Hej alla! Hemma igen och tack för alla hejarop! Detta var en galen tur :D
Vi rullade iväg från Trondheim på utsatt tid, ståndsmässigt eskorterade till E6:an av en Politi-MC.
Sen började körningen, norrmännen är otroligt sugna på att köra belgisk kedja. I vanlig ordning gick jag med i alltför hårt tempo vilket jag fick sota för.
Uppförskörningen till Dovre ser ut att vara en skrattfest, men med en envis motvind så var det inte riktigt så. Fick släppa gruppen (som sedermera gick in på 18h) en bit upp i backen, med kramp i bägge låren som anledning. Uppe på fjället så ökades njutningen på när vinden ökade och kompletterades med spöregn. Jacka på med andra ord. Ner till Dombås solo, det gick fort - mycket fort och jag höll fanimej på att frysa fingrarna av mig. Men lite köttsoppa löste problemet.
Gudbrandsdalen var jäkligt fin, med en svag utförslöpa som främsta attribut. Tyvärr samma motvind som förr, vilket gjorde solokörning jobbig.
Jag passar på att flika in lite skillnader mellan styrkepröven och andra lopp jag kört: Det är att det är vedertaget med följebilar. Detta innebär att såfort man hittar en bra klunga så stannar de helt plötsligt vid "sin" bil, medans vi soloåkare åker in i depåerna. dessutom är en del klungor oerhört osugna på att få in externa personer i sin kedja, vilket jag tycker är förståeligt. För oss parasiter är det dock jobbigt att få in en bra slipstream på en dubbel kedja :( Största problemet är dock hur kalaskorkade en del människor är när det gäller klungkörning. Som ett exempel hamnade jag i en klunga där en nazi-teamleader organiserade en belgisk kedja. Det funkade inte alls, men de gav sig inte. Jag drog om och körde solo - två mil senare i depå var jag två minuter före. Suck.
Till Lillehammer höll jag ett ok 20-timmarstempo (=ambitionen), och jag tog ett långt stopp med massa varm soppa och torra kläder. När jag kört ett tag så hamnar jag ihop med ett gäng underbara norrmän som höll samma tempo som jag uppför. De erbjöd mig att åka med dem och dela på följebilen med allt vad det innebar av Cola, Kaffe, Kyckling, Mackor, Bananer, Choklad mm mm var 3-4:e mil. Floppen var att de hade ett par killar som var körda, men jag tänkte att va fan - jag kör in med dessa grabbar och garvar lite på vägen. 17 mil kvar i detta läge.
Nu kom den tunga perioden - nattimmarna har visat sig vara problematiska (typ SiR) då det är svårt att få upp pulsen samt hålla värmen. Kort sagt; jag frös som en gris då pulsen parkerade på typ 65%. Farten sjönk och sjönk men vi jobbade på. Jag skulle nog kunnat kapa minst en timme på totaltiden genom att åka med passerande grupper, men lojaliteten med dessa generösa gutter tog överhanden.
Sista biten in mot Oslo var mäktig - det högra körfältet på motorvägen från Gardermoen var avspärrat och reserverat för oss. Sista kilometrarna körde jag allt jag hade, vilket var mycket mer än jag trodde. Pigg och glad i mål, började inte ens grina. Bummer.
För att travestera salig Göran Kropp; "Jag klarade det".
Sightseeing i Oslo innan avfärd till Trondheim - här Frogners idrottsplats
Cykeltransporten anländer till Trondheim
En handbike av det dyrare slaget :)
Vad heter en tremanna-tandem? Trike?
Korps är en norsk företeelse
Många kom inrullande med sina hojar för att köra loppet
Innan start
Min rigg. De som normalt kör har följebil, men jag som soloåkare fick se till att ha med mig grejor. På ryggen hade jag CamelBak med bara vatten. I sadelväskan fanns slangar, kolsyrepatroner/pump, torrt ombytesunderställ, torra långa handskar, skoskydd, verktyg. Jag använde alla extrakläder. Ramväskan hade telefon, kamera, gel och bars. Det röda på framnavet är tidtagningschippet.
Klungkörningen i kombination med att loppet gick på E6 var kanske inte en optimal kombination
På väg upp mot Dovre kör man förbi detta som kan förväxlas med en modelljärnvägskåk
Så jävla trist :(
Dovre - jacka på
Gudbrandsdalen - mäktigt
Mina norska vänner, tack för sällskapet!
En sliten gutt efter målgång