[RR?] Resan jag aldrig glömmer

[Yonna]

Jag skrev i fjol en artikel om en cykelresa på Utsidan, och någon länkade den i tråden galen-fatbikerafter så några här har redan läst, men jag får ibland frågor/PM om resan. Typ "är du tjejen som cyklade 200 mil för att sprida askan av sin kille", "kan du translate artikeln i engelska/holländska", "vill du berätta om resan för publik", "var finns artikeln" och sådant. Så tänkte starta en tråd med artikeln/texten så jag kan länka till istf berätta samma sak i PM/mejl (lat som jag är). Och hoppas att resan/berättelsen kan hjälpa någon som brottas med smärtan, sorg och förlust. Det är inte alls lätt att orka vara stark när det är som svårast, så kanske att dela våra känslor/tankar gör livet lite lättare.

Artikeln finns som sagt på Utsidan. Det var en skrivtävling "berätta om en resa du aldrig glömmer". En kompis föreslog att jag skulle skriva om min farvälresa för han tyckte att den var annorlunda och gripande. Nu har jag nästan ingenting med Utsidan så jag kände mig inte särskild manad, dessutom är svenska inte mitt modersmål (svårt att skriva/uttrycka sig i ett främmande språk), plus att det var bara en dag kvar till slutdatum. Men kompisen viftade bort undanflykter med "din starkaste sida är att kunna leverera i stressmoment så sluta tjata, tvivla och börja skriva nu". Så jag vågade inte säga emot, gjorde som han sa och konstigt nog fick jag första priset och många fina reaktioner :) Rätt kul för en invandrare med en för tjock cykel :)

Vet inte om det är en riktig RR, men iaf var resan cirka 200 mil, från Dalarna till sveriges fjällkedja, upp till Riksgränsen, in i Finland, tillbaka via bl.a Kungsleden igen, ibland in i Norge .. och då cirka 100mil tillbaka. Med fatbike, packraft och tält.

Ska bifoga artikeln i nästa inlägg.

Edit.
Glömde bifoga länken från Utsidan. Tack vare dem att jag skrev berättelsen :)

Vinnande bidraget i artikeltävlingen - Den turen glömmer jag aldrig

Askan i väskan - den sista resan - Den lilla honungsburken med aska var tung som bly, tyngre än allt annat hon hade med sig. Här är Yonnas vinnande bidrag i artikeltävlingen.

www.utsidan.se

 

[Yonna]

Askan i väskan, den sista resan tillsammans.

Den lilla honungsburken med aska var tung som bly, tyngre än allt jag hade med mig. Jag ville inte se den så varje gång blundade jag och trevade blint i ryggsäcken. Men varje gång stötte fingrarna till burken och tänkte jag på dig, min kille och min bästa vän. Varför gick du bort, varför var jag inte där när du dog? Svaret var kort: det var en olycka och du hittades ensam i skogen, begravd under snö.

Och nu är jag i fjällen, med din aska i en honungsburk och jag är skitförbannad på allt. På livet och döden, och på mig själv. Vilken idiot jag är. Resan var för tidigt, det gör fruktansvärt ont att tänka på dig. Jag kan aldrig släppa dig, kan aldrig sprida din aska. Att strö ut dig och ser hur vinden tar dig med sig, bort från mig skulle vara för smärtsamt.

Resan var också en galen ide. En sista resa 'tillsammans'. Till fjällen som du älskade, på fatbiken för jag är en cyklist, och med en packraft för vi båda två älskar paddling. Hur länge en farvälresa får vara visste jag inte. Vår avskedsresa skulle iaf vara många mil på skogsstigar, små sicksackgrusvägar, åar, älvar, sjöar, sveriges långa fjällkedja, kungsleden .. upp till Sarek. Och då skulle jag resa tillbaka utan dig.

Det var bara några små, kanske problematiska, detaljer. Jag hade fatbiken inte så länge, hade 0.0 fjällerfarenhet, hade aldrig paddlat i strömmande vatten eller i en packraft, och inte heller paddlat med en stor fatbike som galjonsbild. Dessutom var jag ny i Sverige och var Sverige nytt för mig. Jag kunde alltså knappt språket, landet och vägen. Så det skulle bli en spännande resa.

Inför resan kollade jag några YouTube bikeraftingsvideos och det såg lätt ut: Pumpa upp packraften, spänna fast cykeln på båtens däck och glöm inte flytväst och hjälm. Så jag samlade ihop tältgrejer, spände fast raften på fatbikes styre, fyllde ryggsäcken med choklad plus en flaska whisky och hoppade på cykeln. Girlpower och ready för adventure! Men första dag körde jag bara 6 mil, kröp sur in i tältet och åt upp hälften av chokladen, rädd som jag var för de kommande 200 mil.

Men dagarna kom och gick, pedalerna snurrade runt och runt, musklerna växte och hjärtat mjuknade. Jag cyklade och paddlade genom Dalarna, Jämtland och Västerbotten. Blåste bort i Stekenjokk fjäll. Kämpade i gyttja, regn och hagel i Norrbotten. Ramlade några gånger på steniga fjällstigar. Fick några dagar sällskap av en ensam ren. Drunknade nästan två gånger. Sjöng högt i tältet i åskväder. Trodde jag skulle dö i oväder i en fjällsjö. Förbannade lämlar som gnagde hål i tältet. Och träffade mycket snäll folk. Fick många småkakor, fikabröd, kaffe, och de bjöd på fläskpalt, pölsa, kaffeost, hjortronlikör, Motörhead vin, torkat renkött, kungliga sardiner och jag fick en hemstickad tantmössa i glada färger.

Och nu, efter nästan sex veckor och många mil var det dags att släppa ut dig ur honungsburken. Men dagen kändes inte rätt. Whiskyn var slut, det blåste för hårt att tända värmeljus och Johnny Cash och Pearl Jam kunde inte heller vara med för mobilensbatteri var tomt. Och det blåste kallt, jättekallt. Jag frös. Jag satt länge på en sten med burken i min hand, såg ut över Sareks snöklädda toppar och kände mig oändligt ledsen och ensam. Rädd att kasta bort det sista som fanns kvar av dig. Resan var lyckats och jag borde vara stolt, men jag ville inte att den skulle ta slut. Ville cykla och paddla jorden runt med dig. Kunde fortfarande inte tro att du var borta, borta för alltid.

Så jag öppnade fatbikes ramväska, hällde ut innehållet, stoppade ner honungsburken i botten var den inte syns och la resten av grejerna ovanpå. Askan i väskan och Sarek kan vänta. Jag hoppade på cykeln, bort från stället.

Några dagar senare mötte jag en norrman som vandrade ensam några veckor i Sarek. Vi satt fast i en liten fjällstuga i en snöstorm och vi pratade, två dagar och två nätter. Han hade cancer, skulle dö och visste inte hur lång tid han hade kvar eller vilken dag skulle vara sin sista. Han ville inte att de som älskade honom skulle vara med i sin kamp mot sjukdomen och döden. Han ville kämpa och dö ensam. Fjällresan var hans sista resa, ett farväl till livet. Bara han själv och fjällen.

Min kille var helt frisk och stark när han plötsligt dog. Och ensam. Vi fick ingen tid att ta farväl och det gjorde fruktansvärt ont. Jag skulle ha gjort allt för att vara med honom när han dog, hade så gärna vilja hålla fast honom i mina armar, hans händer i mina händer, våra fingrar flätade som våra liv hade varit. Fjällresan var mitt farväl av honom, vår sista resa tillsammans.

Norrmannen och jag, vi grät. Vi skålade med honungsburken och skålade för livet, döden och våra farvälresor. Och efter snöstormen, när vi kramade om varandra som goda vänner, sa han att han skulle försöka vara mindre hård mot sig själv och jag lovade att försöka tänka mer med hjärnan och mindre med hjärtat.

Efter några dagar kunde jag befria askan, mitt i fjällen. Den flög bort, fritt över Sverige, in i Norge och i bäckar som skulle föra den till havet, havet min kille älskade.

Resan var den svåraste resan jag har gjort, och den vackraste.

 

[Alltid vilse]

Sorglig, men samtidigt en vacker berättelse. Tack för att du delar med dig

 

[dantor]

Sorglig, men samtidigt en vacker berättelse. Tack för att du delar med dig

Verkligen, +1 på det!

 

[hoxa]

Herregud vad starkt gjort! Så himla fint!

 

[Schlocum]

Sorglig, men så väldigt fint!

 

[moros]

Otroligt fint. Läst mycket av det du skrivit här och du är utan tvekan en av de som alltid levererar bra (och kul) texter. Tack för läsningen.

 

[kais01]

plågsamt tungt, och oplågsamt bra.

tack Yonna.

 

[OldBones]

Har själv gjort något liknande, och det var fint att läsa en summering av din resa.

Så länge vi tänker på dom, så finns dom ❤️

 

[Plush]

Alltså... Det här får ens egna bekymmer och problem att blekna rejält..
Fy fan på ren svenska...

❤❤

 

[Berk]

Altijd mooi om weer te lezen (ook al komen de tranen weer tevoorschijn).

 

[osteve]

Fantastiskt fint skriven berättelse. Rakt från livet självt.
Tack för att du vågar dela. ❤

 

[Yonna]

Oj vad fina reaktioner, tack. 😘

Resan gjorde jag för några år sen, och med tiden känns sorgen inte längre svår, det gör sig inte påmind hela tiden (man säger att tiden läker alla sår, men det håller jag inte med). Och resan hjälpte mig enormt med sorgen och att kunna ta farväl. Vet inte precis hur det funkar, men om jag hade stannat hemma skulle jag aldrig varit samma person som jag är nu, känns otroligt bra att jag gjorde resan.

Fatbiken och packraften, de hjälpte med, utan dem skulle resan aldrig hade lyckats. Jag bara älskar de mer :)

Så länge vi tänker på dom, så finns dom ❤

Det är vackert sagt, tack. Och det är precis som det är, de finns i våra hjärtan.

 

[eriksvart]

Vacker och oerhört sorglig. Jag fällde en tår.
Tack Yonna. 💕

 

[gumraröracing]

Så fint skrivet ' miste själv min bror för många år sedan - känner igen smärtan / hopplösheten ,och nej man glömmer inte ,,vi var ju inte heller klara med varann ' Har hittat andra saker att försöka lägga fokus på ' ja bland annat cykling och en numera en packraft ' tänk vad lite kan göra mycket - och nu rullar hjulen på mot nya äventyr / vill aldrig tappa farten ,,den är bra för mitt fokus / gott nytt år på er 🥳

 

[Yonna]

Tack för dina ord, Joachim. 😘
Gott nytt år till dig med!

 

[petrjan]

Bästa RR:en jag någonsin läst. Väldigt fint. Tack Yonna. ❤

 

[Vegan]

Tack för att du delar med dig Yonna ❤

 

[Yonna]

Oj vad många gillandes jag fick, lite skrämmande. Men det känns också härligt, så tack ni snälla happyriders! 😘

Bästa RR:en jag någonsin läst. Väldigt fint. Tack Yonna. ❤

Jag tvivlar lite om det är en riktig RR. Jo, en Ride Rapport är text och bilder från en cykeltur så det stämmer men den här RRen känns mer som en livsresa :)

 

[Mini_me]

Magiskt bra @Yonna
Var stolt över dig själv och din bedrift.

 

[TorakP]

Jonna, jag fällde så många tårar, jeg drunknade nästan .....
❤

 

[Yonna]

Jonna, jag fällde så många tårar, jeg drunknade nästan .....
❤

Ibland fäller vi så många tårar att valar kunde simma i dem ;)

Tror det var en svensk barnbok, men kommer inte så bra ihåg.

 

[TorakP]

Ibland fäller vi så många tårar att valar kunde simma i dem ;)

Tror det var en svensk barnbok, men kommer inte så bra ihåg.

 

[bramm]

Askan i väskan, den sista resan tillsammans.

Den lilla honungsburken med aska var tung som bly, tyngre än allt jag hade med mig. Jag ville inte se den så varje gång blundade jag och trevade blint i ryggsäcken. Men varje gång stötte fingrarna till burken och tänkte jag på dig, min kille och min bästa vän. Varför gick du bort, varför var jag inte där när du dog? Svaret var kort: det var en olycka och du hittades ensam i skogen, begravd under snö.

Visa bilaga 461671

Och nu är jag i fjällen, med din aska i en honungsburk och jag är skitförbannad på allt. På livet och döden, och på mig själv. Vilken idiot jag är. Resan var för tidigt, det gör fruktansvärt ont att tänka på dig. Jag kan aldrig släppa dig, kan aldrig sprida din aska. Att strö ut dig och ser hur vinden tar dig med sig, bort från mig skulle vara för smärtsamt.

Resan var också en galen ide. En sista resa 'tillsammans'. Till fjällen som du älskade, på fatbiken för jag är en cyklist, och med en packraft för vi båda två älskar paddling. Hur länge en farvälresa får vara visste jag inte. Vår avskedsresa skulle iaf vara många mil på skogsstigar, små sicksackgrusvägar, åar, älvar, sjöar, sveriges långa fjällkedja, kungsleden .. upp till Sarek. Och då skulle jag resa tillbaka utan dig.

Visa bilaga 461672

Det var bara några små, kanske problematiska, detaljer. Jag hade fatbiken inte så länge, hade 0.0 fjällerfarenhet, hade aldrig paddlat i strömmande vatten eller i en packraft, och inte heller paddlat med en stor fatbike som galjonsbild. Dessutom var jag ny i Sverige och var Sverige nytt för mig. Jag kunde alltså knappt språket, landet och vägen. Så det skulle bli en spännande resa.

Visa bilaga 461673

Inför resan kollade jag några YouTube bikeraftingsvideos och det såg lätt ut: Pumpa upp packraften, spänna fast cykeln på båtens däck och glöm inte flytväst och hjälm. Så jag samlade ihop tältgrejer, spände fast raften på fatbikes styre, fyllde ryggsäcken med choklad plus en flaska whisky och hoppade på cykeln. Girlpower och ready för adventure! Men första dag körde jag bara 6 mil, kröp sur in i tältet och åt upp hälften av chokladen, rädd som jag var för de kommande 200 mil.

Visa bilaga 461674

Men dagarna kom och gick, pedalerna snurrade runt och runt, musklerna växte och hjärtat mjuknade. Jag cyklade och paddlade genom Dalarna, Jämtland och Västerbotten. Blåste bort i Stekenjokk fjäll. Kämpade i gyttja, regn och hagel i Norrbotten. Ramlade några gånger på steniga fjällstigar. Fick några dagar sällskap av en ensam ren. Drunknade nästan två gånger. Sjöng högt i tältet i åskväder. Trodde jag skulle dö i oväder i en fjällsjö. Förbannade lämlar som gnagde hål i tältet. Och träffade mycket snäll folk. Fick många småkakor, fikabröd, kaffe, och de bjöd på fläskpalt, pölsa, kaffeost, hjortronlikör, Motörhead vin, torkat renkött, kungliga sardiner och jag fick en hemstickad tantmössa i glada färger.

Visa bilaga 461675

Och nu, efter nästan sex veckor och många mil var det dags att släppa ut dig ur honungsburken. Men dagen kändes inte rätt. Whiskyn var slut, det blåste för hårt att tända värmeljus och Johnny Cash och Pearl Jam kunde inte heller vara med för mobilensbatteri var tomt. Och det blåste kallt, jättekallt. Jag frös. Jag satt länge på en sten med burken i min hand, såg ut över Sareks snöklädda toppar och kände mig oändligt ledsen och ensam. Rädd att kasta bort det sista som fanns kvar av dig. Resan var lyckats och jag borde vara stolt, men jag ville inte att den skulle ta slut. Ville cykla och paddla jorden runt med dig. Kunde fortfarande inte tro att du var borta, borta för alltid.

Så jag öppnade fatbikes ramväska, hällde ut innehållet, stoppade ner honungsburken i botten var den inte syns och la resten av grejerna ovanpå. Askan i väskan och Sarek kan vänta. Jag hoppade på cykeln, bort från stället.

Visa bilaga 461677

Några dagar senare mötte jag en norrman som vandrade ensam några veckor i Sarek. Vi satt fast i en liten fjällstuga i en snöstorm och vi pratade, två dagar och två nätter. Han hade cancer, skulle dö och visste inte hur lång tid han hade kvar eller vilken dag skulle vara sin sista. Han ville inte att de som älskade honom skulle vara med i sin kamp mot sjukdomen och döden. Han ville kämpa och dö ensam. Fjällresan var hans sista resa, ett farväl till livet. Bara han själv och fjällen.

Min kille var helt frisk och stark när han plötsligt dog. Och ensam. Vi fick ingen tid att ta farväl och det gjorde fruktansvärt ont. Jag skulle ha gjort allt för att vara med honom när han dog, hade så gärna vilja hålla fast honom i mina armar, hans händer i mina händer, våra fingrar flätade som våra liv hade varit. Fjällresan var mitt farväl av honom, vår sista resa tillsammans.

Norrmannen och jag, vi grät. Vi skålade med honungsburken och skålade för livet, döden och våra farvälresor. Och efter snöstormen, när vi kramade om varandra som goda vänner, sa han att han skulle försöka vara mindre hård mot sig själv och jag lovade att försöka tänka mer med hjärnan och mindre med hjärtat.

Efter några dagar kunde jag befria askan, mitt i fjällen. Den flög bort, fritt över Sverige, in i Norge och i bäckar som skulle föra den till havet, havet min kille älskade.

Resan var den svåraste resan jag har gjort, och den vackraste.

Visa bilaga 461679

Sorglig och otroligt vacker och gripande berättelse. Tack Yonna! ❤️

Har du en blogg eller liknande där jag kan följa dig?

 

[Yonna]

Sorglig och otroligt vacker och gripande berättelse. Tack Yonna! ❤️

Oj, jag har nästan missat ditt inlägg, förlåt för sent svar. Jag kollar alltid notiserna jag får men om det finns plötsligt många tummen-upp är det lätt hänt att en bevaka-tråd-notis försvinner. Tur att jag just nu kollade en gång till!

Har du en blogg eller liknande där jag kan följa dig?

Jo, jag har men jag uppdaterar dem inte så bra. Tycker det är svårt (nästan omöjligt) när jag är ute på långtur. Och när jag är hem igen får jag göra andra saker så det finns nästan ingen tid. Plus jag vet aldrig vad jag ska skriva när jag är hem igen, jag är mer en live-reporter än en efteråt-reporter. Värst är att försöka ordna bilder, bildberget växer och växer. Känns att försöka skotta snö i snökanonväder.

Tack för dina ord!

 

[bramm]

Jag hittade din tråd/ blogg and I love it!
Tack!