[RR] Över lite berg och sånt (stor-RR - färdig!)
Tjo.
För ungefär ett år sedan bestämde jag mig. Jag kände kallet från Centralasien och visste att jag behövde åka dit och cykla.
Det låter enkelt när jag skriver det sådär, men jag tycker om enkla saker. Jag hade cyklat runt lite varstans i Europa och en vända på USAs västkust. Som alltid när man skall ut på tur finns det invändningar och saker som kan göra en och ens fru nervös. Mest ens fru, kanske. I det här fallet fanns det några extra invändningar:
Terrorister! Sjukdomar! Visumkrångel!
Skiter väl jag i. Jag kände sedan tidigare till en brittisk cykelresearrangör, RedSpokes. Hade aldrig tidigare rest på en organiserad resa men det kändes faktiskt tryggt med en arrangör i dessa trakter. Jag hade kanske kunnat bli det för 10 år sedan, men let's face it - jag är inte Stellan.
Så på våren hade jag bestämt mig. Över sommaren fixade jag visum och flygbiljetter, materialångestade och kände mig till slut hyfsat redo. Blev avvinkad på Arlanda, landade i Istanbul, drev runt på flygplatsen och så, en halvtimma innan boarding, drog jag mig till väntytan för nästa plan, mot Islamabad, Pakistan.
Där såg jag en herre med en Ortliebväska. En engelsk cyklist, en annan medlem i min grupp. Strax, två cyklister till, ett engelskt par. På bussen ut till planet, en belgiska. Och alla trevliga typer!
Så landar vi i Islamabad. Planet från Istanbul var något försenat så vi har lite tajt om tid till vårt inrikesplan som skall ta oss till starten i Gilgit. Här får jag min första smak på vad som för en svensk bäst kan beskrivas som jobbig gästvänlighet: Medans jag kan se mina gruppkompisar försvinna och sedan försöka vinka åt mig att skynda på, har jag fastnat hos en flygplatsvakt som tycker att det är jättekul att höra att jag skall besöka hans hemtrakter och berättar jättemånga spännande saker om livet där. Till slut lyckas jag slita mig, kommer iväg och får träffa resten av vår grupp inklusive en smått stressad gruppledare och en av våra lokala pakistanska guider. Vi blir till slut incheckade på inrikesflyget som skall avgå om typ 10 minuter.
Fast det visar sig vara försenat och vi hinner ta två koppar te i väntrummet.
Men nu, nu är vi på väg.
Gilgit ligger vackert bland bergen men här är varmt. Vi inleder resan med en vilodag medans våra cyklar (som inte får plats på det lilla inrikesplanet) åker buss. Jag promenerar runt lite på egen hand, kommer till stadsparken där jag träffar en herre som visar sig vara stadens borgmästare. Jag visar mig under resan vara en magnet för dessa lokala potentater. Gilgits borgmästare undrar om jag vill ha något, jag frågar lite försynt var jag kan få tag på något att dricka och han kör mig, såklart, till den lokala polostadion (i Gilgit-Baltistan är polo nationalsport och den lokala varianten har tydligen inte så många regler som den brittifierade varianten).
Det står kor och getter lite här och var i stan.
Det brittiska parets cyklar kom inte på planet, så vi uppsöker en lokal cykelaffär. Den här typen av fina kinesiska kvalitetsstålcyklar fanns parkerade utanför.
Gatulivet och restaurangerna är lite annorlunda jämfört med Stockholm. Fast det kändes aldrig otryggt.
Det finns historia i dessa trakter.
Men så skall det cyklas också! Vi börjar med fina asfaltsvägar och värme, de första två cykeldagarna ger vi oss in i Bagrote-dalen, för att besöka byn Chirah.
Bro över floden Hunza som vi skall följa senare.
Långbortistanbruce.
Tistel.
Så kommer vi in på grusvägen som skall ta oss in i dalen. Grusvägarna i Pakistan är en annan best än vad vi hittar här i Sverige. Mer och grövre stenar, och såklart mer upp och mer ned.
Byliv.
Getter på väg! Bara att vänja sig.
Ganska vanligt förekommande med folk som vill ha sin bild tagen!
Tillbaks i Gilgit!
För ungefär ett år sedan bestämde jag mig. Jag kände kallet från Centralasien och visste att jag behövde åka dit och cykla.
Det låter enkelt när jag skriver det sådär, men jag tycker om enkla saker. Jag hade cyklat runt lite varstans i Europa och en vända på USAs västkust. Som alltid när man skall ut på tur finns det invändningar och saker som kan göra en och ens fru nervös. Mest ens fru, kanske. I det här fallet fanns det några extra invändningar:
Terrorister! Sjukdomar! Visumkrångel!
Skiter väl jag i. Jag kände sedan tidigare till en brittisk cykelresearrangör, RedSpokes. Hade aldrig tidigare rest på en organiserad resa men det kändes faktiskt tryggt med en arrangör i dessa trakter. Jag hade kanske kunnat bli det för 10 år sedan, men let's face it - jag är inte Stellan.
Så på våren hade jag bestämt mig. Över sommaren fixade jag visum och flygbiljetter, materialångestade och kände mig till slut hyfsat redo. Blev avvinkad på Arlanda, landade i Istanbul, drev runt på flygplatsen och så, en halvtimma innan boarding, drog jag mig till väntytan för nästa plan, mot Islamabad, Pakistan.
Där såg jag en herre med en Ortliebväska. En engelsk cyklist, en annan medlem i min grupp. Strax, två cyklister till, ett engelskt par. På bussen ut till planet, en belgiska. Och alla trevliga typer!
Så landar vi i Islamabad. Planet från Istanbul var något försenat så vi har lite tajt om tid till vårt inrikesplan som skall ta oss till starten i Gilgit. Här får jag min första smak på vad som för en svensk bäst kan beskrivas som jobbig gästvänlighet: Medans jag kan se mina gruppkompisar försvinna och sedan försöka vinka åt mig att skynda på, har jag fastnat hos en flygplatsvakt som tycker att det är jättekul att höra att jag skall besöka hans hemtrakter och berättar jättemånga spännande saker om livet där. Till slut lyckas jag slita mig, kommer iväg och får träffa resten av vår grupp inklusive en smått stressad gruppledare och en av våra lokala pakistanska guider. Vi blir till slut incheckade på inrikesflyget som skall avgå om typ 10 minuter.
Fast det visar sig vara försenat och vi hinner ta två koppar te i väntrummet.
Men nu, nu är vi på väg.
Gilgit ligger vackert bland bergen men här är varmt. Vi inleder resan med en vilodag medans våra cyklar (som inte får plats på det lilla inrikesplanet) åker buss. Jag promenerar runt lite på egen hand, kommer till stadsparken där jag träffar en herre som visar sig vara stadens borgmästare. Jag visar mig under resan vara en magnet för dessa lokala potentater. Gilgits borgmästare undrar om jag vill ha något, jag frågar lite försynt var jag kan få tag på något att dricka och han kör mig, såklart, till den lokala polostadion (i Gilgit-Baltistan är polo nationalsport och den lokala varianten har tydligen inte så många regler som den brittifierade varianten).
Det står kor och getter lite här och var i stan.
Det brittiska parets cyklar kom inte på planet, så vi uppsöker en lokal cykelaffär. Den här typen av fina kinesiska kvalitetsstålcyklar fanns parkerade utanför.
Gatulivet och restaurangerna är lite annorlunda jämfört med Stockholm. Fast det kändes aldrig otryggt.
Det finns historia i dessa trakter.
Men så skall det cyklas också! Vi börjar med fina asfaltsvägar och värme, de första två cykeldagarna ger vi oss in i Bagrote-dalen, för att besöka byn Chirah.
Bro över floden Hunza som vi skall följa senare.
Långbortistanbruce.
Tistel.
Så kommer vi in på grusvägen som skall ta oss in i dalen. Grusvägarna i Pakistan är en annan best än vad vi hittar här i Sverige. Mer och grövre stenar, och såklart mer upp och mer ned.
Byliv.
Getter på väg! Bara att vänja sig.
Ganska vanligt förekommande med folk som vill ha sin bild tagen!
Tillbaks i Gilgit!
Senast ändrad:
