[RR] Två Soliga cykelveckor på Cypern [Bilder]
Eftersom att det känns lite grått och trist här hemma och tydligen också på forumet så tänkte jag dela med mig om min 2veckors vistelse på Cypern, som jag just är hemkommen från.
Först tänkte jag publicera hela min dagbok från Cypern, men när den visade sig uppta hela 24sidor i Word så beslöt jag mig för att det var lite för mycket. Så jag kommer att skriva om två dagar som var mest roliga på Cypern och så en summering.
Hela Historien kan ni läsa på min Hemsida (Dagboken fylls på med nya inlägg överst så man måste läsa från slutet och uppåt, så klicka på länken och bläddra ned) första sidan finns här: http://oscarekstam.com/index.php/784772
28 dec -06 ”Das alpen passe”
Jag åkte som en väldigt skakig 8 idag. Min resväg korsades under motorvägen A1, där jag på vägen hem körde en farthöjning, start och mål markerat med lila. Det andra som är markerat med lila är på väg ned från toppen Kionia, det var nästintill bara nedförsåkning från den första lila punkten till den andra.
Idag var det dags för ett bergspass! Jag har länge längtat efter att köra upp i Troodosbergen. Tyvärr är det så att vi bor så långt bort från dem så jag fick bara känna på 1400meter över havet idag, men det är inte så illa då högsta punkten i Troodosbergen är 1952meter på Mt. Olympus.
När jag började dagen med att åka ut ur Larnaca upp mot bergen så kände jag att det blåste ganska stark mot/sidovind. Jag valde då att åka grusvägar och mindre vägar i ett mer kuperat landskap istället för att ta den mindre kuperade landsvägen upp mot byn Lythrodontas. Inget dåligt val då grusvägarna är underbart fina och lättrullade hela vägen dit. Men jag slapp inte vinden tyvärr. Jag tog några kort på en grusväg för att verkligen visa att underlaget är mer eller mindre som fin cement med lite fint grus/sand ovanpå.
Rakt, brett och lättrullat / Kurvigt, smalt och lättrullat
Men det var inte först när jag kom in i Lythrodontas som det verkligen började luta på. Innan hade det bara varit lätt kuperat upp och ned. Nu började allvaret och de fina stigningarna som min pappa talat om. Alldeles 100meter utanför den charmiga lilla bergsbyn så tornade bergen upp sig, och även att de kort jag tog gör sig rättvisa mot hur det såg ut i verkligheten så ger de en ungefärlig blick på det för cyklister så underbara landskapet:
Jag åkte vidare på asfaltvägen till höger och målet idag var den lilla ”pelaren” som syns på toppen av det berg som är längst bort. Berget är på bilden ovan den nästintill kamouflerade gröna skylten i delningen av vägen.
Vägen dit skulle enligt kartan och min fader vara upp och ned men den kom endast att vara uppför. Inget som påverkade mig negativt, tvärt om som var det helt perfekt för mig. Jag ville ju köra i berg idag, och det fick jag verkligen härifrån fick jag en klättring på 1000 höjdmeter under meter. Det här var mitt hittills bästa pass på ön, jag fick cykla allt till toppen ”Kionia”. Uppför slingrande grusvägar i dunkla men ändå öppna skogar, långt avskilda från all civilisation. Till hänförande välbesökta asfalterade vägar vars ljuvligt doserade kurvor och nästan silkessläta underlag gjorde att min sinnesställning inte kunde bli bättre. Jag minns ett parti bättre än de andra och det var efter att jag kommit upp från en grusväg till en rastplats. För att sedan fortsätta på den otroligt släta asfalten. Jag fick först åka uppför en liten bit till för att sedan svänga tvärt runt en kurva som såg ut att sluta rakt ut i den ljusblå himmelen. Det såg så ljuvligt ut att jag tänkte att det inte kunde bli så mycket bättre än då här. Men fel hade jag för strax bakom kurvan bredde sig ett landskap ut sig som för cyklister måste vara nirvana. Det jag såg var en gokartbana nedför den grönaste av grönaste skogar, den underbart ljusgrå vägen slingrade nedför sluttningen likt en orm ringlandes nedför odlingsterrasser. Åter igen fick jag tvärnita för att försöka få med den underbara synen på bild. Och återigen så är bilden inte en i närheten rättvis mot hur landskapet såg ut:
Vägen till himmelen
Den gråa ormen
Ormen fortsätter sin framfart
Jag kan ju säga att jag red med ett stort flin på ryggen av ormen.
Efter denna ”lilla” nedfart så var det vals (dansen) upp hela vägen till toppen av Kionia på ca 1400meters höjd. Sista biten uppför stigningen gick på en ganska jobbig och tuff grusväg. Så det var med en lättnadens suck som jag upptäckte att andra sidan av berget så mycket finare ut. Även att jag fick en fin massage på väg ned så var vägen ingenting i jämförelse med hur den såg ut uppför. Jag kunde pressa på ganska bra på de lite hala grusvägarna. De var hala för att som jag tidigare skrivit så ligger det ett löst lager med stenar och sand över ett kompakt cementliknandelager, det gör att kurvorna kan vara förändiskt hala.
Jag drog en lättnadens suck igen när jag kom runt en skumpig krök och såg att de hade lagt asfalt, jag hoppades högt att denna asfalt skulle stå i sig ända hem. För vid detta laget var mina handleder, händer och ”sittdyna” ömma och inte alls glada. Asfalten höll i sig och visade sig bara bli bättre och bättre. När jag kom ned till byn som vars namn på kartan är Vavatsinia så blev vägen dubbelt så bred, lite bredare än en vanlig (70km/h) landsväg hemma. Den visade sig också gå ned längs bergskammen utan de riktigt snäva serpentinkurvorna. Men det var inget som dödade åkglädjen, tvärt om så kunde jag nu stå på utan att bromsa in allt för mycket innan kurvorna. Och jag fick in ett så makalöst flyt att jag mitt i åkningen började skratta högt. Allt som allt var åkningen ned från toppen tills det började på riktig gå uppför igen ca 1000meter ned i höjdmeter och det blev en sträcka på kanske 30kilometer. Det tog mig runt 42minuter att åka hela sträckan. En helt fantastisk avslutning, men det var inte slut här.
När jag kom fram till korsningen som går under motorvägen A1 mot Nicosia så kollade jag på klockan och såg att det kunde bli knappt om ljus tills jag kom hem. Det var då 23kilometer kvar till Larnacas stadsgräns. Jag lade på ett högre tempo som bara ökade mer och mer. Jag kände att jag hade krafter kvar och att kroppen njöt av det lite högre tempot. Så jag ångade på ända in till Larnaca och fick fram att jag åkt de 23kilometerna på 31min i ganska hård motvind med en medelhastighet på 45km/h, och det efter 5½timmes bergscykling. En sträcka med ett dropp på -331meter och stigning på +57meter, alltså åkte jag nedför i 274meter under 23km, en lutning på 11meter per avverkad kilometer. Det skulle vara kul att se vad jag hade fått ut för snitthastighet på en slät väg utan vindpåverkan. Men jag tror som den optimist jag är att den skulle hamna ganska nära med samma ansträngning.
Nå varför namnet ”Das Alpen Passe”? Jo dels för att det är en intern grej i Falun när vi drar up på ”höjdmetersamlarpass” men också för att jag fick till en bra bild:
Das alpen passe!!!
När jag kom hem så väntade en varm dusch och en god macka. Sen var det raka vägen till den ”hemliga” våningen. Maria hade nämligen åkt hem till Falun och satt nu och väntade på mig vid msn. Det var skönt att få ”prata” med henne igen även att det var i skriftlig form. Men jag vet inte om det gjorde att jag saknar henne mindre, snarare mer men det är bara en bra sak. Snart kan får jag träffa henne igen men först blir det lite mer cykling.
Imorgon blir det lätt rullning och om allt vill sig väl så kör jag mountainbike på lördag och söndag =).
1 jan -07 (jag fick köra MTB)
Jag hann faktiskt med en sak till igår, och det var att hyra en MTB. Jag och pappa hyrde den av en tysk firma som hade sin lokal i vad som från vägen såg ut att vara ett stort hotell. Men som visade sig vara ett helt sportkomplex med tennisbanor, poler, cyklar och ehhh golfbilar... Ja det var mer som en liten by med hotell och massa andra tillhörande lägenhetshus. Allt var givetvis till för tyskar, och nästan varenda skylt var skriven på tyska ”bitte faren links”.
Vi skulle nämligen få en guidad tur i runt Kioniaberget idag av Vlad och Helena, samma par som vi var med på den japanska restaurangen. Rundan blev ynka 2mil men tog oss 3timmar, mest för att pappa och Helena inte var lika snabba som mig och Vlad. Men vi kompenserade det med att köra upp och ned samt lite extra svängar. Vlad var en riktig vessla uppför, men det var inte så konstigt då han cyklade på en under 9kiloscykel och hade en kroppsbyggnad som en bergsget. Jag åkte med honom i första stigningen, men det blev lite väl hårt för mig i den sista så jag fick släppa honom. Men jag e inte så sur för det, jag hade ingen anledning till att gasa på. Och fick dessutom piska honom ganska duktigt nedför även att jag körde helstelt. Mest nöjd är jag ändå med att han visade mig de fina stigarna.
Vi började passet med en stigning på ganska exakt 600meter bara på stig och det över 5km, så jag behöver inte säga att det var väldigt brant hela vägen upp. Pappas kommentar till Vlad efter han hade kämpat sig hela biten upp var ”This track is not for people it´s for goats!”. Stigen var till en början väldigt härlig och slingrade sig upp genom härlig bergsskog genom svepande serpentiner, och underlaget var hårt och packat. Ända tills vi kom upp till det första och enda flacka partiet på stigen, mitt på en bergkam där man hade en fin utsikt över nästan hela Cypern. Ungefär såhär såg det ut:
Utsikten från en bergskam, det som syns närmast är resterna av vad vi tror är en utkiksplats för militären. Man ser nämligen de turkiska bergen perfekt härifrån men inte på kortet tyvärr. Stigen går bakom vänstra hörnet av ruinen.
Därefter började det bli lite stenigt och inte lika väl packat. På en hel del ställen slirade jag på det ibland förändiskt hala underlaget och blev tvungen att gå. Min hyrcykel var lite väl tung och hade jag tömt ur lite luft hade det nog gått bättre. Men då hade jag varit tvungen att pumpa däcken igen när det börjat gå utför. Så jag orkade helt enkelt inte. När vi sedan hade nött några kilometer på grus uppför så blev det äntligen dags för att kasta sig nedför hela 7km på smal slingrande singletrack. Jag har inga kort från det, för jag hade helt enkelt för roligt för att ha tid med att ta kort. De doserade svängarna och tunnelseendet ville aldrig upphöra, och jag tryckte på mer och mer nedför. Det är en härlig känsla att bara lägga ned cykeln, sladda lite lätt och samtidigt känna kompressionen. För att ögonblicket senare kasta sig in i en lika härlig kurva och i utgången på den ta ett tekniskt dropp som man bara flyter utför av bara farten. Även att min dämpare på cykel inte funkade så njöt jag i stora drag, det går inte ens att beskriva med ord hur underbart det var rent cykelmässigt och då har jag inte ens börjat att tala om utsikten. Allt från snabb åkning genom tät och mörk skog till balansakter längs smala utmejslade stigar som löpte på bergssidor med bara ett fåtal små buskar till vegetation behandlades under de magiska 7kilometerna.
När vi väl var tillbaka vid rastplatsen så kände jag att 3timmar var lite väl lite för min träningsplanering. Så jag cyklade vidare ned mot det tyska komplexet där vi hyrt cyklarna, samtidigt fick jag lite tid till urrullning av benen efter de kraftiga stigningarna. Jag var ute i 4½timme i solen idag och faktiskt börjar jag se lite ränder av solen på min hud.
Ikväll var det näst sista kvällen på Cypern och detta firade vi med att gå till den mysigaste restaurangen jag har varit på. Restaurangens namn var 1900 ägarna var från England och inredningen var inspirerad av jazz och modern konst. Det var slitna väggar och golv men inte på ett fult sett utan deras patina passade väl in med de vackra tavlor och svartvita foton. Mitt i allt detta så stod det en eldstad, golvet i anslutning till den visade tydliga spår av att det hade eldats flitigt. Så även denna kväll. Värdinnan tände, strax efter vi anlänt, på två massiva trästockar från olivträd. Det gav en fin eld som varade tills efter vi hade gått.
Det massiva olivträdet brinner fint
Och maten var minst lika mysig den, jag åt sallad med rökt lax till förrätt och lax med potatis och olika kokta grönsaker till huvudrätt. Till efterrätt tog jag en Tirramisou och all mat smälte ljuvligt i munnen. En underbar avlutning av vår vistelse på Cypern som jag kommer att komma ihåg länge framöver.
Kort summering av veckorna:
För att sammanfatta min vistelse på Cypern ur ett cykelperspektiv så kan jag inte mer än att säga att det var perfekt. Vädret var otroligt mycket bättre än hemma och jag kunde köra många pass med bara ben. Dessutom så erbjöd Cypern väldigt varierad cykling och detta på toppnivå. Och även att solen inte ger så mycket bränna och att man inte ens behöver solskydd så blev jag ganska brun om "bena" ändå:
I slutet av Februari och början av Mars så går ”Sunshine Cup” här nere under fyra veckor och då hoppas jag på att få återkomma och se mer av cyklingen på den lilla med charmiga ön.
Förresten såhär skyddar man cykeln optimalt under en flygresa, om man inte vill ha en stor tung cykelväska (kartong är uteslutet) att bära på:
Hoppas att läsningen gav lite mer ljus i tillvaron
Först tänkte jag publicera hela min dagbok från Cypern, men när den visade sig uppta hela 24sidor i Word så beslöt jag mig för att det var lite för mycket. Så jag kommer att skriva om två dagar som var mest roliga på Cypern och så en summering.
Hela Historien kan ni läsa på min Hemsida (Dagboken fylls på med nya inlägg överst så man måste läsa från slutet och uppåt, så klicka på länken och bläddra ned) första sidan finns här: http://oscarekstam.com/index.php/784772
28 dec -06 ”Das alpen passe”
Jag åkte som en väldigt skakig 8 idag. Min resväg korsades under motorvägen A1, där jag på vägen hem körde en farthöjning, start och mål markerat med lila. Det andra som är markerat med lila är på väg ned från toppen Kionia, det var nästintill bara nedförsåkning från den första lila punkten till den andra.
Idag var det dags för ett bergspass! Jag har länge längtat efter att köra upp i Troodosbergen. Tyvärr är det så att vi bor så långt bort från dem så jag fick bara känna på 1400meter över havet idag, men det är inte så illa då högsta punkten i Troodosbergen är 1952meter på Mt. Olympus.
När jag började dagen med att åka ut ur Larnaca upp mot bergen så kände jag att det blåste ganska stark mot/sidovind. Jag valde då att åka grusvägar och mindre vägar i ett mer kuperat landskap istället för att ta den mindre kuperade landsvägen upp mot byn Lythrodontas. Inget dåligt val då grusvägarna är underbart fina och lättrullade hela vägen dit. Men jag slapp inte vinden tyvärr. Jag tog några kort på en grusväg för att verkligen visa att underlaget är mer eller mindre som fin cement med lite fint grus/sand ovanpå.
Rakt, brett och lättrullat / Kurvigt, smalt och lättrullat
Men det var inte först när jag kom in i Lythrodontas som det verkligen började luta på. Innan hade det bara varit lätt kuperat upp och ned. Nu började allvaret och de fina stigningarna som min pappa talat om. Alldeles 100meter utanför den charmiga lilla bergsbyn så tornade bergen upp sig, och även att de kort jag tog gör sig rättvisa mot hur det såg ut i verkligheten så ger de en ungefärlig blick på det för cyklister så underbara landskapet:
Jag åkte vidare på asfaltvägen till höger och målet idag var den lilla ”pelaren” som syns på toppen av det berg som är längst bort. Berget är på bilden ovan den nästintill kamouflerade gröna skylten i delningen av vägen.
Vägen dit skulle enligt kartan och min fader vara upp och ned men den kom endast att vara uppför. Inget som påverkade mig negativt, tvärt om som var det helt perfekt för mig. Jag ville ju köra i berg idag, och det fick jag verkligen härifrån fick jag en klättring på 1000 höjdmeter under meter. Det här var mitt hittills bästa pass på ön, jag fick cykla allt till toppen ”Kionia”. Uppför slingrande grusvägar i dunkla men ändå öppna skogar, långt avskilda från all civilisation. Till hänförande välbesökta asfalterade vägar vars ljuvligt doserade kurvor och nästan silkessläta underlag gjorde att min sinnesställning inte kunde bli bättre. Jag minns ett parti bättre än de andra och det var efter att jag kommit upp från en grusväg till en rastplats. För att sedan fortsätta på den otroligt släta asfalten. Jag fick först åka uppför en liten bit till för att sedan svänga tvärt runt en kurva som såg ut att sluta rakt ut i den ljusblå himmelen. Det såg så ljuvligt ut att jag tänkte att det inte kunde bli så mycket bättre än då här. Men fel hade jag för strax bakom kurvan bredde sig ett landskap ut sig som för cyklister måste vara nirvana. Det jag såg var en gokartbana nedför den grönaste av grönaste skogar, den underbart ljusgrå vägen slingrade nedför sluttningen likt en orm ringlandes nedför odlingsterrasser. Åter igen fick jag tvärnita för att försöka få med den underbara synen på bild. Och återigen så är bilden inte en i närheten rättvis mot hur landskapet såg ut:
Vägen till himmelen
Den gråa ormen
Ormen fortsätter sin framfart
Jag kan ju säga att jag red med ett stort flin på ryggen av ormen.
Efter denna ”lilla” nedfart så var det vals (dansen) upp hela vägen till toppen av Kionia på ca 1400meters höjd. Sista biten uppför stigningen gick på en ganska jobbig och tuff grusväg. Så det var med en lättnadens suck som jag upptäckte att andra sidan av berget så mycket finare ut. Även att jag fick en fin massage på väg ned så var vägen ingenting i jämförelse med hur den såg ut uppför. Jag kunde pressa på ganska bra på de lite hala grusvägarna. De var hala för att som jag tidigare skrivit så ligger det ett löst lager med stenar och sand över ett kompakt cementliknandelager, det gör att kurvorna kan vara förändiskt hala.
Jag drog en lättnadens suck igen när jag kom runt en skumpig krök och såg att de hade lagt asfalt, jag hoppades högt att denna asfalt skulle stå i sig ända hem. För vid detta laget var mina handleder, händer och ”sittdyna” ömma och inte alls glada. Asfalten höll i sig och visade sig bara bli bättre och bättre. När jag kom ned till byn som vars namn på kartan är Vavatsinia så blev vägen dubbelt så bred, lite bredare än en vanlig (70km/h) landsväg hemma. Den visade sig också gå ned längs bergskammen utan de riktigt snäva serpentinkurvorna. Men det var inget som dödade åkglädjen, tvärt om så kunde jag nu stå på utan att bromsa in allt för mycket innan kurvorna. Och jag fick in ett så makalöst flyt att jag mitt i åkningen började skratta högt. Allt som allt var åkningen ned från toppen tills det började på riktig gå uppför igen ca 1000meter ned i höjdmeter och det blev en sträcka på kanske 30kilometer. Det tog mig runt 42minuter att åka hela sträckan. En helt fantastisk avslutning, men det var inte slut här.
När jag kom fram till korsningen som går under motorvägen A1 mot Nicosia så kollade jag på klockan och såg att det kunde bli knappt om ljus tills jag kom hem. Det var då 23kilometer kvar till Larnacas stadsgräns. Jag lade på ett högre tempo som bara ökade mer och mer. Jag kände att jag hade krafter kvar och att kroppen njöt av det lite högre tempot. Så jag ångade på ända in till Larnaca och fick fram att jag åkt de 23kilometerna på 31min i ganska hård motvind med en medelhastighet på 45km/h, och det efter 5½timmes bergscykling. En sträcka med ett dropp på -331meter och stigning på +57meter, alltså åkte jag nedför i 274meter under 23km, en lutning på 11meter per avverkad kilometer. Det skulle vara kul att se vad jag hade fått ut för snitthastighet på en slät väg utan vindpåverkan. Men jag tror som den optimist jag är att den skulle hamna ganska nära med samma ansträngning.
Nå varför namnet ”Das Alpen Passe”? Jo dels för att det är en intern grej i Falun när vi drar up på ”höjdmetersamlarpass” men också för att jag fick till en bra bild:
Das alpen passe!!!
När jag kom hem så väntade en varm dusch och en god macka. Sen var det raka vägen till den ”hemliga” våningen. Maria hade nämligen åkt hem till Falun och satt nu och väntade på mig vid msn. Det var skönt att få ”prata” med henne igen även att det var i skriftlig form. Men jag vet inte om det gjorde att jag saknar henne mindre, snarare mer men det är bara en bra sak. Snart kan får jag träffa henne igen men först blir det lite mer cykling.
Imorgon blir det lätt rullning och om allt vill sig väl så kör jag mountainbike på lördag och söndag =).
1 jan -07 (jag fick köra MTB)
Jag hann faktiskt med en sak till igår, och det var att hyra en MTB. Jag och pappa hyrde den av en tysk firma som hade sin lokal i vad som från vägen såg ut att vara ett stort hotell. Men som visade sig vara ett helt sportkomplex med tennisbanor, poler, cyklar och ehhh golfbilar... Ja det var mer som en liten by med hotell och massa andra tillhörande lägenhetshus. Allt var givetvis till för tyskar, och nästan varenda skylt var skriven på tyska ”bitte faren links”.
Vi skulle nämligen få en guidad tur i runt Kioniaberget idag av Vlad och Helena, samma par som vi var med på den japanska restaurangen. Rundan blev ynka 2mil men tog oss 3timmar, mest för att pappa och Helena inte var lika snabba som mig och Vlad. Men vi kompenserade det med att köra upp och ned samt lite extra svängar. Vlad var en riktig vessla uppför, men det var inte så konstigt då han cyklade på en under 9kiloscykel och hade en kroppsbyggnad som en bergsget. Jag åkte med honom i första stigningen, men det blev lite väl hårt för mig i den sista så jag fick släppa honom. Men jag e inte så sur för det, jag hade ingen anledning till att gasa på. Och fick dessutom piska honom ganska duktigt nedför även att jag körde helstelt. Mest nöjd är jag ändå med att han visade mig de fina stigarna.
Vi började passet med en stigning på ganska exakt 600meter bara på stig och det över 5km, så jag behöver inte säga att det var väldigt brant hela vägen upp. Pappas kommentar till Vlad efter han hade kämpat sig hela biten upp var ”This track is not for people it´s for goats!”. Stigen var till en början väldigt härlig och slingrade sig upp genom härlig bergsskog genom svepande serpentiner, och underlaget var hårt och packat. Ända tills vi kom upp till det första och enda flacka partiet på stigen, mitt på en bergkam där man hade en fin utsikt över nästan hela Cypern. Ungefär såhär såg det ut:
Utsikten från en bergskam, det som syns närmast är resterna av vad vi tror är en utkiksplats för militären. Man ser nämligen de turkiska bergen perfekt härifrån men inte på kortet tyvärr. Stigen går bakom vänstra hörnet av ruinen.
Därefter började det bli lite stenigt och inte lika väl packat. På en hel del ställen slirade jag på det ibland förändiskt hala underlaget och blev tvungen att gå. Min hyrcykel var lite väl tung och hade jag tömt ur lite luft hade det nog gått bättre. Men då hade jag varit tvungen att pumpa däcken igen när det börjat gå utför. Så jag orkade helt enkelt inte. När vi sedan hade nött några kilometer på grus uppför så blev det äntligen dags för att kasta sig nedför hela 7km på smal slingrande singletrack. Jag har inga kort från det, för jag hade helt enkelt för roligt för att ha tid med att ta kort. De doserade svängarna och tunnelseendet ville aldrig upphöra, och jag tryckte på mer och mer nedför. Det är en härlig känsla att bara lägga ned cykeln, sladda lite lätt och samtidigt känna kompressionen. För att ögonblicket senare kasta sig in i en lika härlig kurva och i utgången på den ta ett tekniskt dropp som man bara flyter utför av bara farten. Även att min dämpare på cykel inte funkade så njöt jag i stora drag, det går inte ens att beskriva med ord hur underbart det var rent cykelmässigt och då har jag inte ens börjat att tala om utsikten. Allt från snabb åkning genom tät och mörk skog till balansakter längs smala utmejslade stigar som löpte på bergssidor med bara ett fåtal små buskar till vegetation behandlades under de magiska 7kilometerna.
När vi väl var tillbaka vid rastplatsen så kände jag att 3timmar var lite väl lite för min träningsplanering. Så jag cyklade vidare ned mot det tyska komplexet där vi hyrt cyklarna, samtidigt fick jag lite tid till urrullning av benen efter de kraftiga stigningarna. Jag var ute i 4½timme i solen idag och faktiskt börjar jag se lite ränder av solen på min hud.
Ikväll var det näst sista kvällen på Cypern och detta firade vi med att gå till den mysigaste restaurangen jag har varit på. Restaurangens namn var 1900 ägarna var från England och inredningen var inspirerad av jazz och modern konst. Det var slitna väggar och golv men inte på ett fult sett utan deras patina passade väl in med de vackra tavlor och svartvita foton. Mitt i allt detta så stod det en eldstad, golvet i anslutning till den visade tydliga spår av att det hade eldats flitigt. Så även denna kväll. Värdinnan tände, strax efter vi anlänt, på två massiva trästockar från olivträd. Det gav en fin eld som varade tills efter vi hade gått.
Det massiva olivträdet brinner fint
Och maten var minst lika mysig den, jag åt sallad med rökt lax till förrätt och lax med potatis och olika kokta grönsaker till huvudrätt. Till efterrätt tog jag en Tirramisou och all mat smälte ljuvligt i munnen. En underbar avlutning av vår vistelse på Cypern som jag kommer att komma ihåg länge framöver.
Kort summering av veckorna:
För att sammanfatta min vistelse på Cypern ur ett cykelperspektiv så kan jag inte mer än att säga att det var perfekt. Vädret var otroligt mycket bättre än hemma och jag kunde köra många pass med bara ben. Dessutom så erbjöd Cypern väldigt varierad cykling och detta på toppnivå. Och även att solen inte ger så mycket bränna och att man inte ens behöver solskydd så blev jag ganska brun om "bena" ändå:
I slutet av Februari och början av Mars så går ”Sunshine Cup” här nere under fyra veckor och då hoppas jag på att få återkomma och se mer av cyklingen på den lilla med charmiga ön.
Förresten såhär skyddar man cykeln optimalt under en flygresa, om man inte vill ha en stor tung cykelväska (kartong är uteslutet) att bära på:
Hoppas att läsningen gav lite mer ljus i tillvaron
Senast redigerad av en moderator:
