[RR] Tour de Helags
Det har inte blivit mycket skrivet här på Happy de senaste åren. Mestadels sysslar jag nuförtiden med paddling, i viss mån även professionellt (se t.ex denna för en lite annorlunda tur).
Vi började genast diskutera en ny tur när vi körde hem från en utflykt till Vindelfjällen för två år sedan. Jämtland dök snabbt upp som det första alternativet och tanken var att åka för ett år sedan. Dock råkade jag få ett personligt semesterförbud för september månad p.g.a någon audit på jobbet, så turen sköts upp med ett år. Inte lätt att hitta ett gemensamt datum för tre medelålders män med massor av plikter och andra aktiviteter. Nu kom vi i alla fall iväg och tog torsdag kväll nattbåten från Åbo till Stockholm. Sedan blev det 600 km bil till Ljungdalen, dit vi anlände vid tretiden på eftermiddagen.
Vi snabbpackade cyklarna och gav oss av. Målet var att komma lite förbi Helags Fjällstation.
I början åkte vi på väg, men den blev snart smalare.
Vyerna öppnade sig.
Sträckan till Helags Fjällstation på 12 km och lite över 200 höjdmeter gick på knappt två timmar. Helt ok, vi hade ju inte bråttom.
Vi fortsatte genast med stigen som gick söderut. Denna var mindre, men hade ännu spår av cykeldäck.
Ytterligare hundra höjdmeter avklarade.
Nu fick jag min första punka, sannolikt p.g.a för lågt tryck i däcket. Jag hade tidigare haft några genomslag, men inte just nu när det gick hål. Bild av Jarkko Holopainen.
Renstaket.
Jag körde med min Surly Ice Cream Truck med 100 mm fälgar och tjocka 4,8-tums däck. Mitt Fjällräven Akka 3 Dome-tält var förstås alldeles för tungt, men allt vi hade. Tältet var fäst vid styrstången, sovgrejer och extra kläder på pakethållaren och en del andra tyngre saker i diverse väskor fästa i cykeln. På ryggen hade jag en Shimoda Explore 40 kameraryggsäck, med en del lättare saker samt en kamera.
Jag fick snart ytterligare en punka, utan att det borde ha funnits någon anledning till det. Kanske innerslangen helt enkelt var murken? Annars är ju Surlys innerslangar ganska rejäla doningar. Vi slog i alla fall läger nu, det var dags ändå efter tre timmar och med solnedgången inom en timme. Med gott humör packade jag upp reservslangen, bara för att märka att det var en 29+-slang. I packad form är den ungefär av samma storlek som innerslangen till en fatbike. I början såg det inte bra ut när jag pumpade luft i den, men slutligen ploppade däcket på plats och fungerade utmärkt under resten av turen.
Tälplatsen var alldeles utmärkt, nedanför Helagsglaciären och med utsikt mot Predistolen.
Det blev middag och läggdags vid tiotiden. Det regnade lite under natten och morgonen, men mot bakgrund av den helt katastrofala väderprognosen med 13-17 mm regn och snöslask från SMHI, Yr.no och FMI vi läste på torsdag morgon var vi helt nöjda.
Begränsat med höstfärger ännu.
Jag körde med Surly Bud och de andra hade Surly Nate-däck. Tunga och kraftiga däck, som knappt rullar alls på hårt underlag. Här har de dock sin plats.
På väg lite över åtta på morgonen.
Efter en snabb utförsbacke svängde vi mot Sylsjön. Stigen blev smalare och var ofta så djup och smal att tramporna tog i sidorna. Inga spår av däck längre. Fint var det i alla fall.
Matti hade en Salsa Mukluk och en alldeles för tung ryggsäck.
Att hitta vatten var inte det lättaste. Vid denna tid på året är bäckarna små, vilket gör att risken att vattnet är dåligt stiger, då det ändå finns en del renar i trakten. Själv har jag blivit ordentligt sjuk två gånger av dåligt fjällvatten, så jag tar inte gärna några risker. Just denna bäck var i alla fall säker. Eventuella patogener är ordentligt utspädda i en så stor bäck.
Fortsättningsvis små stigar.
Nu kom vi till den intressanta delen, 16 km stig längs Sylsjön. Det vore förstås helt möjligt att åka på fina och välkända stigar i Jämtland, såsom t.ex Jämtlandstriangeln, men det finns ju ingen chans all till äventyr om man känner till allt i förväg. Början var mycket otydlig och vi försökte först köra längs stranden.
Tyvärr fanns hela tiden åsar med rasbranter fram ända till vattnet, så vi tog oss snabbt upp till den (i någon mån) märkta stigen. För det mesta var den mycket smal och gick konstant upp och ner mellan små bäckraviner.
Lunch.
Vädret blev bättre och alla var på gott humör.
Videsnåren tog slut och i stället blev det kilometervis med blötmyr. Tungtrampat och tyngre, men knappast snabbare, än att gå, även om skorna hölls torrare. Matti försökte gå en sträcka, men träskmonstret tog ena skon av honom och han blev tvungen att gräva upp den ur myren.
Det blev en del pauser, men jag var ändå tvungen att ta till en nödpaus för att få socker i mig en timme innan tältdags. En totalbonk skulle ha skett inom femton minuter. (Det är kanske något patetiskt, men jag har bonkat tillräckligt under cykelturer för att märka symptomen ytterst bra).
Vi ville komma rätt högt upp i passet, för att vara i en bra position inför söndagen. Det började regna när vi närmade oss och fortsatte en tid. Ett moln som läckte vatten hade fastnat ovanför en glaciär och allt blåste mot oss. Vyerna var i alla fall acceptabla.
Med endast yttertältet uppe hade vi gott om plats att byta om och koka mat. Det första vi gjorde var att sätta på torra kläder och dricka något varmt, då vi nu var tämligen utmattade efter en fantastiskt dag.
Vatten från en närbelägen bäck.
Efter en kort vila blev det dags för middag. De andra körde med frystorkat, men jag föredrar något med mera substans.
Oerhört vackert utanför tältet.
Vi var förberedda på en kall natt, men klarade oss fint i sommarsovsäckarna. Lite före sex på morgonen meddelade Jarkko att det var en oerhört fin morgon och då var det bara att stiga upp.
En fin frostmorgon.
Solen började belysa topparna.
Dimman jagades iväg över passet från solsidan.
På väg vid åttatiden med ungefär 400 höjdmeter framför oss.
Bild tagen av Jarkko Holopainen.
Lite solbad vid Ekorrdörrens rastskydd.
Och så var det dags att skuffa cykel.
Härliga vyer...
... som vi tog oss tid att beskåda.
Fortfarande bara cykelskuffning...
... ända tills vi kom till sadeln mellan Sylskalstöten och Templet.
Templet
På vägen ner var den del cykelbart och en del inte. En av de viktigaste färdigheterna i dylika förhållanden är förmågan att avgöra vad man kan åka och vad man inte bör försöka sig på. Klart viktigare än körtekniken i mitt tycke. Man får helt enkelt inte skada sig och det är heller inte mycket bättre att åka sönder cykeln, då det skulle bli en lång promenad tillbaka.
Runt tolvtiden på söndagen stötte vi på den första människan sedan fredag kväll, men vi sade bara hej och åkte förbi, då vi nu var på en rolig utförssektion. Vi fann ingen anledning att besöka Sylarnas Fjällstation utan tog en annan väg.
Nu blev stigen riktigt fin.
Lunch nära Pojktjärnen.
Den utmärkta stigen fortsatte mot Helags.
Kort paus vid Miesehketjahke rastskydd.
Utsikt mot området vi just varit i. Härifrån var det bara 6 km fågelvägen till vår senaste tältplats, även om vi färdats i 16 km.
Stigen blev bredare.
Under den sista biten mot Helags Fjällstation blev stigen mycket dålig och vi gick en del.
Ungefär tio minuter innan Helags Fjällstation kände jag igen att energin nådde bottennivån, och en paus hade varit på sin plats, men vi fortsatte då vi var så nära. På fjällstationen blev det något av en kulturshock, speciellt för mina kompisar som ungefär pratar tillräckligt med svenska för att inte bli sålda på torget i Mora. Stället var fullt av svenskar som minglade och pratade hela tiden. Alla var snygga och vältränade och hade fina och rena kläder som tagna direkt ur Naturkompaniets katalog. Vi drack varsin cola och öl och hade smutsiga kläder och luktade illa. Vi drog snabbt vidare...
Vi hittade ett hyfsat ställe ovan trädgränsen en bit borta från stigen och med några små tjärnar att tvaga sig i. Elkablarna till Helags störde utsikten söderut, men platsen var annars fin.
Vi var igen tämligen utmattade.
Sovdags lite före nio.
Natten kändes varm och vi steg upp före sex.
Efter en snabb frukost var vi på väg.
Pakethållaren på Jarkkos Puglsley började skramla för mycket, men några buntband löste det problemet.
Den sista biten var mestadels utförs och på under en timme var vi tillbaka i bilen.
Det var det. En trevlig och rätt krävande tur på 90 km stigar annat underlag. Vi körde tillbaka till Stockholm och tog nattbåten till Åbo. Jag var tillbaka på jobbet vid niotiden på tisdag. Mycket upplevelse under kort tid.
Jarkkos RR på finska
Ungefärlig rutt.
Vi började genast diskutera en ny tur när vi körde hem från en utflykt till Vindelfjällen för två år sedan. Jämtland dök snabbt upp som det första alternativet och tanken var att åka för ett år sedan. Dock råkade jag få ett personligt semesterförbud för september månad p.g.a någon audit på jobbet, så turen sköts upp med ett år. Inte lätt att hitta ett gemensamt datum för tre medelålders män med massor av plikter och andra aktiviteter. Nu kom vi i alla fall iväg och tog torsdag kväll nattbåten från Åbo till Stockholm. Sedan blev det 600 km bil till Ljungdalen, dit vi anlände vid tretiden på eftermiddagen.
Vi snabbpackade cyklarna och gav oss av. Målet var att komma lite förbi Helags Fjällstation.
I början åkte vi på väg, men den blev snart smalare.
Vyerna öppnade sig.
Sträckan till Helags Fjällstation på 12 km och lite över 200 höjdmeter gick på knappt två timmar. Helt ok, vi hade ju inte bråttom.
Vi fortsatte genast med stigen som gick söderut. Denna var mindre, men hade ännu spår av cykeldäck.
Ytterligare hundra höjdmeter avklarade.
Nu fick jag min första punka, sannolikt p.g.a för lågt tryck i däcket. Jag hade tidigare haft några genomslag, men inte just nu när det gick hål. Bild av Jarkko Holopainen.
Renstaket.
Jag körde med min Surly Ice Cream Truck med 100 mm fälgar och tjocka 4,8-tums däck. Mitt Fjällräven Akka 3 Dome-tält var förstås alldeles för tungt, men allt vi hade. Tältet var fäst vid styrstången, sovgrejer och extra kläder på pakethållaren och en del andra tyngre saker i diverse väskor fästa i cykeln. På ryggen hade jag en Shimoda Explore 40 kameraryggsäck, med en del lättare saker samt en kamera.
Jag fick snart ytterligare en punka, utan att det borde ha funnits någon anledning till det. Kanske innerslangen helt enkelt var murken? Annars är ju Surlys innerslangar ganska rejäla doningar. Vi slog i alla fall läger nu, det var dags ändå efter tre timmar och med solnedgången inom en timme. Med gott humör packade jag upp reservslangen, bara för att märka att det var en 29+-slang. I packad form är den ungefär av samma storlek som innerslangen till en fatbike. I början såg det inte bra ut när jag pumpade luft i den, men slutligen ploppade däcket på plats och fungerade utmärkt under resten av turen.
Tälplatsen var alldeles utmärkt, nedanför Helagsglaciären och med utsikt mot Predistolen.
Det blev middag och läggdags vid tiotiden. Det regnade lite under natten och morgonen, men mot bakgrund av den helt katastrofala väderprognosen med 13-17 mm regn och snöslask från SMHI, Yr.no och FMI vi läste på torsdag morgon var vi helt nöjda.
Begränsat med höstfärger ännu.
Jag körde med Surly Bud och de andra hade Surly Nate-däck. Tunga och kraftiga däck, som knappt rullar alls på hårt underlag. Här har de dock sin plats.
På väg lite över åtta på morgonen.
Efter en snabb utförsbacke svängde vi mot Sylsjön. Stigen blev smalare och var ofta så djup och smal att tramporna tog i sidorna. Inga spår av däck längre. Fint var det i alla fall.
Matti hade en Salsa Mukluk och en alldeles för tung ryggsäck.
Att hitta vatten var inte det lättaste. Vid denna tid på året är bäckarna små, vilket gör att risken att vattnet är dåligt stiger, då det ändå finns en del renar i trakten. Själv har jag blivit ordentligt sjuk två gånger av dåligt fjällvatten, så jag tar inte gärna några risker. Just denna bäck var i alla fall säker. Eventuella patogener är ordentligt utspädda i en så stor bäck.
Fortsättningsvis små stigar.
Nu kom vi till den intressanta delen, 16 km stig längs Sylsjön. Det vore förstås helt möjligt att åka på fina och välkända stigar i Jämtland, såsom t.ex Jämtlandstriangeln, men det finns ju ingen chans all till äventyr om man känner till allt i förväg. Början var mycket otydlig och vi försökte först köra längs stranden.
Tyvärr fanns hela tiden åsar med rasbranter fram ända till vattnet, så vi tog oss snabbt upp till den (i någon mån) märkta stigen. För det mesta var den mycket smal och gick konstant upp och ner mellan små bäckraviner.
Lunch.
Vädret blev bättre och alla var på gott humör.
Videsnåren tog slut och i stället blev det kilometervis med blötmyr. Tungtrampat och tyngre, men knappast snabbare, än att gå, även om skorna hölls torrare. Matti försökte gå en sträcka, men träskmonstret tog ena skon av honom och han blev tvungen att gräva upp den ur myren.
Det blev en del pauser, men jag var ändå tvungen att ta till en nödpaus för att få socker i mig en timme innan tältdags. En totalbonk skulle ha skett inom femton minuter. (Det är kanske något patetiskt, men jag har bonkat tillräckligt under cykelturer för att märka symptomen ytterst bra).
Vi ville komma rätt högt upp i passet, för att vara i en bra position inför söndagen. Det började regna när vi närmade oss och fortsatte en tid. Ett moln som läckte vatten hade fastnat ovanför en glaciär och allt blåste mot oss. Vyerna var i alla fall acceptabla.
Med endast yttertältet uppe hade vi gott om plats att byta om och koka mat. Det första vi gjorde var att sätta på torra kläder och dricka något varmt, då vi nu var tämligen utmattade efter en fantastiskt dag.
Vatten från en närbelägen bäck.
Efter en kort vila blev det dags för middag. De andra körde med frystorkat, men jag föredrar något med mera substans.
Oerhört vackert utanför tältet.
Vi var förberedda på en kall natt, men klarade oss fint i sommarsovsäckarna. Lite före sex på morgonen meddelade Jarkko att det var en oerhört fin morgon och då var det bara att stiga upp.
En fin frostmorgon.
Solen började belysa topparna.
Dimman jagades iväg över passet från solsidan.
På väg vid åttatiden med ungefär 400 höjdmeter framför oss.
Bild tagen av Jarkko Holopainen.
Lite solbad vid Ekorrdörrens rastskydd.
Och så var det dags att skuffa cykel.
Härliga vyer...
... som vi tog oss tid att beskåda.
Fortfarande bara cykelskuffning...
... ända tills vi kom till sadeln mellan Sylskalstöten och Templet.
Templet
På vägen ner var den del cykelbart och en del inte. En av de viktigaste färdigheterna i dylika förhållanden är förmågan att avgöra vad man kan åka och vad man inte bör försöka sig på. Klart viktigare än körtekniken i mitt tycke. Man får helt enkelt inte skada sig och det är heller inte mycket bättre att åka sönder cykeln, då det skulle bli en lång promenad tillbaka.
Runt tolvtiden på söndagen stötte vi på den första människan sedan fredag kväll, men vi sade bara hej och åkte förbi, då vi nu var på en rolig utförssektion. Vi fann ingen anledning att besöka Sylarnas Fjällstation utan tog en annan väg.
Nu blev stigen riktigt fin.
Lunch nära Pojktjärnen.
Den utmärkta stigen fortsatte mot Helags.
Kort paus vid Miesehketjahke rastskydd.
Utsikt mot området vi just varit i. Härifrån var det bara 6 km fågelvägen till vår senaste tältplats, även om vi färdats i 16 km.
Stigen blev bredare.
Under den sista biten mot Helags Fjällstation blev stigen mycket dålig och vi gick en del.
Ungefär tio minuter innan Helags Fjällstation kände jag igen att energin nådde bottennivån, och en paus hade varit på sin plats, men vi fortsatte då vi var så nära. På fjällstationen blev det något av en kulturshock, speciellt för mina kompisar som ungefär pratar tillräckligt med svenska för att inte bli sålda på torget i Mora. Stället var fullt av svenskar som minglade och pratade hela tiden. Alla var snygga och vältränade och hade fina och rena kläder som tagna direkt ur Naturkompaniets katalog. Vi drack varsin cola och öl och hade smutsiga kläder och luktade illa. Vi drog snabbt vidare...
Vi hittade ett hyfsat ställe ovan trädgränsen en bit borta från stigen och med några små tjärnar att tvaga sig i. Elkablarna till Helags störde utsikten söderut, men platsen var annars fin.
Vi var igen tämligen utmattade.
Sovdags lite före nio.
Natten kändes varm och vi steg upp före sex.
Efter en snabb frukost var vi på väg.
Pakethållaren på Jarkkos Puglsley började skramla för mycket, men några buntband löste det problemet.
Den sista biten var mestadels utförs och på under en timme var vi tillbaka i bilen.
Det var det. En trevlig och rätt krävande tur på 90 km stigar annat underlag. Vi körde tillbaka till Stockholm och tog nattbåten till Åbo. Jag var tillbaka på jobbet vid niotiden på tisdag. Mycket upplevelse under kort tid.
Jarkkos RR på finska
Ungefärlig rutt.
Senast ändrad:
