[RR] Rumänien – en kylig skönhet
Kan en resa som är tänkt att innehålla mycket bergscykling vara lyckad även fast det blir färre höjdmeter än någonsin? Utan tvekan ja, om annat är tillräckligt bra. Det var det utan tvekan. Bilderna längre ner talar sitt eget språk. Eller vad sägs om det här mötet?
@GoranS och den andre som önskade en RR, här kommer den.
Bakgrund
Då ett tänkt upplägg med Colle del Nivolette visade sig omöjligt och med hyrbilspriser som hade gått bananas i Nice (tre gånger så dyrt som året innan) lyckades jag efter en del övertalning övertyga min polare att Transfagarasan, som jag uppmärksammades på för flera år sen och som sen dess hade stått på min bucket list, faktiskt vore en bra idé. Det fanns en misstro mot Rumänien, men av @Sigge star fick vi mycket bra hjälp och det bidrog till att resan blev av.
Innan avresa
Eftersom vi skulle ta med egna cyklar så var direktflyg ett krav. Då fanns det bara två alternativ, Blue Air från Arlanda med vettiga tider och Wizz Air från Skavsta med rena mardrömstider. Vi väntade avsiktligt länge med att boka flygbiljetter, boende och hyrbil för att se om det skulle komma en ny Covid-våg. Vi visste att det troligen skulle blir dyrare och sämre utbud, men såg det som en försäkringskostnad. När mycket redan var bestämt fick vi en mycket obehaglig överraskning när flygbolaget Blue Air plötsligt utan förvarning ställde in alla flygningar och det inte gick att få besked när de skulle återupptas. Tur i oturen var att vi inte hade bokat något annat, Wizz inte flög samma dagar. Vi fick planera om och upptäckte då att Wizz faktiskt hade några ok tider.
Hyrbilen var ett jobbigt kapitel. Eftersom vi skulle bo på tre ställen behövde vi en stor bil för att slippa demontera cyklarna. Få bolag erbjöd det och de hade alla fått usla omdömen. Priser och villkor spretade ordentligt mellan övriga.
Avresa
För min del slutade det som allt för ofta med extremt lite sömn avresenatten. Istället för en kort så blev det en lång arbetsdag och jag hann inte packa klart förrän efter midnatt. Väckarklockan ringde kl 4. I de lägena är vi alltid fokuserade och allt gick bra. Skitbolaget Wizz flyg var dock försenat och strax efter att vi hade checkat in började incheckningen strula.
På flyget satt jag bredvid en dam som beskrev hur det var under Ceausecus tid vid makten. Vi glömmer ibland hur bra vi har det.
Ankomst
Det rådde lite förvirring innan vi hittade hyrbilskontoret. Utlämningen gick smidigt och de försökte inte dyvla på oss saker vi inte ville ha eller behövde. Tyvärr fick vi en Dacia Jogger och det krävdes en del kreativitet innan vi fick in allt bagage. Hyrbilskillarna menade att vi behövde en större bil och blev lite förvånande när vi lyckades få in allt i Joggern. Idag kan man normalt räkna med att det sitter en GPS i bilen, även om man inte explicit beställer GPS, men inte i Joggern.
Rumänien
Efter en sen lunch skulle vi köra ut från en parkering, men den aldrig sinande strömmen av bilar omöjliggjorde svenskt säkerhetstänkande. Till slut återstod inget annat än att stick ut nosen och hoppas att bilarna som kom stannade eller väjde. Det gör de normalt och rumänerna är normalt tålmodiga vid den typen manövrar, men det känns inte så bra. På vägen till vårt första boende vid Transalpina fick vi se några av de vansinnesomkörningar som Sigge hade förvarnat om. 130 är maxgränsen på motorvägarna. Bitvis vill man ligga i vänsterfil därför att högerfilen emellanåt har dålig beläggning, men då gäller det att ha koll i backspegeln, vissa kör minst 200.
Vi hyrde ett hus som vi var mycket nöjda med. I alla våra boenden var minst en vattenkran felkopplad och varmvattnet mycket varmt, så polaren var nära att skålla sig innan vi lärde oss det.
Transalpina-området
Vi var slitna och cyklarna måste monteras mm så vi kom iväg från boendet först vid 17-tiden. Färden upp till Transalpina tog ca 45 minuter och solen som hade skinit hela dagen hade gått i moln. När vi klev ur bilen var det två grader och blåste halv storm. Det var svårt att klä på sig. Vi valde att köra iväg lättklädda enligt devisen att man blir varm av hård cykling uppför. Vindens köldeffekt var dock större än vi hade förväntat oss och sämre väder var på väg in. Efter bara en kort bit vägrar polaren att fortsätta. ”Det här är ingen semestercykling, det är bara en pina.” Jag som har en mer skruvad referensram fortsatte uppför. Jag passerade toppen och fortsatte ner en bit på andra sidan. Tempen hade sjunkit till -2 och jag frös som hund när jag fotade och filmade i den mycket kraftiga blåsten. Det tog hela bilresan hem innan jag tinade upp, men cyklingen var en speciell upplevelse så det var värt det.
Uppför Transalpinas södra sida. Den uppmärksamme ser att armvärmaren på vänster arm har kasat ner. Ska man frysa ska man göra det ordentligt.
Dagen efter fick vi en överraskning. Efter toppen ligger en dal som leder till en nästan lika hög topp. Vädret var ok, men polaren fick punka och mekaniska problem. Det slutade med att jag cyklade själv. Vädret slog om och det blev misär med hagel, dimma och snö. Vi hann se så pass mycket att vi bedömde passet som en fyra på en femgradig skala. Bra helt enkelt.
Nästa dag inleddes med cykelmeck. Vi hade ingen lust att packa ner cyklarna igen och polaren kom med den kreativa idén att sätta cykeltransportväskorna på taket. Det tog tre timmar innan vi hade fått dem på plats. När vi började köra uppstod ett jättejobbigt missljud i farter över 30 km/h och det hade drivit oss till vansinne om vi inte hade hittat orsaken när vi hade ca 15 mils körning framför oss.
Ett missförstånd gjorde att vi inte tankade på södra sidan och sen fick bensinbrist på den öde norra sidan. Det var stressande när vi inte hade en aning var nästa mack fanns och inte hade någon mobiltäckning. Det var en stor del utförskörning och extrem eco-driving gjorde att vi klarade oss till nästa mack flera mil bort, med en viss marginal visade det sig.
Transfagarasan-området
Det var dags att utforska resans huvudattraktion, Transfagarasan. Passet med de fantastiska serpentinvägarna. Vägen byggdes pga att Ceausecu inte litade på sina kommunistiska bröder i Sovjetunionen och var rädd för en invasion. Byggandet kostade 3000 rumänska soldaters liv.
Vi har efteråt förstått att vi lyckades tajma en riktig köldknäpp. Vädret fortsatte att spela oss spratt, men på eftermiddagen när vi tyckte att det klarnade upp så pass det överhuvudtaget var värt att göra ett försök gjorde vi det. På vägen upp mot Transfagarasan såg vi björnungar! De blir tyvärr matade av människor och håller därför inte normal distans, vilket på sikt kommer att leda till problem. Jag gick ut för att fota, men när den ena blev väl närgången fick jag bråttom in i bilen. En vuxen björn kan springa över 50 km/h, så det gäller att ha respekt.
Vi fortsatte uppåt. Det hade kommit stora snömängder. Det var mulet på toppen, men vi fick se nästan hela norra sidan. Trots att vi var klädda i cykelkläder och cyklarna låg bak i bilen bestämde vi oss för att strunta i cyklingen och se den södra sidan när vädret var ok.
Efter toppen leder en lång tunnel, som man inte vill cykla i, över till sydsidan. Asfalten var sämre och bitvis ganska dålig. Vi stoppades längre ner av en gigantisk fårhjord. Den fortsätter långt framför det man ser på bilden.
Vi åkte förbi en enorm dammsjö, men den syntes inte från vägen. Dammen var ok.
Vi fortsatte ner till Draculas borg. De 1500 trappstegen upp till den hade gett välbehövlig fysisk aktivitet, men det var stängt för renovering.
På vägen tillbaka såg vi ännu fler björnar. Det var en mamma med tre ungar som bjöd på björnslagsmål mm.
En av ungarna var både hungrig och nyfiken, men när den började nafsa på backspegeln kändes risken för repor på bilen för stor så jag tutade och körde iväg. Det vita på backspegeln är björnsaliv.
Vi stannade en kort bit därifrån och jag gick ut och fotade igen. När björnmamman började intressera sig för mig tyckte vi att vi hade sett nog och påbörjade en lång och krävande körning till boendet. De hade saltat på toppen och en bit ner, men vi hade bara sommardäck på hyrbilen.
Dagen blev inte alls som vi hade förväntat oss, men vi var extremt nöjda. Vi var överens om att resan redan var lyckad och skulle vi uppleva mer så var det bara en bonus.
Nästa dag var vädret sämre. När vi väl chansade på att åka upp såg vi att det hade snöat mycket under natten. Vid ankomsten upptäckte vi nya mekaniska problem med polarens cykel. Det var inte aktuellt att mecka ute i tre grader och snö, så vi bestämde att jag skulle cykla själv. Sämre väder drog dock in snabbt och det blev ingen cykling. Hjulen spann i snön när vi skulle ut från parkeringen, men vi kom loss. Det började spöregna och fortsatte åtminstone halva vägen ner. Väl tillbaka vid boendet sprack det upp igen, men då klockan för mycket för att åka upp igen och cykla.
Dagen efter ok cykling, men en del misär i form av kalla fötter och händer. Vi var inte riktigt rustade för så kyligt väder och med tunna sommarskor ska man inte gå i snöslask, inte ens med regnöverdrag. Hög intensitet uppför tinar inga blöta, kalla fötter, även om det blir uthärdligt. Utför blir det en riktig plåga.
Nästa dag var vädret något bättre och cyklingen mer njutbar. Polaren frös och avstod därför från att cykla sydsidan. Jag körde en bit och den fick betyget 4-, baserat både på cyklingen och den tidigare bilfärden.
Sista dagen vid Transfagarasan var uthyraren tillmötesgående och vi fick lämna packningen under tiden vi cyklade. Det var vi mycket glada för, då vi då hade resans bästa väder. Helg och fint väder innebar många inhemska turister och trafikkaos uppe vid toppen. Relativt hanterligt för oss på cykel, även om vi stundtals inte kunde cykla.
Transfagarasan norra sida inkl toppen med sjön fick betyget 4,5 av 5.
Norra sidan
Polaren njuter av sjön vid toppen
Utsikten över nordsidan
Sydsidan
Bucegi national park och Piatra Craiuili nationalpark
Resan till nästa boende i Busteni gick bra. Boendet var det sämsta av våra boenden, men fortfarande ok förutom sängarna. Vi tog bilen en bit och sen cyklade vi till och i Bucegi national park. Dimma och dåligt väder på väg in föranledde en diskussion om det lämpliga i att fortsätta, men det var ganska få höjdmeter kvar till Babele och Sfinxen, så vi fortsatte. Det är jag glad för, då de blev bättre bilder på dem än vid vackert väder. Kallt och blåsigt, men inte en snöflinga, så uppenbarligen en något annan väderzon.
Sfinxen
Ett badrumsgolv som blev extremt halt när det var blött kunde ha satt punkt för min cykling, men jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Dagen efter var vädret extremt svårbedömt, men till slut bestämde vi oss för att åka österut istället och titta på Piatra Craiuili nationalpark. Det visade sig vara rätt beslut. Första stoppet blev Magura kanjondal, med ett vackert böljande landskap som inte liknade något vi hade sett tidigare i Rumänien. På vägen dit mötte vi ett häst och vagn-ekipage avsett för transporter. Ganska fascinerande när bilparken i stort är ganska modern.
Nästa stopp var Bran-slottet som ska ha varit förlaga till Draculas slott. Oklart om greve Vlad (Dracula) någonsin har varit där, men kommersen var stor och slottet värt ett besök. Även om han inte drack blod, så var han en blodtörstig tyrann som spetsade sina fiender på pålar.
Vi besökte även fortet i Rasnov. På vägen hem fastnade vi återigen bakom långsamma fordon på de slingriga vägarna. Det var häftigt att se en stor långtradare köra om en annan på en sådan slingrig väg. Chauffören visste exakt var det var tillåtet och vad som krävdes.
Sista cykeldagen var vädret bra och vi cyklade i Bucegi national park igen. Det var en helt annan upplevelse när man kunde se alla vackra vyer. Förutom Babele och Sfinxen cyklade vi upp till radiomasten där vi såg några fläckar snö. Vilken skillnad mot Transfagarasan. Utsikten var fantastisk och vi såg det enorma minneskorset som ska hedra de soldater som omkom under första världskriget. Det var kallt och blåsigt och sämre väder på väg in sent under eftermiddagen. Det och svårcyklad terräng för CX gjorde att vi avslutade utan att ha cyklat vårt sista mål, men vi var helt nöjda ändå.
Polaren framför Babele
Utsikten från radiomasten åt ett håll
Utsikten från radiomasten i en lite annan riktning
Hemresa
På avresedagen fastnade vi lång tid vid ett vägarbete, men vi hade som tur var planerat med god marginal. Vid flygplatsen var det 29 grader. Hyrbilsinlämningen gick jättesmidigt. Wizz air som ska ha 15 kr/min om man ringer deras kundtjänst, vars flygstolar inte går att justera och är nedsuttna var återigen försenade. Det var en torsdag och vi träffade passagerare som hade väntat på att få flyga hem sedan föregående söndag, då de deras söndagsflyg blev inställt och tisdagsflyget var fullt. Wizz air är ett riktigt skitbolag. Undvik det.
Försenade kom vi hem efter midnatt, trötta men mycket nöjda med resan. Det blev mycket mindre cyklat än under andra cykelresor, bl a pga vädret. Främst björnarna, men även annat, gjorde resan riktigt minnesvärd. Vädret går inte att styra över och kanske var Transfagarasan vackrare i snöskrud än det hade varit annars. Oavsett vilket är vi väldigt nöjda med resan och kan varmt rekommendera Karpaterna som resmål.
Praktiskt
CX/gravel är ett bra cykelval då asfalten ofta är ganska dålig. För cyklingen i Bucegi national park var det en förutsättning. Där skulle en MTB vara bättre för vissa sträckor. Transalpina, Transfagarasan och Bucegi national park är sannolikt den bästa cyklingen (om man bortser från MTB som vi inte vet något om) i Rumänien. Den är i klass med alperna. Avstånden är så pass stora att det kräver boende vid respektive bergsområde.
Trafiken är delvis hetsig, särskilt närmare Bukarest. Man måste tydligt visa att man tex vill svänga ut från en väg, man kommer aldrig ut annars på vissa ställen. Trafikmiljön är farligare med hinder som inte skyltas mm, men ok. Asfalten är av varierande kvalitet. På tex motorvägarna är den oftast bättre i vänster fil. I den kör dock vissa mycket snabbare än de 130 km/h som är maxhastighet.
Enligt Sigge är det inga problem med lurendrejeri eller annat i de områden vi vistades i. Vi delar den bilden.
Det finns boenden med bra standard.
Bra reseperiod kan, trots våra erfarenheter, vara mitten av september och hela(?) oktober. Tidigare om man gillar värme, men då är det högsäsong.
Prisnivån är något lägre än i Österrike, Frankrike och Italien och mycket lägre än i Schweiz. Det är främst boende och mat som är billigare. Hyrbilspriserna ligger generellt lägre, i synnerhet mot vissa andra destinationer där priset inte ändras så mycket säsongsmässigt. Det kan vara både billigare och dyrare och som vanligt gäller det att ha koll på villkoren så att man jämför äpplen med äpplen. Det går att betala med kreditkort i princip överallt.
Det eldas mycket med ved, vilket ibland märks i form av röklukt och sämre luftkvalitet. Det skulle kunna vara ett problem för astmatiker. Förutom det och andra bagatellartade irritationsmoment som felmonterade kranar (med skållningsrisk) har vi enbart positiva erfarenheter och kan absolut tänka oss att åka tillbaka. Det är synd att Karpaterna inte har fler höga cyklingsbara berg i Rumänien.
Edit: Som @mhenry påpekar så är det på de stora vägarna som trafiken är jobbig och vi såg några enstaka cyklister cykla på vägar där vi nog aldrig skulle cykla. Vägarna till passen ovan är alla turistvägar med lugn trafik. Det finns enstaka idioter, men det gör det i Alperna också.
@GoranS och den andre som önskade en RR, här kommer den.
Bakgrund
Då ett tänkt upplägg med Colle del Nivolette visade sig omöjligt och med hyrbilspriser som hade gått bananas i Nice (tre gånger så dyrt som året innan) lyckades jag efter en del övertalning övertyga min polare att Transfagarasan, som jag uppmärksammades på för flera år sen och som sen dess hade stått på min bucket list, faktiskt vore en bra idé. Det fanns en misstro mot Rumänien, men av @Sigge star fick vi mycket bra hjälp och det bidrog till att resan blev av.
Innan avresa
Eftersom vi skulle ta med egna cyklar så var direktflyg ett krav. Då fanns det bara två alternativ, Blue Air från Arlanda med vettiga tider och Wizz Air från Skavsta med rena mardrömstider. Vi väntade avsiktligt länge med att boka flygbiljetter, boende och hyrbil för att se om det skulle komma en ny Covid-våg. Vi visste att det troligen skulle blir dyrare och sämre utbud, men såg det som en försäkringskostnad. När mycket redan var bestämt fick vi en mycket obehaglig överraskning när flygbolaget Blue Air plötsligt utan förvarning ställde in alla flygningar och det inte gick att få besked när de skulle återupptas. Tur i oturen var att vi inte hade bokat något annat, Wizz inte flög samma dagar. Vi fick planera om och upptäckte då att Wizz faktiskt hade några ok tider.
Hyrbilen var ett jobbigt kapitel. Eftersom vi skulle bo på tre ställen behövde vi en stor bil för att slippa demontera cyklarna. Få bolag erbjöd det och de hade alla fått usla omdömen. Priser och villkor spretade ordentligt mellan övriga.
Avresa
För min del slutade det som allt för ofta med extremt lite sömn avresenatten. Istället för en kort så blev det en lång arbetsdag och jag hann inte packa klart förrän efter midnatt. Väckarklockan ringde kl 4. I de lägena är vi alltid fokuserade och allt gick bra. Skitbolaget Wizz flyg var dock försenat och strax efter att vi hade checkat in började incheckningen strula.
På flyget satt jag bredvid en dam som beskrev hur det var under Ceausecus tid vid makten. Vi glömmer ibland hur bra vi har det.
Ankomst
Det rådde lite förvirring innan vi hittade hyrbilskontoret. Utlämningen gick smidigt och de försökte inte dyvla på oss saker vi inte ville ha eller behövde. Tyvärr fick vi en Dacia Jogger och det krävdes en del kreativitet innan vi fick in allt bagage. Hyrbilskillarna menade att vi behövde en större bil och blev lite förvånande när vi lyckades få in allt i Joggern. Idag kan man normalt räkna med att det sitter en GPS i bilen, även om man inte explicit beställer GPS, men inte i Joggern.
Rumänien
Efter en sen lunch skulle vi köra ut från en parkering, men den aldrig sinande strömmen av bilar omöjliggjorde svenskt säkerhetstänkande. Till slut återstod inget annat än att stick ut nosen och hoppas att bilarna som kom stannade eller väjde. Det gör de normalt och rumänerna är normalt tålmodiga vid den typen manövrar, men det känns inte så bra. På vägen till vårt första boende vid Transalpina fick vi se några av de vansinnesomkörningar som Sigge hade förvarnat om. 130 är maxgränsen på motorvägarna. Bitvis vill man ligga i vänsterfil därför att högerfilen emellanåt har dålig beläggning, men då gäller det att ha koll i backspegeln, vissa kör minst 200.
Vi hyrde ett hus som vi var mycket nöjda med. I alla våra boenden var minst en vattenkran felkopplad och varmvattnet mycket varmt, så polaren var nära att skålla sig innan vi lärde oss det.
Transalpina-området
Vi var slitna och cyklarna måste monteras mm så vi kom iväg från boendet först vid 17-tiden. Färden upp till Transalpina tog ca 45 minuter och solen som hade skinit hela dagen hade gått i moln. När vi klev ur bilen var det två grader och blåste halv storm. Det var svårt att klä på sig. Vi valde att köra iväg lättklädda enligt devisen att man blir varm av hård cykling uppför. Vindens köldeffekt var dock större än vi hade förväntat oss och sämre väder var på väg in. Efter bara en kort bit vägrar polaren att fortsätta. ”Det här är ingen semestercykling, det är bara en pina.” Jag som har en mer skruvad referensram fortsatte uppför. Jag passerade toppen och fortsatte ner en bit på andra sidan. Tempen hade sjunkit till -2 och jag frös som hund när jag fotade och filmade i den mycket kraftiga blåsten. Det tog hela bilresan hem innan jag tinade upp, men cyklingen var en speciell upplevelse så det var värt det.
Uppför Transalpinas södra sida. Den uppmärksamme ser att armvärmaren på vänster arm har kasat ner. Ska man frysa ska man göra det ordentligt.
Dagen efter fick vi en överraskning. Efter toppen ligger en dal som leder till en nästan lika hög topp. Vädret var ok, men polaren fick punka och mekaniska problem. Det slutade med att jag cyklade själv. Vädret slog om och det blev misär med hagel, dimma och snö. Vi hann se så pass mycket att vi bedömde passet som en fyra på en femgradig skala. Bra helt enkelt.
Nästa dag inleddes med cykelmeck. Vi hade ingen lust att packa ner cyklarna igen och polaren kom med den kreativa idén att sätta cykeltransportväskorna på taket. Det tog tre timmar innan vi hade fått dem på plats. När vi började köra uppstod ett jättejobbigt missljud i farter över 30 km/h och det hade drivit oss till vansinne om vi inte hade hittat orsaken när vi hade ca 15 mils körning framför oss.
Ett missförstånd gjorde att vi inte tankade på södra sidan och sen fick bensinbrist på den öde norra sidan. Det var stressande när vi inte hade en aning var nästa mack fanns och inte hade någon mobiltäckning. Det var en stor del utförskörning och extrem eco-driving gjorde att vi klarade oss till nästa mack flera mil bort, med en viss marginal visade det sig.
Transfagarasan-området
Det var dags att utforska resans huvudattraktion, Transfagarasan. Passet med de fantastiska serpentinvägarna. Vägen byggdes pga att Ceausecu inte litade på sina kommunistiska bröder i Sovjetunionen och var rädd för en invasion. Byggandet kostade 3000 rumänska soldaters liv.
Vi har efteråt förstått att vi lyckades tajma en riktig köldknäpp. Vädret fortsatte att spela oss spratt, men på eftermiddagen när vi tyckte att det klarnade upp så pass det överhuvudtaget var värt att göra ett försök gjorde vi det. På vägen upp mot Transfagarasan såg vi björnungar! De blir tyvärr matade av människor och håller därför inte normal distans, vilket på sikt kommer att leda till problem. Jag gick ut för att fota, men när den ena blev väl närgången fick jag bråttom in i bilen. En vuxen björn kan springa över 50 km/h, så det gäller att ha respekt.
Vi fortsatte uppåt. Det hade kommit stora snömängder. Det var mulet på toppen, men vi fick se nästan hela norra sidan. Trots att vi var klädda i cykelkläder och cyklarna låg bak i bilen bestämde vi oss för att strunta i cyklingen och se den södra sidan när vädret var ok.
Efter toppen leder en lång tunnel, som man inte vill cykla i, över till sydsidan. Asfalten var sämre och bitvis ganska dålig. Vi stoppades längre ner av en gigantisk fårhjord. Den fortsätter långt framför det man ser på bilden.
Vi åkte förbi en enorm dammsjö, men den syntes inte från vägen. Dammen var ok.
Vi fortsatte ner till Draculas borg. De 1500 trappstegen upp till den hade gett välbehövlig fysisk aktivitet, men det var stängt för renovering.
På vägen tillbaka såg vi ännu fler björnar. Det var en mamma med tre ungar som bjöd på björnslagsmål mm.
En av ungarna var både hungrig och nyfiken, men när den började nafsa på backspegeln kändes risken för repor på bilen för stor så jag tutade och körde iväg. Det vita på backspegeln är björnsaliv.
Vi stannade en kort bit därifrån och jag gick ut och fotade igen. När björnmamman började intressera sig för mig tyckte vi att vi hade sett nog och påbörjade en lång och krävande körning till boendet. De hade saltat på toppen och en bit ner, men vi hade bara sommardäck på hyrbilen.
Dagen blev inte alls som vi hade förväntat oss, men vi var extremt nöjda. Vi var överens om att resan redan var lyckad och skulle vi uppleva mer så var det bara en bonus.
Nästa dag var vädret sämre. När vi väl chansade på att åka upp såg vi att det hade snöat mycket under natten. Vid ankomsten upptäckte vi nya mekaniska problem med polarens cykel. Det var inte aktuellt att mecka ute i tre grader och snö, så vi bestämde att jag skulle cykla själv. Sämre väder drog dock in snabbt och det blev ingen cykling. Hjulen spann i snön när vi skulle ut från parkeringen, men vi kom loss. Det började spöregna och fortsatte åtminstone halva vägen ner. Väl tillbaka vid boendet sprack det upp igen, men då klockan för mycket för att åka upp igen och cykla.
Dagen efter ok cykling, men en del misär i form av kalla fötter och händer. Vi var inte riktigt rustade för så kyligt väder och med tunna sommarskor ska man inte gå i snöslask, inte ens med regnöverdrag. Hög intensitet uppför tinar inga blöta, kalla fötter, även om det blir uthärdligt. Utför blir det en riktig plåga.
Nästa dag var vädret något bättre och cyklingen mer njutbar. Polaren frös och avstod därför från att cykla sydsidan. Jag körde en bit och den fick betyget 4-, baserat både på cyklingen och den tidigare bilfärden.
Sista dagen vid Transfagarasan var uthyraren tillmötesgående och vi fick lämna packningen under tiden vi cyklade. Det var vi mycket glada för, då vi då hade resans bästa väder. Helg och fint väder innebar många inhemska turister och trafikkaos uppe vid toppen. Relativt hanterligt för oss på cykel, även om vi stundtals inte kunde cykla.
Transfagarasan norra sida inkl toppen med sjön fick betyget 4,5 av 5.
Norra sidan
Polaren njuter av sjön vid toppen
Utsikten över nordsidan
Sydsidan
Bucegi national park och Piatra Craiuili nationalpark
Resan till nästa boende i Busteni gick bra. Boendet var det sämsta av våra boenden, men fortfarande ok förutom sängarna. Vi tog bilen en bit och sen cyklade vi till och i Bucegi national park. Dimma och dåligt väder på väg in föranledde en diskussion om det lämpliga i att fortsätta, men det var ganska få höjdmeter kvar till Babele och Sfinxen, så vi fortsatte. Det är jag glad för, då de blev bättre bilder på dem än vid vackert väder. Kallt och blåsigt, men inte en snöflinga, så uppenbarligen en något annan väderzon.
Sfinxen
Ett badrumsgolv som blev extremt halt när det var blött kunde ha satt punkt för min cykling, men jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Dagen efter var vädret extremt svårbedömt, men till slut bestämde vi oss för att åka österut istället och titta på Piatra Craiuili nationalpark. Det visade sig vara rätt beslut. Första stoppet blev Magura kanjondal, med ett vackert böljande landskap som inte liknade något vi hade sett tidigare i Rumänien. På vägen dit mötte vi ett häst och vagn-ekipage avsett för transporter. Ganska fascinerande när bilparken i stort är ganska modern.
Nästa stopp var Bran-slottet som ska ha varit förlaga till Draculas slott. Oklart om greve Vlad (Dracula) någonsin har varit där, men kommersen var stor och slottet värt ett besök. Även om han inte drack blod, så var han en blodtörstig tyrann som spetsade sina fiender på pålar.
Vi besökte även fortet i Rasnov. På vägen hem fastnade vi återigen bakom långsamma fordon på de slingriga vägarna. Det var häftigt att se en stor långtradare köra om en annan på en sådan slingrig väg. Chauffören visste exakt var det var tillåtet och vad som krävdes.
Sista cykeldagen var vädret bra och vi cyklade i Bucegi national park igen. Det var en helt annan upplevelse när man kunde se alla vackra vyer. Förutom Babele och Sfinxen cyklade vi upp till radiomasten där vi såg några fläckar snö. Vilken skillnad mot Transfagarasan. Utsikten var fantastisk och vi såg det enorma minneskorset som ska hedra de soldater som omkom under första världskriget. Det var kallt och blåsigt och sämre väder på väg in sent under eftermiddagen. Det och svårcyklad terräng för CX gjorde att vi avslutade utan att ha cyklat vårt sista mål, men vi var helt nöjda ändå.
Polaren framför Babele
Utsikten från radiomasten åt ett håll
Utsikten från radiomasten i en lite annan riktning
Hemresa
På avresedagen fastnade vi lång tid vid ett vägarbete, men vi hade som tur var planerat med god marginal. Vid flygplatsen var det 29 grader. Hyrbilsinlämningen gick jättesmidigt. Wizz air som ska ha 15 kr/min om man ringer deras kundtjänst, vars flygstolar inte går att justera och är nedsuttna var återigen försenade. Det var en torsdag och vi träffade passagerare som hade väntat på att få flyga hem sedan föregående söndag, då de deras söndagsflyg blev inställt och tisdagsflyget var fullt. Wizz air är ett riktigt skitbolag. Undvik det.
Försenade kom vi hem efter midnatt, trötta men mycket nöjda med resan. Det blev mycket mindre cyklat än under andra cykelresor, bl a pga vädret. Främst björnarna, men även annat, gjorde resan riktigt minnesvärd. Vädret går inte att styra över och kanske var Transfagarasan vackrare i snöskrud än det hade varit annars. Oavsett vilket är vi väldigt nöjda med resan och kan varmt rekommendera Karpaterna som resmål.
Praktiskt
CX/gravel är ett bra cykelval då asfalten ofta är ganska dålig. För cyklingen i Bucegi national park var det en förutsättning. Där skulle en MTB vara bättre för vissa sträckor. Transalpina, Transfagarasan och Bucegi national park är sannolikt den bästa cyklingen (om man bortser från MTB som vi inte vet något om) i Rumänien. Den är i klass med alperna. Avstånden är så pass stora att det kräver boende vid respektive bergsområde.
Trafiken är delvis hetsig, särskilt närmare Bukarest. Man måste tydligt visa att man tex vill svänga ut från en väg, man kommer aldrig ut annars på vissa ställen. Trafikmiljön är farligare med hinder som inte skyltas mm, men ok. Asfalten är av varierande kvalitet. På tex motorvägarna är den oftast bättre i vänster fil. I den kör dock vissa mycket snabbare än de 130 km/h som är maxhastighet.
Enligt Sigge är det inga problem med lurendrejeri eller annat i de områden vi vistades i. Vi delar den bilden.
Det finns boenden med bra standard.
Bra reseperiod kan, trots våra erfarenheter, vara mitten av september och hela(?) oktober. Tidigare om man gillar värme, men då är det högsäsong.
Prisnivån är något lägre än i Österrike, Frankrike och Italien och mycket lägre än i Schweiz. Det är främst boende och mat som är billigare. Hyrbilspriserna ligger generellt lägre, i synnerhet mot vissa andra destinationer där priset inte ändras så mycket säsongsmässigt. Det kan vara både billigare och dyrare och som vanligt gäller det att ha koll på villkoren så att man jämför äpplen med äpplen. Det går att betala med kreditkort i princip överallt.
Det eldas mycket med ved, vilket ibland märks i form av röklukt och sämre luftkvalitet. Det skulle kunna vara ett problem för astmatiker. Förutom det och andra bagatellartade irritationsmoment som felmonterade kranar (med skållningsrisk) har vi enbart positiva erfarenheter och kan absolut tänka oss att åka tillbaka. Det är synd att Karpaterna inte har fler höga cyklingsbara berg i Rumänien.
Edit: Som @mhenry påpekar så är det på de stora vägarna som trafiken är jobbig och vi såg några enstaka cyklister cykla på vägar där vi nog aldrig skulle cykla. Vägarna till passen ovan är alla turistvägar med lugn trafik. Det finns enstaka idioter, men det gör det i Alperna också.
Senast ändrad:
