att låna sidmonterade väskor. Tidigare har jag kört med sadelstrut, både direkt under sadeln och placerad på pakethållare, men har lärt mig att ju lägre man får ner vikten desto bättre känns cykeln. Därför var det kul att få chansen att testa sidoväskor.
Skillnaden märks redan efter hundra meter. Cykeln känns stabilare och lugnare. Visst tar det kanske lite mer vind, men resan är lika mycket upplevelse som träning, så farten spelar mindre roll.
Planen är elva dagar i sadeln. Rutten är planerad för tio dagar, med en extradag som buffert om något skulle hända.
Dag 1 – Tirana → Shkodër
123 km | 803 hm
Cykeln hämtas kl. 09.00 och när packningen sitter där den ska rullar jag iväg från Tirana. Rutten är planerad i förväg och det visar sig vara ett bra val – en smidig väg ut ur staden gör att jag ganska snabbt slipper den värsta trafiken. Snart öppnar landsbygden upp sig och trafiken lugnar ner sig ordentligt.
Efter ungefär en timme kommer dagens första stopp. Lukten avslöjar direkt att det bakas fika, så det är lika bra att stanna. Samtidigt ryker arm- och benvärmarna; temperaturen har stigit ordentligt. Skönt att byta svenskt regn mot sol och värme.
En äldre farbror dyker upp, mycket stolt över sin downhillcykel. Han pratar entusiastiskt på albanska, pekar, visar och ler. Jag förstår ingenting av språket, men det behövs egentligen inte.
Strax före Laç börjar det gunga lite baktill på cykeln. Jag svänger in på en mack för att fixa bakdäcket som tappat luft. När slangen ska bytas upptäcks misstaget – däcket är tubeless. Uthyraren hade sagt slang. Som tur är finns tryckluft på macken, så det går smidigt att få däcket på plats igen. Några pumpningar senare rullar jag vidare.
Mot Lezhë förändras landskapet tydligt. Vägen blir mer böljande. Inget dramatiskt än, men känslan ändras direkt. Bergen har funnits i blickfånget från start, men nu kommer de närmare.
Efter ungefär en och en halv timme börjar det gunga igen. Jag stannar och undersöker däcket utan att hitta något synligt fel. Ventilen går däremot att dra åt lite till – och därefter håller det.
Resten av dagen bjuder på fina småvägar och nästan obefintlig trafik. Däremot är det ont om bra fikaställen, så det tidiga stoppet visar sig vara väl valt. I Vau-Dejës fyller jag på energi inför sista biten. Därifrån är det ungefär en timme kvar till Shkodër, där jag rullar in framåt sen eftermiddag.
Dag 2 – Shkodër → Podgorica
126 km | 2074 hm
08.20 rullar jag ut från hotellet i Shkodër, färdig för avfärd. Himlen är klarblå, vinden obefintlig och förutsättningarna kunde knappast vara bättre. Färden går nordväst ut ur staden med sikte på gränsen till Montenegro.
Vägen är fin, relativt platt och med lite trafik. Redan här syns höjderna som väntar längre fram under dagen.
Gränsövergången går smidigt. En snabb passkontroll och efter högst fem minuter är jag inne i Montenegro.
Cirka sju kilometer efter gränsen svänger jag av på P16 och dagens första klättring tar vid. Den är 7,5 km lång med runt 5,5 % i snittlutning – lagom med tanke på packningen. Ju högre upp jag kommer desto bättre blir utsikten, och med det här vädret kan det knappast bli bättre. Det är lätt att fastna med blicken och nästan glömma bort själva klättringen.
Uppe på krönet öppnar sig en fantastisk vy över Shkodrasjön och bergen på andra sidan. På vissa toppar ligger snö. Kontrasten mellan sjön, bergen och snön gör utsikten ännu mäktigare.
Vägen fortsätter längs bergssidan hela vägen upp mot norra delen av sjön. Jag cyklar vidare med ett leende. Vägen är smal, småkuperad och slingrar sig längs kanten med utsikt över sjön nästan hela tiden. Underlaget varierar rejält – vissa partier med nylagd asfalt rullar perfekt, för att nästa stund övergå i äldre beläggning med sprickor och lagningar. Inget direkt dåligt, men tillräckligt för att kräva lite uppmärksamhet, särskilt med packning. Vägen är inte bredare än en något större cykelväg och trafiken är minimal; ibland går det tio–femton minuter mellan bilarna.
Vid slutet av sjön, i höjd med Virpazar, har cirka 74 km avverkats. Det står klart att fikaställena är få så här års, så ett stopp vid en liten supermarket får duga. Dricka och kakor köps in, men platsen inbjuder inte direkt på några vyer, så det mesta åker ner i väskorna.
Här finns möjlighet att svänga höger och köra raka vägen mot Podgorica, men den vägen är trafikerad och lockar inte. I stället korsar jag vägen och fortsätter mot Rijeka Crnojevića.
Sträckan inleds med en nästan fem kilometer lång klättring på samma typ av väg som tidigare under dagen – smal, slingrande och med varierande asfalt, men fantastiskt fin att cykla på. När höjden nås öppnar landskapet upp sig igen och det känns som en perfekt plats för dagens längre fikastopp. Eftersom kaffe inte är aktuellt behöver inget café letas upp; det går lika bra att stanna precis där utsikten är som bäst. En stund ägnas åt att sitta ner, äta, dricka och verkligen ta in lugnet.
Efter Rijeka Crnojevića fortsätter vägen i samma fina stil i ungefär tio kilometer. Underlaget varierar även här mellan riktigt fin asfalt och grövre partier. Sträckan börjar med en cirka fyra kilometer lång stigning innan det planar ut igen.
När den större landsvägen M2.3 till slut nås känns det nästan som att cykla hemma – bilar överallt igen. Det är runt 17 km kvar till Podgorica och boendet ligger mitt i centrum. Efter ungefär sju kilometer dyker dock en mindre väg upp som ser ut att vara den gamla sträckningen innan den nya byggdes. Den får bli valet, och det visar sig fungera utmärkt. På så sätt slipper jag omkring fyra kilometer av den stora vägen.
Cyklingen inne i Podgorica går förvånansvärt smidigt. Inledningsvis finns cykelväg och där den saknas är gatorna tvåfiliga, vilket gör det relativt okomplicerat. I en rondell dyker plötsligt en träningsklädd cyklist upp. Han ger mig en high five när han ser mig och jag hänger med en bit. Ett kul inslag, även om han kryssar lite väl mycket mellan bilarna för min smak – och jag är ändå nästan framme.
Vanligtvis brukar det bli ett stopp för att köpa några öl innan boendet, för återhämtning innan duschen. Den här dagen blir det annorlunda. I stället slår jag mig ner utomhus med en öl i handen och går igenom dagens bilder. Jag är fullständigt fascinerad av det jag fått uppleva och tänker för mig själv:
Kan det verkligen bli bättre än så här?
Dag 3 – Podgorica → Nikšić
121 km | 2190 hm
Dagen börjar perfekt igen. Knallblå himmel och helt vindstilla. Redan från start är smörgåsarna förberedda, eftersom det står klart att det inte kommer finnas särskilt många ställen att stanna och fika på idag. Någon munk råkar också slinka ner.
Färden går ut från Podgorica och trafiken flyter överraskande bra. Det tar inte lång tid innan mindre vägar tar vid igen. Morgonen är kylig, runt fem grader, men i dalgången är det inget oväntat. Klättringen väntar snart, och då blir det varmt ändå.
Det finns två mindre vägar upp mot Nikšić, en på vardera sidan om den större vägen. Valet faller på den västra sidan, väg P23. Precis som dagarna innan varierar både underlag och kupering. Sträckan inleds med en rejäl stigning: 10 km och cirka 600 höjdmeter. Redan runt 50 meters höjd förändras temperaturen markant – plötsligt visar termometern 10–12 grader i stället för fem.
Efter några kilometer får jag sällskap av en hund som springer framför mig en bra bit. Det finns gott om lösa hundar här, men de känns mest nyfikna och skäller mer än de gör något annat. Samtidigt öppnar landskapet upp sig allt mer. Sikten sträcker sig långt åt alla håll och jag sitter bara och ler, fullständigt lyrisk över hur bra allt är – och över beslutet att åka hit. Det här var helt rätt val.
Efter den första längre stigningen följer en riktigt fin utförskörning med bra asfalt. Samtidigt gäller det att vara vaksam – i skuggpartierna ligger det fortfarande frost på vägen.
Efter cirka 42 km blir det stopp, precis efter en kortare klättring på runt 1,5 km. Här breder en dalgång ut sig nedanför och solen ligger rakt på när jag sitter på kanten och äter en smörgås. Det är helt vindstilla och långt ner syns rök från ett hus som stiger rakt upp. Trafiken är ännu glesare idag – kanske en bil var femtonde till tjugonde minut.
Färden fortsätter och vid avfarten mot väg P15 förändras känslan direkt. När vägen först dyker upp är den nybyggd, bred och ser ut som en riktig landsväg – i ungefär hundra meter. Sedan tar den plötsligt slut och övergår i samma typ av smala småvägar som tidigare. Hade färden gått åt andra hållet hade den breda vägen fortsatt. Det hinner slå mig att budgeten kanske helt enkelt tagit slut.
Efter cirka 60 km blockeras vägen av ett stort betongblock. En handmålad skylt med texten “obustava 08–14” antyder att vägen är avstängd. Några alternativa vägar finns inte, vilket skulle innebära 60 km tillbaka. Jag chansar och fortsätter. Förklaringen kommer snabbt – vägen byggs från andra hållet. Efter någon minuts väntan på grävmaskiner och dumprar går det fint att ta sig förbi. De vinkar glatt när det är fritt. Arbetet verkar precis ha påbörjats från det här hållet, så underlaget är fortfarande i gott skick.
Nu befinner jag mig runt 1000 meters höjd och det börjar gå utför igen. En bit ner i utförskörningen dyker ett skuggparti upp bakom en kurva, täckt av frost, och direkt därefter följer en 90-graders vänstersväng. När bromsarna används händer ingenting – förutom att bakhjulet låser sig. Det är kanske femton meter kvar till kurvan. Vänsterfoten klickas ur och med tillräcklig sinnesnärvaro styr jag mot kantstenen i vägkanten för att få ner farten. Cykeln håller sig på hjulen och jag klarar mig utan att gå i backen.
Utförskörningar är det roligaste som finns, så det känns surt att behöva ta det lugnt. Frostfläckarna fortsätter dock att dyka upp i skuggpartierna och kräver respekt.
När det är ungefär 10 km kvar till Nikšić blir det dagens andra fikastopp. Fortfarande vindstilla och soligt. Nedanför ligger en damm som är helt spegelblank – en svårslagen plats att äta en munk på.
Nere på lägre höjd blir det märkbart kallare igen och färden går över dammen in mot Nikšić.
Här väntar en hyrd lägenhet. Nyckeln hämtas, en av packväskorna plockas av och färden fortsätter upp på nordöstra sidan av staden. Någon skidort ska finnas åt det hållet. Vägen är betydligt bredare, men helt utan trafik. Stigningen är 10 km lång med cirka 600 höjdmeter.
Uppe på platån känns det som en naturlig plats att vända på. Det börjar bli sent på eftermiddagen och mörkret närmar sig snabbt. En stund ägnas åt att stå still, titta ut över vyerna och ta in stillheten innan färden vänder ner igen. Här ligger sannolikt resans högsta punkt, runt 1300 meter.
Sedan väntar det roliga – en lång utförskörning i solen på bred, fin väg utan trafik. 600 höjdmeter som ska avverkas.
Tillbaka i staden rullar jag mot lägenhet
en och gör det obligatoriska stoppet för att köpa några öl.
Kan livet bli bättre?
Dag 4 – Nikšić → Kotor
136 km | 2068 hm
Redan kvällen innan bestämmer jag mig för att inte köra den rutt som först var planerad. Ursprungstanken var att ta mig in i Bosnien, vidare genom Kroatien och sedan tillbaka till Montenegro för att bo i Igalo. Det skulle dock innebära en längre sträcka på den stora väg jag kom in på mot Nikšić dagen innan, och det lockar inte alls. I stället lägger jag lite tid på kartan och bestämmer mig för att stanna kvar i Montenegro och fortsätta på de fantastiska småvägarna jag kört hittills. Som bonus kan morgondagens etapp kortas något, vilket känns klokt med tanke på att den väntas bli resans tuffaste.
Morgonen börjar som de andra dagarna: knallblå himmel och helt vindstilla.
Färden går ut samma väg som dagen innan, tillbaka mot dammen, och de första 30–35 kilometrarna är alltså identiska. Nikšić ligger lågt, omgiven av berg, och morgonen är kall – termometern visar bara en grad när jag rullar iväg. När dammen nås ligger röken kvar i dalen och hela landskapet ser ut som hämtat ur en saga. Solen står dessutom i en annan vinkel än dagen innan, vilket gör att de partier som var frostiga igår nu är helt torra. Högre upp finns däremot sträckor där det krävs lättare tryck på pedalerna för att inte spinna loss.
Dagens första stigning tar mig över 1000 meters höjd, med start runt 600 meter, så det dröjer inte länge innan kroppen blir varm. Den första riktiga stigningen börjar efter cirka 9 km och är runt 10 km lång. När jag sitter där i backen slår det mig om valet av väg var så smart. Här var det vägarbete igår, men det är söndag och chansen tas – inget vägarbete idag. Att cykla samma väg åt andra hållet ger en helt annan upplevelse, och dessutom är underlaget här riktigt bra. Inte nylagd asfalt, men jämnt och fint.
Efter ungefär två timmar blir det stopp för en smörgås. Jag står bara still och tittar på utsikten. Hundar skäller på avstånd och längs vägen har några passkyttar placerat sig med gevär.
Färden fortsätter mot den nybyggda vägen. Den är märklig att cykla på – bred och med perfekt asfalt, men samtidigt nästan livlös, som om den ännu inte riktigt tagits i bruk. Den gamla vägen löper parallellt, ibland avgrävd, ibland fortfarande farbar. Efter en stund får den lilla vägen ta över igen, vilket snabbt visar sig vara helt rätt val. Den nya vägen svänger dessutom av åt ett annat håll än planerat. Färden fortsätter därför längs samma sträckning som tidigare, på väg P15, innan jag svänger av på P23 i Peča efter cirka 50 km.
Här tar dagens tema över på allvar: smala, nästan cykelvägsliknande vägar med överlag bra beläggning. Det är svårt att beskriva utan att upprepa sig, men de här vägarna är helt enkelt fantastiska att cykla på. Jag håller mig mestadels mellan 700 och 900 meters höjd, vilket gör att utförskörningarna kräver viss försiktighet – det kan fortfarande vara halt. Spår av halkbekämpning syns tydligt; ofta ligger en grusrand i mitten av vägen. I utförspartierna väljer jag ibland att hålla mig där när det finns risk för frost i skuggorna.
Samtidigt förändras landskapet hela tiden. Det gör att vägen aldrig känns monoton – det finns ständigt något nytt att titta på.
Efter cirka 85 km når jag väg P11, en vanlig landsväg med normal trafik. Det känns nästan ovant att möta bilar igen, men trafiken upplevs som trygg. Sträckan följs i ungefär fyra kilometer innan nästa avfart dyker upp.
Nu väntar dagens högsta punkt. Klättringen är cirka 6 km lång med drygt 400 höjdmeter. Kusten närmar sig och trots höjden är det betydligt mer skog här än tidigare. Tankarna går till hur det ser ut här på sommaren när träden är fulla av löv – hur mycket ser man egentligen då? Kanske är tajmingen perfekt just nu.
När toppen nås, runt 1100 meter, behövs inte ens västen inför utförskörningen. Risken för frost är borta och asfalten är riktigt fin. Efter ungefär 200 höjdmeter öppnar landskapet upp sig igen och det blir ett naturligt stopp för dagens sista smörgås. Fortfarande vindstilla och solen värmer skönt mot bröstet.
Hela dagen har varit fantastisk – vyerna, vägarna och stillheten. Nu återstår runt 30 km till Kotor och framför mig väntar en utförskörning på kanske 15 km. Det märks hur stabil cykeln är med väskorna; utför känns helt obehindrat.
När höjden sjunker mot runt 500 meter går vägen längs bergssidan. Det är brant och stupar rakt ner intill vägen, vilket ger en lätt känsla av svindel. Samtidigt öppnar sig utsikten över Kotorbukten – magiskt. Ett kort parti med sämre beläggning kräver dock försiktighet.
Väl nere följer jag kustvägen in mot Kotor. Att rulla längs vattnet, med bergen som reser sig rakt upp ur havet, ger en mäktig avslutning på dagen. Tankarna vandrar redan till morgondagen, då det väntar ännu en klättring upp från kusten. Några kilometer innan boendet blir det som vanligt ett stopp för att köpa med några öl.
Boendet ligger innanför murarna i Kotor och det visar sig vara ett litet äventyr att hitta rätt. Att cykla runt där inne känns som att ta sig fram i en labyrint. Tur att det inte är turistsäsong och fullt med folk.
Varje dag i Montenegro känns som att den blir lite bättre än den förra. Frågan är hur det ska bli imorgon.
Kan det verkligen bli bättre än så här?
. Men det ska vara billigt i Albanien.
