DAG 2
Det jag lärde mig redan 2023 var att fortsätter man bara cykla så kommer man fram till slut. Ändå fanns det en runda bland alla alternativ som jag inte kände mig säker på om jag skulle klara av. Tanken var att spara den till slutet av veckan, för att se om jag fortfarande var sugen, vad kroppen sa, om det alls kändes realistiskt. Alla väderleksrapporter gjorde dock klart att detta var sista dagen utan regn, så det kändes lite som enda chansen och då vore det ju dumt att inte ta den. Jag intalade mig att man kan ju alltid ge upp och vända, om det skulle bli så.
Målet var den uppdämda sjön Lac de Roselend, ungefär åtta mil sydost om Annecy. En plats som både lyckas se ut som ett vykort och ett tillhåll för en Bond-skurk, beroende på perspektiv. På ett sätt inte så värst mycket tuffare än något annat, en klättring på 1300 meter utspridda över tre mil, men nu med 45 platta kilometer innan och efter.
Jag åt en stor frukost, fyllde alla fickor med ätbart, kletade på SPF50, och gav mig sedan iväg tidigt. Även denna gång längs cykelvägen på sjöns västra sida. På morgonen var det många pendlare på väg in till stan, men även massor med landsvägscyklister på väg åt alla håll. Den gamla sanningen ”ju snabbare de är, ju mindre chans att de hejar” gäller även här.
Tanken var att hålla lite tempo de första 45 kilometrarna ner till Albertville, inte stanna och ta fina bilder eller dricka någon kopp kaffe. Dagen skulle ju bli lång och det kändes onödigt att slösa tid. Ändå blev det ett fotostopp och två stopp för att dubbelkolla att jag var på rätt väg. Det tog ungefär 90 minuter att följa dalgången och plötsligt var man i mitten av Albertville, där jag tänkte att jag skulle ta en kaffe och kanske kolla in något OS-relaterat, men efter att ha avslutat första flaskan och ätit en macka var jag plötsligt iväg igen. Vän av ordning kan se på kartor att man kan korta av denna runda genom att svänga en mil tidigare och cykla över ett bergspass istället för runt, men jag ville ogärna lägga till 400 meter extra klättring och blev varnad att den vägen är både brant och dålig.
Så följer man denna väg hinner man bara in och nuddar på Albertville innan man gör en 180-graderssväng och vänder upp i en annan dalgång, skyltat mot Beaufort. Nu skulle varje skylt handla om kossor, ost och mjölk. De första kilometrarna ut ur staden var överraskande krävande, dessutom med mycket trafik på smal väg, det innebar att jag några gånger kände att jag behövde trycka på för att nå något litet ställe där bilar bakom kunde passera. Ändå var alla tålmodiga och snälla, redan här vevade några ner rutan och ropade allez eller chapeau, vilket det skulle bli mer och mer av ju längre upp jag kom.
Dalgången här är totalt annorlunda från den breda, platta yta jag just hade cyklat igenom, här är det snarare en ravin som ger känslan av en regnskog i hur den omsluter en. Snällare lutning och mycket skugga gjorde att jag kunde hålla en bit över 20 km/h, den största utmaningen var att titta på vägen istället för omgivningarna. Varje gång en snöklädd topp dök upp genom lövverket så var det en liten energikick, som när man kör på en sån extrafartspil i Mario Kart. Från byn Villard-sur-Donon öppnar det dock upp sig igen, och det började bli tydligt att nu var det riktigt varmt i solskenet. Vid det här laget började jag oroa mig att de som fick bilder skickade till sig skulle tycka att alla såg likadana ut, blått längst uppe, lite berg i mitten, lite grönt där nere. Det får man leva med.
Så i Beaufort tog jag en paus i skuggan, åt och drack, kände efter. På många sätt var det nu det skulle börja, samtidigt hade jag redan cyklat 65 km och varit igång i tre timmar. Jag kände mig pigg, men hemma i vardagen kan tre timmar vara veckans längsta runda. Nu var det dock inte dags att komma hem, utan att klättra 1000 meter på 13,5 km.
Solen brände på så jag tog chansen att fråga ett gäng australienska mountainbikecyklister om de möjligtvis hade en klick SPF över. De sa sorry mate, vilket jag kanske borde gissat eftersom samtliga såg ut som en läderväska i ansiktet. De väntade ut att snabbköpet skulle öppna igen vid 15, men en förbipasserande bybo nämnde att butiksägaren mest gick på feeling under sommaren, så det var inte alls säkert att de skulle öppna vid 15 eller ens alls på en torsdag. Så franskt, tänkte jag, och satte av.
Från Beaufort upp till Roselend-sjön finns det två vägar. Den ena lite snällare och med bra asfalt, den andra mer elak och skrovlig. Den första varianten låter ju mycket trevligare både upp och ned, men eftersom en loop känns mycket härligare än dit-och-tillbaka så fick det bli den elakare på vägen upp, bra asfalt nedåt fick fälla avgörandet.
Några kilometer innan sjön Roselend finns bergspasset Col de Pré. Om man tar en titt på Strava-segmentet för sträckan från Beaufort upp till passet hittar man bland andra Romain Bardet, Sepp Kuss och Nibali på topp 10, med farter runt 20 km/h. Jag fick ligga ganska nära min gräns för att nå upp till i snitt 8 km/h, med flera vilopauser under de fyra km där lutningen inte går under 8%. Värmen kändes olidlig även så pass långt upp, det gällde att gömma sig i skugga så mycket som det gick. Många ord för att säga: det var verkligen jättejobbigt.
Alla som cyklar vet att jättejobbigt kan vara jättekul men under i alla fall en timme här var det inte superkul. Hela tiden otroligt vackert, men i takt med att luften tunnades ut och vägen samtidigt blev brantare så kändes det bitvis som att det var dags att vända. De små gulliga kilometerskyltarna kändes som ett hån snarare än en klapp på axeln. Den enda cyklisten som passerade på hela sträckan svarade inte ens på mitt bonjour, att han kanske skulle sitta på restaurangen längst upp när jag kom dit gav dock en liten extra kick. Som tur var kändes det hela tiden värre att vända än att fortsätta, och plötsligt blev vägen flackare och så dök pass-skylten upp, bland motorcyklar, husbilar och några cyklister. Vid Col du Pré fick jag så många glada tillrop att jag blev lite rörd, det är alltid roligt att höra hur folk försöker säga att de är imponerade utan att rakt ut kalla en tjock. En fransman var mer direkt och la handen på magen och sa ”big!” och gav sen tummen upp.
Jag rullade rätt snabbt vidare, passet är en platå utan direkt utsikt, och bara några kilometer längre fram fanns sjön tillsammans med restaurang precis på klippkanten. Eftersom känslorna redan var nära så var det väldigt härligt att passera krönet och titta ner mot den turkosa sjön, som ännu inte fyllts helt av smältvatten. På restaurangen fick jag fylla flaskorna, även om det kändes som på håret att kvinnan skulle säga nej, trots att jag handlade. Jag åt en baguette och dessutom allt jag hade kvar i fickorna som inte var godis, drack mer läsk, men eftersom jag var dyngsur av svett blev jag snabbt kall. Därför kände mig jag lite stressad att komma vidare. Från restaurangen fortsätter man ned en bit innan man får cykla över dammen och titta över kanten, där det blev en till fotopaus. Såhär i efterhand tänker jag att jag borde tvingat mig själv att njuta lite längre, för det var en alldeles makalös plats som bilder inte gör rättvisa. Jag och en annan cyklist som fysiskt låg någonstans mitt emellan mig och Jonas Vingegaard utbytte high fives, men fortsatte sedan åt varsitt håll.
Den som vill kan här fortsätta till det högre passet, Cormet de Roselend, men det ingick aldrig i min plan. Därför kändes det inte heller som att ge upp att inte ta den vägen, även om det sades att det låg kvar snö på marken där uppe.
Istället jacka på och sen tre mil utförsåkning. Jag är rätt feg på väg nedåt, men ju rakare det blev ju mer kunde jag slappna av. På denna sida mötte jag massor av cyklister, passerades dessutom av några enstaka och två klungor. Jag rullade direkt igenom Beaufort och fortsatte hela vägen ner till Albertville, där jag återigen svängde 180 grader för att möta de 45 platta kilometrarna som kvarstod. Nu hade jag fått vila benen en hel del, så tänkte att det skulle vara en härlig avslutning på dagen. Men tyvärr är ju 45 platta kilometer ändå 45 kilometer, och när det var dags att börja trampa igen berättade benen istället hur trött jag var.
Det blev en pina, kolsvart i huvudet, helt klart någon typ av bonk, och dessa mil kändes jobbigare än milen uppåt. Helt enkelt alldeles slut, dessutom med en ökande huvudvärk. Jag försökte ta ett mentalt steg åt sidan och påminna om dagens vackra vyer och att det tunga var bakom mig, men det funkade inte alls. Totalt jävla mörker, som Skelleftebandet hette, farten var helt okej men krävde total själslig närvaro. Om någon märker att det inte dyker upp några bilder i denna del av inlägget så förstår ni kanske varför. Det blev några stopp, sura miner, arga tankar, men det fanns som tur var inga andra alternativ än att trampa hem.
Där och då kändes det som att denna typ av runda helt enkelt inte var för mig, aldrig igen, men några rundor senare tänkte jag att det kanske mest handlar om att denna typ av runda i denna typ av värme med denna typ av intag. Mer vätska, mer mat, mer salt. Väl hemma kom det en pizza direkt till dörren och sen tvingade jag ut mig på en liten promenad för att skaka ur benen. Hacks säsong 2 på Netflix, sen tack och godnatt. 153 km och 1947 höjdmeter totalt, 9:23 dörr till dörr.
